Romanen utspelar sig på 60-talet och det är också mycket i romanen som ger en känsla av 60-tal samtidigt som det också känns som att den lika gärna skulle ha kunnat utspela sig mycket, mycket tidigare. Det är skrämmande mycket som inte har förändrats nämnvärt. Sloganen Åtskilda men jämlika som en guvernör i romanen använder skulle nästan kunna gälla lika bra idag.
Det är skrämmande att tänka sig att man så sent som in på 60-talet gjorde stor åtskillnad på svarta och vita, att de t ex inte fick handla i samma affärer: Vi åker förbi Ben Franklins lågprisaffär och Seale-Lilys drive in-glassbar. Dom har en lucka på baksidan så färgade får köpa glass också. Svarta och vita fick inte heller gå i samma skola: 'Du skulle väl inte vilja gå i en skola med bara vita, eller hur, Aibileen?' 'Nej, maam', viskar jag. Jag reser mig och tar bort gummisnodden runt Lillans hästsvans. Dom där gröna plastkulorna trasslar bara in sig i håret när det blir vått. Men vad jag egentligen vill göra är att hålla för öronen på henne så hon slipper höra det här. Och än värra, höra mig jamsa med. Men sen tänker jag: Varför det? Varför måste jag stå här och hålla med henne. Och om Mae Mobley nu måste höra det så kan hon få höra nåt vettigt. Mitt hjärta slår hårt. Och jag säger så hövligt jag bara kan: 'Inte en skola med bara vita, men gärna en där svarta och vita går tillsammans.' 'Men Aibileen' - miss Hilly ler ett riktigt kallt leende- 'svarta och vita är ju så... olika.' Hon rynkar på näsan.
Jag insåg när jag läste den att jag nog varit lite naiv och trott att fördomar mot svarta försvunnit mer och mer tiden och det jag gillar mest med romanen är nog just det att den öppnade mina ögon lite. Jag tycker t ex att det är skrämmande att man ända in på 60-talet ansåg att svarta och vita inte kunde dela toalett: 99 % av alla sjukdomar sprids med urinen. Vita människor riskerar att bli kroniskt invalidiserade av nästan samtliga av dessa sjukdomar eftersom vi saknar den immunitet som färgade har genom sin mörkare pigmentering. Vissa bakterier som finns hos vita kan också vara skadliga för färgade. Skydda er. Skydda era barn. Skydda er hemhjälp. Vi på Holbrooks hälsar er välkomna!
I romanen finns också en lista på lagar om vad färgade får och inte får göra i ett flertal av sydstaterna:
Vita sjuksköterskor må aldrig tvingas arbeta på avdelningar eller rum där manliga negrer än inlagda.
Vita personer må endast ingå äktenskap med andra vita. I annat fall är äktenskapet ogiltigt.
Färgade frisörer må ej betjäna vita kvinnor eller flickor.
Inga färgade må begravas på mark som upplåtits för begravning av vita.
Utbyte av böcker mellan skolor för vita och skolor för färgade må icke förekomma. Böckerna ska även fortsättningsvis nyttjas av den ras som först använt dem.
Jag skummade igenom fyra av de tjugofem sidorna, alldeles hypnotiserad av hur många lagar det finns för att skilja oss åt. Negrer och vita får inte använda samma dricksvattenfontäner, gå på samma biografer eller cirkusföreställningar, använda samma offentliga toaletter, telefonkiosker eller bollplaner. Negrer får inte gå på samma apotek eller köpa frimärken i samma lucka som jag. Jag tänker på den där gången då min familj tog med Constantine till Memphis och motorvägen nästan spolades bort i ovädret men vi var tvungna att fortsätta eftersom vi visste att hon aldrig skulle bli insläppt på något hotell. Jag tänker på att ingen av oss som satt i bilen ville säga det högt. Alla vi som bor här känner till de där lagarna, men vi talar inte om dem.
Jag ångrar dock lite grann att jag inte läste den här romanen på engelska. I de kapitel där Aibileen och Minny är berättarjaget är språket annorlunda, som för att markera att de svarta hembiträdena pratar på ett annat sätt. Det blir dock inte särskilt bra i översättning. Trots detta tyckte jag väldigt mycket om den här romanen och ville knappt lägga ifrån mig den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar