Miss Marples mysterier

Författaren till Miss Marples mysterier är naturligtvis Agatha Christie. I hennes tionde roman, Mordet i prästgården, är det för första gången inte Hercule Poirot som löser mysteriet utan en skarpsinnig äldre dam vid namn Jane Marple. Efter denna roman dröjde det 12 år innan hon återigen var huvudperson i en av Christies romaner, men sedan var hon huvudperson i 12 böcker. Men läsarna får redan ett par år efter prästgårdsmysteriet återigen stifta bekantskap med Miss Marple i en novellsamling, som bestod av 12 historier som Agatha Christie skrivit för en tidskrift + en trettonde nyskriven inför utgivningen. Detta är den novellsamlingen.

Några personer, bl a Miss Marple, bestämmer sig för att träffas och berätta om olika mysterier för varandra. Endast den som berättar känner till lösningen och de andra ska gissa sig till lösningen. Det behöver väl knappast nämnas att Miss Marple är överlägsen på detta.

Jag har inte läst särskilt många böcker av Agatha Christie (och det var länge sedan), men jag gillar dem faktiskt. Den typen av deckare, där man får ledtrådar och själv får en chans att lösa brottet uppskattar jag eftersom de får mig att känna mig intelligent. Därför gillade jag den här novellsamlingen, för de fick mig att tänka till.

Den här boken är lätt att läsa och eftersom den är uppdelad i tretton delar efter varje avslutat mysterium så är den också lätt att lägga ifrån sig. Jag tyckte dock inte att det var någon jättebra novellsamling och jag känner ibland en viss irritation över sådant som säkert var helt rätt i tiden då (den publicerades första gången 1933), som t ex att alla kvinnorna, inklusive Miss Marple, nedvärderar sig själva och säger saker i stil med att "jag är så dåliga på att berätta en historia" eller att "jag vet minsann ingenting om någonting förutom blommor". Men som avslappnande sommarläsning fungerar den här boken alldeles utmärkt.

Bröllopsnätter

Bröllopsnätter av Jonas Bonnier handlar om David Milos, som hör en kollega prata om en bok som hon anser vara erotisk och upphetsande. Eftersom boken Solfläckar av Knut Lengstrand varit Månadens Bok i bokklubben finns den hemma i Davids bokhylla och han slår på måfå upp ett stycke i boken och börjar läsa. Till sin stora chock och förvåning inser han att det är hans egen bröllopsnatt han läser om. Ord för ord. På några dagar förändras hans liv för alltid. Han får vara med om saker som han inte trodde var möjliga och han tvingas se på sig själv på ett helt nytt sätt och inser att hans egen verklighet är mycket tveksam.

Jag har tidigare läst romanen Saffranshjärtan av Jonas Bonnier och jag gillade hans sätt att skriva i den. Och det gör jag fortfarande. Den här romanen är väldigt välskriven och jag gillar språket, som är enkelt men ändå varierat. Jag gillar också idén med att David Milos får läsa saker ur sitt eget liv i en roman och i ett filmmanus. Jag gillar också att man får läsa lite mellan raderna och fundera lite på vad det är som pågår i David Milos liv.

Dock var den också lite förvirrande och jag är inte helt säker på att jag har greppat allt som hände. Men även om jag inte förstod riktigt allt så gillade jag ändå den här boken. Och jag är ganska säker på att jag kommer att läsa mer av Jonas Bonnier eftersom jag gillar hans sätt att skriva.

Underströmmar

Jag har återigen läst en gammal bok som stått oläst i bokhyllan ett bra tag, Underströmmar av Ridley Pearson. Den handlar om polisen Lou Boldt som jagar en mördare, som pressen kallar Korsmördaren. Korsmördaren har hittills dödat nio kvinnor och de enda spåret är en liten bit röd silkesfiber. Förutom att Boldt är upptagen med att försöka få fast en mördare så har han också problem i äktenskapet och han attraheras av den vackra psykologen Daphne, som har gjort en gärningsmannaprofil på mördaren.

På omslaget till den här romanen står att det är en thriller, men särskilt spännande tyckte jag inte att den var. I själva verket var den ganska förutsägbar, inte minst för att författaren underskattar sina läsare rejält och skriver ut rena självklarheter så att man inte ens får chansen att räkna ut någonting själv.

Dessutom är det en hel del som presenteras som självklarheter utan att författaren motiverar det på något vis och det irriterade mig ganska mycket. T ex så uttalar sig psykologen väldigt tvärsäkert om vissa saker om mördaren som jag tvivlar på att en psykolog skulle kunna dra några slutsatser om. För att ta ett exempel så säger psykologen att mördaren har joggingskor (hur drar man den slutsatsen?) och när ett spår efter en joggingsko hittas på en brottsplats vet man gensat att mördaren varit där (för det kan ju inte vara någon annan som också har joggingskor?) och när man på en annan brottsplats hittar skoavtryck från en känga så vet man att det inte är Korsmördaren (för det är ju alldeles omöjligt att en mördare kan ha flera par skor?).

Förutom detta så var boken också dåligt skriven. I stort sett alla meningar började med ett substantiv eller ett pronomen och meningarna var också väldigt korta eftersom författaren använder punkt istället för att varierar språket med olika bindeord och skiljetecken. Det gjorde att boken kändes extremt tråkig och på slutet hade jag faktiskt svårt att hålla mig vaken.

Tidsresenärens hustru

För något år sedan blev jag rekommenderad att läsa Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger och boken har legat i min bokhylla och väntat sedan minst ett halvår tillbaka. Men nu har jag kommit mig för att läsa den och det är jag glad för, även om jag i början inte hade så höga förväntningar på grund av den handlar om en person som reser i tiden.

Huvudpersoner i romanen är Henry, som lider av en genetisk åkomma som gör att han ofrivilligt reser i tiden, och Clare, hans hustru. De träffas första gången när hon är 6 och Henry 36 och gifter sig när Clare är 22 och Henry 30. På sina tidsresor kan Henry inte ta med någonting och därför hamnar han naken, pank och hungrig i ibland komiska och ibland farliga situationer medan Clare sitter hemma och väntar på att han ska komma tillbaka. Henrys hemlighet både svetsar samman dem och skapar en del problem. Kampen mot sjukdomen blir en kamp för att hålla fast tiden och livet.

På framsidan av romanen finns ett citat från Laholms tidning: 'Tidsresenärens hustru' går rakt in i hjärtat, en magisk historia du bara inte får missa. Och jag håller med. De första sidorna var i och för sig lite förvirrande; det tar ett tag innan man får kläm på det där med tidsresorna, men när man väl har gjort det är det inte särskilt svårt att hänga med. Det krävs i och för sig att man är uppmärksam när man läser, men jag upplevde i alla fall inte att den var krånglig eller svår. Romanen har två berättarjag, Henry och Clare, men det är inte svårt att veta vem som är jaget i just det avsnittet eftersom det tydlig anges i början av stycket. Även datum, år och huvudpersonernas ålder anges tydligt, vilket är bra.

Språkligt var romanen välskriven och det gick väldigt lätt att läsa den eftersom man hela tiden ville veta vad som skulle hända. Historien i sig är förstås inte särskilt trovärdig och det är som alltid när det gäller böcker och filmer om tidsresor omöjligt att undvika paradoxer. Dock tycker jag att det var färre paradoxer här än vad det brukar vara och författaren förklarar tidsresorna på ett sätt som ändå verkar ganska trovärdigt. Det är också intressant att själv fundera över detta med tid.

Men i grund och botten är ju detta egentligen en vanlig kärlekshistoria, om än under ovanliga förutsättningar, men det känns ändå på något vis nytt och fräscht. Precis som det står i citatet från Norra Västerbotten på baksidan så är detta En bok som är gripande, provocerande, lättillgänglig och humoristisk.

Macbeth

Nu har jag läst Den skotska pjäsen/The Scottish play. Det är naturligtvis Macbeth jag talar om; det anses ju ge otur att nämna pjäsens verkliga namn. Speciellt om man gör det på en teater eller är involverad i produktionen på något vis. Lyckligtvis är jag ju inte det så därför vågar jag i alla fall skriva pjäsens namn :-) Macbeth är en av William Shakespeares mest kända pjäser.

