Remarkable Creatures

Jag har läst alla Tracy Chevaliers tidigare romaner, så när jag hittade hennes senaste roman Remarkable Creatures på Waterstones när jag var i London senast köpte jag den utan att ens läsa vad den handlade om. Tracy Chevalier har tidigare skrivit ett antal böcker baserade på olika konstverk, men denna handlar om en annan typ av konstverk, nämligen fossiler.

Romanen handlar om Elizabeth Philpot, som med sina systrar flyttar från London till Lyme Regis där hon blir intresserad av att samla fossiler. Hon lär känna en fattig flicka vid namn Mary, som har en speciell känsla för att hitta fossiler som sedan säljs i hennes pappas affär. En dag hittar hon en "krokodil", som får stor uppmärksamhet.

Mary Anning är en verklig historisk person som hittade ett flertal ichtyosaurus, vilket är det vetenskapliga namn "krokodilen" fick, och hon upptäckte även arten plesiosaurus. Genom att rengöra och sedan sälja fossilerna lyckades hon försörja sin mor och bror när fadern dog. Ändå fick hon inte äran för sina fynd eftersom hon var kvinna: Lord Henley snorted. 'Mary Anning is a worker. She found the crocodile on my land- Church Cliffs are part of my property, you know- Do you think these men'- he nodded at the men shifting mud- 'do they own what is on this land simply because they dig it up? Of course not! It belongs to me. Besides which, Mary Anning is a female. She is a spare part.'

Eftersom ämnet evolution är mycket intressant tycker jag att detta är den helt klart bästa roman som Tracy Chevalier har skrivit hittills. Intressant är också de funderingar som fynden väcker hos folk i början på 1800-talet: If it was not a crococile, what was it? I did not share my concern about the animal with Mary, however, as I had begun to on the beach, before thinking the better of it. She was too young for such uneasy questions. I had discovered from conversations I'd had about fossils with the people of Lyme that few wanted to delve into unknown territory, preferring to hold on to their superstitions and leave unanswerable questions to God's will rather than find a reasonable explanationthat might challenge previous thinking. Hence they would rather call this animal a crocodila than consider the alternative: that it was the body of a creature that no longer existed in the world.

En förklaring till varför ichtyosaurusen inte riktigt liknar en krokodil fick mig att skratta högt:
'It's eyes are rather large for a crocodile, don't you think, Lord Henley?' I ventured. Lord Henley scuffed his boots on the floor. 'It's simple, Miss Philpot. This is one of God's early models, and He decided to give the subsequent ones smaller eyes.

En annan förklaring är nog mer i kyrkans smak:
'I'm sure that God has better things to do than watch over every living creature on this earth', he said once when we were walking back to Lyme along the cliff path, the tide having cut us off. 'He has done such amazing work to create what he has; surely now he needn't follow the progress of every worm and shark. His concern is with us, and He showed that by making us in His image and sending us his son.'

Jag gillade den här romanen, fast kanske mest för att jag gillar fossiler och funderingar på evolution och religion. Men det var också intressant att läsa om Mary Annings liv. Romanen är inte på något sätt extremt bra skriven, men den är lättläst och att vartannat kapitel är ut Elizabeth Philpots synvinkel och vartannat ur Mary Annings gör en ganska slätstruken roman mer levande.

The Single Girl's To-Do List

Jag köpte The Single Girl's To-Do List av Lindsey Kelk när jag var i London sist, mest för att man fick köpa 3 böcker till priset av 2 på Waterstones. Men jag kände också att det skulle vara skönt med lite lättsam chic-lit någon gång.

Och lättsam läsning var det och faktiskt var den inte heller fullt lika förutsägbar som böcker i den här genren brukar vara. Romanen handlar om Rachel, som har pojkvän, lägenhet och ett bra jobb. Vad hon dock inte planerat för är att bli dumpad. Hennes bästa vänner Emelie och Matthew gör då en lista på saker som man måste göra när man är singel. På listan finns bl a  att tatuera sig, att börja jogga, göra något extremt, resa utomlands samt att göra en make-over.

Detta var som sagt lättsam underhållning, men faktum är att jag faktiskt också fick lite inspriration av den. Jag kommer inte att göra någon tatuering eller något annat extremt, men jag har börjat jogga lite och tänker faktiskt göra något radikalt åt mitt hår (vilket i och för sig är välbehövligt och inte enbart inspirerat från att ha läst den här boken). Dock tror jag inte att det kommer att leda till att jag finner den stora kärleken, men det bryr jag mig inte så mycket om.

Jag har inte läst något av Lindsey Kelk tidigare, men tyckte att denna roman var helt okej. Jag vet inte om hennes böcker finns översatta till svenska, men det är mycket möjligt att jag köper någon fler bok av henne nästa gång jag åker till London. Som enkel och lättläst underhållning var den här romanen alldeles utmärkt.

Niceville

Niceville av Kathryn Stockett handlar om tre kvinnor och två världar som blir till en mycket intressant historia. Aibileen och Minny är hembiträden och Skeeter är en ung kvinna som just avslutat sina collegestudier. Deras vägar korsas när Skeeter bestämmer sig för att skriva en bok om hur de svarta hembiträdena behandlas i Jackson, Mississippi, som i boken får namnet Niceville.

Romanen utspelar sig på 60-talet och det är också mycket i romanen som ger en känsla av 60-tal samtidigt som det också känns som att den lika gärna skulle ha kunnat utspela sig mycket, mycket tidigare. Det är skrämmande mycket som inte har förändrats nämnvärt. Sloganen Åtskilda men jämlika som en guvernör i romanen använder skulle nästan kunna gälla lika bra idag.

Det är skrämmande att tänka sig att man så sent som in på 60-talet gjorde stor åtskillnad på svarta och vita, att de t ex inte fick handla i samma affärer: Vi åker förbi Ben Franklins lågprisaffär och Seale-Lilys drive in-glassbar. Dom har en lucka på baksidan så färgade får köpa glass också. Svarta och vita fick inte heller gå i samma skola: 'Du skulle väl inte vilja gå i en skola med bara vita, eller hur, Aibileen?' 'Nej, maam', viskar jag. Jag reser mig och tar bort gummisnodden runt Lillans hästsvans. Dom där gröna plastkulorna trasslar bara in sig i håret när det blir vått. Men vad jag egentligen vill göra är att hålla för öronen på henne så hon slipper höra det här. Och än värra, höra mig jamsa med. Men sen tänker jag: Varför det? Varför måste jag stå här och hålla med henne. Och om Mae Mobley nu måste höra det så kan hon få höra nåt vettigt. Mitt hjärta slår hårt. Och jag säger så hövligt jag bara kan: 'Inte en skola med bara vita, men gärna en där svarta och vita går tillsammans.' 'Men Aibileen' - miss Hilly ler ett riktigt kallt leende- 'svarta och vita är ju så... olika.' Hon rynkar på näsan.

Jag insåg när jag läste den att jag nog varit lite naiv och trott att fördomar mot svarta försvunnit mer och mer tiden och det jag gillar mest med romanen är nog just det att den öppnade mina ögon lite. Jag tycker t ex att det är skrämmande att man ända in på 60-talet ansåg att svarta och vita inte kunde dela toalett: 99 % av alla sjukdomar sprids med urinen. Vita människor riskerar att bli kroniskt invalidiserade av nästan samtliga av dessa sjukdomar eftersom vi saknar den immunitet som färgade har genom sin mörkare pigmentering. Vissa bakterier som finns hos vita kan också vara skadliga för färgade. Skydda er. Skydda era barn. Skydda er hemhjälp. Vi på Holbrooks hälsar er välkomna!

I romanen finns också en lista på lagar om vad färgade får och inte får göra i ett flertal av sydstaterna:
Vita sjuksköterskor må aldrig tvingas arbeta på avdelningar eller rum där manliga negrer än inlagda. 
Vita personer må endast ingå äktenskap med andra vita. I annat fall är äktenskapet ogiltigt. 
Färgade frisörer må ej betjäna vita kvinnor eller flickor.
Inga färgade må begravas på mark som upplåtits för begravning av vita.
Utbyte av böcker mellan skolor för vita och skolor för färgade må icke förekomma. Böckerna ska även fortsättningsvis nyttjas av den ras som först använt dem. 


Jag skummade igenom fyra av de tjugofem sidorna, alldeles hypnotiserad av hur många lagar det finns för att skilja oss åt. Negrer och vita får inte använda samma dricksvattenfontäner, gå på samma biografer eller cirkusföreställningar, använda samma offentliga toaletter, telefonkiosker eller bollplaner. Negrer får inte gå på samma apotek eller köpa frimärken i samma lucka som jag. Jag tänker på den där gången då min familj tog med Constantine till Memphis och motorvägen nästan spolades bort i ovädret men vi var tvungna att fortsätta eftersom vi visste att hon aldrig skulle bli insläppt på något hotell. Jag tänker på att ingen av oss som satt i bilen ville säga det högt. Alla vi som bor här känner till de där lagarna, men vi talar inte om dem.

Jag ångrar dock lite grann att jag inte läste den här romanen på engelska. I de kapitel där Aibileen och Minny är berättarjaget är språket annorlunda, som för att markera att de svarta hembiträdena pratar på ett annat sätt. Det blir dock inte särskilt bra i översättning. Trots detta tyckte jag väldigt mycket om den här romanen och ville knappt lägga ifrån mig den.

Hungerelden

När jag läste Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist hade jag ingen aning om att den var den första delen i en serie på tre böcker. Men jag gillade den och när jag hittade den andra delen i serien, Hungerelden, på bokrean var det ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

I den här boken fortsätter poliskommissarie Jeanette Kihlberg att i hemlighet tillsammans med kollegan Jens Hurtig försöka lösa fallet med de mördade invandrarpojkarna. Samtidigt inträffar flera mord som utförts på ett sätt som antyder hämnd.

Att den här romanen är skriven av två personer stör mig inte alls. Vanligtvis brukar det vara störande att man kan ana de olika författarna, men här förhöjer det snarast. Jag gillade den här boken lika mycket som jag gillade den första delen. Jag brukar vanligtvis inte gilla deckare, men den här skiljer sig från standarddeckaren i stil och språk och det uppskattar jag.

Dock hade jag nästan helt glömt bort vad som hände i den första och det känns som att jag kommer att glömma även den här ganska snabbt. Men även om boken inte kommer att ge något bestående intryck så fungerar den mycket bra för en stunds underhållning.

Själens osaliga längtan

Själens osaliga längtan är Audrey Niffeneggers uppföljare till bästsäljaren Tidsresenärens hustru. Jag tyckte väldigt mycket om Tidsresenärens hustru (och filmen var faktiskt också riktigt bra), så jag har sett fram emot att läsa den här romanen.

Den handlar om tvillingarna Julia och Valentina, som får ärva en lägenhet i London av sin moster Elspeth, som de aldrig har träffat. Men det finns ett villkor- deras mor, Elspeths tvillingsyster Edie, får aldrig komma och hälsa på i lägenheten. Det finns en familjehemlighet som hon inte vill ska komma till tvillingarnas kännedom. Julia blir vän med Martin, som bor ovanför dem och lider av svår OCD. Valentina blir vän med och förälskad i Robert, Elspeths yngre älskare. Och så småningom får tvillingarna också lära känna Elspeth själv, vars själ inte lyckats lämna lägenheten.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen, även om den inte var riktigt lika bra som Tidsresenärens hustru. Audrey Niffenegger skriver bra och hon lyckas göra karaktärerna intressanta, även om de inte alltid är sympatiska. Den mest intressanta karaktären var nog Martin, mannen ovanpå som skrubbar golvet tills händerna blöder och som precis har tid att ta en dusch när han har tre timmar på sig.

Highgatekyrkogården, som ligger alldeles intill huset där tvillingarna bor, är en intressant miljö och jag fick definitivt lust att besöka den nästa gång jag ska till London. Miljöbeskrivningen av London är väldigt bra, även om jag inte riktigt känner igen mig i att det skulle vara så mycket folk i tunnelbanan att man riskerar att bli nertrampad.

Detta är en roman som egentligen handlar om väldigt mycket. Kärlek är ett framstående tema, liksom vänskap, syskonskap (framför allt att vara tvilling). Döden är förstsås också ett centralt tema. Jag gillade följande citat om döden:
'Jag undrar om de döda har sex.' 
'Det beror kanske på om man har hamnat i himlen eller helvetet.'
Valentina skrattade. 'Det är ändå inget svar på frågan.'
'Allt trist äktenskapligt sex i helvetet och allt roligt syndig sex i himlen', föreslog han.
'Det verkar bakvänt på något vis.'
'Det är din amerikanska puritanism som sticker upp huvudet. Varför skulle inte himlen ha de allra största nöjena? Äta, dricka, älska- om allt det är så fel, varför måste vi då göra det för att mänskligheten ska överleva? Nej, jag tror att himlen är är full av ständiga backanaler. Nere i helvetet får de oroa sig för könssjukdomar och för tidig utlösning.

