Sommarlägret

Jayne Anne Phillips heter författaren till Sommarlägret, som handlar om ett flicklscoutläger den varma sommaren 1963. Fyra olika berättarperspektiv kompletterar och ibland överlappar varandra. Det är femtonåriga Lenny, hennes tolvåriga syster Alma, en främmande man vid namn Parson och Buddy, kokerskans åttaårige son. I början händer det inte så mycket, utan det handlar mest om de dagliga rutinerna i lägret. Men man får samtidigt veta mycket om huvudpersonerna, t ex att Lennys och Almas mamma haft ett förhållande med Almas bästa kompis pappa, som dock nyligen tagit livet av sig. Kokerskans pojke lever lite i en fantasivärld och är ständigt rädd för sin "pappa" som utnyttjar honom sexuellt. Pappan, som egentligen inte är pojkens biologiska pappa, har hemska upplevelser i Koreakriget bakom sig och har dessutom suttit i fängelse. Parson, den mystiske främlingen, är djupt religiös eftersom han växt upp på väckelsemöten, eftersom hans styvfar var predikant. Han anser sig ha fått i uppdrag av gud att döda Carmody, Buddys "pappa", eftersom han är djävulen personifierad.

Tempot i den här romanen var alldeles för långsamt och dessutom var den ganska förutsägbar. Jag gillade inte heller de mystiska inslagen; de hade ingen plats eller funktion i den här berättelsen och gjorde bara att den blev konstig och nästan obegriplig på vissa ställen.

Jayna Anne Phillips använder sig väldigt mycket av metaforer och liknelser i sitt sätt att skriva och det är något som jag vanligen brukar uppskatta. Men i den här romanen tycker jag att det blev alldeles för mycket av det. Det kändes som att författaren ansträngt sig i överkant för att hitta på så många metaforer och liknelser som möjligt. Och det funkar förstås bara om läsaren kan förstå vad som menas med dem, men jag tyckte att några av metaforerna var alldeles för långsökta och ibland obegripliga, t ex Han känner hur han själv spolas med och flyter iväg. och sedan kommer något som låter som en trumvirvel och luft så frisk att han öppnar munnen för att insupa den, och de röster han slutligen hör sänker sig genom vatten och skiljer de vita lakanen åt.

Jag tycker dessutom att det blir nästintill löjligt när till och med tolvåriga flickor talar i metaforer, som i följande exempel: "Nå" upprepade Cap. "Alma och Delia är två bruna möss, och plötsligt har Delia den här stora, stora historien, som någon stor ost full med hål som de båda kryper omkring i."

Vad författaren däremot lyckas med är att skapa en stämning; en hotfull och förebådande stämning. Redan från första sidan känner man den ödesmättade stämningen och den skapar naturligtvis också en förväntan på att något ska hända. Och visserligen händer något, men jag upplever det inte som vare sig överraskande eller särskilt spännande.

Den här romanen är rätt gammal och jag köpte den på en utförsäljning på biblioteket. Jag har aldrig hört talas om författaren tidigare, men på insidan av omslaget står att hon anses som en av de intressantaste och mest lovande amerikanska författarna. Hon har dock inte skrivit särskilt många romaner, men de hon har skrivit är rosas av kritikerna. Och det är möjligt att de andra böckerna hon har skrivit är bra, men denna är dock inte särskilt bra.