Arthur & George

Arthur & George av Julian Barnes är en fictiondokumentär, d v s innehållet är dokumentärt men författaren har broderat ut det och skrivit det som en roman. Den handlar om dessa två män, den ena en av sin tids största författare och den andre en utsatt ung man. Arthur är Sir Arthur Conan Doyle, d v s skaparen av Sherlock Holmes, och han agerade själv detektiv en gång för att rentvå den unge George Edalji, som anklagdes och fängslades för att han skurit och dödat hästar. Redan från barndomen fick George Edalji och hans familj ta emot hotfulla och otrevliga brev, kanske beroende på att fadern var farser, som konverterat och blivit präst i anglikanska kyrkan. George Edalji var därför i mångas ögon ett halvblod.

Fallet med George Edalji var väldigt intressant. Man tyckte synd om den lilla pojken George som mobbades av klasskamrater och fick hotbrev redan som barn. Detta eskalerade och många var emot honom, vilket gjorde att man undrade varför och vem som gjorde detta mot honom.

Författaren har forskat väldigt mycket om det här fallet och om Sir Arthur Conan Doyles liv och jag kände faktiskt inte till särskilt mycket om honom sedan innan. Fast det kan också vara lite negativt med författare som forskar mycket om det de skriver om, för ibland vill de inkludera lite väl mycket information i sin roman, fast det egentligen inte behövs. Och jag upplevde att så var fallet ibland i den här romanen.

Handligen i romanen var väldigt intressant, men ibland blev den ganska seg och kändes lite tung att ta sig igenom. Den tog mig också ovanligt lång tid att läsa ut eftersom jag inte orkade läsa långa stunder i taget. Det beror nog på att författaren hade med för mycket oväsentlig information i romanen, vilket tog bort fokus från den verkliga handlingen.

Romanen var dock väldigt välskriven och det är ingen tvekan om att Julian Barnes är en duktig författare. Jag är rätt sugen på att läsa något annat av honom senare.

The final detail

Jag har tidigare läst ett flertal böcker av Harlan Coben, så när jag hittade The final detail av honom såg jag fram emot att läsa den. Till skillnad från de tidigare romaner jag läst av honom så verkar denna vara en del av en serie med sportagenten Myron Bolitar i huvudrollen. I denna roman blir hans bästa vän Esmeralda anklagad för ett mord och Myron Bolitar måste undersöka saken för att rentvå henne.

Tyvärr nådde denna roman långt ifrån upp till Harlan Cobens vanliga standard. Den var rent ut saft så ointressant att jag knappt orkade kämpa mig igenom den, vilket jag kanske inte ens hade gjort ifall jag hade haft något annat att läsa. Det var främst karaktärerna som jag retade mig på. Att ha med två kvinnliga wrestlers, som inte bara är enormt stora utan också lesbiska kändes bara löjligt och överdrivet. Myron Bolitar själv var en otroligt slätsruken och tråkig karaktär som jag inte kunde känna något för. Handlingen lyckades inte heller fånga mitt intresse, kanske beroende på att jag inte kunde känna något för karaktärerna.

Det förvånar mig inte ett dugg att ingen Myron Bolitar-deckare översatts till svenska. Men det är rätt intressant och faschinerande att en författare kan skriva så olika. Hans thrillers är riktigt bra, medan dessa är riktigt usla (jag gissar nu att även andra Myron Bolitar-deckare är lika dåliga). Möjligen kan det vara så att han mer eller mindre massproducerar dessa usla deckare för att tjäna pengar så att han har råd att också skriva bättre böcker.

Marrying for money

Marrying for money av Chris Manby köpte jag för att den kom i ett tvåpack tillsammans med The matchbreaker av samma författare. Den handlar om två ganska fattiga engelska systrar, Grace och Charity, som åker till USA för att hitta en rik man att gifta sig med. De träffar flera rika män som kan vara lämpliga kandidater för äktenskap. Och en lämpligt kandidat är inte trädgårdsmästaren, oavsett hur snygg och trevlig han är. De lyckas dessutom göra sig till ovänner med den rika och bortskämda grannen Marcella, som är van att vara den som står i centrum.

Den här romanen är nästan lika ytlig som den förra romanen av samma författare som jag läste. Att ha mycket pengar och rätt märkeskläder verkar vara det absolut viktigaste i livet, även om författaren här gör ett lamt försök att visa att det inte är så. Det är möjligt att det är de flesta unga kvinnors dröm att få tag på en rik man, men det är inget som jag känner igen mig i och det gör sådana här romaner ganska ointressanta för mig.

Fördelen med den är att den är väldigt lättläst och det går därför ganska fort att läsa ut den. Jag tyckte dessutom att den här romanen var lite bättre än den förra eftersom den var en liten aning mindre ytlig. Huvudpersonerna irriterade mig i alla fall inte riktigt lika mycket som i The matchbreaker. Den var naturligtvis ganska förutsägbar, som sådana här romaner ofta är, men den erbjöd en stunds avkoppling där man inte behöver anstränga hjärnan allt för mycket.

Mercy

Mercy av Jodi Picoult handlar om ett mord. Jamie Macdonald dödade sin fru, men var det mord eller ett barmhärtighetsmord? Denna fråga delar den lilla staden Wheelock. För Jamies kusin polischefen Cameron Macdonald är svaret enkelt- Jamie bör straffas. Men för Camerons fru Allie är svaret inte lika enkelt. Hon älskar sin man och skulle göra allt för honom och lider av att han inte känner likadant. Hon undrar om det är sant att det i ett förhållande alltid är en som älskar mer.

Den här romanen tar upp en del tänkvärda saker, som detta med barmhärtighetsmord. Är det rätt att döda någon som redan är döende och som ber om att bli dödad? Det är väldigt intressant, men tyvärr tycker jag inte att författaren lyckas fokusera tillräckligt på detta. Det kommer liksom i skymundan av beskrivningarna av relationen mellan huvudpersonerna, främst Cameron, Allie och Allies anställda Mia. Det är väldigt synd, eftersom det finns massor med böcker om relationer i den bemärkelsen, medan inte många tar upp det känsliga ämnet med barmhärtighetsmord. Men jag antar att det kanske är alltför känsligt för att författaren skulle våga låta romanen handla om bara det.

Jodi Picoult skriver bra och jag gillade Allt för min syster och Försvinnanden, som jag tidigare läst av henne. Men eftersom den här boken var upplagd på ungefär samma sätt som de tidigare, d v s en händelse, ett åtal och en rättgång som sedan följs av ett lyckligt slut, började det kännas lite uttjatat. Men jag antar att om jag inte hade haft förväntningar på den här romanen grundade på det jag tidigare läst av henne så hade jag nog tyckt bättre om den.

Jag tycker inte att det är var en direkt dålig roman, men den var bitvis ganska seg och kändes inte direkt nyskapande. Dessutom tyckte jag inte om slutet; åtminstone på en punkt borde det inte ha slutat lyckligt. Men romanen väcker också en del tankar och funderingar, vilket jag uppskattar. Och det är väl i så fall det som gör den här ganska medelmåttiga romanen läsvärd.

The matchbreaker

The matchbreaker av Chris Manby handlar om Lindsey, vars far ska gifta sig med en kvinna som Lindsey inte gillar. Lindsey erbjuder sig att anordna möhippan som ett sätt att försöka bli av med Karen, pappans fästmö, och det hela slutar med ett mordförsök och en bruten förlovning. Men när Lindsey ser hur förtvivlad hennes pappa blir bestämmer hon sig för att försöka övertala Karen att komma tillbaka. Det enda problemet är att hon redan har träffat en ny man och Lindseys uppdrag blir att försöka förföra Karens nya man för att hon ska gå tillbaka till pappan. Problemet är bara att hon blir kär i honom.

Av denna beskrivning av handlingen förstår man att detta är en ytlig och förutsägbar roman. Jag valde att läsa den för att få en stunds lättsam avkoppling, men den var nästan för ytlig, vilket gjorde att jag mest blev irriterad. Jag vet inte om jag är annorlunda än andra kvinnor (som ju är de tänkta läsarna), men jag är totlat ointresserad av att huvudpersonerna handlar på Harvey Nichols eller har Jimmy Choo-skor på fötterna. Det blir rätt tröttsamt att läsa om hur mycket pengar och vilka kläder karaktärerna har på sig.

Karaktärerna var väldigt stereotypa och Lindsey var en speciellt osympatisk person- bortskämd och snobbig. Den var förstås inte heller särskilt välskriven, eftersom den här typen av romaner sällan är det. Ändå brukar de vara avkopplande och roande att läsa, men den här var inte det. Jag har helt enkelt svårt att identifiera mig med och känna med en huvudperson som är så självisk och egocentrerad att hon nästan dödar en annan människa, även om hon sedan ångrar det.