Pjäsen handlar om Macbeth, som av tre häxor får en spådom att han ska bli kung. Men för att skynda på det hela smider han planer på att döda Duncan, som nu är kung. Hans fru, lady Macbeth, hjälper till eftersom han tycker att mordet är obehagligt. Detta första mord leder till fler mord. Macbeth blir en tyrannisk kung och hans fru blir sinnessjuk och det hela slutar med att skogen tågar mot Dunsinane, Macbeths slott, och han dödas av en man som inte är född av en kvinna. Precis som de tre häxorna sagt.

Jag har läst den både på svenska och engelska. När höstterminen börjar är Macbeth det första vi ska läsa och jag tänkte förbereda mig lite. Eftersom jag inte fick tag i någon engelsk upplaga med kommentarer läste jag den på svenska också för att se att jag förstått den rätt. Min personliga åsikt är att den är mycket bättre på engelska, även om jag inte riktigt förstår allt (den skrevs ju trots allt någon gång mellan 1603 och 1606).

Det är faktiskt inte första gången jag läser Macbeth på engelska; vi spelade delar av den när jag gick på gymnasiet. Trots att det är väldigt länge sedan kommer jag faktiskt ihåg flera repliker, t ex min replik som Lady Macbeths hovdam: Since his majesty went into the field, I have seen her rise from her bed, throw her night-gown upon her, unlock her closet, take forth paper, fold it, write upon't, read it, afterwards seal it, and again return to bed; yet all this whild in a most fast sleep.

Men den roll (eller egentligen roller) som jag gillar bäst är häxornas. Jag gillar rytmen och rimmen, som i pjäsens inledning: Where shall we three meet again, in thunder, lightning or in rain?, och det magiska: Thrice to thine, and thrice to mine, and thrice again to make up nine, i deras repliker. Men det jag gillar mest är det lite morbida i det häxorna säger och gör, som i följande citat:
ALL: Double double toil and trouble
Fire burn and cauldron bubble

WITCH #3: Scale of dragon, tooth of wolf,
Witch's mummy, maw and gulf
Of the ravined salt-sea shark,
Root of hemlock digged i'th' dark
Liver of blaspheming Jew,
Gall of goat and slips of yew
Slivered in the moon's eclipse,
Nose of Turk and Tartar's lips,
Finger of birth-strangled babe
Ditch-delivered by a drab,
Make the gruel thick and slab;
Add therto a tiger's chaudron,
For th'ingredience of our cauldron

Jag gillade den här pjäsen, fast kanske skulle jag ha gillat den ännu mer om det inte hade varit så mycket mord och krig. Jag har tidigare läst En midsommarnattsdröm och Hamlet av Shakespeare (på svenska) och efter att ha läst om också den här pjäsen har jag blivit lite sugen på att läsa fler verk av Shakespeare, helst på engelska. Så det kommer nog att bli lite mera Shakespearepjäser i sommar.

Pjäser är förresten ganska underskattad litteratur. Det är faktiskt ganska lätt att läsa en pjäs; det är ju mest bara repliker, och därför går det också ganska fort att läsa. Det är också oftast mera "action" i en pjäs än i många romaner, eftersom teaterpubliken vill ha handling när de går på teater. Jag har läst en del antika grekiska pjäser och Shakespeare , men kommer jag nog också att försöka läsa några modernare pjäser under sommaren, för att bilda mig lite på det området.

Allt

Jag har nu läst Allt av Martina Lowden. Jag brukar ju börja med att berätta lite vad böckerna jag läser handlar om, men i det här fallet går det inte. Den här boken har nämligen ingen handling. Det är en sorts dagbok, som börjar måndag vecka 15 2003 och slutar söndag vecka 14 2006. Men "dagboksanteckningarna" är fragmentariska och består ibland bara av ett eller ett par ord, listor av olika slag, citat, annonser om bortsprungna katter m m.

För att ge några exempel:

Skulle sett fjäril.

Samtidsförfattare till samtidsförfattare:
-Irma har sagt sin första Tranströmermening. När vi ska släcka lampan på kvällarna säger hon att vi ska 'tända mörkret'.

