Främmande i detta land

Främmande i detta land av Astrid Trotzig handlar om en ung man som har en svensk far och en peruansk mor. Han ser utländsk ut, men talar perfekt svenska och på grund av det känner han sig ofta annorlunda. Han är hyresgäst i ett hus där de allra flesta är med i bostadsrättsföreningen. Han blir också god vän med sin granne Edith, en ensamstående ung kvinna från landet.

När jag läste svenska läste vi den självbiografiska Blod är tjockare än vatten av samma författare och jag tyckte mycket om den. Ett viktigt tema i den romanen är svenskhet. Vad är det att vara svensk? Det är ett tema som återkommer i den här romanen. Jag tycker att det är en väldigt intressant frågeställning som egentligen inte går att hitta svar på. Men det är i alla fall intressant att fundera på. Det verkar också som att författarens avsikt är att man som läsare ska tänka efter eftersom hon då och då riktar frågor som Förstår du varför?, Eller vad tror du? och Vad skulle du ha gjort?.

Huvudtemat i den här romanen är dock fördomar och författaren vill visa att fördomar finns överallt och är vanligare än man tror. Det gäller inte bara fördomar mot invandrare, utan också fördomar mot t ex funktionshindrade och homosexuella. Även bokens huvudperson har fördomar och med det tror jag att författaren vill visa hur vanliga fördomar egentligen är.

Berättelsen är väldigt fragmentarisk, vissa sidor är inte ens halvfulla med text. Hon markerar heller inte repliker från annan text med talstreck eller citationstecken och det är något som brukar irritera mig, men här gör det inget. Jag tycker ändå att det är lätt att följa med i berättelsen. Fragmenten är inte alltid i kronologisk ordning utan handlar ibland om huvudpersonens eller Ediths bakgrund. Trots den fragmentariska stilen är det inte alls svårt att hänga med i berättelsen. Den är också väldigt intressant och man vill hela tiden läsa vidare.

Berättelsen varvas också med faktatexter från till exempel förteckningar över fall av olaga diskriminering, Sverigedemokraternas partiprogramoch en departemenstsskrivelse om begreppet invandrare. Här blir fördomar väldigt tydliga och de väcker också tankar och känslor, vilket jag antar är anledningen till att författaren har valt att ha dem med.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var koncentrerad, lättläst och ger lite att tänka på. Jag tycker om böcker som gör att man måste tänka lite grann. Det jag tyckte var lite mindre bra var att bokens huvudkaraktär inte kändes riktigt verklig. Men i vilket fall så är det här en roman som jag verkligen kan rekommendera.

Historien

Historien av Elsa Morante utspelar sig i Rom under åren 1941-1947. Änkan Ida är halvjudinna och oroar sig för att någon ska upptäcka detta. Hon har två söner, Nino som är nästan vuxen och lilla Giuseppe (eller Useppe som han kallas) som blev till när Ida våldtogs av en tysk soldat. Romanen handlar om vad som händer den lilla familjen under kriget och åren strax efter.

Jag gillar att läsa om kriget från en italiensk synvinkel. Även om jag tycker mig vara ganska påläst om 2:a världskriget så känner jag inte till riktigt allt som hände i Italien, som ju först var på Hitlers sida, men sedan ändrade sig. Jag tycker också att det var bra att författaren hade inkluderat en liten historisk översikt i början av varje nytt årtal.

Det känns som att den här romanen är lite av en anklagelse mot historien. Det märks exempelvis i Davides tal i baren i slutet av romanen, där Han anklagade alla, inte bara de närvarande, utan alla levande människor över huvud för medveten förtegenhet när det gällde det senaste krigetoch dess miljoner döda. Precis som om det skulle ha varit en avslutad angelägenhet ville ingen längre tala om det.

Elsa Morante var själv halvjudinna och hon tvingades själv fly från fascisterna under kriget. Man förstår därför att det förmodligen finns en hel del självbiografisk i romanen. Jag förstår också att det inte var en rolig tid att leva i, särskilt om man hade judiskt ursprung. Men jag har svårt att tänka mig att det bara var elände; det måste ju ha funnits någon ljusglimt då och då. Men inte om man ska tro Elsa Morante. Detta är definitivt en roman som väcker många tankar och känslor, men just detta att livet bara är elände gör att jag har lite svårt att komma igenom romanen.

Jag förstår att författaren antagligen vill visa krigets elände, men just för att det är bara elände gör att den inte känns trovärdig. Om Ida och hennes familj någonsin hade upplevt något fint hade det förmodligen gjort att läsaren upplevde allt elände ännu starkare, på grund av kontrasten. Men möjligen är det så att Elsa Morante inte själv hade tillräcklig distans till kriget för att kunna göra det, trots att romanen är skriven i början av 70-talet. Det enda goda i romanen är djur och naturen. Jag håller med om att det är goda saker, men jag vill också tro att det finns något gott i människorna. Det gör det inte i Historien.

Romanen är välskriven och jag får också intrycket av att den är bra översatt (men jag kan inte italienska tillräckligt bra för att kunna säga det helt säkert). Det enda som gör mig lite förvirrad är vem berättaren är. Det finns nämligen ett berättarjag, men det är ett allvetande berättarjag, som inte är någon av personerna i romanen. Detta allvetande berättarjag är dock inte alltid närvarande. Romanen är nämligen berättad i tredje person , men då och då kommer någon kommentar från berättaren i jag-form. Det gör att man undrar vem berättaren är, men det stör inte läsningen speciellt mycket.

Något som jag dock upplever stör läsningen är att det är väldigt många personer, förutom huvudpersonerna Ida och Useppe. Det är därför ibland svårt att hålla reda på vem som är vem. Speciellt som vissa personer byter namn flera gånger, som t ex Carlo, som byter namn till Piotr och sedan tillbaka till sitt verkliga namn, Davide Segre. Men på det stora hela var detta en rätt bra roman.

Burning Bright

Burning Bright är Tracy Chevaliers senaste roman och den handlar om tolvårige Jem och hans familj som 1792 flyttar till London från byn Piddletrenthide i Dorsetshire. Där blir han vän med Maggie som visar honom London. De lär också känna Jems granne, författaren och tryckaren William Blake. I Frankrike pågår revolutionen och det påverkar också livet i London.

Som vanligt är den här romanen historiskt korrekt (eller känns i alla fall så) och tyvärr gör det också att den åtminstone till en början känns väldigt seg. Det känns nämligen som att författaren satsat allt på att beskriva allting så korrekt in i minsta detalj och att historien om familjen Kellaway, Maggie och William Blake kommer i skymundan. Faktiskt är det så att jag ett tag i början undrade om hon egentligen hade någon historia att berätta.

Men romanen bli bättre efter ett tag och på sätt och vis tycker jag att det här är Tracy Chevaliers bästa roman hittills. Hennes tidigare romaner Den blå färgen, Flicka med pärlörhänge, När änglar faller och Damen med enhörningen har alla varit bra. Men de har också varit ganska lika varandra- en tydlig intrig och en del kärlek och sex. Den här romanen har inte en lika intresseväckande intrig och sex har inte lika stor del i handlingen. I gengäld har den här romanen lite mera tankeväckande.

Romanen är full av kontraster: storstad/landsbygd, arbete/ fritid, godhet/ondska, monarki/revolution och framför allt oskuld och erfarenhet. Just oskuld och erfarenhet är ett viktigt tema i romanen och har naturligtvis att göra med två av William Blakes mest kända verk, Songs of Innocence och Songs of Experience. Det intressanta är dock inte motsatserna i sig, utan vad som finns mellan dem: What lies between two opposites is us.

Romanens svenska titel är just Oskuld och erfarenhet, vilket jag faktiskt tycker är en bättre titel än Burning Bright, även om det är ett citat ur dikten The Tyger från Songs of Experience av William Blake. För just oskuld och erfarenhet, eller snarare vad som finns mellan de två ytterligheterna, är vad romanen handlar om.

Värddjuret

Jag har tidigare läst några romaner av Marie Hermansson och jag gillade dem. Nu har jag läst Värddjuret, som är en av hennes tidigaste romaner. Den handlar om Anna som efter en resa till Borneo får en böld på låret. När hon uppsöker läkare får hon veta att hon är värddjur för den sällsynta fjärilen recentia alba. I väntan på att de ska komma ut får hon bo i den excentriske doktor Willofs fjärilshus. Där får hon mycket tid till att tänka på sitt liv och sin barndom.

Ett tema i romanen är därför att hitta sig själv. Anna är både föräldralös och barnlös och har inga nära vänner som undrar vart hon tagit vägen när hon befinner sig i fjärilshuset. Hon är svävande i tiden. Detta är något som hon funderar på i fjärilshuset. Ett annat tema är natur vs kultur. Det är i Borneos djungel som hon hittar ett ögonblick av lugn och det är i doktor Willofs fjärlishus som hon lär känna sig själv. Det är också naturen som segrar över kulturen mot slutet av romanen.

Den här romanen är väldigt lättläst och även om handlingen är lite bisarr så fastnar man ändå i den och man vill veta hur det ska gå. Kommer det att födas några fjärilar ur låret? Kommer hon någonsin att få komma ut ur fjärilshuset? Jag gillar Marie Hermanssons sätt att skriva. Hon skriver lätt och enkelt, utan att det blir för enkelt. Jag gillar också det lite bisarra draget som finns med i de flesta av hennes romaner.

Tidigare har jag läst Mannen under trappan, Hembiträdet och Svampkungens son av den här författaren och jag tyckte om dem. Jag gillade den här romanen också, men jag tycker ändå att det är den sämsta av henne som jag har läst hittills. Det kanske beror på att det är en av hennes tidigaste romaner, men jag tycker att hennes debutroman Snövit var bättre än den här. De två romanerna är dock svåra att jämföra, eftersom Snövit inte egentligen påminner om hennes andra romaner. Jag gillade i alla fall den här och Marie Fredrikssons andra romaner så mycket att jag alldeles säkert kommer att läsa fler romaner av henne i framtiden.

Skilda verkligheter

Skilda verkligheter av Marianne Fredriksson handlar om Jan och Angelika som träffas och blir kära i varandra, trots att de är väldigt olika varandra. Jan är vetenskapsman och tror på fakta medan Angelika är en andlig sökare. Eftersom de älskar varandra försöker de förstå varandra, men lever också i ständig rädsla för att förlora varandra.

Den här romanen är full med teorier om vetenskap, idéhistoria och religion som presenteras genom släkt och vänner till Jan och Angelika. Varje person står för en egen syn och ger råd till dem om hur de ska kunna leva tillsammans. Teorierna som presenteras görs därmed enkla och begripliga. Det borde också ha kunnat bli intressant, men det blir det inte.

Istället blir det mest bara långa, onaturliga dialoger där de olika karaktärerna blir mer en representant för sin teori än en verklig personlighet. Det blir också ganska stereotypt, eftersom de intuitiva och förstående karaktärerna är kvinnor och de vetenskapliga "räknenissarna" är män. Mötena mellan de olika människorna har ingen konflikt, ingen energi. De bara träffas, bli alldeles för personliga alldeles för fort och förstår varandra alldeles för bra, trots olika ståndpunkter, samtidigt som de dricker kaffe, äter färskpotatis eller nyplockade jordgubbar. Det blir alldeles för slätstruket och romanen saknar spänning och dramatik.

Men författaren är väldigt noga med att påpeka skillnaderna mellan huvudpersonerna väldigt ofta, så ofta att det blir tjatigt. Speciellt som de i dialogerna är äckligt överens och förstående, utom de gånger då de är arga och bråkar om helt oväsentliga saker. Jag tycker också att det saknas känslor, förutom rädsla. Den känslan påpekas också så ofta att det blir övertydligt. Det verkar inte som att författaren lärt sig att gestalta istället för att berätta, vilket hon faktiskt borde kunna med tanke på att hon är en populär och produktiv författare. Dessutom är handlingen väldigt förutsägbar. Allt detta gör att romanen blir tråkig att läsa.

Jag tröttnade också på allt som författaren tyckte att man skulle lära sig av att läsa den här romanen, t ex fakta om vem som var först att upptäcka Amerika eller att Island delas av en kontinentalspricka. Dessa fakta var inte viktiga för handlingen och dessutom var det sånt som jag redan visste och det gör bara att jag känner mig irriterad för att författaren underskattar läsaren. Men mest irriterad var jag på de "fakta" som inte stämmer, som i följande dialog:
'Okej, vi börjar med din mamma.'
'Hon var schizofren', sa Angelika.
'Nej, det var hon inte. Enligt min mening var hon psykopat.'
'Jag vet var schizofren betyder, iskall, utan möjlighet att känna ömhet, kärlek, medlidande... Menar du att... hon var psykotisk?'
'Ja.'

Med tanke på att detta uttalas av en karaktär som är utbildad psykolog, så borde denna person veta att schizofen inte alls betyder att man är känslokall och ännu mer konstigt är det att en psykolog inte vet skillnaden mellan att vara psykopat och att vara psykotisk.

En intressant diskussion i romanen är dock den om att man blir den man är på grund av sin uppväxt. Det är intressant att fundara på hur mycket som är arv och hur mycket som är miljö. Romanen blir också ganska intressant mot slutet, när några kapitel handlar om Angelikas problem mer än om förhållandet mellan dem. Men att slutet var engagerande kan inte kompensera för att de tidigare 350 sidorna var tråkiga och ointressanta.

Marianne Fredriksson har skrivit ganska många romaner, men jag har bara läst en enda roman av henne tidigare, Enligt Maria Magdalena. Den tyckte jag inte heller särskilt mycket om, men den var helt klart mycket bättre än den här romanen. Men efter att ha läst två romaner av henne, varav jag inte riktigt gillat någon, så känner jag mig inte särskilt sugen på att läsa fler.

Var är min dotter?

Var är min dotter? är den senaste romanen av författarparet Nicci Gerrard och Sean French, som skriver under namnet Nicci French. Den handlar om Nina, vars 16-åriga dotter inte kommer hem efter sin tidningsutdelarrunda, trots att de samma dag ska åka til Florida. Men det är ingen som tror på Nina när hon säger att det är något skumt med dotterns försvinnande och polisen hävdar att hon har rymt hemifrån. Nina måste därför själv ta reda på vad som har hänt hennes dotter.

Jag har tidigare läst två romaner av Nicci French, Det röda rummet och Och så log han... Jag gillade Och så log han..., men Det röda rummet tyckte jag inte var särskilt bra. Anledningen till att jag inte gillade Det röda rummet var att den inte var varken tillräckligt spännande eller psykologisk för att kunna kallas psykologisk thriller och detsamma gäller den här romanen. Den har potential, men lyckas inte riktigt. Jag blir mest bara stressad och irriterad för att den har ett så högt tempo och för att huvudpersonen handlar så irrationellt. Jag kan visserligen förstå att man blir uppjagad om ens barn försvinner, men att därför gå omkring och anklaga personer hit och dit verkar bara stört och konstigt. Dessutom ställer hon inte de rätta frågorna till de personer som skulle kunna ge henne svar och det gjorde mig också stressad och irriterad medan jag läste.

Som jag tidigare skrivit här i bloggen så gillar jag böcker med korta kapitel. Den här romanen har inga kapitel alls och det gillar jag såklart inte. Visserligen är romanen inte särskilt lång, men jag saknar att det inte finns ställen där man naturligt kan göra en paus i läsandet. Det blev därför så att jag läste ut den på en gång bara för att ha det gjort, inte för att den var så bra att jag ville sträckläsa den.

Det jag tycker är bra med Nicci French romaner är att det inte alls märks att det är två personer som har skrivit. Det brukar nämligen annars märkas ganska mycket och det stör helhetsintrycket. De skriver på ett sätt som brukar kallas journalistiskt, d v s ganska enkelt och rapporterande. När jag läste de andra två romanerna av Nicci French tyckte jag att språket var helt okej, men det tyckte jag inte den här gången. Jag irriterade mig väldigt mycket på att i stort sett varenda mening började med ett pronomen (på ett ställe började fem meningar i följd med "jag"!). Språket i den här romanen var helt enklelt torftigt och tråkigt.

Snövit

Snövit av Marie Hermansson är en romantolkning av den gamla folksagan, så en presentation av handlingen känns ganska överflödig. Men för saken skull kan jag väl berätta att Snövits mor dör när hon föds och styvmodern berordrar jägaren att ta henne ut i skogen och döda henne. Han klarar dock inte av att döda ett så vackert barn utan lämnar henne i skogen. Till slut hamnar hon hos de sju små dvärgarna där hon stannar. Olika försäljerskor kommer och lurar på henne saker som nästan dödar henne, tills slutligen ett äpple gör att hon verkar död. Men så kommer prinsen och Snövit vaknar upp.

Detta är en ganska kort roman, men naturligtvis är den mer detaljerad och invecklad än den gamla folksagan, även om man känner igen både handling och tema. Jag tycker att Marie Hermansson har lyckats mycket bra med att återberätta den här gamla folksagan i romanform. Hon har ett väldigt vackert, nästan poetiskt, språk och hon lyckas göra sagofigurerna levande. Den blir dock inte så spännande eftersom man redan vet allt som ska hända. Spänningen och intresset för att läsa vidare ligger istället i HUR författaren tänker berätta istället för VAD hon tänker berätta.

Jag har tidigare läst en del av Marie Hermansson, till exempel hennes novellsamling Det finns ett hål i verkligheten samt romanerna Mannen under trappan, Hembiträdet och Svampkungens son. Jag har gillat det jag har läst och jag gillar även den här romanen. Dock känns den här lite tunnare och mindre spännande en de övriga, men det är också hennes första roman och grundmaterialet, folksagan, är ju inte så omfattande. Men jag är absolut sugen på att läsa mer av henne, vilket jag med all säkerhet kommer att göra.

Abortläkarens dotter

Abortläkarens dotter av Elisabeth Hyde är en deckare och handlar om mordet på Diana Duprey, en stark och självständig kvinna som drev en abortklinik. Detta väckte antingen beundran eller stark avsky, främst bland abortmotståndarna. Det visar sig att Diana hade bråkat både med sin dotter och med sin man samma dag som hon blev mördad och det finns även andra i omgivningen som har något att dölja, bl a pastor O'Connell som är ledare för abortmotståndarna.

Vanligtvis läser jag inte deckare, eftersom jag väldigt sällan tycker att de är bra. Men ännu en gång lät jag mig luras av kommentarerna från olika tidningar; kommentarer som Berör och väcker frågor (Falu-Kuriren) och Berör en som läsare väldigt mycket (Dagbladet). Eftersom det här med abort är en ganska kontroversiell fråga i USA tänkte jag att det kanske var en roman som kunde väcka lite frågor och tankar kring ämnet. Tyvärr var det inte det. Det framgår att det är en kontroversiell fråga, men inget mer. Det enda som jag reagerade lite på var det faktum att abortläkaren aborterar foster som faktiskt, om de skulle födas för tidigt, är livsdugliga. Jag är för att kvinnor ska ha rätt till abort, men just att man aborterar foster som är så stora att man måste lemlästa dem för att få ut dem känns väldigt obehagligt.

Jag gillade också titeln på den här romanen, men den var inte heller mer än tomma ord. Visst, abortläkarens dotter Megan har en stor roll i romanen, men jag hade förväntat mig att det skulle handla mer om henne och om hennes relation till mamman. Hennes roll är inte heller större eller viktigare än exempelvis pappans eller polisen Huck Berlin, så även om titeln låter bra så känns den bara konstig efter att ha läst romanen.

Romanen var också, som de flesta deckare, väldigt förutsägbar. Men ibland lyckas deckarförfattare ändå hålla intresset uppe hos läsaren genom att göra romanen spännande. Det lyckas dock inte Elisabeth Hyde med. Detta är faktiskt en av de mest ospännande deckare jag någonsin har läst. Det positiva med den var dock att den var väldigt lättläst med mycket dialog, vilket gjorde att den inte tog särskilt lång tid att läsa ut.

Snow Falling on Cedars

Jag har inte läst så mycket på ett tag, men nu har jag läst Snow Falling on Cedars av David Guterson. Den utstpelar sig på ön San Piedro i Puget Sound. Året är 1954 och en japansk-amerikansk fiskare. Kabuo Miyamoto, står åtalad för mord på en annan fiskare. Ishmael Chambers, en enarmad krigsveteran är journalist och bevakar rättegången. Den åtaldes hustru Hatsue är hans aldrig glömda ungdomskärlek. Det lilla samhället måste under rättgången komma tillrätta med det förflutna, kultur och kärlek.

Jag började faktiskt läsa den här romanen för ca 5 år sedan, men då hade jag inte tid att läsa ut den p g a skolarbete. Men jag har alltid haft intentionen att någon gång läsa den. Jag har också läst Skogsmadonnan av samma författare och eftersom jag gillade den blev jag ännu mer säker på att jag vllle läsa den här romanen. Jag tyckte dock inte att den var riktigt lika bra som Skogsmadonnan, eftersom den här romanen bitvis var lite seg. Det som gjorde att den blev seg var att beskrivningarna och tillbakablickarna många gånger blir lite för detaljerade och ingående, speciellt när det gäller personer och detaljer som egentligen inte är särskilt viktiga. Som exempel kan nämnas ingående beskrivningar av försvarsadvokatens prostataproblem. Men David Guterson skriver i alla fall väldigt bra, vilket kanske märks ännu tydligare när man läser på originalspråk.

Jag har hört den här romanen beskrivas som en deckare, men det tycker jag inte riktigt att det är. Det är mer av en skildring av människor och den tar upp teman som kärlek, rättvisa, gemenskap, rasism och samvete. Eftersom den här romanen utstpelar sig 1954 tyckte jag också att den var intressant ur en historiskt synvinkel. Allt som händer är i skuggan av andra världskriget, kriget mot Japan och bombningen av Pearl Harbor. Det är sånt som jag har läst om flera gånger, men inte med den här vinklingen. På ön San Piedro finns många japaner som kommit till Amerika för att skapa sig ett liv och de är en stor del av samhället. Efter Pearl Harbor börjar de ses som fiender och spioner och slutligen tvingas också alla japaner i USA att leva i koncentrationsläger. Det tyckte jag var intressant, eftersom man oftast läser om bara ena sidans syn (oftast amerikanernas) på händelserna.

Även om den här romanen bitvis var lite seg och inte alltid lyckades hålla mitt intresse vid liv så var den absolut inte dålig. När jag läste den tänkte jag att den skulle göra sig väldigt bra som film tack vare sitt upplägg, där centrum är rättegången är i nutid men historien berättas mestadels i tillbakablickar. Jag vet också att Snow Falling on Cedars har filmatiserats, men jag har inte sett den. Jag vet inte om filmatiseringen är bra (bara för att romanen är bra grundmaterial är det ju inte säkert att filmskaparna tar till vara på det), men jag kommer nog att se filmen också någon gång.

Invasion!

Invasion! är en samling av texter, pjäser och noveller av Jonas Hassen Khemiri. Jag har läst Khemiris två romaner, Ett öga rött och Montecore- en unik tiger och jag gillade dem mycket. Framför allt är det hans språk jag gillar och den här textsamlingen gör mig inte besviken på den punkten. Här ger han ännu fler prov på sin språkliga skicklighet, bl a genom att skriva på "vanlig" svenska. Båda hans romaner är skrivna på "invandrarsvenska", även om de också visar prov på en helt korrekt svenska.

Jag gillar också hans sätt att leka med ord och att uppfinna nya ord. I en av texterna i den här samlingen fastnade jag framför allt för formuleringen med vesslande steg. Trots att jag aldrig hört ordet vesslande så kan jag tydligt föreställa mig vad det är.

Den här samlingen innehåller olika texter som Jonas Hassen Khemiri skrivit under åren 2003-2007. Den inleds med åtta noveller och även om de alla är bra fastnade jag särskilt för några av dem. En av dem var Vanya vet, som handlar om en parkleksarbetare som berättar historier om de äventyr han varit med om i sitt liv, där han bl a legat med Whitney Houston och varit konsertansvarig för Elton John. En annan favorit var Black Eyed Einar, som handlar om minnen av en barndomskamrat. Jag tyckte också mycket om Spöket Milton, som handlar om en utstött person.

Samlingen innehåller också två pjäser, Invasion! och Fem gånger Gud. Av dessa två tyckte jag bättre om Fem gånger Gud, men ärligt talat tyckte jag inte att någon av pjäserna är av samma klass som hans noveller, kåserier eller romaner. Jag tycker att hans pjäser blir lite för röriga, vilket gör att allt det tankvärda och insiktsfulla inte kommer fram riktigt.

Det gör det däremot i de kåserier som också finns med i den här boken. Jag gillade Heathrow vs Hanin, där han jämför flygplatser med krigszoner. Den innehåller mycket som är tankvärt och det är förstås därför som jag gillar den. Jag gillade också Tidsmaskiniska ord, som handlar om hur vissa ord kan få minnen att vakna till liv. Den gillade jag mest för igenkännandet, för visst är det så att vissa ord kan förflytta en tillbaka till en annan tid. Jag tyckte också om Flashbazzazz, där han berättar lite om hur det är att vara författare.

Jonas Hassen Khemiri uppmärksammar också saker som får en att börja tänka, t ex i novellen Nationaltång där en forskare berättar "sanningen" om svenskar Han skriver bl a om att svenskar är fixerade vid vädret och tycker om naturen så mycket att vi till och med tar namn från naturenm, vilket väl kan vara sant. Detta blandas dock med påståenden som att dom ser fan likadana ut, allihop och att ... i samband med sin förstfödda sons konfirmation ta med denne på jakt, döda ett av djuren och laga till en soppa på djurets tunga. Djuret i fråga är nationaldjuret, som omväxlande sägs vara dovhjort, isbjörn, älg, kossa och runkuggla.

Det som jag gillar med Jonas Hassen Khemiri är som sagt hans lek med språket och att han får mig att tänka, men jag gillar också att det finns en hel del humor i allt han skriver. Den här textsamlingen var lite ojämn, men som helhet ändå väldigt bra. Helt klart läsvärd.

Lätt byte

Lätt byte är den nionde boken i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum. I den här boken är Stephanies uppdrag att hitta datanörden Samuel Singh. Ett tips på att han befinner sig i Las Vegas får Stephanie, Lula och Connie att åka dit. Stephanie blir också förföljd av en sinnesjuk mördare som leker mordlekar med henne, vilket får Morelli och Ranger att turas om att agera hennes livvakt.

Den här boken är precis likadan som de övriga böckerna i serien (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte) i stil och form. Men det finns en liten skillnad och det är att jag räknade ut vem den galna mördaren som förföljer Stephanie var redan efter ungefär halva boken. När jag har läst de tidigare har jag faktiskt inte räknat ut hur saker och ting hänger ihop innan slutet, men den här var alldeles för enkel.

Eftersom det inte finns mycket att skriva om den här boken som jag inte redan skrivit förut så avslutar jag med ett citat som jag fann ganska roande:
'Det här är världens bästa bantning, alltså. Jag får käka sånt som jag inte fått käka på flera år.' 'Vad då, till exempel?' 'Bacon.' 'Du äter väl bacon för jämnan?' 'Ja, men jag får dåligt samvete av det. Och det är det dåliga samvetet man går upp i vikt av.'

Svårfångat byte

I den åttonde boken i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum, Svårfångat byte, får Stephanie i uppdrag att hitta en mor och hennes dotter som är försvunna. Men det finns också andra som vill ha tag på dem och Stephanie utsätts för diverse otrevligheter, som ormar i lägenheten, spindlar i bilen och ett lik i soffan. På det privata planet är hon på från i sitt till- och frånförhållande med Joe Morelli. Uppdragat tvingar henne att söka hjälp av Ranger och hans pris är en natt med Stephanie.

Den här boken skiljer sig inte från de övriga i serien: Stephanie klantar sig när det gäller att ta fast dem som underlåtit att inställa sig till domstolen, hennes bilar blir sprängda i luften, elpistolen funkar bara på henne själv, hennes mormor kläcker ur sig oväntade kommentarer, hon får lära känna nya udda människor o s v. På något vis är det nog charmen med de här böckerna, men när man läst dem i så snabbt följd som jag har gjort börjar de faktiskt ändå kännas lite enformiga.

Farligt byte

Farligt byte är den sjunde boken i serien om prisjägaren Stephanie Plum av Janet Evanovich. Stephanies har för vana att misslyckas med att fånga de mest lättfångade skurkar och klampa rakt in i mord som hon sedan tvingas lösa. Så blir det också när hon får i uppdrag att hämta in Eddie DeChooch, en över 70 år gammal, alkoholiserad, impotent och i princip både döv och blind. Gång efter gång lyckas han komma undan, men Stephanie jagar oförtrutet vidare. Speciellt när hennes mormor blir kidnappad och hennes "vänner" Dougie och Mångubben försvinner spårlöst.

Stephanies kärleksliv är fortfarande krångligt. Joe Morelli är oemotståndlig och bra i sängen, men hon är inte helt säker på att hon vill gifta sig med honom. Men deras familjer är eld och lågor över bröllopet och bokar både festlokal och klänning innan hon vet ordet av. Samtidigt är hon väldigt attraherad av den mystiske och sexige Ranger, vars planer för henne definitivt har med sex att göra.

Böckerna i serien om Stephanie Plum är fristående, men de två senaste böckerna har känts lite mindre fristående än de tidigare, eftersom händelser i den tidigare boken får sin förklaring i den andra och samma personer, som Dougie och Mångubbben återkommer. Fast jag tycker nog inte egentligen att böckerna är helt fristående. Visserligen löser hon ett fall i varje bok, vilket väl är det som gör att de räknas som fristående, men på det personliga planet så har ju böckerna en inbördes ordning. Det går förstås att läsa dem i oordning ändå, men jag är i alla fall glad att jag läst dem i rätt ordning.

Hett byte

Hett byte är bok nummer sex i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum. I den här boken har Stephanie i uppdrag att hitta Ranger, prisjägare och en av Trentons sexigaste män. Söker efter Ranger gör också Stephanies ärkefiende Joyce Bernhart. En annan av Trentons sexigaste män, Joe Morelli, söker också efter Ranger. Morelli är Stephanies älskare till och från, men det blir svårare för honom att besöka Stephanie eftersom hennes mormor flyttat in hos henne. Mormor Mazur snarkningar kan ta kål på de hetaste känslor. Som vanligt får Stephanie lära känna en hel del udda personer och nu får hon också hunden Bob på halsen.

Den här boken skiljer sig inte från de övriga böckerna i serien så det finns egentligen inte så mycket att skriva om den som jag inte redan har skrivit. Men jag gillar att Stephanie fått en hund; det är något som jag saknat i de övriga böckerna. Hennes relation till hamstern Rex har tytt på att hon är en person som skulle passa att ha en hund och det känns alltid som att en hund livar upp boken lite grann (vilket kanske behövs, för nu när jag har läst de här böckerna i ganska snabb följd börjar de kännas lite enformiga (vilket dock inte kommer att hindra mig från att fortsätta att läsa dem eftersom det är lättsmält sommarläsning jag vill ha just nu).

Delat byte

Man behöver inte vara ett geni för att förstå att Delat byte är en bok i serien om prisjägaren Stephanie Plum av Janet Evanovich. Närmare bestämt nummer fem i ordningen. Jag har inte tidigare skrivit om titlarna, men jag tycker verkigen att titlarna är urfåniga. Alla böcker i serien heter nämligen något med "byte", vilket gör det väldigt svårt att hålla isär de olika böckerna. Så skulle det kanske inte ha varit om titlarna på något vis hade speglat handlingeni romanen, men det gör den inte. Det verkar inte heller som att titlen är särskilt viktig, eftersom den på de nyare pocketupplagorna knappt ens syns. De engelska titlarna säger i och för sig inte heller särskilt mycket om handlingen, men avslöjar i alla fall ordningsföljden på dem (One For the Money, Two For the Dough, Three to Get Deadly, Four to Score och High Five).

Den här gången är det inte mycket som händer på prisjägarfronten, så Stephanie tar på sig uppdraget att hitta en släkting som är försvunnen. Farbror Fred är en snåljåp som inte egentligen saknar, men familjeäran kräver ändå att Stephanie ska hålla ögonen öppna. Det visar sig att omständigheterna kring farbror Freds försvinnande inte är helt enkla. På kärleksfronten är Stephanie förvirrad. Hon är fortfarande attraherad av polisen Joe Morelli, men finner sig även attraherad av prisjägarnas mästare Ranger.

Stilen i den här boken är lika ytlig och raljerande och den är lika lättläst som de övriga böckerna i serien: Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte och Fångat byte.

Hatet

I Hatet berättar Anders Nyqvist om sin barndom med en alkoholiserad far. När Anders och hans bror Håkan är små kan pappan hålla drickandet under kontroll, men han börjar dricka mer och mer och han äter också narkotikaklassade tabletter. Utåt sett märks dock ingenting; pappan är arbetaren som lyckas utbildada sig till ingenjör, är politiskt engagerad och och en fin familjefar. Men verkligheten är en annan. Han misshandlar och våldtar Anders mamma och genom att familjen aldrig vet när nästa utbrott ska komma är de alltid på helspänn. Anders har alltid en packad väska stående under sängen och han har undersökt alla flyktvägar ut ur huset redan som liten pojke. Med både Anders, hatet och lusten att slå tillbaka växer med åren.

Det här är naturligtvis en hemsk berättelse och det är ingen tvekan om att den är självbiografisk. Dock ska man inte tro att allt i den är sanningen, bara för att det är Anders egen historia. Exempelvis har jag väldigt svårt att tro på att han minns hur bra han hade det med sin far när han var två år. Men så är det alltid när man skriver en bok- man måste inte hålla sig absolut till sanningen; ibland är det viktigare att berättelsen blir bra och att man får sagt det man vill berätta.

Det här är inget litterärt mästerverk för Anders Nyqvist skriver inte särskilt bra (fast inte heller särskilt dåligt). Det gör ingenting, för den här boken är inte skriven för att bli en stor roman. Jag får uppfattningen att Anders Nyqvist har skrivit den för sin egen skull, för att bearbeta sin barndom. Dessutom tycker jag att boken är viktig genom att den belyser ett vanligt problem i samhället. Boken är väldigt lättläst och så intressant att man hela tiden vill läsa vidare. Dock inte så mycket för att få veta hur det går, för man får veta att pappan dör redan på andra sidan i boken.

Jag tyckte om den här boken, just för att innehållet är viktigare än formen. Den kändes väldigt trovärdig, vilket i och för sig är ganska självklart. Jag tror också att igenkännandet är något som gör att läsarna tycker om den här boken. Mycket av det Anders Nyqvist skriver om känner jag igen från vad kompisar med missbrukande förärldrar har berättat för mig. Jag är säker på att många med missbrukande anhöriga kommer att känna igen sig i den här romanen.

Själv har jag inga sådana erfarenheter, men jag känner igen mig i tidsskildringen. Boken utspelar sig på 70- och 80-talen och det märks väldigt tydligt, men inte på ett sätt så att saker typiska för dessa årtionden nämns och beskrivs på ett övertydligt sätt (som t ex i Torbjörn Flygts Undderdog). Att det är 70-tal och 80-tal märks bara genom små detaljer. Jag gillar också bokens framsida, som verkligen passar innehållet. Bilden föreställer ett typiskt 70-talssovrum och det är också i sovrummet som pappan tillbringar största delen av sin tid när han har sina fylleperioder.

Jag tycker att Hatet var läsvärd och intressant. Den påminner en del om Svinalängorna av Susanna Alakoski. Båda böckerna handlar om barn som växer upp på 70-talet med en alkoholiserad pappa, men med den skillnaden att det fanns lite humor i Svinalängorna och att Alakoski är lite mer förlåtande än vad Nyqvist är. Jag tror att det är viktigt att det skrivs böcker om de problem som finns i samhället och att de skrivs att personer som upplevt det är ännu bättre. Hatet är en hemsk bok, men den behövs.

Fångat byte

Den fjärde boken i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum heter Fångat byte. I den här boken får Stephanie i uppdrag att hitta Maxine Nowicki som slagit ner sin pojkvän och stulit hans bil. Under sökandet efter Maxine lär hon känna den två meter långe transvestiten Sally Sweet. Stephanies lägenhet blir utbränd efter att någons svartsjuk person kastat in en brandbomb och därför flyttar hon tillfälligt in hos Joe Morelli.

Precis som de övriga böckerna i serien är det här lättsam och humoristisk underhållning. Den här boken påminner lite mer om en Harlekinroman än vad de andra har gjort. I tidigare böcker har ingenting hänt mellan Stephanie och Joe Morelli och jag trodde att författaren bara skulle antyda sexscenerna. Därför är jag faktiskt lite imponerad över att hon inte gör det, utan skildrar det lika frispråkigt som hon gör allt annat.

Den här boken skiljer sig inte nämnvärt från de andra i serien och minnet av de tidigare börjar redan blekna lite grann. Böckerna är ju i och för sig fristående så det gör inte så mycket att man inte kommer ihåg de tidigare och dessutom berättar författaren vad som hänt tidigare ifall det har någon betydelse. Det här är inte särskilt bra litteratur, men är ändå på något sätt beroendeframkallande, så jag kommer alldeles säkert att läsa fler böcker om Stephanie Plum.

Nedlagt byte

Nedlagt byte är den tredje boken i Janet Evanovich serie om prisjägaren Stephanie Plum. I den här boken jagar hon stadens populäraste människa, godisförsäljaren farbor Mo som underlåtit att inställa sig i rätten efter en mindre förseelse. Men det visar sig att han har en del skumma hemligheter när Stephanie snubblar över ett lik i godisaffärens källare. Med hjälp av den f d prostituerade arkivarien Lula och den snygga polisen Joe Morelli till hjälp börjar Stephanie nysta i härvan.

Den här boken är precis som de tidigare, Lovligt byte och Jagat byte, lättläst och humoristisk. Redan nu märker jag dock att jag har svårt att skilja den ena boken från den andra, eftersom de faktiskt är ganska lika. Jag tycker dock inte att det gör någonting, eftersom syftet med att läsa dem bara är att få en underhållande avkoppling.

Översättningen av den här boken är också helt okej, men jag retade mig på en miss i översättningen: Poochie, mrs Crandles tvåhundraåriga leksakspudel, satt på verandan tvärs över gatan och försökte klämma ur sig de sista dropparna för natten. Det säger sig ju självt att en leksakspudel inte försöker klämma ur sig några droppar och därför drar jag slutsatsen att det i originalet stod toypudel, vilket är den minsta storleksvarianten av pudel (det finns 4: storpudel, mellanpudel, dvärgpudel och toypudel). I och för sig kanske översättaren inte är lika kunnig på hundraser som jag är, men även han borde ha reagerat på att man knappast rastar leksakshundar utomhus och därför kollat upp saken.

Fortfarande tycker jag att Janet Evanovich böcker är bra, om än inte någon stor litteratur, och därför kommer jag också att fortsätta att läsa dem.

Rösten i mörkret

Rösten i mörkret är en skräcknovellsamling av William Hope Hodgson. Jag har aldrig hört talas om honom tidigare, men jag tilltalades av bokens omslag. Dessutom passade det mig bra att läsa en novellsamling när jag hade mycket att göra, eftersom de korta berättelserna gör att man inte behöver läsa så länge, men ändå får veta slutet på berättelsen.

I slutet av novellsamlingen finns också en kort biografi om William Hope Hodgson. Han levde 1877-1918 och var son till en präst. Han drömde dock om att gå till sjöss, vilket han gjorde som 13-åring. Eftersom han blev hunsad som skeppspojke började han lära sig judo för att kunna försvara sig. Han trivdes dock inte på sjön utan gick iland och skapade en skola för kroppskultur. Efter att ha skrivit en del artiklar om styrketräning upptäckte han sin berättartalang och sålde sin första novell 1904. Trots att han började skriva ganska sent och inte blev särskilt gammal hann han ändå skriva ganska mycket.

Den här novellsamlingen innehåller sex noveller som är reprensentativa för hans författarskap. Många av hans noveller är inspirerade av hans år som sjöman. Jag tyckte bäst om novellen som gett samlingen dess titel, Rösten i mörkret. Den, och den första novellen i samlingen, Vraket, är surrealistiska noveller i sjömansmiljö. Vraket handlar om en jättemögelvarelse och det känns som att den har något slags samband med Rösten i mörkret. Ändå tyckte jag bättre om den sistnämnda eftersom den var precis lagom lång och lyckades hålla mitt intresse upp hela tiden.

Hemsökelsen i slutet av gatan, är ett exempel på hans Carnackideckare. Den är ganska enkel och det märks att han skrivit den för att tjäna pengar, men jag tycker ändå att den är ganska bra. Han lyckas bra med att bygga upp stämningen. Den sista novellen, Hemsökelsen på Lady Shannon, är också ett exempel på hans skrivande för att tjäna pengar men den är inte alls lika bra om den förstnämnda.

Novellen Havet utan ebb och flod ska enligt niografin vara ett exempel på hans mytologi om Sargassohavet och handlar om ett par som blir fast på ett skepp som fastnar i tången i Sargassohavet och inte kan komma därifrån. Eloi Eloi lama sabachtani är ett exempel på hans science fiction-skräck och är en märklig och surrealistisk skildring av vad som kan hända den som försöker återskapa Jesu lidande på korset.

Hodgson är väldigt duktig på att skapa en stämning och atmosfär i sina noveller, men jag tröttnar lite på att alla noveller, utom den sista, har samma uppbyggnad. Det finns ett jag i berättelsen som träffar på någon som berättar om en hemsk händelse och denna berättelse är också skriven i jag-form. Det är inte så krångligt som det låter, men eftersom alla dessa skräckhistorier blir andrahandshistorier känns de mindre trovärdiga och skrämmande. För ingen av historierna är egentligen särskilt skrämmande, bara lite lagom obehagliga.

Jag tyckte om att det fanns en presentation av författaren i slutet av novellsamlingen eftersom han trots allt är en ganska okänd författare. Det är också intressant att känna till att han inspirerat andra skräckförfattare som till exempel H P Lovecraft. För mig räcker det dock gott med det här urvalet av hans författarskap; jag får ingen lust att läsa mer av honom. Men jag kan gott och väl tänka mig att använda exempelvis Rösten i mörkret i min undervisning.

Jagat byte

Nu har jag läst del två i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich, Jagat byte. I den här boken försöker Stephanie få tag på en väldigt otrevlig skurk som hotar både hennes hamster och hennes mormor till livet. Dessutom letar hon efter 24 stulna likkistor. Skurken visar sig dock vara väldigt svår att få tag på och hon tvingas återigen samarbete med polisen Joe Morelli.

Den här boken skiljer sig inte särskilt mycket från den första i serien, Lovligt byte. Den humoristiska stilen är densamma och den roar mig även den här gången. Stephanies mormor är fortfarande rolig och hamnar ofta i dråliga situationer. Jag gillar också den lite morbida humorn som i följande stycke:

Jag drog loss tejpen, öppnade kartongen och drog efter andan. Inuti lådan låg en penis. Denna penis var prydligt avskuren vid roten, den var oklanderligt balsamerad och den var fäst vid en frigolitskiva med en hattnål.
Stumma av fasa stirrade vi alla på penisen.
Mormor Mazur var den som först tog till orda, och det var inte utan att hon lät en smula drömsk. "Längesedan jag såg en sådan", sa hon. /.../ "En pitt", sa mormor. "Stephanie har fått den på posten. Rätt så praktfull, faktiskt."

Översättningen i den här romanen var inte lika dålig som den förra (vilket kan bero på att den första följt med som bilaga till en veckotidning, medan den här kommer från bokhandeln). Men jag hade ändå hellre läst på engelska, men tvyärr så finns de första böckerna i serien inte på engelska på bibliotektet. Jag känner i alla fall fortfarande för att läsa vidare i serien, eftersom de är lättlästa, lättsmälta och humoristiska.

Martha

Ända sedan Doris Lessing fick Nobelpriset förra året har jag funderat på att läsa någonting av henne, men det har inte blivit av förrän nu. Nu har jag läst Martha, som tydligen är den första boken i en serie på fem böcker som kallas Våldets barn.

I denna första del får vi lära känna en ung Martha Quest som bor på en farm i södra Rhodesia. Hon tycker om att läsa och trivs inte riktigt hemma med sina föräldrar. Hon flyttar därför till staden för att arbeta som sekreterare. Men det är inte arbetet som upptar det mesta av hennes tid, utan fester där hon flirtar med unga män. Hon får också upp ögonen för politiken och intresserar sig för vad som händer i Europa, där Adolf Hitler just fått makten och hon intresserar sig också för kaffrernas situation i hemlandet.

Jag gillade den här romanen för att den ger lite grann att tänka på. Det är förstås oundvikligt att en roman om en flicka från engelsk familj i Rhodesia ger en del tankar om kolonialiseringen. Själv tycker jag att en del tankar som de vita kolonisatörerna har är hemska, t ex att de tycker att de gör någonting bra för ursprungsbefolkningen och att de tror att dessa är glada för att de är där. Det är också hemskt att läsa om hur de behandlar sina svarta tjänare.

Det är också intressant att läsa om de historiska händelser som är så välbekanta för oss i Europa ur ett annat perspektiv. Dock tror jag att det kommer att märkas mer i följande romaner.

Romanen är mycket välskriven och jag gillade språket i den. Dock tycker jag att det ibland blir väl detaljerad och det gör att den bitvis också blir lite seg att läsa. I början hade jag också lite svårt för karaktären Martha eftersom hon bara drev omkring och mest bara läste sånt som inte utmanade hennes tänkande. Jag tyckte heller inte att det var särskilt intressant att läsa om Marthas flirtande med de unga lejonen på diverse olika fester; det var bara ytligt och ointressant i längden. Men ju mer vuxen Martha blir, desto mer gillade jag henne.

Förhoppningsvis kommer Martha att fotsätta att utvecklas i de återstående fyra romanerna, för jag blev i alla fall tillräckligt engagerad av den här för att vilja läsa även de andra romanerna i serien.

Bär mig över bron

Bär mig över bron är skriven av Håkan Toresson och den utspelar sig i Mattmar i början av 70-talet, men handlar också en del om en händelse som inträffade på kalkbruket i Mattmar på 30-talet. Signe, Anders och Martin brukade träffas där men en kväll brinner kalkbruket ner och Martin försvinner och tros vara död. Signe och Anders gifter sig med varandra och 35 år senare ser Signe tillbaka på livet med bitterhet. Äktenskapet är både kärlekslöst och barnlöst. Hon utvecklar en relation med kyrkoherden Knut-Göran och samtidigt dyker också Martin upp och bosätter sig i byn.

När jag började läsa den här romanen var det för att jag ville veta vad som hade hänt vid kalkbruket. Det får man till slut veta, men det visar sig ha väldigt liten betydelse. Istället tror jag att författaren vill säga något viktigt om livet och religion, men jag vet inte riktigt vad. Författaren verkar väldigt ambitiös, men det leder inte riktigt någonstans. Romanen känns också ganska deprimerande att läsa, eftersom varken Signe, Knut-Göran eller Martin blev lyckliga med sitt liv. I och för sig blir de väl det i slutet när de har hittat meningen med sitt liv, men det känns ändå deprimerande att man ska behöva bli 59 år innan man upptäcker meningen med livet.

Romanen var kort, 200 sidor, och gick därför ganska fort att läsa. Den var lite tråkig, men helt ointressant var den inte. Jag gillade dock inte att Gud var en slags självklar närvaro i romanen, precis som om det var en sanning att han finns. När jag läste på om författaren efter att ha läst ut boken fann jag att han håller på att utbilda sig till präst, så det kanske inte är så konstigt. Jag tyckte inte heller om de korta, kursiverade avsnitten i romanen eftersom jag inte tyckte att de tillförde någonting eftersom det aldrig framkom vems tankar det var och dessutom varierade det vem det handlade om eftersom ett stycke kunde handla om den som blivit slagen och nästa om den som slagit.

Miljöerna är väldigt bra beskrivna i boken. Jag har ingen aning om var Mattmar ligger, men jag fick redan från början en känsla av Norrland när jag läste. En koll på nätet visar att det ligger i Jämtland, mitt mellan Åre och Östersund. Författaren lyckas också ganska bra skildra 70-talet genom små detaljer som bilar och radioprogram, utan att för den skull bre på för mycket av nostalgi.

Vanligtvis brukar jag inte låta mitt svensklärar-jag komma fram när jag läser skönlitteratur, men ibland är det svårt att låta bli. Speciellt irriterade blev jag på att han inte kan använda de och dem på ett korrekt sätt; så pass tycker jag ändå att man ska kunna kräva av en författare. Jag tycker också att han använder stora och små bokstäver på ett konstigt sätt, t ex så ska Mamma och Mor inte skrivas med stor bokstav och ibland glöms stor bokstav efter punkt och ibland är det stor bokstav efter frågetecken. Vissa stycken börjar också med att några ord står med versaler, vilket förstås är helt okej bara man gör det konsekvent. Ett annat exempel på en konstig användning av versaler och gemener: Knut-Göran och RITVA träffades i baren någon timma efter att båten hade lagt ut.

Jag har ingen som helst lust att läsa fler romaner av Håkan Toresson även om jag inte direkt tyckte att den här romanen var dålig. Den var bara lite för religiös, utan att ifrågasätta religionen på något vis, och den ger därför inte heller särskilt mycket att tänka på. Författarens och mina värderingar skiljer sig nog åt alldeles för mycket för att jag ska ha någon behållning av att läsa hans romaner.

Mias systrar

Mias systrar är skriven av Maria Eriksson och Kerstin Weigl och handlar om tre olika kvinnor som är på flykt undan våldsamma män. Det är Veronika, vars före detta pojkvän hotar och misshandlar henne. De är inblandade i en vårdnadstvist och deras lille son mår inte heller bra. Den handlar också om Anette som lämnar Sverige och åker til USA för att försöka skapa ett nytt liv och sig och sin dotter. För att kunna göra detta måste hon ingå ett skenäktenskap med en amerikansk man. Den handlar också om Leila, en 17-årig flicka som misshandlas av sin pappa och ska giftas bort med en kusin när hon flyr från familjen.

Detta är en sorts uppföljare till Gömda och Asyl av Liza Marklund och Mias hemlighet av Maria Eriksson. Den här boken har Maria Eriksson, huvudperson i dessa tre böcker, skivit tillsammans med Kerstin Weigl och den handlar inte om Mia själv utan om andra kvinnor som måste komma undan våldsamma män.

Den här romanen är väldigt lätt att läsa och är skriven på ungefär samma journalistiska sätt som de tidigare. Jag tycker egentligen att stilen är lite för enkel för min smak, men samtidigt så gör det också att boken inte är krånglig och svår att läsa. Det tror jag lockar fler läsare och här tycker jag att det är viktigare att folk läser än att boken har litterära kvaliteter. Dock tycker jag att Maria Eriksson kunde ha skrivit själv, som hon gjorde i Mias hemlighet, för hon skriver bättre än både Liza Marklund och Kerstin Weigl. Det finns ett litterärt drag hos Kerstin Weigl som jag irriterade mig väldigt mycket på och det är att hon klämmer in ordet att på ställen där det inte ska vara, t ex ...fast att... Det är också irriterande mycket satsradning, men det kan jag hellre överse med än de irriterande att- en överallt.

Det är en god idé att berätta andra kvinnors historier och just tre är ett lämpligt antal att berätta om en bok. Men jag tycker inte riktigt att det fungerar så bra som det skulle kunna göra. Det jag främst invänder mot är att de inte alla tre får samma utrymme i boken. Exempelvis berättas Leilas historia på ca 70 sidor av bokens 400 sidor. Jag tycker också att urvalet av kvinnor att berätta om är lite konstigt, eller i alla fall är det konstigt berättat. Man får t ex aldrig veta vad som hänt Anette och som leder fram till att hon och dottern flyttar till USA. Hon talar om den leende mannen och att han hotat att döda henne, men jag skulle ha velat veta lite mer om omständigheterna kring varför hon lever på flykt.

Veronikas historia är den som får mest utrymme i boken. Det är också den som är mest skrämmande, men också den som är mest intressant. Det är förmodligen för att det är den som väcker mest känslor. Man blir arg och frustrerad på myndigheterna som inte gör något, men man blir också rätt irriterad på Veronika som hela tiden utsätter sin lilla son för fara och psykisk ohälsa genom att resonera som så att pojken behöver sin pappa. Det må vara sant i de allra flesta fall, men barn behöver inte pappor som hotar, misshandlar, ljuger, skriker och manipulerar.

Syftet med den här boken är att visa på svenska myndigheters oduglighet och flathet och det lyckas författarna bra med. Det är väldigt frustrerande att läsa hur myndigheter tilldömmer den misshandlande och manipulerande fadern vårdnaden om barnet och hur de låter en ung flicka sitt rädd och ensam i en lägenhet utan att våga gå ut för att hon riskerar att bli igenkänd i området. Det är frustrerande, irriterande och upprörande att läsa den här boken och det är just det som gör att den är så viktig: sådana här problem i samhället måste uppmärksammas och göras något åt.

När änglar faller

När jag hade läst ut Flicka med pärlörhänge gav jag mig direkt på att läsa När änglar faller av Tracy Chevalier eftersom jag ändå bestämt mig för att läsa allt hon skrivit. Tidigare har jag också läst Damen med enhörningen och Den blå färgen och kommer snart också att läsa hennes senaste, Burning Bright eftersom jag köpte den för ett tag sedan.

När änglar faller skiljer sig lite grann från Chevaliers andra romaner som utspelar sig i medeltiden, med undantag för Den blå färgen som utspelar sig både i medeltiden och i nutid. Den här romanen utspelar sig i början av 1900-talet. Den börjar 1901, dagen efter drottning Victorias död och slutar 1910, vid kung Edward VII:s död. Familjerna Waterhouse och Coleman har sina familjegravar bredvid varandra och de möts på kyrkogården och deras döttrar blir genast bästa vänner. Annars har de inte särskilt mycket gemensamt.

Flickorna träffar också dödgrävarpojken Simon och de börjar träffas på kyrkogården för att leka. Under de år som romanen utspelar sig inträffar en del förändringar, både i samhället och för karaktärerna i romanen. Bokens titel syftar på den ängel som familjen Waterhouse har på sin familjegrav, som en dag faller och går sönder. Men det är också andra änglar som faller i den här romanen.

Motsättningen mellan gammalt och nytt, förlegat och modernt är också ett tema i romanen. Familjen Waterhouse är traditionell och följer etikettsregler, medan familjen Coleman, speciellt mrs Coleman, är mer öppen för det nya. Mrs Coleman ansluter sig t ex till suffragetterna som kämpar för kvinnlig rösträtt. Det är ganska frustrerande att läsa om motståndarna som säger saker i stil med att mannen är kompetent nog att rösta för sin fru och att man inte skulle ha gift sig om man inte delade samma politiska åsikter. Men det är också frustrerande att läsa om mrs Colemans engagemang i rösträttsfrågan som blir så starkt att hon struntar i sin egen dotter.

Det är väldigt många karaktärer som får komma till tals i den här romanen. I princip alla karaktärer som förekommer får någon gång säga sitt i sitt eget kapitel. Det gör romanen betydligt intressantare, eftersom man får flera personers perspektiv på saker som inträffar. Det är inte heller särskilt svårt att veta vem som är huvudperson i kapitlet, även om alla berättar i jag.form, eftersom namnet på den personen står först i kapitlet. Kapitlen är av varierande längd, några är långa och andra är bara en enda mening. Men inte ens de långa kapitlen är särskilt långa och jag tycker som bekant om romaner med korta kapitel.

Den här romanen var skriven på samma sätt som de förra och som vanligt verkar Tracy Chevalier ha läst på ordentligt om den historiska perioden. Dock tycker jag att hon gott hade kunnat gå mer på djupet när det gäller motsättningarna mellan gammalt och nytt, som ju måste ha uppkommit när den viktorianska eran tog slut. Det är nämligen det instressantaste i romanen. Huvudpersonerna är annars ganska stereotypa och egentligen tyckte jag inte att romanen handlade om något. Det fanns liksom ingen konflikt som fungerade som intrig, bara flera små konflikter.

Men trots att den kändes lite händelselös så gick den lätt att läsa, kanske beroende på de korta kapitlen och det enkla språket. Det här är den sämsta romanen som jag hittills har läst av Tracy Chevalier, men trots det är det inte en direkt dålig roman. Den gav i alla fall en stunds skön avkoppling.

Flicka med pärlörhänge

Flicka med pärlörhänge är Tracy Chevaliers andra roman och den handlar om Griet som år 1664 blir tvungen att bli tjänsteflicka för att hjälpa till med familjens försörjning då pappan blivit blind. Hon hamnar då hos familjen Vermeer och fadern i huset är berömd konstnär. En av hennes uppgifter i huset är att städa hans ateljé utan att flytta på saker och ting. Med tiden får hon också börja hjälpa honom att tillreda färger och slutligen får hon också stå modell för en tavla. Hustrun Catharina tycker inte om den roll som Griet får och det leder till problem.

Jag har sett filmen som bygger på den här boken, men eftersom jag knappt kommer ihåg den tror jag inte att jag tyckte att den var speciellt bra, men inte heller speciellt dålig. Jag har på sistone läst två andra romaner att Tracy Chevalier, Den blå färgen och Damen med enhörningen och jag gillade dem. Därför bestämde jag mig för att läsa mer av henne.

Jag gillade den här romanen också och även om jag knappt kommer ihåg filmen så tycker jag att boken är bättre än filmen. Språket är inte särskilt märkvärdigt (ibland rent felaktigt, med fel ordföljd, men det är säkert översättarens fel), men det är enkelt och lättläst.

Precis som Chevaliers tidigare böcker bygger den här romanen på en tavla, i det här fallet Flicka med turban av Johannes Vermeer. Jag tycker väldigt mycket om idén med att använda konst som inspiration och jag tycker också att Chevalier lyckas ganska bra med att fantisera ihop en relativt trovärdig historia om tavlan.

Jag fastnade för romanen redan efter ett par sidor och trots att jag sett filmen och mindes mer och mer av den efterhand jag läste så hade jag hela tiden lust att läsa vidare. Det var intressant att läsa om hur folk hade det i 1600-talets Holland, speciellt skillnaderna mellan protestanter och katoliker: Men jag tycker också att romanen är lite väl ytlig och jag hade inte haft något emot om författaren gått lite mer på djupet, både när det gäller beskrivningar av miljön och karaktärerna. Karaktärerna är nämligen ganska stereotypa och intetsägande.

Att läsa den här romanen var mycket trevlig underhållning, men precis som med filmen så har den nog inte gjort några bestående intryck. Förmodligen kommer jag att glömma den ganska snart. Men jag kommer att fortsätta att läsa Chevaliers romaner, just för underhållningens skull.

Lilla livet lilla döden

Lilla livet lilla döden är skriven av Per Nilsson, som är en känd ungdomsromanförfattare. Jag har tidigare läst flera ungdomsromaner av honom, t ex Hjärtans Fröjd, Ja må han le...Va?, Anarkai, Du & Du & Du och Ett annat sätt att vara ung. Jag har gillat alla hans ungdomsromaner, så när jag såg den här romanen på vuxenavdelningen på biblioteket kunde jag inte låta bli att läsa hans första vuxenroman.

Den här romanen handlar om Janne, som är fyrvaktare. Han är inte precis utstött i samhället, men ändå inte riktigt med. Han är ensam, men ändå inte helt ensam. Janne och författren Per Nilsson möts och Janne börjar skriva och Per hjälper honom med skrivandet. Första delen av romanen är den berättelse Janne skriver och kapitel 5 och 7 är också Jannes, medan resterande kapitel är Pers berättelse om hur han försöker få reda på om det Janne berättat var sant eller inte.

Just detta med sanning och påhitt är ett tema i romanen och jag tycker att det är väldigt intressant. Författaren vill få det att verka som att det är sant att han har träffat Janne och att Janne har berättat en historia som var till stor del sanning men också en del påhitt. Men är det sant eller bara ett påhitt? Eller är det delvis sant? Är det han får veta om Jannes barndom sanning, påhitt eller någonting mitt emellan? Personligen tror jag på ett mitt emellan; jag tror att alla människor lever någonstans mitt emellen sanning och påhitt.

Jag tyckte egentligen inte att handlingen i romanen var särskilt spännande, utan det var de funderingar som jag fick som var intressanta. Det märks att författaren har "stulit" från andra författare när har skrivit den här romanen, men jag uppfattar att det är ett medvetet grepp för att få fram budskapet med romanen.

Sättet att skriva på känner jag igen från hans ungdomsromaner och även det filosofiska temat är bekant från hans ungdomsromaner. Jag tycker att det funkar lika bra i en vuxenroman som i en ungdomsroman. Jag tycker också att den här romanen kan lämpa sig för ungdomar såväl som vuxna, fast den har ett visst sexuellt innehåll. Dock tror jag inte att alla uppskattar hans sätt att skriva, eftersom det ibland känns hackigt och korthugget och ibland lite pretentiöst. Jag tror inte heller att alla uppskattar hans sätt att blanda in sig själv i romanen, som han gör i den här och i Ett annat sätt att vara ung.

Men jag tycker att hans böcker är lättlästa och de har ofta något som får mig att börja fundera och det gillar jag. Dock märker jag när jag tänker tillbaka på de ungdomsromaner som jag läst av honom att jag inte kommer ihåg dem särskilt tydligt. Vissa bitar kommer jag ihåg, men inte hela handlingen. Och då har jag ändå mycket bättre minne än de flesta när det gäller saker som jag har läst. Jag tolkar det som att hans romaner är trevlig underhållning för stunden, men att de inte lämnar några bestående intryck. Och den här romanen är så lik hans andra romaner att det förmodligen är samma sak med den. Jag gillade att läsa den just nu, men snart kommer jag att ha glömt stora delar av den.

Lovligt byte

Lovligt byte är skriven av Janet Evanovich och handlar om Stephanie Plum, som får sparken från sitt jobb som inhandlare av underkläder och istället börjar hon jobba som prisjägare hos sin kusin Vinnie. Hennes första uppdrag blir att fånga traktens Casanova som är efterlyst för mord. Men han har inga planer på att låta sig fångas in förrän han hittat den verklige mördaren och kan rentvås från anklagelserna.

Egentligen är detta ganska dålig litteratur. Jag har stött på gymnasieelever som skriver bättre än Janet Evanovich. Översättningen är heller inte mycket att hurra för. Bland annat översätts engelska uttryck rakt av till svenska, trots att det finns svenska motsvarigheter. Handlingen är inte heller särskilt märkvärdig.

Ändå tyckte jag att den här boken var riktigt underhållande. Jag läste på Wikipedia att den genre som Evanovichs böcker tillhör kallas komisk deckare och jag antar att det kan vara därför som jag gillar den. I min ungdom tyckte jag nämligen väldigt mycket om TV-serier som Par i brott med Bruce Willis och Cybill Shepherd, Remington Steele med Pierce Brosnan och naturligtvis också Magnum med Tom Selleck, som också kan kallas för komiska deckare. Att läsa den här romanen påminner väldigt mycket om dessa TV-serier.

Dessutom var den här romanen faktsikt rolig. Jag tycker sällan att böcker som utmålas som komiska verkligen är det, men det fanns faktiskt gott om humor i den här romanen. Stephanies mormor är en av de roligaste karaktärerna och jag kan nästan se henne framför mig där hon svassar omkring i cykelbyxor (som var mode bland ungdomar 1994, när den här romanen skrevs).

Det finns också en annan likhet mellan Janet Evanovichs böcker och TV-serier och det är att hon har skrivit en hel mängd böcker om prisjägaren Stephanie Plum. Jag har sett hennes böcker i bokhandeln och vet att det finns flera i serien, men jag hade ingen aning om att det finns så många som 13 stycken. Det fick jag reda på när jag idag bytte till mig den senaste, Lean Mean Thirteen, i bibliotekets bokbytarväska. Men eftersom jag nu har läst den första och har den sista i serien så känner jag mig nästan tvingad att läsa även övriga böcker i serien. Men fortsätter de att vara lika lättlästa och lättsmälta som den här är jag villig att bortse från att de är dåligt skrivna (men kommer att försöka läsa dem på engelska för att slippa den usla översättningen).

Den indiske tolken

Den indiske tolken är en novellsamling av Jhumpa Lahiri. Det är hennes debutbok och den innehåller nio noveller. De nio novellerna tar på olika sätt upp temat utanförskap. Jhumpa Lahiri föddes av indiska föräldrar i London, men har växt upp i USA. Hennes många resor till Calcutta har inspirerat henne till novellerna och huvudpersonerna i de flesta av novellerna är indier i USA. Andra teman som tas upp är relationsproblem och föreställningar om identitet.

Det är som vanligt svårt att skriva något sammanfattande om en novellsamling, men som helhet tyckte jag att den här samlingen var väldigt bra. Det finns ett gemensamt tema i de olika novellerna trots att handlingen i dem är väldigt olika och det gillar jag. Men såklart så gillade jag vissa noveller mer än andra. Den första novellen, En temporär historia, som handlar om ett ungt par med problem som under strömavbrott leker en sanningslek som får deras äktenskap att hotas än mer tyckte jag om.

Likaså tyckte jag om Hos mrs Sen, som handlar om Eliot som på dagarna är hos sin barnvakt mrs Sen. Mrs Sen lider av att vara i USA, skild från sin familj i Calcutta. Jag gillade också Ett välsignat hus, för att jag fann en sorts humor i den. Den handlar om ett ungt indiskt par som hittar en massa kristna attiraljer, som Jesusdekaler och Madonnastatyer, i huset de just köpt. Bibi Haldars bot, som handlar om en kvinna i Indien som blir utstött av familj och grannar för att hon är mentalt sjuk (i själva verket har hon troligtvis epilepsi) tyckte jag också väldigt mycket om, kanske mest för att det inte är allt för länge sedan epileptiker även här i Sverige ansågs mentalt sjuka.

Jag tyckte också väldigt mycket om Den tredje kontinenten, som handlar om en indisk man i USA vars bror arrangerar ett äktenskap för honom med en indisk kvinna som kommer till honom i USA. Den här novellen påminner ganska mycket om filmen The namesake, fast förstås mycket kortare och den påminde mig också om Monica Alis roman Brick Lane.

Jhumpa Lahiri fick Pulitzerpriset för den här novellsamlingen och det är lätt att förstå varför. Hon skriver mycket bra, språket är enkelt men också vackert och hon berättar sina noveller med en egen stil, både allvarlig och lite ironiskt humoristisk. Jag gillade den väldigt mycket och jag hoppas att hon fortsätter att skriva. Jag vill väldigt gärna läsa mer av henne.

Den blå färgen

Den blå färgen är Tracy Chevaliers debutroman och det märks. Jag har tidigare läst Damen med enhörningen av henne och det märks en viss skillnad i stilen, där författaren skriver med ett bättre språk och med mera säkerhet i Damen med enhörningen, som är hennes tredje roman. Men språket är absolut inte dåligt i den här romanen.

Jag fastnade i handlingen i den här romanen nästan direkt jag började läsa. Den handlar om Ella, som flyttar från USA till Frankrike för att hennes man fått jobb där. Den handlar också om Isabelle, en släkting till Ella som i slutet på 1500-talet lämnade Frankrike och flyttade till Schweiz på grund av religiösa förföljelser. De båda berättelserna berättas i vartannat kapitel, utom i slutet då berättelserna vävs ihop.

Jag gillade upplägget med parallella handlingar och strukturen med att vartannat kapitel handlade om Ella respektive Isabelle. Men jag tyckte inte att de båda berättelserna var likvärdigt intressanta. Ellas historia, med problemen att flytta till en liten fransk by, problemen med maken och förälskelsen i bibliotekarien Jean-Paul, är betydligt intressantare än Isabelles, med fördomarna om henne p g a det röda håret och fascinationen med det blå tyget.

Det finns en viss likhet mellan Den blå färgen och Joanne Harris romaner, kanske främst Underströmmar och En smak av vin, men jag tycker inte riktigt att Tracy Chevalier når upp till Joanne Harris nivå. Dock tyckte jag ändå mycket om den här romanen och ibland ville jag knappt lägga den ifrån mig för att jag ville veta vad som skulle hända härnäst. Fast även om jag tyckte om romanen så var den också lite för väl tillrättalagd, med händelser från 1500-talet som passade så väl ihop med händelser i nutid. Det känns inte heller särskilt trovärdigt att alla personer i stort sett heter samma sak. Exempelivs så är namnen Isabelle och Ella inte särskilt olika och det finns en Jacob och en Susanne både i dåtid och nutid, som dessutom har liknande personlighet. Dessutom heter den man som Isabelle är hemligt förälskad i Paul och den man som Ella blir förälskad i heter Jean-Paul.

Men som sagt så gillade jag den här romanen och jag kommer absolut att läsa fler romaner av Tracy Chevalier eftersom hennes romaner verkar lättlästa och lättsamma. Dessutom har jag redan köpt hennes senaste roman, Burning Bright, så den kommer jag absolut att läsa, men jag tror att jag först ska läsa de romaner som kom före den, t ex Flickan med pärlörhänget (även om jag redan sett filmen) och När änglar faller.

Alkemisten

Jag har hört mycket gott om Alkemisten av Paulo Coelho, men också mycket dåligt. Jag har läst ett par av hans andra romaner, Veronika bestämmer sig för att dö och Elva minuter, och dem tyckte jag rätt mycket om. Därför bestämde jag mig för att ge även Alkemisten en chans.

Den handlar om den andalusiske herdepojken Santiago som en natt drömmer samma dröm två gånger. I drömmen hittar han en skatt vid Egyptens pyramider och han bestämmer sig för att följa drömmen. Han beger sig från Spanien till Tanger och vidare genom Saharaöknen, där hans möte med alkemisten blir livsavgörande. På sin resa får han lära sig en del visdomar om livet.

Jag har alltid tyckt om sagor och det här är en riktigt bra saga. Berättelsen är tidlös och språket är vackert och enkelt. Romanen är också väldigt lättläst. Jag sträckläste den och det tog inte särskilt många timmar att läsa ut den. Fast den är heller inte särskilt lång, bara 180 sidor.

Men det är också som saga som jag uppskattar den. Romanens budskap, att man ska lyssna till sitt hjärta och följa sina drömmar, är väl visserligen ett bra budskap, men knappast något som kommer att förändra hela mitt liv. Dock får jag en känsla av att författaren vill förmedla något slags livsavgörande visdom till läsarna, vilket bekräftas i bokens efterord där författaren själv berättar att han tror på de tankar han förmedlar i boken. Personligen tycker jag dock att tankarna om livselixiret, de vises sten, världssjälen och ett universiellt världsspråk är flummiga och new age-aktiga och det är inte något som passar mig. Och som den ateist jag är är naturligtvis tankarna om Gud och Bibeln precis lika flummig.

Jag gillar inte heller författarens människosyn, som kommer till uttryck bland annat i tanken att om man vill någonting tillräckligt mycket så vill hela universum att denna persons önskningar ska uppfyllas. Detta upplever jag som ett hån mot människor som har det svårt, eftersom detta tankesätt går ut på att de får skylla sig själva eftersom de tydligen inte önskar tillräckligt mycket att de skulle slippa ha det svårt. Och med lite kunskap om världen så inser man ju naturligtvis också att det är omöjligt, det finns strukturer som förhindrar att alla människor kan få det de önskar.

Men jag uppskattar böcker som ger mig något att tänka på och det gör ju den här, även om mina tankar blir att jag inte alls håller med författaren. Coelho skriver på ett sätt som påminner om Hemingways isbergsteknik, d v s att texten bara är en liten del av berättelsen, ungefär som toppen på ett isberg; det mesta finns att läsa mellan raderna, ungefär som den stora ismassan som finns under ytan. Den här tekniken gör att romanen kan kännas lite ytlig om man inte läser mellan raderna. Det är därför en roman som kräver lite grann av sin läsare.

Det är ingen tvekan om att den här romanen bör räknas som en modern klassiker. Även om jag inte håller med honom om hans tankar så kan jag tänka mig att använda mig av romanen i skolan, eftersom den är lättläst och är i formen av en tidlös saga, vilket jag tror gör den läsvänlig för ungdomar. Det finns också saker att diskutera i den. Jag tyckte i alla fall mycket om Alkemisten som saga, även om den inte på något sätt varit livsavgörande för mig.