Den yttersta kärlekens gulag

Den yttersta kärlekens gulag av James Meek utspelas 1919 i en liten by i Sibirien. I den lilla byn finns tjeckiska ockupationsstyrkor, som lyder under en galen befälhavare. Där finns också en vacker änka och hennes lille son samt en religiös sekt av kastrater. Hit kommer den förrymda straffången Samarin, som övernattar hos den vackra änkan. Men han för också med sig ondskan till byn. Dessutom kommer de röda revolutionärerna hela tiden allt närmare.

I den här boken skildrar britten James Meek både religiös fanatism, politisk extremism och kannibalism. Ett ämne som religiös fanatism, som hos sekten där alla, män som kvinnor, frivilligt kastrerar sig för att eliminera sexualitet (som ju är lika med synd) och därmed bli så lika änglar som möjligt, är naturligtvis något som intresserar mig. För min del kunde det gärna har fått vara mer av det än av politiken.

Svensk politik är inte något som intresserar mig särskilt mycket och jag är än mindre intresserad av rysk politik. Dock lärde jag mig en del om Sovjets historia på köpet. Och visst är det väl intressant att fundera på likheterna mellan alla olika typer av extremism, vare sig den är religiös eller politisk. Likaså är tankarna om kannibalism väldigt intressanta att ta del av.

Kärleken, som nämns i romanens titel, gäller snarast kärleken till stora idéer, än den traditionella kärleken mellan man och kvinna. Kärlek till Gud, kärlek till kommunismen, kärleken mellan människa och djur samt kärlek mellan mor och son är några av de kärlekar som tas upp i den här romanen.

I den här romanen fanns det mycket intressant att tänka på och diskutera och författaren låter karaktärerna komma med många intressanta och tänkvärda repliker. Språkligt var den mycket välskriven. Jag kan inte undgå att tänka på de ryska författarna, som t ex Dostojevski, medan jag läser. Det känns definitivt som att författaren inspirerats av de ryska författarna, även om den språkligt och i sina ämnen känns lite modernare.

Jag tyckte om det tänkvärda, det psykologiska och filosofiska i Den yttersta kärlekens gulag. Men samtidigt tyckte jag att den var ganska tung och tråkig att läsa. Dels var den ganska lång och dels tyckte jag att författaren tar upp lite för många saker på en gång. Det var väldigt många karaktärer och det var ibland svårt att komma ihåg vem som var vem (dock är detta ganska typiskt för ryska romaner, så på sätt och vis är det ju också så det ska vara). Men skulle James Meek skriva någon fler roman är det mycket troligt att jag kommer att läsa den.