Lill-Tarzan å jag

Lill-Tarzan å jag av Johan Hedenborg har undertiteln En berättelse från världens bästa land och man förstår att den är tänkt att vara en sorts samhällskritik. Boken handlar om skådespelaren Johan Hedenborgs (känd från bl a 80-talsserien Varuhuset) uppväxt i förorten Grimsta. Han är 50 år gammal, men många av hans barndomsvänner är redan döda och de flesta dog i unga år.

Det jag gillar med boken är att den hoppar mellan olika tider i Johans liv. Han berättar om barndomen i Grimsta, om sitt jobb på en kriminalvårdsanstalt, sin utbildning på scenskolan, sitt vuxna liv om vartannat. Mest handlar den dock om barndomen i Grimsta på 60-talet. Eftersom jag inte var född på 60-talet känner jag inte igen mig allt han skriver, men vissa saker känner jag ändå igen.

Dock tycker jag att titeln Lill-Tarzan å jag är ganska missvisande. Den här boken handlar om Johan och ingen annan. Lill-Tarzan är bara en av många av hans barndomsvänner och har inte någon större del än t ex Ubbe eller Marre i boken. Det är absolut inget fel med att skriva en bok om sig själv, så bokens innehåll är det inget fel på; det är bara titeln jag stör mig lite på. Men visst vill man också läsa för att få veta vad som har hänt med Lill-Tarzan.

Skuggsida

Förra året läste jag en deckare som hette Mörk jord av Belinda Bauer (eftersom jag var usel på att blogga om de böcker jag läst förra året har jag inte skrivit om den) och jag tyckte att den var riktigt bra, trots att jag inte är någon älskare av deckare. Därför köpte jag ytterligare två böcker av henne på bokrean, varav Skuggsida var en.

Skuggsida är hennes andra roman och även den utspelar sig i det lilla samhället Shipcott och man får möta några av karaktärerna från hennes första roman igen. Denna gång hittas en äldre kvinna mördad i sin säng och mördaren har inte lämnat några spår efter sig. Utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör och byns polis Jonas Holly känner sig åsidosatt. Dessutom verkar det som att någon i byn följer varje steg han tar och anklagar honom för att inte sköta sitt jobb. Ytterligare ett mord inträffar och anklagelserna börjar mer likna hot. Jonas Holly, som oroar sig för sin sjuka fru, startar en egen jakt på mördaren, men varken hoten eller morden upphör.

Denna roman var till en början mer som en vanligt deckare än hennes första roman, men mot slutet kom en twist som jag inte hade förutsett och det uppskattade jag väldigt mycket. Det som är tråkigt med deckare är just att de oftast är så förutsätgbara och det var inte denna. Dock gillade jag ändå inte riktigt slutet, men jag gissar att det kanske kommer en slags uppföljning i hennes nästa roman, som jag också köpte på bokrean.

En annan sak som gör att jag uppskattar Belinda Bauers böcker är att hon skriver mycket bättre än de flesta deckarförfattare. Språket är mycket bra och hon är också mycket bra på att beskriva karaktärer så att de inte blir för stereotypa, så som de ofta blir i deckare. Jag är väldigt förtjust i Belinda Bauers sätt att skriva och hennes intriger, så jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

Jokern

Jag har länge varit sugen på att köpa Jokern av Markus Zusak eftersom jag älskade hans bok Boktjuven och när den fanns på bokrean passade jag på att köpa den. Den är dock skriven före Boktjuven, fast utgiven på svenska efter succcén med Boktjuven.

Den handlar om Ed Kennedy som kör taxi olagligt, är dålig i kortspel, har en illaluktande hund vid namn Portvakten och är olyckligt kär i sin bästa vän Audrey. Han lever ett långtråkigt liv utan spänning ända tills han en dag av misstag råkar förhindra ett bankrån. Strax därefter dyker det upp ett ruter ess på , på vilket det finns tre adresser och tre klockslag, på posten. Ed funderar länge men bestämmer sig till slut för att hjälpa människorna som bor på de olika adresserna. Detta förändrar hans liv. Men vem är det som skickar spelkorten?

Den här boken var inte lika bra som Boktjuven, men den var helt okej. Det hände saker som drev historien framåt hela tiden och man ville veta hur Ed skulle kunna hjälpa de olika personerna och också hur han skulle kunna hjälpa sig själv. Och självklart ville man också läsa vidare för att få veta vem som skickat spelkorten och varför. Det var en precis lagom blandning av humor och allvar och språket är mycket bra. Den var dock lite ojämn. Den var bra i början, sedan tappar den lite tempo på mitten, men blir bra igen i slutet.

Egentligen är detta en ungdomsroman, men eftersom huvudpersonerna är i tjugoårsåldern och ämnena den tar upp gäller i alla åldrar så passar den här romanen lika bra för vuxna som för ungdomar.