Ord min mobila telfon lärt sig under de två veckor jag ägt den:
Rönnells
fontän
samtidsskildring
Fallada
Själin
mailar
göromål
dagdrivarliv
Cinemateket
sss
koncisa
pregnanta
klatschiga

Det urartar sig, sa avantgardisten

MIN KATT elivs
ÄR BORTSPRUNGEN
Han är RÖD
LÅNGHÅRIG
ID-märkt i örat
Snälla ring
Om du VET NÅGOT
eller SETT HONOM
Hittelön!

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Min första känsla av den var att den var pretetiös och skriven bara för att författaren vill göra sig märkvärdig med sina djupa tankar och kunnande om litteratur m m. Och jag tycker fortfarande att den är pretentiös och andas kultursnobberi och författaren (som verkar vara synonym med bokens jag, om man nu kan tala om ett sådant) verkar vara en person som vill vara i centrum hela tiden.

Det är också ganska tråkigt att läsa listor på vad någon har på sitt skrivbord och annonser om försvunna katter. Jag uppskattar författarens sätt att leka med ord, men jag irriterar mig också lite på författarens sätt att klämma in en massa svåra ord, som i stort sett ingen människa använder eller vet vad de betyder.

Men då och då finns det faktiskt ljusglimtar som andas humor eller som får mig att tänka till lite extra. Jag gillade t ex att författaren lägger in meningar från bl a kända visor och litterära verk. Jag gillade också att hon hade skrivit om texten till en del kända sånger som t ex den här:

Det tärnas en stjärna bland brädade träd
I väster på Gärdet hon står
Hon läst över spädbarn och fäder och säd
I nära sjutusende år
Men kvällen är här och när den har värkt ut
Då tärnar man stjärnan och kärnan tas ut
Och då ve-et man
Att allt har ett slut

En annan stor fördel med boken var att den gick fort att läsa trots att den var över 600 sidor lång. Detta för att en det går ganska fort att läsa listor, enstaka meningar och lösryckta citat. Jag skulle dock inte rekommendera den här boken till vem som helst. Jag tror inte att man har så stor behållning av den om man inte har vissa kunskaper i bl a litteratur, filosofi, mytologi och psykologi. Jag har själv inte tillräcklig med kunskaper för att förstå alla hänsyftningar till författare och filosofer och de böcker som hon refererar till har jag sällan läst (och fick ingen lust att läsa heller) och det är kanske därför som jag är lite ambivalent till den.

Slutstationen

Slutstationen av Kennet Ahl (pseudonym för Christer Dahl och Lasse Strömstedt) är något så originellt som en svensk science fiction. Handlingen utspelar sig i Sverige hundra år in i framtiden (från 1980, då romanen skrevs). I denna framtid är Sverige ett nedgånget land med förslummade höghusområden och allmänt förfall. Religion och politik är ersatta med Läran, som bygger på doktriner av Åhman, Hedeby och Jonsson. Allt underklassen, treorna, har att leva för är Lyftet, som administreras av Tipstjänst och som går ut på att gissa i vilken sekund av matchen en boxare slår ihjäl den andre.

Huvudperson i romanen är trean Kalle Andersson, som är skötare i ett boxningsstall och han blir vän med boxaren Kennet Ahl (ättling till nutidens Kennet Ahl) som är motståndare till Läran och hur saker och ting är. Och någonstans i den radiaksmittade skogen finns också en motståndsrörelse.

Det är som sagt ganska originellt med en svensk science fiction, men i övrigt är den här romanen inte särskilt originell. Den påminner om i stort sett varenda science fiction-roman och - film jag läst och sett. Det är omöjligt att inte tänka på George Orwells 1984 när man läser den här romanen, men den för också tankarna till Stephen Kings roman/film Den flyende mannen och filmer som Mad Max och A Clockwork Orange (som jag i och för sig bara sett delar av). Den får mig också att tänka på den kanske lite mindre kända romanerna Hymn av Ayn Rand och Jennifer Government (finns inte utgiven på svenska, därav den engelska titeln) av Max Barry.

