Det tysta huset

Det tysta huset av Orhan Pamuk kretsar kring sex huvudpersoner i 70-talets Turkiet. Det är Fatma, en gammal änka, som bor i ett stort hus tillsammans med sin tjänare, dvärgen Recep. På sommaren kommer också hennes tre barnbarn Metin, Nilgün och Faruk. Den sjätte berättaren är Hasan, Receps brorson och gammal barndomsvän till de tre barnbarnen. Hemligheter från det förflutna får ödesdigra konsekvenser för nutiden.

De sex olika huvudpersonerna alternerar med att vara berättarjag i olika kapitel. I början tyckte jag att det var lite svårt att förstå vem som var berättaren i varje nytt kapitel, men efter ett tag blev jag bättre på att känna igen dem. Jag gillar dock det sättet att skriva, eftersom man får bättre inblick i händelserna på så vis.

Jag tycker också att författaren lyckas bra med att skildra livet i Turkiet både på 70-talet och tidigare. Romanen innehåller också en del filosofiska tankar om livet. Jag gillade dock inte Orhan Pamuks sätt att skriva speciellt mycket. Han är ingen vän av punkter, så vissa meningar kunde vara flera sidor långa. Han använder förstås en hel del kommatecken, vilket gör att det för det mesta blir uthärdligt att läsa, men ibland blev det alldeles för jobbigt. Jag som tycker om ett korrekt språk har väldigt svårt för författare som bryter mot skrivregler i den grad som Pamuk gör.

Romanen var också väldigt dyster och hade en lågt tempo. Dock gillade jag slutet på romanen. Jag hade inte heller mycket till övers för karaktärerna; de var alla mer eller mindre osympatiska. Den enda jag kände någon sympati för var dotterdottern Nilgün och möjligen lite grann för dvärgen Recep. Men mest kände jag mig uttråkad när jag läste, även om den bitvis blev lite mer intressant.

Sonat till Miriam

Jag har velat läsa Sonat till Miriam av Linda Olsson ända sedan jag läste hennes förra roman Nu vill jag sjunga dig milda sånger eftersom jag gillade den.

Sonat till Miriam handlar om Adam, som efter sin dotters död försöker ta reda på lite om sitt förflutna. Han träffar en gammal kvinna och reser sedan till Krakow, där han träffar ett par gamla män som överlevt Förintelsen. Han reser sedan till Sverige för att träffa kvinnan han älskar.

Jag måste tyvärr säga att jag inte tyckte lika mycket om den här romanen som om hennes förra. Det var en dyster stämning genom hela romanen och bitvis tyckte jag att den blev rent av tråkig. Jag gillade inte heller riktigt att hon ändrade berättarperspektiv i slutet av romanen. Jag tycker visserligen att det är helt okej att ha två jag-perspektiv i en roman, men jag föredrar att det då är parallella perspektiv. Det kändes bara konstig att efter att ha läst om Adams tankar och satt sig in i hans liv plötsligt skulle sätta sig in i Cecilias liv och tankar.

Det kändes inte heller som att det förde historien framåt och det kändes inte nödvändigt att ha det med i romanen överhuvudtaget. Det blev på något vis två berättelser, som i och för sig hade lite med varandra att göra, men som båda hade klarat sig utan den andra.

Det jag gillar med romanen var att den var uppdelad i mindre delar och i lagom långa kapitel. Precis som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger börjar författaren varje ny del (utom en- varför?) med en dikt. Språket är lika poetiskt som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men i den här romanen kändes det mer tillgjort.

Möjligtvis kan det bero på översättningen. Linda Olsson är visserligen svensk, men har bott länge på Nya Zeeland och romanen är skriven på engelska. Eftersom jag fick tag på den på bokrean blev det att jag läste den på svenska, men annars hade jag gärna läst den på engelska. Berättarjaget Adam reflekterar över detta med språk: Det påminde om den egendomliga upplevelsen när jag första gången hörde svenska talas som främmande språk, när det inte längre var en fysisk del av mig. Jag minns själv första gången jag hörde svenska som ett främmande språk och det var/är verkligen en egendomlig upplevelse.

Första gången var när jag såg en film där en svensk hamnarbetare svor på svenska och jag förstod inte vad han sa, utan blev tvungen att spola tillbaka och lyssna igen. Det händer nästan varje gång någon talar svenska i en engelskspråkig film/TV-serie och det hände ett flertal gånger när jag bodde i England i 6 veckor. Det känns konstigt, men det är också väldigt intressant att få ett annat perspektiv på sitt eget språk.

Romanen gav också lite grann att fundera på och det gillar jag. Hon hade en intressant reflektion om minnen som stämmer ganska bra med min egen föreställning om minnen: Minnen är opålitliga. Jag bär på minnen som numera är så nötta att jag absolut inte kan avgöra om de är riktiga. Jag är övertygad om att de ha formats genom mitt sätt att hantera dem. Mitt besatta ältande av några av dem. Dessutom tillkommer minnen som bevarades åt mig av andra och som gavs till mig efter mycket lång tid. Jag kan omöjligt avgöra deras riktighet, men jag måste godta dem som gåvor och försöka införliva dem med mina egna. Tillsammans medverkar de till att ge mig ett slags förflutet. Ett lapptäcke av olika bitar: somliga har jag gjort själv, andra har jag fått, och ytterligare andra har jag hittat av en slump. Det finns hål där det saknas bitar som jag aldrig kommer att hitta. Vid det här laget träder helhetsmönstret fram, ändå är tolkningen fortfarande svår att få grepp om.

Den glömda trädgården

Det var länge sedan jag blev så uppslukad av en bok som jag blev av Den glömda trädgården av Kate Morton. Boken utspelar sig i tre olika tider. 1913 hittas en liten flicka på ett passagerarfartyg på väg till Australien. Hon minns inte vem hon är utan vet bara att Sagoberätterskan ska ta hand om henne, men hon är försvunnen. Flickan tas om hand av en familj och får namnet Nell. 1975 åker Nell tillbaka till England för att ta reda på sanningen om sin familj och sitt förflutna. 2005 ärver Nells dotterdotter Cassandra en stuga i England samt en bok med gamla sagor. I stugan upptäcker Cassandra en hemlig trädgård och finner sanningen om sin mormor och hennes familj.

Den här boken påminner väldigt mycket om böcker som jag tyckte om att läsa när jag var liten, t ex Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett (som för övrigt finns med i romanen, som gäst på en trädgårdsfest). Jag tror att det är just för att den påminner om böcker jag gillade att läsa när jag var barn som jag gillade den så mycket. Jag gillar också sagorna som finns med i romanen. De visar på författaren verkligen kan skriva och det gör även de olika tidsperspektiven. Romanen berättas inte i kronologisk ordning och i de olika tidsepokerna får man ledtrådar som slutligen leder fram till att man får veta sanningen om Nells härkomst.

Det som överraskade mig mest var nog egentligen att jag fastnade så i boken, trots att jag ganska tidigt listade ut hur det låg till. Men man vill ju alltid läsa vidare för att veta om man har rätt och det var kanske det som drev läsningen framåt. Detta är knappast någon storslagen litteratur, men det var länge sedan jag läste en bok som jag gillade så här mycket.

Vanligtvis brukar böcker jag gillar ge en hel del att tänka på, men det kan jag inte påstå att Den glömda trädgården gör. Fast det var ändå några citat som jag fastnade för. Ett av dessa är -ingen gillade intelligenta kvinnor- eftersom jag faktiskt själv upplevt sanningen i det, då en kille gjort slut p g a att han tyckte att jag var för intelligent och en annan inte ens ville bli tillsammans med mig för att han tyckte att jag var för intelligent (inte för att jag tycker att jag är så intelligent, men det gjorde tydligen de).

