Den femte årstiden

Den femte årstiden av Mons Kallentoft är den femte och förhoppningsvis sista delen i serien om polisen Malin Fors. Jag har läst de fyra tidigare böckerna Midvinterblod, Sommardöden, Höstoffer och Vårlik och har i stort sett gillat dem sämre och sämre för varje bok. Det blir rätt tröttsamt att köra på samma koncept hela tiden.

Denna femte bok är dock snäppet bättre än de andra, av flera olika orsaker. En anledning är att Malin känns mer trovärdig som karaktär som nykter alkoholist än som alkoholist. En annan anledning är att det är mindre "tjat" från offret i den här boken.

I alla de tidigare romanerna har Malin Fors varit besatt av fallet med Maria Murvall och i denna bok får hon ett nytt fall där en kvinna hittas död i skogen, skändad och torterad. Det visar sig finnas ett samband med Maria Murvalls fall och det finns även andra kvinnor vars öde liknar deras. När Malin och hennes kollegor börjar nysta i fallet verkar det som att det finns högt uppsatta män i samhället som är inblandade. Privat ser livet dock ganska ljust ut för Malin, med ny man i sitt liv och planer på att skaffa ett till barn.

Våldet mot kvinnorna i denna roman är riktigt hemskt och känns inte alltid helt trovärdigt, men det gör inte så mycket. Vad jag dock inte gillar är tankarna om att våld är okej om man står på de godas sida: Och Börje tänker att våld kan vara rättfärdigat, men bara som en nödvändighet för att komma åt ett långt mycket värre våld. Han tänker att i det mänskliga beteendets utmarker suddas alla gränser ut, och de uppdelningar, de förnumstiga föreställningar vi alla bär med oss om ont och gott, suddas ut och ersätts av något annat. Av det goda våldet. Ibland mot oskyldiga. Men det nödvändiga våldet.

Jag gillade dock referensen som Kallentoft gör till sig själv: Hon slår igen boken hon läst, en idiotisk deckare av en överambitiös, hårdsnaggad författare från Linköping. 


Denna femte roman i serien är som sagt bättre än de övriga, men jag hoppas ändå att den blir den sista. De tidigare romanerna har varit fantasilösa i sin liknande stil och språket, som i den första romanen kändes nytt och fräscht, har börjat kännas pretentiöst och tråkigt. Men tyvärr får jag en känsla att författaren inte tänker sluta här, utan planerar för att fortsätta att skriva om Malin Fors. Men om så är fallet så slutar nog jag ändå här.

Bläckhjärta

Jag har lyssnat på Bläckhjärta av Cornelia Funke. Det är en ungdomsroman som handlar om 12-åriga Meggie som bor med sin pappa Mo. Mo har lärt Meggie att älska böcker och hon önskar ibland att hon fick uppleva äventyr som i hennes böcker. En natt dyker Sotfinger upp och varnar dem för att Capricorn vill ha tag på Mo, som Sotfinger kallar för Trolltunga. De åker till faster Elinor, men lyckas inte gömma sig för den onde Capricorn.

Detta var en helt okej ungdomsroman, fast den lyckades aldrig få mig riktigt fast. Tempot var ibland lite lågt och den var dessutom väldigt förutsägbar (fast kanske inte om man inte läst lika många böcker som jag, vilket man sällan har gjort i den ålder som boken riktar sig till).

Det jag gillar mest med den är hyllningen till böcker. Varje kapitel inleds med ett citat ur andra ungdomsromaner, som Bröderna Lejonhjärta, Den oändliga historien och böckerna om Narnia. Böcker spelar också en stor roll i handlingen och det gillar jag eftersom det förhoppningsvis kan leda till att de som läser denna roman ska bli nyfikna på att även läsa Tom Sawyer, Huckleberry Finn, Peter Pan och Tusen och en natt och de andra romanerna som nämns.

Kära syster

 Kära syster av Tawni O'Dell handlar om Shae-Lynn, som är 40 år och är taxichaufför i Jolly Mount, ett litet gruvsamhälle där ingen egentligen har råd att åka taxi. Hon växte upp där med sin alkoholiserade och våldsamma pappa och sin yngre syster Shannon. Systern försvann för 18 år sedan och Shae-Lynn har alltid trott att hon varit död, tills plötsligt en dag då en advokat från New York dyker upp och letar efter Shannon. Strax därefter dyker även Shannon upp och efter henne dyker även andra karaktärer, som letar efter henne, upp. Shae-Lynn blir nyfiken och börjar nysta i systerns historia och det hon får reda på är inte så trevligt. Handlingen kretsar också kring en gruvolycka, där fem män blev instängda och överlevde.

Detta är verkligen en tragisk roman som skildrar missbruk, misshandel och misär, utan att för den delen frossa i elände. Karaktärerna känns komplexa och trovärdiga och man känner verkligen för dem, även om de ofta beter sig särskilt trevligt. Beskrivningen av gruvstaden Jolly Mount känns också äkta och trovärdig.

Författaren klämmer också in en del iakttagelser om samhället, som är värda att fundera på: Om Shannon som en vuxen kvinna vid sina sinnens fulla bruk frivilligt hade erbjudit sig att ha sex med en man för femtio dollar, skulle ho ha kunnat bli arresterad och hon skulle ha ansetts som totalt omoralisk. Men hon kan få lov att bli med barn och lämna bort sitt barn i utbyte mot en resväska full med pengar och ingen får lov att ha något att invända mot det. samt Det är moraliskt fel, för om man ska kunna sälja något eller byta bort något måste man äga det, och en person kan aldrig äga en annan person.

Detta med att adoptera bort barn mot pengar samt föräldraskap är ett centralt tema i romanen och ger en hel del att fundera på. Romanen är välskriven och trots att det första kapitlet kändes lite segt kom jag snabbt in i handlingen och ville läsa vidare för att få veta hur det går för Shae-Lynn, Shannon, Clay, Fanci, E.J och de andra. Jag har aldrig läst något av Tawni O'Dell förut, men det är mycket möjligt att jag kommer att göra det i framtiden.

Livet på Scotland Street 44

Jag har nu läst Livet på Scotland Street 44 av Alexander McCall Smith. Det är den första delen i ytterligare en ny bokserie av McCall Smith och handlar om invånarna på Scotland Street 44 i Edinburgh. Det är en salig blandning av människor med olika intressen och inställning till livet. Där finns Pat, som är inne på sitt andra sabbatsår från universitetet. Hennes rumskompis Bruce är fåfäng och självupptagen. Där bor också Irene som driver sin begåvade femårige son Bertie hårt samt Domenica, en intellektuell dam som vet allt som försiggår i huset.

Den här romanen är egentligen en följetongsroman, ungefär som Dickens verk, som först publicerats som dagliga episoder i tidningen The Scotsman. Det är en form som tilltalar mig mycket, eftersom det alltid händer något och kapitlen är korta. Dessutom har författaren lyckats skapa intressanta karaktärer, även om man inte gillar alla.

Som vanligt med romaner av Alexander McCall Smith så har även denna en filosofisk underton och jag tycker att det funkar bättre i den här än i Filosofiska söndagsklubben. Jag gillade den här romanen och jag kommer absolut att läsa uppföljaren, som författaren utlovar i slutet av denna roman.