Vildsvinet

Vildsvinet av Renzo Aneröd handlar om Zanko, som kom till Sverige som 14-åring tillsammans med sin kurdiska familj. I Irak har han lärt sig att slå först för att hävda sig och i Sverige blir han gängledare i Gårdsten i Göteborg. Zanko håller hårt på traditioner och är inte glad åt att lillasystern Dilsa har en pojkvän, som inte ens är muslim. Mer och mer dras Zanko till religionen och lär känna en grupp islamister som inte tvekar att utnyttja honom.

Detta är en roman om kriminalitet och hederskultur och som sådan så innehåller den också en hel del våld. Författaren beskriver våldet på ett sätt som känns väldigt trovärdigt och otäckt. Man får också en känsla av att författaren själv rör (eller rört) sig i kriminella kretsar, eftersom han verkar ha god kännedom om deras verksamhet.

Ett av romanens huvudteman är främlingsskap. Romanen utspelar sig i nutid, men det finns också tillbakablickar där Zanko berättar om sin och sin familjs historia i krigets Irak. Dessa delar är väldigt intressanta och läsvärda och gör att man får förståelse för varför Zanko blivit som han blivit. Intressant är också vinklingen på rasism. Flera gånger i romanen poängteras att invandrare oftast är mer rasistiska än svenskar. Och de får svenska karaktärer som finns med i romanen är motsatsen till rasister, men det är intressant och tänkvärt att även det kan vara rasism:
Nej du, min käre självhatare, är det någon som är rasistisk så är det såna som dig, som övervärderar sin egen betydelse och tror att ni vita är orsaken till allt ont. Vilken högfärd! Du ska veta att vi skiter i er. Vi har egna problem, som vår egen ruttna kultur har skapat, utan att ni har ett piss skuld till det, fattar du? och Stöd tjejer som förtrycks av hederskulturer och lägg av att slicka röv på religiösa galningar och sluta för fan att tyck synd om oss. Vi är ingen exotisk grupp som har så intressant kultur som tråkiga svenskar inte har. Stå för er egen jävla kultur. Jag vill inte komma hem till en svensk och äta arabmat och lyssna på kurdisk musik.

Renzo Aneröd skriver på ett enkelt och lättläst sätt. Hans karaktärsbeskrivningar är riktigt bra; de flesta känns som verkliga personer. Zankos lillasyster Dilsa är en av mina favoritkaraktärer och jag tycker att hon säger många kloka saker, t ex följande om begreppet islamofob: Ja då är jag förbanne mig islamofob så det står härliga till. Jag och tusentals tjejer från muslimska länder. Vi är jävligt rädda för att islam ska få mer makt över oss kvinnor. En annan karaktär som jag mot min vilja gillar är Zankos bästa vän Kardo. Han är en rå och otäck kille, samtidigt som han är otroligt snäll och har väldigt kloka funderingar.

Jag tyckte om den här romanen eftersom den får läsaren att tänka och reagera. Möjligen kan jag dock tycka att Aneröd tar upp lite för mycket i en och samma roman. Jag förstår att han vill ta upp alla dessa aspekter på att vara invandrare, men han hade gärna kunnat spara vissa teman till en kommande roman. Jag hade t ex gärna läst en roman om Dilsa, eftersom hon är en sådan intressant karaktär.

Midvinterblod

Midvinterblod av Mons Kallentoft är en deckare, som är den första delen av tre planerade böcker om polisen Malin Fors. Hon är ensamstående mamma till en tonårig dotter och har ett komplicerat förhållande till ex-maken och ett alldeles för gott förhållande till spriten. Mitt i den kallaste vintern i mannaminne hittas en man hängd i ett träd ute på Östgötaslätten. Tillvägagångssättet påminner om de asatroendes midvinterblot. Men ingen kan förstå varför någon skulle vilja mörda Bollbengan, en av stadens utstötta. Det blir Malins Fors och hennes kollegors uppgift att ta reda på vem som skulle vilja mörda Bollbengan, en av stadens utstötta.

Jag är inte särskilt förtjust i deckare och jag vet inte riktigt varför jag köpte den här boken på bokrean, men jag tror att jag tilltalades av titeln och kopplingen till asatron. Dessutom fanns ett citat av Magnus Utvik, ICA-kuriren på omslaget: Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre! Eftersom jag tyckte att Män som hatar kvinnor var riktigt dålig tyckte jag att det var bra att Kallentoft är bättre. I och för sig brukar jag inte lita allt för mycket på texterna på omslaget, för det vore inte första gången de ljög för mig. Men den här gången visade det sig stämma- Kallentoft är mycket bättre än Larsson. Det behöver ju dock inte nödvändigtvis betyda att Kallentoft är bra.

Det som jag oftast ogillar med deckare är att de ofta är alldeles för förutsägbara och i viss mån var även Midvinterblod förutsägbar, fast inte helt och hållet och det gillade jag. Men egentligen tycker jag att handlingen var ganska tunn och inte särskilt spännande. Jag tyckte också att Malin Fors var en ganska tråkig huvudperson och dessutom ganska klichéartad (hur ovanligt är det med ensamstående poliser som har problem med spriten?). Men jag gillade att hennes privatliv inte tar överhanden och blir viktigare än deckargåtan, vilket jag upplever att det många gånger gör. När jag pluggade svenska läste vi Sprängaren av Liza Marklund och den tyckte jag mest handlade om disk, städning och hämtning/lämning på dagis.

Dock tycker jag inte att deckargåtan är det intressantaste i den här deckaren. Istället tycker jag att det är Kallentofts sociologiska perspektiv som är intressant. Jag tycker att han beskriver samhället, från den förmögna läkarfamiljen till samhällets utstötta, på ett väldigt bra sätt. I och för sig så beskriver Kallentoft bara dessa saker utan lägga några värderingar i det, men det får ändå mig som läsare att fundera över hur det ser ut i vårt samhälle.

Men det som verkligen skiljer Kallentoft från mängden är hans språk. Han skriver inte på det där jounalistiska sättet som i stort sett alla deckarförfattare gör nuförtiden, vilket jag tycker är ganska tråkigt. Kallentoft skriver väldigt bra och använder många fina formuleringar. Jag fastnade speciellt för formuleringen Orden blev hängande i luften, men det fanns många liknande meningar. Han underskattar inte heller sin läsare genom att förklara precis allting och det uppskattar jag väldigt mycket, eftersom det enligt min mening är ganska sällsynt.

Jag blev inte överförtjust i den här romanen, främst för att jag tyckte att karaktärerna var lite tråkiga och handlingen inte särskilt spännande. Men att Kallentoft skriver bra uppväger mycket och jag kommer med all sannolikhet att läsa även den andra boken om polisen Malin Fors.

Autografjägaren

Autografjägaren av Zadie Smith handlar om Alex-Li, som är just autografjägare. Han köper och säljer autografer och är besatt av att få en speciell autograf, Kitty Alexander, som var skådespelerska på 50-talet. Han åker till USA och försöker där hitta den hemlighetsfulla skådespelerskan. Alex-Li är halv-jude och halv-kines och han och hans något udda vänner funderar mycket på judendomen.

Det finns inte så mycket mer att berätta om den här romanen, för det händer ärligt talat inte särskilt mycket. I början, det första kapitlet, var den rent ut sagt urtråkig. Man behöver inte 47 sidor för att berätta om en bilresa till en wrestlingmatch... Den blir lite bättre, speciellt andra delen av romanen, men det är inte någon intresseväckande handling. Dock är den lite rolig på vissa ställen, t ex skämtet om påven och juden som träffades för att diskutera vilken religion som är bäst. (Tyvärr för långt för att citera här.)

Ett annat citat ur romanen som jag fastnade lite för var dock Gud är ett verb. Jag är inte säker på vad författaren menar med den meningen, men den fick mig att börja fundera. Och som bekant gillar jag ju sånt som får mig att tänka till lite. En tolkning av meningen kan vara att Gud inte är ett substantiv, d v s Gud finns inte utan är något som man gör. Och det håller jag med om. Dels är det människor som har skapat Gud och dels är det människor ritualer och handlingar som gör att Gud lever kvar.

Jag tror att en tanke med romanen har varit att visa på likheterna mellan religion och kändisdyrkan. Det är ingen tvekan om att det finns likheter, men jag tycker att det hade kunnat framgå ännu tydligare. Allt prat om judendomen känns också bitvis lite tröttsamt, eftersom jag inte är tillräckligt kunnig i judendomen. Exempelvis kändes följande stycka halvt obegripligt: Lägg då märke till att de sörjandes bön inte innehåller något Adoshem, inget Elohim, inga formella Guds namn. I kaddish finns bara den informella, ja intima Kudsha Brich Hu, Den heliga, signad vare Han, och så Avihun di Bizshmaya, Fader vår i himmelen. Där är till och med HaShem, Namnet, som förvandlats till Shemo, Hans Namn.

Jag har också väldigt svårt för att tycka om karaktärerna i romanen. Det känns inte som att man får lära känna någon, inte ens huvudpersonen, ordentligt. Dessutom känns den väldigt dyster då alla karaktärerna är så tragiska. Inte heller känns det som att Alex-Li och hans vänner än vänner för att de verkligen tycker om varandra utan bara för att det råkade bli så. Den känslan fick jag även när jag läste Zadie Smiths debutroman Vita tänder.

En fördel med den här romanen är dock att persongalleriet är betydligt mer begränsat. Här finns bara en huvudperson och några mer eller mindre viktiga bipersoner, medan Vita tänder hade ca 10 huvudpersoner. Det gjorde den här romanen tydligare och lättare att hänga med i. Jag tyckte att Vita tänder var bra, om än lite ojämn, men Autografjägaren når inte upp till samma nivå. Dock är den ingen tvekan om att Zadie Smith är en duktig berättare, så jag kommer att läsa även hennes tredje roman i framtiden och hoppas på att hon har en bättre historia att berätta i den.

