Allt för min syster

Huvudperson i Jodi Picoults roman Allt för min syster är den trettonåriga Anna Fitzgerald. Hon är en s k designer baby, en perfekt genetisk matchning till systern, som lider av en ovanlig typ av leukemi. Hon var bara några minuter gammal när hon första gången donerade blod till systern, Kate. Hela sitt liv har Anna känt sig som en reservdel till systern. Men när Kate blir sämre och kommer att dö om Anna inte donerar sin ena njure får Anna nog. Hon tar kontakt med en advokat för att få rätten att bestämma över sin egen kropp.

Handlingen i den här romanen är väldigt engagerande och jag fastnade nästan direkt i den. Redan från början vill man veta hur det ska gå för Anna. Ska hon få rätten att bestämma över sin egen kropp? Och hur kommer det då att gå för Kate? Och hur kommer Annas föräldrar att reagera? Dessutom tyckte jag att bihandlingarna om brodern Jesse samt advokaten Campbell och Julia var intressant. Framför allt var jag intresserad av att få veta vad Cambells servicehund, schäfern Judge, hade för uppgift, eftersom han ständigt kom med så fåniga förklaringar. Slutet var också rätt överraskande.

Romanen var både spännande, gripande och skrämmande. Många gånger hade jag svårt att lägga den ifrån mig eftersom jag ville läsa vidare för att se hur det skulle gå. Jag gillade också att romanen var tydligt uppdelad. Dels var det olika avsnitt för varje veckodag (romanen utspelar sig under elva dagar) och dels hade varje person egna kapitel. Det jag tyckte var lite jobbigt var att alla personernas kapitel var skrivna i jag-form. Det gjorde att jag ibland inte riktigt var säker på vem jaget var, i alla fall inte utan att bläddra tillbaka och kolla vem kapitlet handlade om. Det var dock lite av en vanesak, för det gick bättre i slutet.

Romanen var väldigt lättläst och gick fort att läsa, vilket jag tror beror till stor del på den tydliga uppdelningen. Och naturligtvis också på att man blir engagerad i handlingen. När jag läste baksidestexten på den här romanen tänkte jag att handlingen inte verkade särskilt trovärdig, utan kändes kanske lite mer som science fiction. Men det visade sig att jag hade både rätt och fel. En genetiskt designad baby är naturligtvis inte otroligt; jag vet ju att tekniken finns och används. Men att en förälder kan skaffa barn enbart som donator till ett annat barn känns ganska otroligt. I alla fall för mig personligen, men jag vet förstås att inte alla tänker på samma sätt som jag. Tanken är i alla fall mycket skrämmande.

Ett förvridet sinne

I Ett förvridet sinne av Minette Walters dras ett mer än 30 år gammalt mord upp igen. 1970 tar Howard Stamp livet av sig i fängelset efter att ha dömts för mordet på sin mormor, den enda i världen som förstår honom. Forskaren och författaren Jonathan Hughes intresserar sig för fallet, eftersom han tror att Stamp var oskyldig och dömdes bara för att han var störd, fattig och ensam. Tillsammans med en vän och ett kommunalråd försöker han ta reda på vad som egentligen hände och jakten på den verkliga mördaren börjar.

Detta är, i likhet med Minette Walters andra romaner, en psykologisk thriller. Jag uppskattar det psykololgiska i romanen; att man får veta hur personerna tänker och känner. Men någon riktigt thrillerkänsla fick jag aldrig. Troligtvis beror det på att själva historien inte kändes riktigt trovärdig. Dessutom är författaren lite för övertydlig när det gäller ledtrådar och lösningarn. Visserligen är det inte ovanligt i deckare och thrillers, men det gör ändå att man som läsare känner sig underskattad. Jag blev därför inte fångad av handlingen och jag har redan nästan glömt vad den handlar om, trots att jag nyss läst ut den.

Det jag uppskattade mest i romanen var inte själva historien utan mer de politiska ställningstaganden som författaren gör utan att det påverkar handlingen särskilt mycket. Exempelvis kan man se världspolitiska avtryck, där författaren klart tar ställning mot kriget i Irak och den avsky mot araber som finns i samhället. Hon tar också ställning för de svaga i samhället och skriver bl a om kvinnors utsatthet.

Språkligt är detta inget mästerverk, men det kan möjligtvis bero på översättningen. Det var i och för sig länge sedan jag läste någon roman av Minette Walters, men jag har för mig att språket var bättre i dem. Speciellt i The Echo, som jag läste på originalspråk, vilket tyder på att det kan vara översättningsproblem. Jag tycker inte heller riktigt om de brev och tidningsartiklar m m som Walters använder sig av för att föra handlingen framåt. Det gör visserligen att romanen blir mer snabbläst, men jag hade hellre sett att hon vävde in det som sägs i breven/artiklarna i handlingen.

Sammanfattnings kan jag säga att denna roman är läsvärd om man vill ha en stunds underhållning. Den är dock inte lika bra som en del andra av Minette Walters romaner, t ex Iskällaren eller Skulptrisen.

När ingen ser

Det tog rätt lång tid, men nu har jag läst ut När ingen ser av Elizabeth George. Den är en kriminalroman med samma huvudpersoner som i hennes andra romaner, d v s kriminalinspektör Thomas Lynley, hans assistens Barbara Havers och kollegan Winston Nkata. Jag har läst de flesta andra av hennes romaner, fast inte helt i rätt ordning.

I denna roman har det skett några rituella mord på unga pojkar. Polisen förstår inte först att det handlar om en seriemördare, men när de gör det sätts Lynley och Havers in på fallet. De bevakas hårt av pressen som anklagar polisen för rasism, eftersom de första morden var på svarta pojkar. Samtidigt som de utreder morden snubblar de också över en pedofilhärva.

Jag tyckte att denna roman var ganska jobbig att ta mig igenom. Anledningen till detta är att jag inte annat än bitvis blev fångad av handlingen. Dessutom räknade jag ut vem seriemördaren var redan tidigt. Mest ville jag läsa vidare för att få bekräftat att jag hade rätt. Romanen bjöd dock på ett par andra överraskningar som jag inte förutsett.

När jag har läst andra romaner av Elizabeth George har jag tyckt att allt runt omkring med huvudpersonernas privata liv har varit både onödigt och jobbigt att läsa. Det tar alldeles för stor del av romanen och tar fokus från själva historien. Det gäller också denna roman, även om en del av det privata faktiskt blir av största vikt i just denna roman. Men jag tycker ändå att den kunde ha blivit bättre om författaren inte blandat in Havers mammas gynekologbesök, granndotterns utegångsförbud och återigen dragit upp olyckan med Lynley och St James. Det är för det mesta enbart tråkigt att läsa.

Den del som handlar om morden och om utredningen är dock betydligt intressantare, så jag skulle ha velat korta ner romanen en hel del. Lite drygt 600 sidor känns lite för mycket eftersom en ganska stor del av dessa handlar om personernas privatliv. Detta med att privatlivet utgör en ganska stor del innebär också att man nästan måste läsa romanerna i rätt ordning för att hänga med i handlingen.

Choklad

Nu har jag läst alla Joanne Harris romaner. Och jag har tyckt om dem allihop, så sannolikheten att jag kommer att fortsätta att läsa hennes romaner är mycket stor. Men jag måste ändå säga att denna är hennes sämsta. Språkligt når den inte upp till samma nivå som de andra och berättarstilen är lite annorlunda även om jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Fast att jag inte uppskattade den här lika mycket som jag uppskattade de övriga kan förstås också bero på att jag sett filmen Chocolat, som bygger på den här romanen, innan.

Romanen handlar om Vianne och hennes dotter Anouk som bosätter sig i en liten by på franska landsbygden. Där startar Vianne en chokladbutik och det ses inte med blida ögon av somliga. Men hon får också vänner, varav en del är icke önskvärda personer i den lilla byn.

Skillnaderna mellan filmen och romanen var ganska stora och jag tyckte faktiskt bättre om filmen. Fast det kan bero på att jag sett filmen flera gånger innan jag läste romanen. Som exempel på några skillnader kan nämnas att romanen förefaller utspela sig i mer modern tid än filmen. Filmen är också betydligt ljusare och lyckligare. Jag tyckte nästan att romanen var lite väl dyster; betydligt dystrare än hennes andra romaner. Men detta är naturligtvis ändå en läsvärd roman.

Den sanna och enastående berättelsen om systrarna Hunt

Den här romanen av Elisabeth Robinson har jag letat efter på biblioteket ända sedan jag såg den på en litteraturlista. Den handlar, som titeln antyder, om systrarna Hunt, Olivia och Maddie. Olivia Hunt har fått sparken från sitt arbete som producent på ett stort filmbolag och hennes pojkvän Michael har lämnat henne. Dessutom får hon veta att hennes syster Maddie har leukemi. Oliva är kluven mellan sin vilja att vara med sin syster och att producera en film om Don Quijote, som hon drömt om länge.

Denna roman är skriven som en brevroman och man får ta del av Olivias liv genom de brev som hon skriver till systern, bästa vännen, f d pojkvännen, filmbolag, producenter och skådespelare. Romanen är på samma gång tragisk och komisk, fast kanske mest åt det komiska hållet.

På romanens baksida står att den är ”Bridget Jones och Jane Austen i en skön förening” (Marie Clare). Jag tycker att det är lite konstigt att man jämför en romankaraktär som Bridget Jones med en författare som Jane Austen- de tillhör ju liksom inte samma kategoris. Men jag kan absolut se likheterna med Bridget Jones (även om jag inte läst den utan bara sett filmen). Men några likheter med Jane Austen kunde jag inte hitta, bortsett från att hon också skrivit brevromaner. Jag anser också att den kanske hade gjort sig bättre om den inte hade varit i brevform.

Detta var avkopplande och rolig läsning även om den också hade ett lite tyngre innehåll. Dock tyckte jag inte vidare mycket om alla breven till Hollywoodfolk. Det kändes inte särskilt relevant och rent av ganska fånigt. Jag kanske är för vuxen för att imponeras och roas av att en fiktiv person känner en massa kändisar. Romanen hade blivit betydligt intressantare och mer realistisk om Olivia hade haft någon annan typ av arbete och att breven bara hade varit till systern, familjen, pojkvännen och bästa vännen. Då hade den inte känts lika ytlig.

Dock roades jag av beskrivningen hon ger av Robin Williams i ett brev till systern: Som du vet, eftersom du är så förtjust i Enternainment Tonight, så är Robin Williams fullkomligt täckt av hår. Det sticker ut tofsar ur öronen på honom och ur kragen och ärmarna; han är som en bäver i collegetjröja och jeans. Men den här romanen var i alla fall absolut läsvärd. Det var underhållande och lättsam läsning och man ville hela tiden veta hur det skulle gå för Maddie med sjukdomen och hur det skulle gå mellan Olivia och Michael. Dock tyckte jag inte att det var särskilt intressant att veta hur det skulle gå med filmen, eftersom jag tyckte att den delen av romanen var onödig och fånig.