Flickan i källaren

När jag var på biblioteket igår hittade jag den här boken och kunde inte låta bli att låna den trots att jag egentligen hade tänkt läsa alla gamla böcker jag har här hemma först. Flickan i källaren av Allan Hall och Michael Leidig är berättelsen om Natascha Kampusch, som blev bortförd när hon var tio år och som lyckades fly från sin kidnappare åtta år senare. Medan polisen letade efter henne satt hon inspärrad i källaren i ett bostadsområde i Wien. Hennes försvinnande var ett mysterium och hennes oväntade återuppdykande har inte gjort det till mycket mindre av ett mysterium.

Boken är skriven av två journalister som har följt historien ända sedan kidnappningen. Boken bygger dels på Natascha Kampusch eget vittnesmål, intervjuer med föräldrar, släktingar, skolkamrater och vänner till familjen och dels på samtal med kollegor, vänner och grannar till kidnapparen Wolfgang Priklopil. Författarna har också använt sig av polisens utredningsmaterial, specialistutlåtanden och kontakt med sjukvårdsteam som nu har hand om Natascha.

Natascha Kampusch själv har inte uttalat sig så mycket om fallet, så det som är hennes eget vittnesmål är det brev som hon skrev till allmänheten + en TV-intervju. Det skulle kunna ses som en brist att boken inte egentligen är Natascha Kampusch berättelse, men jag ser det inte så. Visst skulle det vara intressant att höra hennes egen, personliga historia, men jag tycker också att det är intressant att läsa om historien ur en annan synvinkel.

Jag var inte särskilt insatt i historien sedan tidigare, eftersom jag av någon anledning inte läste särskilt mycket om henne i tidningarna när hon lyckades fly 2006. Det mesta var därför nytt för mig. Därför tyckte jag att boken var mycket intressant. Jag hade ibland svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville läsa vidare. Det som mest intresserade mig var det psykologiska. Jag tycker att det är väldigt intressant att Natascha blev så fäst vid sin kidnappare och jag tycker till och med att det är förståeligt. Jag tycker också att det är mycket intressant att det verkar finnas kopplingar mellan kidnapparen och Nataschas föräldrar och att hon verkar ha utsatts för någon form av övergrepp redan innan hon fördes bort.

Jag tycker också att det är intressant att få en liten inblick i hur Wolfgang Priklopil fungerade. Jag är efter att ha läst den här boken inte helt säker på att han är en pedofil- jag tror att hans syfte med att kidnappa Natascha var att kunna forma en ung flicka till en perfekt kvinna, så som han ville ha henne. Delvis lyckades han också med detta eftersom Natascha Kampusch idag hävdar att det förhållande de hade var helt frivilligt (vilket jag i och för sig starkt motsätter mig med tanke på maktsituationen och ålderskillnaden).

En av de intressantaste delarna i boken var de fotografier som tagits av huset där hon hölls fången, bilder och ritningar av hennes cell och av hennes kidnappare. Men i stort sett tyckte jag att hela boken var väldigt bra. Det är möjligt att de journalister som skrivit boken gett en rättvisande bild av vad som hände, men jag kände i alla fall att den var ganska objektiv. Fast jag kan också förstå den upprördhet som den väckt hos Nataschas anhöriga, även om författarna inte på något vis anklagar dem för något.

Boken var välskriven och man kan tydligt avgöra när det är författarna som skriver och när de citerar någon. Möjligtvis blev det ibland krångligt att hålla isär alla personer som de intervjuat för det är väldigt många namn. Men det finns ett namnregister längst bak i boken som man kan använda om man blir förvirrad (vilket jag i och för sig inte upptäckte förrän jag hade läst ut boken). Den är också uppdelad i tydliga avsnitt. Det enda som jag irriterade mig lite på var att många saker upprepades flera gånger, fast i olika kapitel. Det kändes lite som att författarna försökte dryga ut boken lite grann genom att upprepa sig. Men på det stora hela tycker jag att boken var både intressant och läsvärd (bara man inte tar detta för hela och den enda sanningen).