Det är hemligheterna som gör människor intressanta är ett annat citat som jag gillade eftersom det också stämmer bra. Människor som berättar allt om sig själva är oftast rätt ointressanta. Ett annat citat som jag också fastnade för eftersom det också är sant var 'När fler än två personer känner till en sak är det ingen hemlighet längre/.../

Ta den du vill ha

Ta den du vill ha av Jill Mansell är en typisk chic lit-roman som passade alldeles utmärkt att läsa i solstolen. Den handlar om Lottie, som är en ensamstående mamma till två barn. När hon träffar sin nya chef och börjar inleda en romans med honom protesterar barnen och hon väljer att avsluta förhållandet innan det börjat. Den handlar också om Lotties väninna Cressida, som träffar en man på semester med sin son och om Lotties ex-man Mario som har kärleksproblem med sin flickvän Amanda. Den handlar också om Lotties f d chef, som är döende och behöver hennes hjälp att få kontakt med vissa personer ur sitt förflutna.

Som alla andra böcker i den här genren är denna lättläst och förutsägbar. Jag tycker dock att det är lite för många personer och relationer att hålla reda på. Det känns som om boken är uppbyggd av flera böcker med tunn handling. Att slå ihop alla parallella handlingar gör inte att boken blir mer innehållsrik och intressant. Men den är i alla fall lite rolig på sina ställen och den duger gott och väl som lättsmält sommarläsning.

Dödligt villospår

På omslaget till Dödligt villospår av Nora Roberts står det Det är en spännande, romantisk och lättläst bok och mer behöver jag egentligen inte säga om den.

Den handlar om Cooper Sullivan och Lil Chance, som blev vänner när Coop som barn skickades att bo hos sin mormor och morfar ute på landet. Som tonåringar blir de förälskade, men romansen tar slut. När Coop sedan flyttar dit för att ta hand om morföräldrarnas gård blir de påminda både om romansen och om det kvinnolik de hittade uppe i bergen som tonåringar. Det sker nya mord och allt tyder på att någon är ute efter Lil.

Nora Roberts har skrivit massor med romaner och jag har läst några av dem, dock inte speciellt många. Men av de jag har läst så har jag helt klart gillat spänningsromanerna mest. Den här romanen passade alldeles utmärkt som lättsam sommarläsning. Den var lättsam, lagom spännande och lite romantisk, precis som Skaraborgs Allehanda lovade i texten på omslaget.

Hypnotisören

Jag har länge funderat på att läsa Hypnotisören av Lars Kepler, så när jag hittade den på rea + att en del av bokpriset gick till bröstcancerfonden så slog jag till och köpte den. Den har stått i bokhyllan ett bra tag, men det kändes som att den kunde vara lämplig sommarläsning.

Den handlar om kriminalkommissarie Joona Linna och psykologen/hypnotisören Erik Maria Bark. En man hittas mördad på en idrottsplats och hans fru och dotter har brutalt mördats i familjens villa. Sonen överlever, men är svårt skadad. Den äldsta systern är försvunnen och för att hitta henne så snabbt som möjligt använder man sig av hypnos, trots att Erik Maria Bark lovat att aldrig hypnotisera igen. Det blir början till en rad av skrämmande händelser.

Lars Kepler är en pseudonym för författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. När en roman har två författare brukar det märkas i form av stilskillnader, men det gör det inte i Hypnotisören, som faktiskt är ganska välskriven för att vara en deckare. Jag är ju dock inte speciellt förtjust i deckare och den här var bara något bättre än de flesta deckare.

Jag gillar att polisen inte är den stereotypiska ensamma och halvt nedsupna gubben (fast istället har psykologen vissa drogproblem) och jag gillade att den var skriven i presens. Men det var lite för många personer i romanen och ibland var det svårt att komma ihåg vem som var vem. I början tyckte jag att den var riktigt spännande, men mitt i romanen började historien spreta åt många olika håll och i slutet handlade den inte alls om det den handlade om i början. Slutet gillade jag inte heller; det blev alldeles för likt en actionfilm och jag tappade en hel del i koncentration.

Men på det stora hela var detta en helt okej deckare, som passade alldeles utmärkt att läsa i solen ute på gräsmattan. Jag tycker dock inte alls att den var som bra som recensioner och topplistor antytt. Kanske läser jag fler böcker i den planerade serien i framtiden, men inte förrän jag kommer över dem billigt som pocketböcker.