Den tionde gåvan

Den tionde gåvan av Jane Johnson handlar om Julia, som har ett förhållande med sin bästa väns man. När han gör slut med henne får hon en bok i avskedsgåva. I boken om 1600-talsbroderier hittar hon lika gamla dagboksanteckningar från en kvinna vid namn Catherine Anne Tregenna. Hon blev tillsammans med en hel församling bortförd ur kyrkan i en liten by i Cornwall och fördes till Marocko där hon såldes som slav. Julia blir intresserad av hennes historia och reser till Marocko för att få reda på mer om Cats öde.

Den här romanen var helt okej, men jag hade nog förväntat mig lite mer. Jag gillade romanens utseende och baksidestexten gjorde att den verkade bra. Men den var ganska medelmåttigt skriven och i början hade jag svårt att komma in i den. Kapitlen om Cat var helt klart mycket mer intressanta och spännande än kapitlen om Julia. Jag tror att romanen hade kunnat bli mycket bättre om författaren helt hade koncentrerat sig på Cats berättelse och fördjupat sig i hennes tankar, känslor och upplevelser.

Jag fick också en känsla av att författaren i viss mån glorifierar den marockanska kulturen och islam:
'Mycket som är förbjudet sker ändå', sa han stelt. 'Men det finns samhällsregler här, och man försöker respektera dem. Det är kanske det som är skillnaden mellan min kultur och din.'

Här i landet handlade allting om mänskligt samröre, på samma sätt som allting i England handlade om att undvika sådant. Här var ingen blyg för att att visa känslor. Jag såg män som hälsade på varandra med kyssar och promenerade hand i hand. /.../ Här värdesätter man vänskap, och när folk frågar hur man mår vill de verkligen veta det, inte bara få höra någon standardfras som håller dem på avstånd.

'Vilka underliga idéer du har! Enligt Koranen är det viktigt att mannen tillfredsställer sin hustru.' 'Menar du det? Vilken utmärkt religion!'

När jag efter att ha läst ut romanen läste på omslagets flikar om författaren så fick jag veta att hon när hon släktforskade upptäckte att en kvinnlig släkting rövats bort av pirater och hon reste själv till Marocko för att forska vidare och omvälvande händelser i hennes liv ledde till att hon bosatte sig en en avlägsen berber-by i Marocko. Det skulle kunna förklara att hon ser så positivt på den  marockanska kulturen.

Dock kan det kanske vara så att det behövs påminnelser om det även finns positiva saker med islam i dagens samhälle, speciellt kanske i Storbritannien och det är kanske det hon vill uppnå. Jag tycker dock inte att hon lyckas så bra med det. Men hon skriver också ett par saker som är värda att tänka på:
'Ni talar om honom med mycket större respekt än jag hade trott att en sjörövarhövding var värd.' Khaled log. 'Detsamma skulle jag kunna säga om er Robin Hood eller Francis Drake, och förvisso om er Rikard Lejonhjärta. Den ena kulturens hjälte är den andra kulturens skurk- det beror helt på vilken sida man står på. Historien kan tolkas på olika sätt. Och det är oftast segrarna som skriver den.'