Blixthalka

Jag köpte Blixthalka av Erik Helmerson på bokrean och jag är glad att jag inte betalade så mycket för den. Den var i och för sig inte direkt dålig, bara intetsägande. Den handlar om Erik och Lotta som varit bästa kompisar sedan tonåren. När Lotta separerar från sin sambo åker hon och Erik iväg på en resa till Island, som är hans drömresmål. Under resan tvingas Erik och Lotta att se varandra på nytt och det gör ont.

När jag läste baksidestexten tyckte jag att handligen verkade förutsägbar, men jag hoppades på att bli överraskad. Det blev jag inte och det var en besvikelse. Temat i romanen var långt ifrån originellt. Berättarjaget i den här romanen är Erik och tyvärr blir han ganska osynlig. Han reflekterar över allt han ser, men inte över sig själv och det är synd. Han är nämligen den enda intressanta karaktären i den här romanen. Kanske för att jag kan identifiera mig med hans intresse för sagadiktningen. Jag skulle, precis som Erik, insistera på ett besök på Lidarände om jag någonsin åkte till Island, även om det inte är mer än ett förfallet hus.

Erik är dock bara intressant ur den synvinkeln; annars blir han ganska opersonlig och nedtonad. Lotta är en otroligt osympatisk karaktär som bara tänker på sig själv, är beroende av sin mobil och har lösa sexuella förbindelser. Hon beter sig som om hon vore tonåring trots att de båda närmar sig 40. Dialogen innehåller alldeles för många engelska fraser och anglicismer för att den ska kännas naturlig för två personer i 40-årsåldern. Det blir mest bara irriterande.

Erik och Lotta gör en resa runt Island, men handlingen rör inte på sig. Det händer liksom ingenting; handlingen rör sig inte framåt i samma takt som Erik och Lotta reser. I och för sig händer någonting på slutet, men det blir alldeles för förutsägbart och romanen blir mest bara tråkig.

Detta är Erik Helmersons debutroman och visst märks det här och där att han kan skriva. Men det känns också som att han har ansträngt sig lite för mycket. Med tanke på att författaren och huvudpersonen har samma namn är det ju lätt att tänka sig att romanen har en viss verklighetsbakgrund. Det kan ibland vara något positivt, men inte i den här romanen. Det är möjligt att författaren har skrivit om händelser som varit viktiga och betydelsefulla för honom, men som är ganska ointressanta för läsaren.

Honungsbiets hemliga liv

Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd handlar om Lily Owens, vars mamma dog i en tragisk olyckshändelse när hon var liten och hennes pappa är brutal och känslokall. Lily tyr sig istället till sin svarta nanny Rosaleen och på Lilys fjortonårsdag ger de sig tillsammans av. Bland mammans tillhörigheter har Lily hittat en bild på en svart madonna och ortsnamnet Tiburon. De ger sig av dit och får bo hos tre biodlande systrar vid namn August, June och May.

På romanens baksida står att den handlar om rasoroligheter. I romanens början går Civil Rights Act, d v s den lag som bl a gav svarta rätt att rösta, igenom och Lilys svarta nanny får en del problem på grund av sin hudfärg. Men jag skulle gärna ha velat att romanen handlade mer om detta. Jag upplever inte att den handlar om rasmotsättningar, eftersom i stort sett alla karaktärer utom Lily är svarta. Visst. Lily inser att hon haft fördomar om svarta och trott att de var mindre intelligenta än henne, men jag tycker inte att det är någon vidare revolutionerande upptäckt. Lily blir också förälskad i en svart pojke, men även det tas upp ganska ytligt. Jag hade velat att författaren gått mer på djupet när det gäller rasmotsättningarna.

Istället går författaren mer på djupet när det gäller bin och biodling. Genom att läsa den här romanen har jag lärt mig med om tillverkning av honung än vad jag någonsin velat veta. Det tycker jag dock inte stör eftersom det är ganska väl invävt i handlingen. Något som jag dock tycker stör är det religiösa dravlet. "Kalendersystrarna" har format en egen slags kult kring den svarta madonnan och mycket av romanen handlar om hur Lily hittar sig själv med hjälp av jungru Maria.

Romanens stora förtjänst är att den är lättläst. Den är väl indelad i lagom långa kapitel, som vart och ett börjar med ett litet citat ur någon faktabok om bin, och den går fort att läsa. Jag tycker inte att den är romanen var direkt dålig; den fungerade bra som tidsfördriv. Dock skulle den ha kunnat bli mycket bättre om författaren valt att fördjupa sig lite i t ex svartas rättigheter och/eller kärlekshistorien mellan Lily och Zach.