Jag gillade som sagt den här romanen väldigt mycket, men jag hade önskat att den hade varit lite bättre korrekturläst, för det var lite för många språkliga misstag som inte var författarens. Men det var inte så att det förstörde min läsupplevelse, för jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den här romanen.

Water for Elephants

Jag började läsa Water for Elephants av Sara Gruen strax efter att jag börjat mitt 11 timmar långa nattpass på jobbet och blev så uppslukad av den att jag mer eller mindre sträckläste den under natten (man måste ju lägga ifrån sig boken för att göra de få nödvändiga arbetsupgifterna).

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag fastnade för den här boken. Kanske var det att jag ända sedan jag var liten har älskat cirkus och ofta hjälpte till på en cirkus som kom varje sommar. Men den här boken utspelar sig 1931 och på en helt annan typ av cirkus än dagens cirkusar. Detta är en cirkus med missfoster, dvärgar, feta kvinnor, strippor och prostituerade som reste runt med tåg. Romanen påminner en del om TV-serien Carnevale.
 

I början av romanen sitter den 93-årige Jacob Jankowski på ålderdomshemmet börjar tänka tillbaka på sin ungdom när han av en slump hamnade på tåget som visade sig vara Bröderna Benzinis spektakulära cirkus. Han får jobb på cirkusen och blir vän med bl a elefanten Rosie, chimpansen Bobo och lejonet Rex. Han blir också vän med många människor på cirkusen och förälskar sig i den gifta kvinnan Marlena. Romanen börjar med en dramatisk händelse som kommer att få stor betydelse för Jacobs liv och han har burit på en hemlighet sedan den dagen.

Att romanen delvis handlar om Jacobs liv på cirkusen och delvis om hur han sitter på ålderdomshemmet och väntar på sina barn tycker jag om; det ger ett djupare perspektiv i romanen. Den gamle Jacob är en riktigt intressant karaktär. Det är också den unge Jacob, men på ett annat sätt. Författaren lyckas väldigt bra med att skildra de olika karaktärerna och det är kanske en av romanens stora styrkor.

Hela romanen känns väldigt autentisk samtidigt som det känns som att den till stor del består av skrönor och berättelser om diverse mer eller mindre sannolika händelser. Men det kanske är just det som ger romanen en känsla av äkthet. En annan sak som ger äkthet är den grymhet som vissa karaktärer visar mot djuren. Som den djurälskare jag är så blir jag illa berörd, men jag vet också att det inte var ovanligt förekommande.

Ett annat plus med romanen var bilderna. Det var visserligen länge sedan jag växte ifrån böcker med bilder, men i den här romanen finns gamla bilder från cirkusar och de känns inte malplacerade, utan bidrar ytterligare till att göra romanen äkta. Dock är jag inte speciellt förtjust i bilderna på Robert Pattinson och Reese Witherspoon från filmen med samma namn som är infogade i mitten av romanen, men de finns naturligtvis inte i alla upplagor av romanen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag älskade den här romanen och jag rekommenderar den verkligen. Den blev film förra året, men jag ville inte se filmen förrän jag hade läst boken. Nu när jag har läst boken är jag inte helt säker på att jag vill se filmen, för den kommer inte på något vis att kunna mäta sig med romanen (fast känner jag mig själv rätt som kommer jag antagligen att se den i alla fall).

Lost River

Lost River är den tionde boken i Stephen Booths serie om poliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken försöker Ben Cooper rädda en liten flicka som håller på att drunkna, men hon dör och han fattar misstankar om att det inte var en olycka som alla tror. Diane Fry åker till Birmingham för att konfrontera sitt förflutna.

Jag har läst alla de tidigare böckerna och detta är absolut inte en av de bästa. Jag tyckte att den här var lite splittrad. Jag intresserade mig för Ben Coopers fall, men Diane Frys förehavanden i Birmingham var mest bara tråkiga att läsa om. Kanske mycket beroende på att författaren går in alldeles för mycket i detalj på staden Birmingham. Det är rätt så ointressant för läsaren att veta olika busslinjers hela rutt och på vilken gata olika restauranger ligger.

Det känns nästan som att det är dags att avsluta den här serien snart. Förhållandet mellan Cooper och Fry utvecklades en aning i den här boken och det bästa vore nog att låta förhållandet utvecklas ännu mer i nästa och sedan avsluta serien.

Men den här boken var absolut inte dålig och kanske det tar sig i nästa bok och det finns utrymme för fler romaner om Cooper och Fry. Jag kommer i alla fall med all säkerhet att läsa även nästa bok i serien.

Dyngkåt och hur helig som helst

Jag har av flera personer hört att Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer skulle vara en så bra och rolig bok så när jag fick chansen att låna den passade jag på att läsa den.

Det bästa man kan säga om den är att den var kort och mycket lättläst, så det var inte så mycket tid jag slösade bort på att läsa den. För den var verkligen inte speciellt läsvärd. Det enda syfte jag kan komma på med att ge ut sånt här dravel är att tjäna pengar och det har hon ju alldeles säkert lyckats med.

Boken var uppdelad i två delar. Den första delen var en samling krönikor som hon skrivit och så långt var boken ganska okej. Men större delen av boken består av blogginlägg, som i stort sett bara upprepar och upprepar det hon skrivit i sina krönikor och dessutom blir det en massa upprepningar i blogginläggen. Det blir helt enkelt bara fruktansvärt tråkigt.

Jag märker att hon försöker vara rolig, men jag roas inte. Det kan säkert bero på att jag inte alls känner igen mig i det hon skriver. Jag har helt enkelt inte speciellt mycket gemensamt med Mia Skäringer och på många sätt tycker jag att hon verkar vara en ganska osympatisk person. En sak var föraktet mot tjocka människor och att hon tycker att det var bättre att hon gick med i Viktväktarna och fick anorexi som tonåring och fått leva med matfixering än att vara tjock. Personligen tycker jag precis tvärtom; jag är glad att jag inte har någon matfixering och att jag inte mår dålig för att jag inte är trådsmal och perfekt.

En annan sak som irriterade mig var den självgodhet som lyste igenom i hela boken. Visst, hon skriver om att hon inte är någon perfekt mamma och sambo- hon skriker på sina barn, packar deras saker i plastkassar istället för i väskor, har svårt att hitta sockar som passar ihop och stressar för att komma iväg i tid på morgonen- men mellan raderna anar man ändå att hon tycker att en perfekt mamma är en som inte är perfekt.

Jag irriterar mig också på att hon vid ett flertal tillfällen framhäver vilken lyckad karriär hon har, samtidigt som hon trycker ner andra som hon inte tycker lyckats i livet: Ha, ha. Men de som var populärast, toppligan, de som blommade tidigt, fick bröst först och alla killar, all uppmärksamhet, som aldrig behövde kämpa för något. De jobbar på Ica Maxi nu. Jag tycker absolut inte att det är något fel med att vara stolt över att ha lyckats med något; det tycker jag att man ska vara. Men att framhäva sig själv på bekostnad av andra tycker jag är fel. Dessutom tror jag att man kan må bra och vara nöjd med vad man uppnått i livet även om man jobbar på Ica Maxi.

Bokens titel tilltalade mig, eftersom jag tolkade den som att kvinnor ska bejaka sin sexualitet. Det är nog också tanken (även om bokens innehåll inte hade så mycket med det att göra), men jag tycker att Mia Skäringer istället för att uppmuntra kvinnor snarare bekräftar gamla fördomar om att kvinnlig sexualitet är annorlunda än mannens: Jag är lika känslig som du, mannen. Men jag måste hitta lusten för att vilja. Min lust är annorlunda än din, mannen (nu blir det en rap!). Den är stresskänslig, sårbar och jag har för länge sedan avskaffat husfridsknullen. Jag 'ställer aldrig upp'. Jag vill vara kåt och det får ta hur lång tid det vill. Sexualitet är självklart individuell och hon fungerar säkert på det viset, men det är inte för att hon är kvinna och alla kvinnor är inte likadana (och inte alla män heller, för den delen).

Den här boken var mest en massa dravel och upprepningar och jag känner inte att jag vill rekommendera någon att läsa den. Men det finns uppenbarligen många andra som tycker att den här boken är fantastiskt bra, så jag kanske har helt fel som tycker att den var rätt tråkig och intetsägande.