Nu har jag läst Stephen Booths andra roman, Jungfrudansen. Den handlar, precis som Svarta hunden, om Diane Fry och Ben Cooper, som här får ytterligare ett knepigt fall på halsen. Vid stensättningen De nio jungfrurna ute på Ringhamheden hittas Jenny Weston mördad. Hennes kropp har arrangerats så att det ser ut som att hon dansar. Några veckor tidigare blev en annan kvinna överfallen och knivskuren, men överlevde med både fysiska och psykiska ärr. Hon minns inget av händelsen, men nu blir det viktigt att få henne att minnas så att inte fler kvinnor ska falla offer för gärningsmannen.
Fortfarande tycker jag att Booths miljö- och karaktärsskildringar är bättre än själva kriminalhistorien. Jag gillar hans sätt att berätta och deras ganska komplicerade relation till varandra genom att egentligen inte säga så mycket om den. Det tyder på skicklighet hos författaren, men tyvärr är en det något som märks i själva kriminalberättelsen, som bitvis känns lite segdragen.
Det kändes som att författaren i den här romanen försöker lite för mycket att inte vara för förutsägbar. Det är visserligen bra att inte vara allt för förutsägbar, vilket jag tycker att de flesta romaner i den här genren är, men det går lite till överdrift. Det är lite för många trådar som ska knytas ihop i slutet. Vissa trådar tappar man nästan i härvan av helt eller halvt ihopknutna trådar. Visserligen lyckas författaren få ihop det, men i alla fall för mig blev det lite rörigt innan jag fattade vem som verkligen hade mördat Jenny Weston, eftersom det var så många lösningar av andra, löst sammankopplade, saker.
Trots det kommer jag nog att läsa fler romaner av den här författaren, främst på grund av att jag gillar hans huvudpersoner och samspelet mellan dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar