Once were warriors av Alan Duff handlar om Beth Heke, en maorikvinna vars familj håller på att falla samman. Hennes man super och misshandlar henne och hon har själv också alkoholproblem. Hennes äldsta son är medlem i ett gäng, den näst äldste sonen blir omhändertagen av myndigheterna och hennes äldsta dotter begår självmord efter att ha blivit våldtagen av pappan.
Det är med andra ord ingen munter läsning. Romanen är mycket realistiskt skriven och den tar upp väldigt tunga ämnen. Den är också väldigt tungläst rent språkligt. Författaren använder sig av hopskrivningar av ord som "whatsit", "atim" och liknande. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men det är lite mer tidskrävande. Det finns inte heller någon vanlig dialog i boken, utan allt som sägs skrivs direkt i texten, utan talstreck eller annat som markerar att det är dialog. Det kan därför ibland vara knepigt att hålla reda på vem som säger vad.
Men även om jag tycker att boken var tung att läsa på grund av språket beundrar jag författaren för att han lyckats med något annorlunda. Jag tycker också att den tar upp mycket viktiga ämnen och eftersom författaren lyckats skildra problemen så realistiskt får man verkligen en känsla för hur svårt livet kan vara för vissa människor.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte mycket om innehållet i romanen, men tyckte mindre om språket i den. Jag tror också att författaren hade tjänat på att skriva en roman med ett så viktigt budskap på ett mer lättåtkomligt sätt. Fast nu har ju romanen också filmatiserats (filmen heter Krigarens själ på svenska) så jag antar att budskapet ändå nått ut till en bredare publik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar