Denna femte bok är dock snäppet bättre än de andra, av flera olika orsaker. En anledning är att Malin känns mer trovärdig som karaktär som nykter alkoholist än som alkoholist. En annan anledning är att det är mindre "tjat" från offret i den här boken.
I alla de tidigare romanerna har Malin Fors varit besatt av fallet med Maria Murvall och i denna bok får hon ett nytt fall där en kvinna hittas död i skogen, skändad och torterad. Det visar sig finnas ett samband med Maria Murvalls fall och det finns även andra kvinnor vars öde liknar deras. När Malin och hennes kollegor börjar nysta i fallet verkar det som att det finns högt uppsatta män i samhället som är inblandade. Privat ser livet dock ganska ljust ut för Malin, med ny man i sitt liv och planer på att skaffa ett till barn.
Våldet mot kvinnorna i denna roman är riktigt hemskt och känns inte alltid helt trovärdigt, men det gör inte så mycket. Vad jag dock inte gillar är tankarna om att våld är okej om man står på de godas sida: Och Börje tänker att våld kan vara rättfärdigat, men bara som en nödvändighet för att komma åt ett långt mycket värre våld. Han tänker att i det mänskliga beteendets utmarker suddas alla gränser ut, och de uppdelningar, de förnumstiga föreställningar vi alla bär med oss om ont och gott, suddas ut och ersätts av något annat. Av det goda våldet. Ibland mot oskyldiga. Men det nödvändiga våldet.
Jag gillade dock referensen som Kallentoft gör till sig själv: Hon slår igen boken hon läst, en idiotisk deckare av en överambitiös, hårdsnaggad författare från Linköping.
Denna femte roman i serien är som sagt bättre än de övriga, men jag hoppas ändå att den blir den sista. De tidigare romanerna har varit fantasilösa i sin liknande stil och språket, som i den första romanen kändes nytt och fräscht, har börjat kännas pretentiöst och tråkigt. Men tyvärr får jag en känsla att författaren inte tänker sluta här, utan planerar för att fortsätta att skriva om Malin Fors. Men om så är fallet så slutar nog jag ändå här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar