Slutstationen

Slutstationen av Kennet Ahl (pseudonym för Christer Dahl och Lasse Strömstedt) är något så originellt som en svensk science fiction. Handlingen utspelar sig i Sverige hundra år in i framtiden (från 1980, då romanen skrevs). I denna framtid är Sverige ett nedgånget land med förslummade höghusområden och allmänt förfall. Religion och politik är ersatta med Läran, som bygger på doktriner av Åhman, Hedeby och Jonsson. Allt underklassen, treorna, har att leva för är Lyftet, som administreras av Tipstjänst och som går ut på att gissa i vilken sekund av matchen en boxare slår ihjäl den andre.

Huvudperson i romanen är trean Kalle Andersson, som är skötare i ett boxningsstall och han blir vän med boxaren Kennet Ahl (ättling till nutidens Kennet Ahl) som är motståndare till Läran och hur saker och ting är. Och någonstans i den radiaksmittade skogen finns också en motståndsrörelse.

Det är som sagt ganska originellt med en svensk science fiction, men i övrigt är den här romanen inte särskilt originell. Den påminner om i stort sett varenda science fiction-roman och - film jag läst och sett. Det är omöjligt att inte tänka på George Orwells 1984 när man läser den här romanen, men den för också tankarna till Stephen Kings roman/film Den flyende mannen och filmer som Mad Max och A Clockwork Orange (som jag i och för sig bara sett delar av). Den får mig också att tänka på den kanske lite mindre kända romanerna Hymn av Ayn Rand och Jennifer Government (finns inte utgiven på svenska, därav den engelska titeln) av Max Barry.

Jag tycker dock inte att det gör så mycket att den inte är unik och originell. Den handlar egentligen mest om dagens samhälle, eller rättare sagt samhället så som det såg ut 1980. Jag var visserligen bara 10 år när romanen skrevs, men jag känner igen åttiotalets rädsla för exempelvis kärnkraftsolyckor. Det nämns också vissa namn som jag känner igen från 80-talets nyhetssändningar.

Det var nog mest igenkännandet som gjorde att jag tyckte att den här romanen var rätt bra. Om man inte minns 80-talet har man nog inte samma behållning av den, för framtidsskildringen känns inte helt trovärdigt, speciellt som samhället inte har utvecklats på det sätt som det sägs i romanen. Men jag tyckte som sagt att den var ganska bra, om än inte på långa vägar den bästa science fiction jag läst.