Kappan

Kappan av Nikolaj Gogol utgavs 1842 och är ett mellanting mellan en novell och en roman. Många har föreställningen att gamla ryska författare är tunglästa och dystra men Kappan är inget av det. Den handlar om en oansenlig ämbetsman med låg status på departementet, som lever ett mycket tråkigt liv. På departementet skämtas det om Akakij Akakijovitj, som han heter, och hans gamla, utslitna kappa. En dag bestämmer han sig för att skaffa en ny kappa och sparar pengar i ett halvår för att ha råd med den. När han till slut får sin kappa blir han helt plötsligt populär på arbtet och blir hembjuden på te hos en arbetskamrat, vilket han aldrig blivit tidigare. På väg hem blir han rånad och bestulen på sin kappa. Av polisen får han ingen hjälp eftersom han inte är en tillräckligt betydelsefull person. Han blir sjuk av sorg över förlusten av kappan och till slut dör han.

Men berättelsen är inte slut där; han kommer tillbaka som spöke och går omkring på gatorna och rycker kappor av folk. Till slut får han möjlighet att rycka kappan från den mycket betydelsefulla person som nekat honom hjälp och därefter blir han nöjd och spöket försvinner från St Petersburgs gator.

Denna korta roman innehåller en hel del samhällskritik, som inte känns inaktuell bara för att det råkar handla om 1800-talets Ryssland. Den har också haft ett stort inflytande på den ryska litteraturen och på författare som Dostojevski och Tjechov. Jag tyckte att Kappan var lättläst och eftersom den som sagt är ganska kort gick den fort att läsa. Den var också bitvis väldigt rolig, med en ganska torr humor. Till exempel skrattade jag åt beskrivningen av huvudpersonen som nyfödd:
Barnet kristnades, skrek härunder förskräckligt och gjorde allehanda grimaser, som om det haft förkänsla av att bli titulärråd med tiden.

Flickan från ovan

Flickan från ovan av Alice Sebold är en oväntat ljus och spännande roman om förlust och saknad och om kärlek och glädje. På väg hem från skolan blir fjortonåriga Susie lockad till ett gömställe under marken av sin granne. Där blir hon våldtagen och mördad. Hon blir det senaste, men inte det sista, av hans offer. Berättaren i boken är Susie själv; från sin plats i himlen följer hon livet på jorden. Hon tittar på hur hennes familj och vänner handskas med sorgen och hur de går vidare med livet. Hon följer polisutredningen, som inte verkar leda någon vart och hon följer sin mördares flykt undan rättvisan.

Jag var till en början lite skeptisk till den här boken. Flera gånger har jag tittat på den på bibblan, men bestämt mig för att inte läsa den även om jag hört att den skulle vara bra. Jag är ateist och tror inte på något liv efter döden. Därför kändes bokens handling orealistisk för mig, men å andra sidan så läser jag ju böcker som Liftarens guide till galaxen och Harry Potter och gillar dem. Så jag bestämde mig för att ge boken en chans. Och det var det värt.

Att huvudpersonen sitter i sin himmel och berättar känns inte alls särskilt konstigt. Inte heller hade boken någon religiös ton. Det finns ingen gud och inga änglar Susies himmel, även om det säkert gör det i någon annans. Jag tyckte om tanken att alla har en egen himmel som är precis så som de vill ha den. Det verkar bra mycket trevligare än den religiösa bilden av himlen med gud, änglar, godhet och inga synder. Den får mig snarast att bli rädd för att hamna i himlen. Speciellt som det inte finns några hundar eller andra djur där. Det finns det åtminstone i Susies himmel:
Ofta kom jag på mig med att önska enkla saker som jag också fick. Rikedomar i pälsförpackning. Hundar.
I min himmel sprang små hundar och stora hundar, hundar av alla slag omkring i parken utanför mitt rum varje dag. När jag öppnade dörren såg jag dem tjocka och glada, smala och lurviga, ja, till och med tunna och hårlösa.

Trots att det är en bok som handlar mycket om sorg är den inte tung och dyster. Den påminner på sätt och vis om en deckare, även om man redan från början vet vem mördaren är. Den fick mig också att tänka på de där dokumentärprogrammen som brukar gå på Discovery, där poliser försöker lösa omöjliga fall. Det gör att boken också blir spännande. Jag ångrar absolut inte att jag läste den; den enda jag ångrar är att jag inte läst den tidigare.

En doft av apelsin

Jag tror att jag har hittat en ny favoritförfattare i Joanne Harris, som bland annat skrivit boken Choklad som blev filmen Chocolat. Jag har inte läst boken, men filmen gillade jag. Och jag kommer att läsa boken någon gång också.

En doft av apelsin handlar om en gammal änka som under falskt namn flyttat tillbaka till sin barndomsby. Med sig har hon sin mors gamla receptsamling och hon startar en liten restaurang i den lilla franska byn. Hon behandlas med respekt i byn, men hennes hemligheter från det förflutna hinner till slut ikapp henne. Ju mer hon fördjupar sig i moderns receptsamling, där recept blandas med en form av dagboksanteckningar, desta klarare träder barndomsminnena från kriget fram.

Den här boken var helt underbar; jag kunde knappt sluta läsa den. Den är väldigt välskriven och miljöskildringen är väldigt bra. Det är inga långa och ingående miljöbeskrivningar (för det brukar jag inte gilla), men ändå lyckas hon skapa en bild av hur det ser ut i byn och dess omgivning.

Berättelsen är intressant och spännande. Redan från början blir man intresserad av att veta vad det var som ledde fram till att de flyttade från byn. Författaren avslöjar skickligt tillräckligt mycket för att man ska bli intresserad av att veta vad som hände, utan att avslöja för mycket på en gång. Historien rullas upp i precis lagom takt. Men det är inte bara det förflutna som är intressant, utan man intresserar sig också för hur det ska gå för den gamla änkan om hennes rätta identitet och hennes hemligheter kommer ut i byn.

Den här boken påminde faktiskt lite grann om Chocolat: den utspelar sig i en liten fransk by, recept på ovanligt god mat har en central roll och huvudpersonen passar inte riktigt in i byn. Jag kommer som sagt att också läsa Choklad vid tillfälle. Jag kommer definitivt också att läsa fler böcker av den här författaren; jag köpte faktiskt en annan bok av henne igår. Jag kan verkligen rekommendera En doft av apelsin. Läs den!

Baby-sug

Efter att ha läst Känna mönster kände jag att jag behövde någon lättare typ av litteratur så när jag såg Baby-sug av Sinead Moriarty på biblioteket lånade jag den i hopp om att det skulle vara något roligt och lättsmält. På baksidan utlovades den vara en blandning mellan Sex in the city och Bridget Jones. Den handlar om Emma, som har ett drömjobb och en underbar man. Hon är strax över trettio och en dag bestämmer hon sig för att det är dags att skaffa barn. Men det visar sig att det inte är lika lätt som det låter.

Boken påminde faktiskt en hel del om Bridget Jones (fast jag har inte läst den, bara sett den på film). Det gick väldigt fort att läsa den och visst var den bitvis ganska rolig. Jag kan också känna igen mig en hel del i de kommentarer som man kan få när man är kvinna, över trettio och barnlös. Men jag upplevde också boken som ganska stressande, eftersom huvudpersonen med en gång blir så desperat över att hon inte blir med barn. Hon stressar runt och prövar den ena metoden efter den andra och till slut har jag svårt att se det roliga i att inte kunna få barn.

Jag ogillar också starkt att boken glorifierar sprit och droger. Det står uttryckligt att ectasy är helt ofarligt och huvudpersonen använder också ectasy vid ett tillgfälle och har jätteroligt tack vare drogen.

Det var en ganska rolig och lättläst bok, som dög som avkoppling även om den kändes lite som en blek kopia av Marian Keyes böcker.

Känna mönster

Nu har jag äntligen kämpat mig igenom Känna mönster av William Gibson. William Gibson är mest känd för sina science fiction-romaner t ex Neuromancer och Johnny Mnemonic, men detta är ingen science fiction.

Den handlar om Cayce, en frilansande marknadsanalytiker som är allergisk mot vissa logotyper. Fast jag skulle nog vilja påstå att det snarare rör sig om någon sorts fobi än en verklig allergi. Hon blir fascinerad av en mängd märkliga filmklipp som som cirkulerar på nätet och är också medlem på ett forum där dessa klipp diskuteras. Hon får så småningom i uppdrag att ta reda på vem som ligger bakom klippen. Jakten på den anonyma filmskaparen leder henne till olika delar av världen. Hon inser också att det är någon som är efter henne, som bl a gjort inbrott i hennes lägenhet och kommit åt filen om henne hos hennes psykolog. En del av historien kretsar också kring hennes tanar på sin far, som försvann i närheten av World Trade Center den 11 semptember.

Historien i denna bok är väldigt tunn och försvinner nästan bland alla beskrivningar och detaljer. Det räknas hela tiden upp en massa olika märken på tekniska prylar (iBook, Kub, Curta, ZX81 o s v) och på kläder (Prada, Rickson's, Fruit of the Loom, Luggage Label o s v). Även andra märken på mat och dryck, affärer o s v förekommer. Mer än hälften av alla märken känner jag inte ens till. Fast jag tror att författaren med detta uppräknande vill visa på samhällets ytlighet, där märken betyder mer än kvalitet. Själv kan jag dock inte känna igen mig i det och inte heller känner jag att jag lever i en sådan värld.

Hela boken känns faktiskt väldigt ytlig. Man får ingen känsla för karaktärerna och de förblir ansiktslösa genom hela boken. Jag känner också att jag inte har något gemensamt med någon av karaktärerna eftersom min värld inte är så teknisk och ytlig. Man får inte heller veta särskilt mycket om vad personerna tänker. Det är bara huvudpersonen Cayces tankar man får veta något om, men man får inte veta särskilt mycket om hennes historia och vad hon känner inför det som händer.

Själva berättelsen är inte heller särskilt trovärdig. Jag har svårt att föreställa mig att det skulle kunna bildas någon sorts kult kring några klipp på nätet. Dessutom har varenda person som hon träffar, även om hon bara träffar en person på gatan som misstar henne för någon annan, en ledtråd eller annan anknytning till klippen.

Den enda behållningen av boken är språket. Den är ganska annorlunda skriven, med mestadels korta och avhuggna meningar. Delvis bidrar det till ytligheten i boken, men bitvis är de längre meningarna nästan poetiska. Några exempel:

Det är den duvna, lugubra icke-timmer, på drift i det limbiska tidvattnet, då hjärnstammen i rastlösa ryck blinkarr fram reptilhjärnans olägliga krav på sex, mat, nersövning, samtliga ovanstående alernativ, varav egentligen inget är möjligt just nu.

...Damiens teori om jetlag stämmer: att själen släpar miltals efter henne, halas in i en spöklik navelsträng i det försvunna spåret efter planet som förde henne hit, hundratusentals fot över Atlanten. Så fort färdas inte själar, så de hamnar på efterkälken och måste väntas in när man själv kommit fram, som förkommet bagage.

Sömnen drar ner henne snabbt och bråddjupt; tumlar henne genom platser alltför fragmentariska för att kallas drömmar och slungar tvärt upp henne till ytan igen .

Men de språkliga guldkornen är inte tillräckligt många för att boken ska bli läsvärd.

Jenny S

Jenny S är skriven av Denise Rudberg och är en s k feel good-roman. Den handlar om Jenny, vars sambo lämnar henne (via brev!) för hennes bästa vän. Hon säger upp sig från sitt jobb och flyttar till Stockholm, där hon snart får jobb som assistent på en mäklarfirma. Hon blir också hundvakt åt hunden Greta. Hon flyttar också in hos Gretas ägare Per och Bo. Livet ser ut att ordna sig, men en händelse tvingar Jenny tillbaka till sin hemstad.

Som i de flesta såna här böcker bjuds det inte på några överraskningar. Man förstår genast vem Jenny ska få ihop det med, karaktärerna i boken är stereotypa och förutsägbara o s v. Men det är ju på sätt och vis därför jag gillar att läsa såna här böcker ibland. Det krävs inte särskilt mycket av mig som läsare och boken går lätt och fort att läsa, trots att den är ca 400 sidor i pocketformat. På omslaget står att den är underhållande och lättläst och det stämmer.

Angels and demons

Nu har jag läst ut Angels and demons av Dan Brown (Änglar och demoner på svenska). Den handlar, precis som Da Vinci-koden, om Robert Langdon. Han kallas in för att identifiera en symbol som bränts in i liket av en mördad vetenskapsman. Symbolen pekar på att det är ett hemligt sällskap, Illuminati, som är skyldiga till mordet. Illuminati, som antagits varit "utdöda" i flera hundra år har en urgammal fejd med Vatikanen som det nu verkar som att de återupptagit. En bomb med stor spränkraft har placerats någonstans inne i Vatikanen. Dessutom har fyra kardinaler kidnappats. Tillsammans med Vittoria Vetra, den mördade vetenskapsmannens dotter, måste Langdon följa ett spår av Illuminatis urgamla symboler kors och tvärs genom Rom för att kunna rädda Vatikanen.

Den var otroligt lätt att komma igenom eftersom man fastnade för historien nästan på en gång. Det är dock berättelsen och inte personerna man fastnar för. Anledningen till att jag läste den på engelska är att den just då bara fanns på engelska på biblioteket. Fast jag har inget emot att läsa på engelska; då slipper man i alla fall reta sig på dåliga översättningar.

Särskilt kul tyckte jag att det var att boken utspelade sig i Rom, eftersom jag har varit där och vet hur vissa av platserna ser ut. Jag har också lärt mig en del om den katolska kyrkan som jag inte visste innan. Boken väckte också en del tankar om religion och vilka konsekvenser en stark gudstro kan få, vilket jag, som den ateist jag är, uppskattar.

Precis som med Da Vinci-koden tyckte jag i och för sig att det ibland var lite för lätt att lista ut vart "ledtrådarna" ledde. Men då blir istället drivkraften i läsningen att ta reda på om jag har rätt, vilket kan vara minst lika intressant. Slutet tog dock en annan vändning än jag hade förväntat mig och blev lite av en överraskning. Så jag tycker helt klart att detta är en mycket läsvärd bok.

Hitta hem

I helgen läste jag Hitta hem av Renée Manfredi. Den handlar om änkan Anna Brinkman, som ägnar mesta tiden åt sitt arbete. Hon har ingen kontakt med sin missbrukande dotter som försvann hemifrån för tolv år sedan. Plötsligt hör dottern av sig och vill hälsa på med sin familj. Det blir dock bara svärsonen och dotterdottern som dyker upp. Den tioåriga dotterdottern Flynn är en väldigt förtjusande flicka och Anna tar hand om henne. Anna blir också oväntat vän med den aidssjuke Jack och hans partner Stuart och de fyra flyttar ihop.

Boken handlar mycket om kärlek, vänskap och föräldraskap. Det är nästan omöjligt att inte engagera sig i bokens karaktärer, även om de alla har både goda och dåliga sidor. Speciellt Flynn är en karaktär som jag fäste mig vid. Jag fastnade säskilt för ett citat från när Anna minns tillbaka på när hon och Flynn var ute och plockade bär tillsammans med Flynns hund, Baby Jesus:
Flynn hade sagt: "Förutom hundar, vet du vad det enda är som jag tycker bättre om än blåbär?"
"Nej, vadå?"
"Inget. Blåbär är det bästa som finns. Ju fläckigare man blir av dem, desto bättre talar man deras språk."
Anna hade tittat på Flynns läppar och haka. "Jag tror vi kan tala det flytande nu allihop. Han också." Hon nickade mot hunden.
"Är det inte fantastiskt? Du och jag och Baby Jesus talar alla flytande ums."
"Flytande vad?" hade Anna frågat.
"Ums. Det universiella mumsspråket."

Det var inte en bok som man fastnade för redan från första sidan, men det är en väldigt läsvärd bok.

Män som hatar kvinnor

Inatt läste jag ut Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Den handlar om journalisten Mikael Blomkvist som har blivit fälld för förtal och behöver komma bort från stan. Han tar ett jobb som går ut på att skriva en stor industriledares släkthistoria, men det är bara en täckmantel för hans verkliga uppdrag: att ta reda på vad som hänt industriledarens unga släkting Harriet som försvann för fyrtio år sedan.

Boken har vissa drag som jag inte gillar något vidare. En grej är att personerna karaktäriseras genom att författaren eller någon annan person berättar hur just denna person är och ser ut istället för att deras karaktär framkommer genom handlingar och repliker. En annan sak som jag inte gillar är att dialogen inte känns naturlig för fem öre. Det mesta av handlingen framkommer genom repliker och det gör att replikerna ofta blir långa och inte särskilt "repliklika". Detta är visserligen typiskt för deckare, men jag gillar det inte.

Jag gillar inte heller att författaren måste använda så många namn. Visst måste alla karaktärer ha namn, men namnen används inte på ett naturligt sätt. Man talar sällan om personer som man känner med både för- och efternamn t ex. I den här boken används också en del fåniga smeknamn. Ytterligare en sak som är lite irriterande är att författaren känner sig tvungen att rabbla upp en massa fakta om olika prylar, t ex vilken dator var och en av karaktärerna har och vilka båtmärken o s v. Detta har ingen relevans för historien, utan verkar mest vara till för att författaren ska få visa vad han vet.

Sedan är boken ganska mycket som en typisk deckare i att den inte låter läsaren tänka själv särskilt mycket utan även rena självklarheter skrivs ut. Detta får i alla fall mig att känna att författaren betraktar läsarna som korkade.

Men även om det fanns en hel del negativt med boken så är själva handlingen, att få reda på vad som hänt Harriet, intressant och spännande. Därför fastnade jag ändå i boken, trots att jag redan räknat ut på ett ungefär vad som hade hänt redan efter ca 100 sidor av den 566 sidor långa boken. Man vill ju veta om man hade rätt eller inte och hur bokens huvudpersoner ska komma fram till det. Så på det stora hela var det en ganska bra bok. Och om man gillar deckare, vilket jag egentligen inte gör, så tycker man säkert att den är ännu bättre än vad jag tyckte.

Min bokblog

I denna blog tänker jag skriva lite, eller mycket, om de böcker jag läser. Jag kommer att dela med mig om mina tankar och åsikter om dessa böcker. Jag kommer bara att skriva om de böcker jag läser från och med nu- alltså inget om de böcker jag har läst tidigare. Det skulle bli alldeles för mycket skrivande annars :) Dock kommer jag kanske någon gång att jämföra med böcker jag läst i det förflutna. Med denna sida hoppas jag också kunna ge tips på böcker som är väl värda att läsa.