Flickan i källaren

När jag var på biblioteket igår hittade jag den här boken och kunde inte låta bli att låna den trots att jag egentligen hade tänkt läsa alla gamla böcker jag har här hemma först. Flickan i källaren av Allan Hall och Michael Leidig är berättelsen om Natascha Kampusch, som blev bortförd när hon var tio år och som lyckades fly från sin kidnappare åtta år senare. Medan polisen letade efter henne satt hon inspärrad i källaren i ett bostadsområde i Wien. Hennes försvinnande var ett mysterium och hennes oväntade återuppdykande har inte gjort det till mycket mindre av ett mysterium.

Boken är skriven av två journalister som har följt historien ända sedan kidnappningen. Boken bygger dels på Natascha Kampusch eget vittnesmål, intervjuer med föräldrar, släktingar, skolkamrater och vänner till familjen och dels på samtal med kollegor, vänner och grannar till kidnapparen Wolfgang Priklopil. Författarna har också använt sig av polisens utredningsmaterial, specialistutlåtanden och kontakt med sjukvårdsteam som nu har hand om Natascha.

Natascha Kampusch själv har inte uttalat sig så mycket om fallet, så det som är hennes eget vittnesmål är det brev som hon skrev till allmänheten + en TV-intervju. Det skulle kunna ses som en brist att boken inte egentligen är Natascha Kampusch berättelse, men jag ser det inte så. Visst skulle det vara intressant att höra hennes egen, personliga historia, men jag tycker också att det är intressant att läsa om historien ur en annan synvinkel.

Jag var inte särskilt insatt i historien sedan tidigare, eftersom jag av någon anledning inte läste särskilt mycket om henne i tidningarna när hon lyckades fly 2006. Det mesta var därför nytt för mig. Därför tyckte jag att boken var mycket intressant. Jag hade ibland svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville läsa vidare. Det som mest intresserade mig var det psykologiska. Jag tycker att det är väldigt intressant att Natascha blev så fäst vid sin kidnappare och jag tycker till och med att det är förståeligt. Jag tycker också att det är mycket intressant att det verkar finnas kopplingar mellan kidnapparen och Nataschas föräldrar och att hon verkar ha utsatts för någon form av övergrepp redan innan hon fördes bort.

Jag tycker också att det är intressant att få en liten inblick i hur Wolfgang Priklopil fungerade. Jag är efter att ha läst den här boken inte helt säker på att han är en pedofil- jag tror att hans syfte med att kidnappa Natascha var att kunna forma en ung flicka till en perfekt kvinna, så som han ville ha henne. Delvis lyckades han också med detta eftersom Natascha Kampusch idag hävdar att det förhållande de hade var helt frivilligt (vilket jag i och för sig starkt motsätter mig med tanke på maktsituationen och ålderskillnaden).

En av de intressantaste delarna i boken var de fotografier som tagits av huset där hon hölls fången, bilder och ritningar av hennes cell och av hennes kidnappare. Men i stort sett tyckte jag att hela boken var väldigt bra. Det är möjligt att de journalister som skrivit boken gett en rättvisande bild av vad som hände, men jag kände i alla fall att den var ganska objektiv. Fast jag kan också förstå den upprördhet som den väckt hos Nataschas anhöriga, även om författarna inte på något vis anklagar dem för något.

Boken var välskriven och man kan tydligt avgöra när det är författarna som skriver och när de citerar någon. Möjligtvis blev det ibland krångligt att hålla isär alla personer som de intervjuat för det är väldigt många namn. Men det finns ett namnregister längst bak i boken som man kan använda om man blir förvirrad (vilket jag i och för sig inte upptäckte förrän jag hade läst ut boken). Den är också uppdelad i tydliga avsnitt. Det enda som jag irriterade mig lite på var att många saker upprepades flera gånger, fast i olika kapitel. Det kändes lite som att författarna försökte dryga ut boken lite grann genom att upprepa sig. Men på det stora hela tycker jag att boken var både intressant och läsvärd (bara man inte tar detta för hela och den enda sanningen).

Klassträffen

Jag har fortsatt att läsa de gamla böcker som jag har stående i bokhyllen och nu har jag läst Klassträffen av Rona Jaffe. Den är skriven 1979 och jag vill minnas att den var väldigt populär i början av 80-talet.

Klassträffen handlar om fyra flickor som bodde bredvid varandra på college på femtiotalet. Romanen handlar om deras liv- på college och efter college. Annabel är livlig och får dåligt rykte, Chris är den intelligenta men lite oattraktiva och Daphne är skönhetsdrottningen och Emily är den ängsliga judinnan. Romanen handlar också om deras Harvard-män snygge Max, den gåtfulle Alexander, svärmorsdrömmen Ken och den gifte Richard. Tjugo år senare möts Annabel, Chris, Daphne och Emily igen på en klassträff.

Språket i romanen var inte mycket att hurra för, men jag uppskattar uppdleningen i prolog och epilog, i vilka kvinnorna befinner sig på klassträffen, och 50-tal och 60-tal. Kapitlen var heller inte så långa och det varierar vilken person som är i fokus i kapitlen.

Den här romanen var väldigt lätt att ta sig igenom. Det händer saker i stort sett hela tiden och det som driver läsningen framåt är att man vill veta hur det ska gå för dessa flickor/kvinnor och deras män. Men det märks att den är rätt gammal, för vissa saker kan man inte riktigt identifiera sig med, som t ex att en kvinna avråds från att bli läkare och att det var ovanligt med skilsmässor. Visst vet jag att det var så på femtio- och sextiotalen (och även till viss del på sjuttiotalet), men det känns ändå lite främmande. Men romanen gjorde kanske en viss nytta i kvinnofrigörelsen, eftersom kvinnorna i den faktiskt själv bestämmer över sina liv.

Fast den känns ändå lite förlegad och det känns ibland som att en kvinnas enda roll är att vara vacker och att hitta en snygg och rik man att skaffa barn med (detta eftersom faktiskt alla kvinnorna i romanen gifter sig med snygga, rika män), även om det faktiskt visar sig att den perfekta ytan inte alltid är så perfekt.

Romanen kanske inte är något litterärt mästerverk, men den var i alla fall skön och avkopplande att läsa. Den innehöll också vissa tänkvärda bitar, som säkert fyllde en funktion i början av åttiotalet, och som tål att funderas på även idag. Så på det stora hela gillade jag faktiskt den här romanen.

Den engelske patienten

Just nu håller jag på att läsa en del gamla böcker som mer eller mindre länge stått olästa i min bokhylla och nu har jag avverkat Den engelske patienten av Michael Ondaatje. Den handlar om den kanadensiska sjuksköterskan Hana, som stannar kvar i det sönderbombade klostret San Girolamo, som fungerade som fältsjukhus, för att ta hand om en svårt bränd patient som inte kan flyttas- den engelske patienten. En dag kommer också Caravaggio, en man som varit vän med Hanas pappa, dit. Senare dyker också Kip, en ung sikh som kommit dit för att rensa området från minor, upp. Hana och de tre männen berättar sina livshistorier för varandra. I fokus står dock den engelske patienten som berättar om forskningsexpeditioner i öknen och om en kärlekshistoria med en kollegas fru. Men frågan är vem den engelske patienten egentligen är.

Jag vill minnas att den här romanen blev rätt populär när den kom och den har också filmatiserats, men jag har faktiskt inte sett filmen heller. Jag kan inte heller säga att jag blev särskilt imponerad av den här romanen. Språket i den var väldigt poetiskt, troligtvis på grund av att Michael Ondaatje också är poet, och det är bitvis mycket vackert. Men jag tycker att det ibland går till överdrift och det är svårt att följa historien genom luddiga och drömlika, om än ofta vackra, formuleringar. Jag uppskattade dock att romanen var luftigt uppdelad, dels i tio olika kapitel och dels i kortare avsnitt inom kapitlen. Det underlättar läsningen väldigt mycket.