Jag tycker dock inte att det gör så mycket att den inte är unik och originell. Den handlar egentligen mest om dagens samhälle, eller rättare sagt samhället så som det såg ut 1980. Jag var visserligen bara 10 år när romanen skrevs, men jag känner igen åttiotalets rädsla för exempelvis kärnkraftsolyckor. Det nämns också vissa namn som jag känner igen från 80-talets nyhetssändningar.

Det var nog mest igenkännandet som gjorde att jag tyckte att den här romanen var rätt bra. Om man inte minns 80-talet har man nog inte samma behållning av den, för framtidsskildringen känns inte helt trovärdigt, speciellt som samhället inte har utvecklats på det sätt som det sägs i romanen. Men jag tyckte som sagt att den var ganska bra, om än inte på långa vägar den bästa science fiction jag läst.

Jungfrudansen

Nu har jag läst Stephen Booths andra roman, Jungfrudansen. Den handlar, precis som Svarta hunden, om Diane Fry och Ben Cooper, som här får ytterligare ett knepigt fall på halsen. Vid stensättningen De nio jungfrurna ute på Ringhamheden hittas Jenny Weston mördad. Hennes kropp har arrangerats så att det ser ut som att hon dansar. Några veckor tidigare blev en annan kvinna överfallen och knivskuren, men överlevde med både fysiska och psykiska ärr. Hon minns inget av händelsen, men nu blir det viktigt att få henne att minnas så att inte fler kvinnor ska falla offer för gärningsmannen.

Fortfarande tycker jag att Booths miljö- och karaktärsskildringar är bättre än själva kriminalhistorien. Jag gillar hans sätt att berätta och deras ganska komplicerade relation till varandra genom att egentligen inte säga så mycket om den. Det tyder på skicklighet hos författaren, men tyvärr är en det något som märks i själva kriminalberättelsen, som bitvis känns lite segdragen.

Det kändes som att författaren i den här romanen försöker lite för mycket att inte vara för förutsägbar. Det är visserligen bra att inte vara allt för förutsägbar, vilket jag tycker att de flesta romaner i den här genren är, men det går lite till överdrift. Det är lite för många trådar som ska knytas ihop i slutet. Vissa trådar tappar man nästan i härvan av helt eller halvt ihopknutna trådar. Visserligen lyckas författaren få ihop det, men i alla fall för mig blev det lite rörigt innan jag fattade vem som verkligen hade mördat Jenny Weston, eftersom det var så många lösningar av andra, löst sammankopplade, saker.

Trots det kommer jag nog att läsa fler romaner av den här författaren, främst på grund av att jag gillar hans huvudpersoner och samspelet mellan dem.

Svarta hunden

Svarta hunden av Stephen Booth är en engelsk deckarthriller, som utspelar sig i norra England. Detta är författarens debutroman och är den första boken om huvudpersonerna Diane Fry och Ben Cooper. En femtonårig flicka har försvunnit och polisen letar efter henne. När en gammal mans svarta labradortik hittar flickans ena sko hittas så småningom liket och jakten på mördaren kan börja. Men det verkar som att den gamle mannen med hunden vet mer än han berättar för polisen...

Det här tycker jag var alldeles lagom lättsmält sommarläsning. Det var inte någon otroligt spännande roman, men jag blev i alla fall engagerad i berättelsen redan från början. Miljöbeskrivningarna är mycket bra; det känns precis som den engelska landsbygden. Inte för att jag har varit där (än), men det är i alla fall så som jag föreställer mig det. För ovanlighetens skull när det gäller den här typen av roman så gillar jag också huvudpersonerna. Visserligen är de en aning sterotypa, men ändå så utvecklas och förändras de genom romanen. De är också lite mer komplexa än vad karaktärer i den här genren brukar vara.

Hundmänniska som jag är gillar jag också att en hund får spela en ganska stor roll. Jag får intrycket av att författaren faktiskt gillar hundar och vet en del om hundar. Jag blir inte förvånad om det förekommer hundar även i de följande romanerna om dessa två kriminalinspektörer.

Upplösningen på fallet känns dock lite trist och fantasilöst, men trots det så gillade jag historien och huvudpersonerna så jag kommer med all säkerhet att läsa fler romaner av denna författare (om inte annat så för att jag lånade hans andra roman på biblioteket samtidigt som jag lånade den här).

The Jane Austen Book Club

Efter att ha läst Urkällan, som var ganska tung och tankekrävande, ville jag läsa något lättsamt, lättläst och lättsmält. Jag valde därför The Jane Austen Book Club. Den handlar om fem kvinnor, Jocelyn, Sylvia, Allegra, Prudie och Bernadette samt en man, Grigg, som bildar en bokklubb där de diskuterar Jane Austens romaner. De är vanliga människor, varken lyckliga eller olyckliga, men med komplicerade liv och förhållanden. Under det halvår som de träffas en gång i månaden för att diskutera Jane Austens romaner händer olika saker i deras liv. Någons äktenskap sätts på prov, någon förlorar någon och någon blir kär.

Lättläst var den här romanen verkligen. Jag läste den på engelska och tyckte ändå att den var otroligt lättläst. Jag tror att jag stötte på ca fem ord som jag inte kunde. Det måste betyda att den var otoligt lättläst, eftersom jag läser rätt mycket på engelska och jag har t o m läst ungdomsromaner med ett mer komplicerat språk än denna. Och det är inte enbart någonting positivt...

Jag tyckte att språket i romanen var oerhört utslätat och karaktärerna var otroligt stereotypa. Det var ingen av dem som jag gillade, utom möjligen den vackra, lesbiska Allegra, och det var svårt att engagera sig och intressera sig för deras liv. Speciellt som romanen var så dåligt skriven. Först och främst undrar jag vem berättaren är. Romanen inleds med en beskrivning av de som är med i bokklubben och kapitlet avslutas med Our first meeting was at Jocelyn's house. Det antyder att berättaren är någon av de som är med i bokklubben, men så är det inte. Det är helt klart att berättaren är allvetande, vilket en av deltagarna inte kan vara. Romanen är dessutom skriven i tredje person, förutom på vissa ställen där berättaren refererar till "oss".

En annan sak som irriterade mig var att romanen var så upphackad och fragmentarisk. Varje deltagare i klubben får ett eget kapitel där deras favoritroman diskuteras. Detta tyckte jag var ett väldigt bra upplägg, men därefter faller det. Kapitlet handlar mest om vad som hänt personen i fråga tidigare i livet, varvat med några få kommentarer om Austenromanen i fråga. Men ingenting av det som händer, varken i det förflutna eller i nuet, kopplas till något som har med Jane Austens romaner att göra. Inte heller så mycket av det som hänt dem tidigare i livet har mycket att göra med det som händer dem i nuet.

Romanen är också full av lösryckta citat som inte alls kopplas till handlingen på något vis. Citaten är inte ens alltid från Jane Austen-romaner, vilket i alla fall hade känts lite logiskt, även om de inte kopplas till den övriga texten. Varje kapitel avslutas också med ett stycke om något som inte alls har med någonting att göra, som t ex en beskrivning av hur hundutställningar går till, en dröm som någon har haft, ett refuseringsbrev som Jane Austen fått, ett långt utdrag ur en science fiction-roman samt en baksida från en fiktiv roman som en bikaraktär i romanen håller på att skriva. Ett helt kapitel består av korta mail mellan Grigg's tre systrar, och fyller inte alls någon funktion i romanen förutom att göra det extremt tydligt för läsaren att Grigg är kär. Jag tycker inte om att underskattas som läsare på det viset...

Jag har endast läst två romaner av Jane Austen, Förnuft och känsla och Emma. Jag gillade ingen av dem och har aldrig haft lust att läsa fler. Man kanske behöver vara ett Jane Austen-fan och ha läst alla romaner för att kunna urskilja kopplingarna mellan denna roman och Jane Austens romaner, men jag lyckas i alla fall inte. Jag kan se likheter mellan Jocelyn och Austenkaraktären Emma och mellan Allegra och en av systrarna i Förnuft och känsla, men annars känner jag att den här romanens stora brist är kopplingen till Jane Austen.

Den här romanens största förtjänst är titeln, som verkligen känns lockande (till och med för en som jag, som inte ens gillar Jane Austen), men det känns inte alls som att romanen uppfyllde det löfte som anas i titeln. Jag är inte ens säker på att författaren gillar eller ens har läst Jane Austens alla romaner, utan att hon mest kom på en bra titel och försökte skriva någonting utifrån det. Tyvärr lyckas hon inte särskilt bra, trots att titeln och idén var bra.

Urkällan

En gång för länge, länge sedan när jag gick sista året på gymnasiet läste jag en roman som heter Hymn av författaren Ayn Rand. Jag tyckte väldigt mycket om den och trots att jag inte lyckats få tag på den för att läsa om den så minns jag den fortfarande ganska bra, trots att det var ca 15 år sedan jag läste den. I amerikanska filmer och TV-serier nämns den här författaren ibland, men verkar mest vara känd för en annan roman, The Fountainhead, så när jag såg den och en annan roman av samma författare i en ny utgåva på bokhandeln slog jag till. Och nu har jag då läst Urkällan, som den heter på svenska.

Den publicerades 1943 och handlar om arkitekten Howard Roark. Han relegeras från den främsta utbildningen för arkitekter för att han vill rita modernistiska hus. Han får hanka sig fram på diverse jobb och då och då får han möjlighet att rita någon modernistisk byggnad. Hans klasskamrat Peter Keating får ett toppenjobb hos en av de främsta arkitektfirmorna och snart tjänar han massor med pengar. Romanen handlar om Howard Roarks kamp att få skapa på sina egna villkor och om hans kärlek till den vackra Dominique och hans strid mot fiender som vill förgöra honom.

Romanen var väldigt lång, ca 800 sidor och arkitektur är inte något som direkt intresserar mig. Den var därför bitvis ganska långtråkig. När jag hade läst ca en fjärdedel av romanen hade jag bestämt mig för att jag inte gillade den särskilt mycket. Men det visade sig att när jag la den ifrån mig så återkom tankarna hela tiden till Howard Roark och hans liv. Jag drömde t o m om den på natten! Och när den var slut hade jag också svårt att släppa den ifrån mig. Jag misstänker att detta är en roman som jag kommer att minnas en väldigt lång tid, precis som Hymn.

Karaktärerna i romanen är ganska osympatiska och jag fastnade inte särskilt för någon av dem. Även huvudpersonen är rätt osympatisk och ofta tyckte jag att han är ganska dum i sin stolthet. Men hur det än är så fastnade jag ändå i den här romanen, även om jag inte vare sig gillade karaktärerna eller tyckte att handlingen var särskilt intressant och spännande.

Det som gjorde att jag gillade den var hennes beskrivning av mänskligheten. Det känns som att Ayn Rand faktiskt har fångat människans natur i den här romanen. Romanen handlar om kampen mellan individualism och kollektivism, mellan egoism och altruism. Den ideala människan är egoisten, som lever för sin egen skull, till skillnad från altruisten som lever via andra människor. Den goda människan är alltså egoisten, som här representeras av Howard Roark och inte Peter Keating, även om det vid en första anblick verkar som att det är han som är egoisten.

De som skapade var inte osjälviska. Det är hela hemligheten med deras makt- att den var självtillräcklig, självmotiverad och självalstrad. En yttersta grund, en energikälla, en 'orörd rörare'. Den som skapade tjänade ingen och inget. Han levde för sin egen skull.

En människa tänker och arbetar ensam. En människa kan inte råna, exploatera och härska- ensam. Rån, exploatering och härskande förutsätter offer. De förutsätter beroende. De tillhör andrahandsmänniskans område. /.../ Men människor har fått lära sig att se andrahansmänniskor- tyranner, kejsare och diktatorer- som representanter för egoismen. Genom detta bedrägeri fick man dem att förstöra jaget, sitt eget och andras.

Mycket av det Ayn Rand skriver är väldigt klokt och det märks tydligt att hon verkligen har funderat på människans sanna natur och att hon har formulerat teorier på området. Jag håller inte med henne om allt hon skriver, men det gör ju samtidigt att romanen blir ännu mer intressant och givande att läsa.