Just nu håller jag på att läsa en del gamla böcker som mer eller mindre länge stått olästa i min bokhylla och nu har jag avverkat Den engelske patienten av Michael Ondaatje. Den handlar om den kanadensiska sjuksköterskan Hana, som stannar kvar i det sönderbombade klostret San Girolamo, som fungerade som fältsjukhus, för att ta hand om en svårt bränd patient som inte kan flyttas- den engelske patienten. En dag kommer också Caravaggio, en man som varit vän med Hanas pappa, dit. Senare dyker också Kip, en ung sikh som kommit dit för att rensa området från minor, upp. Hana och de tre männen berättar sina livshistorier för varandra. I fokus står dock den engelske patienten som berättar om forskningsexpeditioner i öknen och om en kärlekshistoria med en kollegas fru. Men frågan är vem den engelske patienten egentligen är.
Jag vill minnas att den här romanen blev rätt populär när den kom och den har också filmatiserats, men jag har faktiskt inte sett filmen heller. Jag kan inte heller säga att jag blev särskilt imponerad av den här romanen. Språket i den var väldigt poetiskt, troligtvis på grund av att Michael Ondaatje också är poet, och det är bitvis mycket vackert. Men jag tycker att det ibland går till överdrift och det är svårt att följa historien genom luddiga och drömlika, om än ofta vackra, formuleringar. Jag uppskattade dock att romanen var luftigt uppdelad, dels i tio olika kapitel och dels i kortare avsnitt inom kapitlen. Det underlättar läsningen väldigt mycket.
Historien i sig skulle kunna vara väldigt intressant, men jag tycker inte riktigt att det blir någon verklig röd tråd genom berättelsen. Visst, den engelske patientens historia är en sorts röd tråd, men den tappas då och då. Jag är också av den oromantiska typen som inte uppskattar att läsa om sådan där högtravande, storslagen kärlek som den mellan den engelske patienten och kollegans fru. Det känns mest bara löjligt, om jag ska vara ärlig. Kärlekshistorien mellan Hana och Kip är då betydligt intressantare enligt min mening.
Genom att läsa den här boken fick jag dock lära mig ett nytt ord, sappör, som jag aldrig hade hört förut. Det är inte ofta jag tvingas slå upp ett ord, men det här fick jag faktsikt slå upp. En sappör är en ingenjörssoldat för befästnings- och skansbyggnadsarbeten (och minröjning, som i den här boken). Den här romanens stora förtjänst är just språket, men det är också den stora nackdelen med den. Jag blir inte vidare sugen på att läsa fler romaner av Michael Ondaatje, men jag gillar honom som poet. The cinnamon peelers wife är en dikt som jag gillar väldigt mycket. Inte för att jag läst mycket poesi av honom, men jag kan gott tänka mig att läsa fler av hans dikter, för det är där jag tror att hans språk kommer mest till sin rätt.