Historien i sig skulle kunna vara väldigt intressant, men jag tycker inte riktigt att det blir någon verklig röd tråd genom berättelsen. Visst, den engelske patientens historia är en sorts röd tråd, men den tappas då och då. Jag är också av den oromantiska typen som inte uppskattar att läsa om sådan där högtravande, storslagen kärlek som den mellan den engelske patienten och kollegans fru. Det känns mest bara löjligt, om jag ska vara ärlig. Kärlekshistorien mellan Hana och Kip är då betydligt intressantare enligt min mening.

Genom att läsa den här boken fick jag dock lära mig ett nytt ord, sappör, som jag aldrig hade hört förut. Det är inte ofta jag tvingas slå upp ett ord, men det här fick jag faktsikt slå upp. En sappör är en ingenjörssoldat för befästnings- och skansbyggnadsarbeten (och minröjning, som i den här boken). Den här romanens stora förtjänst är just språket, men det är också den stora nackdelen med den. Jag blir inte vidare sugen på att läsa fler romaner av Michael Ondaatje, men jag gillar honom som poet. The cinnamon peelers wife är en dikt som jag gillar väldigt mycket. Inte för att jag läst mycket poesi av honom, men jag kan gott tänka mig att läsa fler av hans dikter, för det är där jag tror att hans språk kommer mest till sin rätt.

Sommarlägret

Jayne Anne Phillips heter författaren till Sommarlägret, som handlar om ett flicklscoutläger den varma sommaren 1963. Fyra olika berättarperspektiv kompletterar och ibland överlappar varandra. Det är femtonåriga Lenny, hennes tolvåriga syster Alma, en främmande man vid namn Parson och Buddy, kokerskans åttaårige son. I början händer det inte så mycket, utan det handlar mest om de dagliga rutinerna i lägret. Men man får samtidigt veta mycket om huvudpersonerna, t ex att Lennys och Almas mamma haft ett förhållande med Almas bästa kompis pappa, som dock nyligen tagit livet av sig. Kokerskans pojke lever lite i en fantasivärld och är ständigt rädd för sin "pappa" som utnyttjar honom sexuellt. Pappan, som egentligen inte är pojkens biologiska pappa, har hemska upplevelser i Koreakriget bakom sig och har dessutom suttit i fängelse. Parson, den mystiske främlingen, är djupt religiös eftersom han växt upp på väckelsemöten, eftersom hans styvfar var predikant. Han anser sig ha fått i uppdrag av gud att döda Carmody, Buddys "pappa", eftersom han är djävulen personifierad.

Tempot i den här romanen var alldeles för långsamt och dessutom var den ganska förutsägbar. Jag gillade inte heller de mystiska inslagen; de hade ingen plats eller funktion i den här berättelsen och gjorde bara att den blev konstig och nästan obegriplig på vissa ställen.

Jayna Anne Phillips använder sig väldigt mycket av metaforer och liknelser i sitt sätt att skriva och det är något som jag vanligen brukar uppskatta. Men i den här romanen tycker jag att det blev alldeles för mycket av det. Det kändes som att författaren ansträngt sig i överkant för att hitta på så många metaforer och liknelser som möjligt. Och det funkar förstås bara om läsaren kan förstå vad som menas med dem, men jag tyckte att några av metaforerna var alldeles för långsökta och ibland obegripliga, t ex Han känner hur han själv spolas med och flyter iväg. och sedan kommer något som låter som en trumvirvel och luft så frisk att han öppnar munnen för att insupa den, och de röster han slutligen hör sänker sig genom vatten och skiljer de vita lakanen åt.

Jag tycker dessutom att det blir nästintill löjligt när till och med tolvåriga flickor talar i metaforer, som i följande exempel: "Nå" upprepade Cap. "Alma och Delia är två bruna möss, och plötsligt har Delia den här stora, stora historien, som någon stor ost full med hål som de båda kryper omkring i."

Vad författaren däremot lyckas med är att skapa en stämning; en hotfull och förebådande stämning. Redan från första sidan känner man den ödesmättade stämningen och den skapar naturligtvis också en förväntan på att något ska hända. Och visserligen händer något, men jag upplever det inte som vare sig överraskande eller särskilt spännande.

