Patriarken

Patriarken av Trisse Gejl handlar som titeln antyder om en familjs manliga överhuvud. Harald Hügler har styrt sin familj med järnhand och nu när han blivit pensionerad från sitt jobb som redaktör för en tidning lever han ett ensamt liv, eftersom hans fru dött och han har dålig kontakt med sonen och ingen kontakt alls med dottern. Dottern Helle är inte överens med sin far i invandrarfrågor och efter att han sågat hennes roman i sin tidning har hon helt brutit kontakten. Hon håller på att skriva en stor politisk roman, men har svårt att hitta inspiration och får en del psykiska problem. Den enda som egentligen bryr sig om Harald är svärdottern Birgitte.

Romanen är uppdelad i avsnitt som har antingen Harald, Helle eller Birgitte som huvudperson. Denna uppdelning i avsnitt, som i sin tur är uppdelade i kortare kapitel, gör att romanen blir lätt att läsa.

Den absolut intressantaste karaktären i romanen är 8-åriga Minna, Helles dotter. Hon är till hälften grönlänning och hennes samlande på tupilaker och offer för att blidka onda andar passar inte riktigt in i det danska samhället.

Detta är en helt okej roman, som bitvis är ganska bra och bitvis lite långtråkig. Det intressantaste med den är naturligtvis invandrarfrågan, som i den här romanen blir belyst från både Haralds och Helles synvinkel.

Harald: 'Det är ditt personliga ansvar att få av flickorna de där sjalarna, Jette', säger han. 'Du undervisar dem, du är kanske den enda danska förebild de har, och sedan faller du dem bara i ryggen genom att säga "Vilken fin sjal", när de dag efter dag går omkring med symbolen för arabvärldens kvinnoförtryck. Det kan mycket väl hända att de själva vill, men då är det banne mig din skyldighet att få dem att inte vilja.' 'Aha', säger Jette, 'så jag bör säga åt de att inte vara muslimer? Eller kanske bara tro lite mindre?' ' Ja, visst bör du det. Om de ska vara här! Den islamiska invandringen är den värsta katastrofen för västvärlden sedan andra världskriget. Det är muslimerna som har dragit kriget till Europa igen. Har du någonsin i hela ditt liv varit rädd för en jude? Nej, det har du väl inte. En pingstvän, då? Nej, inte det heller. Har du någonsin haft skäl att frukta för ditt och dina barns och barnbarns liv på grund av några andra än muslimer?

Helle: ' Om Minna vill kan hon alltid låta döpa sig när hon blir vuxen', sa Helle. ' Men det kan hända att hon inte alls vill döpas', sa hon. 'Det kan hända att hon en dag kommer hem med slöja och huvudduk och vägrar äta griskött eftersom hon har förälskat sig i en muslim, och då ska hon naturligtvis ha rätt att bli muslim', sa Helle utmanande till honom. /.../ 'Är det bättre med anorektiska tonåringar med bar mage och tandställning?' skrek Helle. 'Som ska köras i väg och bli magpumpade därför att det är vår kultur att barn super sig redlösa?'

Men allt är inte så enkelt, även om man har sina åsikter klara för sig: När fru Rasmussen blev änka började hon hyra ut källarvåningen. Helle vet inte varifrån hyresgästen kommer, men antagligen Mellanöstern, och kanske har han en fru. Eller en syster. /.../ Hon har just läst om en undersökning som visar att danskarna är det folk i Europa som är mest nöjda med sig själva. Inte undra på att det är närmast omöjligt att bli integrerad i det här landet. Inte ens en liten spricka finns i självbelåtenheten. En pytteliten spricka där något nyfiket råder, någonting som inte kan låta bli att tro att man kan berikas av någonting annat än en själv. Hon vill gärna prata med honom om det. Hon vill gärna låta honom veta att inte alla danskar lider av islamofobi. Problemet är bara att hon inte helt kan skaka av sig tanken på att han sitter där borta och bygger en bomb som ska spränga Norreport i luften.