Den här romanen är rätt gammal och jag köpte den på en utförsäljning på biblioteket. Jag har aldrig hört talas om författaren tidigare, men på insidan av omslaget står att hon anses som en av de intressantaste och mest lovande amerikanska författarna. Hon har dock inte skrivit särskilt många romaner, men de hon har skrivit är rosas av kritikerna. Och det är möjligt att de andra böckerna hon har skrivit är bra, men denna är dock inte särskilt bra.

En märklig affär

En märklig affär är skriven av Peter Robinson. Den handlar om polisen Alan Banks, som är sjukskriven efter en eldsvåda. Helt oväntat ringer hans bror, som han inte har så mycket kontakt med, och behöver hans hjälp. Men innan han hinner ta reda på vad saken gäller försvinner brodern. Samtidigt hittar hans kollego en ung kvinna, skjuten i huvudet, i en bil. I bakfickan har hon en adress- Alan Banks adress. Det visar sig snart att det finns ett samband mellan mordet och broderns försvinnande.

Jag har tidigare läst en roman av Peter Robinson, I ondskans spår. Den tyckte jag rätt bra om, så därför valde jag att läsa den här romanen också. Dock tyckte jag att I ondskans spår var betydligt bättre än den här. Till viss del kan det dock bero på att jag inte läst alla böcker; det är två böcker som egentligen kommer före denna. I och för sig var jag medveten om detta när jag lånade den på biblioteket, men det brukar inte spela så stor roll med denna typ av litteratur. Jag är heller inte säker på att det spelar så stor roll i den här heller, fast det var rätt många referenser till boken innan.

Språket i romanen är varken bra eller dåligt, snarare intetsägande, och jag hade lite svårt att engagera mig i handlingen. Alan Banks är heller ingen huvudperson som jag känner för. Han är en man i övre medelåldern, skild med vuxna barn, ensam och med lätta alkoholproblem. Känns stereotypen igen? Personligen har jag aldrig fascinerats av såna karaktärer (som ju är rätt vanliga i denna genre). Övriga karaktärer är också väldigt stereotypa, vilket gör att jag inte egentligen känner för någon av karaktärerna. Utom möjligen Carmen, vars livsöde jag gärna hade velat veta mer om. Eftersom handel med människor var ett tema i romanen tycker jag att författaren hade kunnat fokusera lite mer på det, som t ex Börge Hellström & Anders Roslund gör i Box 21.

Då och då undrar jag varför jag envisas med att läsa deckare, eftersom det är mycket sällan jag råkar på någon som jag verkligen gillar. Men jag antar att det beror på att jag hoppas att råka på en bra deckare varje gång jag läser en, för en bra och välskriven deckare är en mycket bra bok. Synd bara att de ska vara så sällsynta.

Reaper man

Reaper man är en bok i Disc world-serien av Terry Pratchett. Man skulle kunna kategorisera dessa böcker som science fiction-humor. Just den här boken handlar om Döden, som helt plötsligt försvinner. Detta leder förstås till kaos. Under tiden, omedveten om detta kaos, får en lång, mager främling jobb på en gård och han visar sig vara mycket duktig på att använda en lie.

Jag har tidigare läst Mort från samma serie och var väl måttligt förtjust i den. Jag hade inte direkt några höga förväntningar på den här boken heller, men jag tyckte faktiskt att den var bättre än Mort. Ändå tyckte jag inte precis att den var bra. Den är väldigt rolig på många ställen, men för det mesta tycker jag att handlingen är lite väl barnslig och innehållslös. Jag har verkligen svårt att bli fångad i den och känner därför inte heller något driv i läsningen.

Jag ogillar också starkt att boken inte är indelad i kapitel. Kapitelindelning hade underlättat läsningen mycket, eftersom man då får naturliga ställen att ta pauser från läsningen. Som det är nu känns det svårt att komma in i den igen när man slutar, även om det finns blankrader som markerar olika avsnitt från varandra.

Men som sagt så tyckte jag bättre om den här och på vissa ställen skrattade jag högt. Faktiskt redan på första sidan där det står ... urban humans whose only connection with the cycles of nature is that their Volvo ran over a sheep. Jag tycker också att det var vansinnigt kul med broder Ixolite som delar ut lappar på vilka det står OoooEeeeOoooEeeeOoooEeee. Detta på grund av att ...brother Ixolite is probably the only banshee in the world with a speech impediment, so instead of sitting on roofs and screaming when people are about to die he just writes them a note and slips it under the door-.

Powerbook

Jag köpte Powerbook av Jeanette Winterson på bokrean och titeln till trots är den inte på engelska. Enligt baksidestexten handlar den om Ali, som är författare och skriver berättelser på beställning via mail. Villkoret är att man är beredd att själv kliva in i berättelsen. Man kan bli hjälte i sitt eget liv. Den här boken utspelar sig olika tider och på olika platser och på olika platser, som t ex Paris, Capri och cyberrymden. Material hämtas från sagor, myter och populärkultur. Detta är en tidlös historia om kärleken.

Men jag får inte riktigt baksidestexten att hänga ihop med handlingen. Visst handlar den om Ali som är författare, men jag får uppfattningen att berättelserna skrivs för en enda person, Alis älskarinna. Vilket kön Ali själv har är lite tvetydigt, men jag tycker ändå att det tydligt framgår att hon är kvinna.

Den röda tråden i romanen är det trassliga kärleksförhållandet mellan Ali och hennes älskarinna. Men tyvärr måste jag säga att den röda tråden är lite svår att följa ibland; man tappar den lätt i berättelserna om fosterbarnet i Sophuset, tulpansmuggling och bestigningen av Mount Everest. Handlingen är dock inte heller särskilt originell.

Jag uppskattade dock kapitelindelningen som Öppna hårddisken, Nytt dokument, Sök, Visa som ikon, Töm papperskorgen o s v. Kapitlen var också korta och texten var väldigt luftig. Därför var den här romanen också mycket lättläst. Den språkliga stilen var precis i min smak. Några smakprov:

Kvällen sträckte på sig. Dagens muskler hade börjat slappna av.

Fakta berättar aldrig sanningen. Till och med de enklaste fakta är missvisande.

Det finns ingen Natscape Navigator som kan hjälpa mig att hitta vägen genom livet.

Jag har aldrig hört talas om den här författarinnan tidigare, men efter att ha googlat lite så vet jag att hon har skrivit flera andra romaner. Även om den här romanen kanske inte är en av de bästa jag läst så gillade jag stilen i den och jag hoppas att hon utvecklar den i andra romaner. Därför kommer jag att försöka få tag på någon eller några andra romaner av Jeanette Winterson (dock inte än på ett tag eftersom jag har massor med böcker liggandes här hemma som väntar på att bli lästa).

Once were warriors

Once were warriors av Alan Duff handlar om Beth Heke, en maorikvinna vars familj håller på att falla samman. Hennes man super och misshandlar henne och hon har själv också alkoholproblem. Hennes äldsta son är medlem i ett gäng, den näst äldste sonen blir omhändertagen av myndigheterna och hennes äldsta dotter begår självmord efter att ha blivit våldtagen av pappan.

Det är med andra ord ingen munter läsning. Romanen är mycket realistiskt skriven och den tar upp väldigt tunga ämnen. Den är också väldigt tungläst rent språkligt. Författaren använder sig av hopskrivningar av ord som "whatsit", "atim" och liknande. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men det är lite mer tidskrävande. Det finns inte heller någon vanlig dialog i boken, utan allt som sägs skrivs direkt i texten, utan talstreck eller annat som markerar att det är dialog. Det kan därför ibland vara knepigt att hålla reda på vem som säger vad.

Men även om jag tycker att boken var tung att läsa på grund av språket beundrar jag författaren för att han lyckats med något annorlunda. Jag tycker också att den tar upp mycket viktiga ämnen och eftersom författaren lyckats skildra problemen så realistiskt får man verkligen en känsla för hur svårt livet kan vara för vissa människor.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte mycket om innehållet i romanen, men tyckte mindre om språket i den. Jag tror också att författaren hade tjänat på att skriva en roman med ett så viktigt budskap på ett mer lättåtkomligt sätt. Fast nu har ju romanen också filmatiserats (filmen heter Krigarens själ på svenska) så jag antar att budskapet ändå nått ut till en bredare publik.