Slottet i Sydmark

Det var väldigt länge sedan jag läste någon fantasy, men nu har jag läst Slottet i Sydmark, som är första delen Tad Williams serie Skuggmark. Den handlar om ett rike som ligger vid Skuggranden som markerar gränsen mellan människornas riken och de förlorade länderna i norr där skuggfolket lever. Nu börjar Skuggranden flytta sig söderut och Sydmark, där ätten Eddon härskar, hotas och de 15-åriga tvillingarna Barrick och Briony får det tunga ansvaret att styra riket.

Jag har tidigare läst en del av Tad Williams, bl a hans science fiction/fantasy-serie Otherland och delar av serien Minne, Sorg och Törne. Jag gillade Otherland, men var mindre förtjust i Minne, Sorg och Törne, eftersom jag inte tyckte att den skapade något nytt och för att det var lite för mycket religiösa kopplingar.

Religiösa kopplingar finns det även i den här romanen, men det stör mig inte så mycket. Jag tyckte att den var helt okej. Språket är enkelt och lättläst och karaktärerna känns trovärdiga. Speciellt gillar jag vakten Ferras Vansen, som är en ganska ensam person och hemligt förälskad i prinsessan Briony. Jag gillar också Ekoxbane, som jag på något vis tycker påminner om Rool och Franjean från filmen Willow samt Qinnitan, som blir utvald till att bli en av autarkens, guden på jorden, hustrur.

Detta är en helt vanlig fantasyroman, som följer mönstret för en fantasyroman. Dock känns handlingen ibland lite splittrad eftersom det finns så många parallella handlingar. Jag antar att de kommer att knytas ihop och få en mening så småningom, men i denna första bok blir det ibland lite rörigt. Det är också väldigt många karaktärer att hålla reda på. Jag önskade dock fler än en gång att jag hade valt att läsa den på engelska, men översättningen är i alla fall okej. Bitvis kändes boken lite seg, men jag fastnade ändå i historien och kommer absolut att läsa vidare (inte minst för att jag redan har de två nästkommande böckerna i min ägo).

Patriarken

Patriarken av Trisse Gejl handlar som titeln antyder om en familjs manliga överhuvud. Harald Hügler har styrt sin familj med järnhand och nu när han blivit pensionerad från sitt jobb som redaktör för en tidning lever han ett ensamt liv, eftersom hans fru dött och han har dålig kontakt med sonen och ingen kontakt alls med dottern. Dottern Helle är inte överens med sin far i invandrarfrågor och efter att han sågat hennes roman i sin tidning har hon helt brutit kontakten. Hon håller på att skriva en stor politisk roman, men har svårt att hitta inspiration och får en del psykiska problem. Den enda som egentligen bryr sig om Harald är svärdottern Birgitte.

Romanen är uppdelad i avsnitt som har antingen Harald, Helle eller Birgitte som huvudperson. Denna uppdelning i avsnitt, som i sin tur är uppdelade i kortare kapitel, gör att romanen blir lätt att läsa.

Den absolut intressantaste karaktären i romanen är 8-åriga Minna, Helles dotter. Hon är till hälften grönlänning och hennes samlande på tupilaker och offer för att blidka onda andar passar inte riktigt in i det danska samhället.

Detta är en helt okej roman, som bitvis är ganska bra och bitvis lite långtråkig. Det intressantaste med den är naturligtvis invandrarfrågan, som i den här romanen blir belyst från både Haralds och Helles synvinkel.

Harald: 'Det är ditt personliga ansvar att få av flickorna de där sjalarna, Jette', säger han. 'Du undervisar dem, du är kanske den enda danska förebild de har, och sedan faller du dem bara i ryggen genom att säga "Vilken fin sjal", när de dag efter dag går omkring med symbolen för arabvärldens kvinnoförtryck. Det kan mycket väl hända att de själva vill, men då är det banne mig din skyldighet att få dem att inte vilja.' 'Aha', säger Jette, 'så jag bör säga åt de att inte vara muslimer? Eller kanske bara tro lite mindre?' ' Ja, visst bör du det. Om de ska vara här! Den islamiska invandringen är den värsta katastrofen för västvärlden sedan andra världskriget. Det är muslimerna som har dragit kriget till Europa igen. Har du någonsin i hela ditt liv varit rädd för en jude? Nej, det har du väl inte. En pingstvän, då? Nej, inte det heller. Har du någonsin haft skäl att frukta för ditt och dina barns och barnbarns liv på grund av några andra än muslimer?

Helle: ' Om Minna vill kan hon alltid låta döpa sig när hon blir vuxen', sa Helle. ' Men det kan hända att hon inte alls vill döpas', sa hon. 'Det kan hända att hon en dag kommer hem med slöja och huvudduk och vägrar äta griskött eftersom hon har förälskat sig i en muslim, och då ska hon naturligtvis ha rätt att bli muslim', sa Helle utmanande till honom. /.../ 'Är det bättre med anorektiska tonåringar med bar mage och tandställning?' skrek Helle. 'Som ska köras i väg och bli magpumpade därför att det är vår kultur att barn super sig redlösa?'

Men allt är inte så enkelt, även om man har sina åsikter klara för sig: När fru Rasmussen blev änka började hon hyra ut källarvåningen. Helle vet inte varifrån hyresgästen kommer, men antagligen Mellanöstern, och kanske har han en fru. Eller en syster. /.../ Hon har just läst om en undersökning som visar att danskarna är det folk i Europa som är mest nöjda med sig själva. Inte undra på att det är närmast omöjligt att bli integrerad i det här landet. Inte ens en liten spricka finns i självbelåtenheten. En pytteliten spricka där något nyfiket råder, någonting som inte kan låta bli att tro att man kan berikas av någonting annat än en själv. Hon vill gärna prata med honom om det. Hon vill gärna låta honom veta att inte alla danskar lider av islamofobi. Problemet är bara att hon inte helt kan skaka av sig tanken på att han sitter där borta och bygger en bomb som ska spränga Norreport i luften.

Den tionde gåvan

Den tionde gåvan av Jane Johnson handlar om Julia, som har ett förhållande med sin bästa väns man. När han gör slut med henne får hon en bok i avskedsgåva. I boken om 1600-talsbroderier hittar hon lika gamla dagboksanteckningar från en kvinna vid namn Catherine Anne Tregenna. Hon blev tillsammans med en hel församling bortförd ur kyrkan i en liten by i Cornwall och fördes till Marocko där hon såldes som slav. Julia blir intresserad av hennes historia och reser till Marocko för att få reda på mer om Cats öde.

Den här romanen var helt okej, men jag hade nog förväntat mig lite mer. Jag gillade romanens utseende och baksidestexten gjorde att den verkade bra. Men den var ganska medelmåttigt skriven och i början hade jag svårt att komma in i den. Kapitlen om Cat var helt klart mycket mer intressanta och spännande än kapitlen om Julia. Jag tror att romanen hade kunnat bli mycket bättre om författaren helt hade koncentrerat sig på Cats berättelse och fördjupat sig i hennes tankar, känslor och upplevelser.

Jag fick också en känsla av att författaren i viss mån glorifierar den marockanska kulturen och islam:
'Mycket som är förbjudet sker ändå', sa han stelt. 'Men det finns samhällsregler här, och man försöker respektera dem. Det är kanske det som är skillnaden mellan min kultur och din.'

Här i landet handlade allting om mänskligt samröre, på samma sätt som allting i England handlade om att undvika sådant. Här var ingen blyg för att att visa känslor. Jag såg män som hälsade på varandra med kyssar och promenerade hand i hand. /.../ Här värdesätter man vänskap, och när folk frågar hur man mår vill de verkligen veta det, inte bara få höra någon standardfras som håller dem på avstånd.

'Vilka underliga idéer du har! Enligt Koranen är det viktigt att mannen tillfredsställer sin hustru.' 'Menar du det? Vilken utmärkt religion!'

När jag efter att ha läst ut romanen läste på omslagets flikar om författaren så fick jag veta att hon när hon släktforskade upptäckte att en kvinnlig släkting rövats bort av pirater och hon reste själv till Marocko för att forska vidare och omvälvande händelser i hennes liv ledde till att hon bosatte sig en en avlägsen berber-by i Marocko. Det skulle kunna förklara att hon ser så positivt på den  marockanska kulturen.

Dock kan det kanske vara så att det behövs påminnelser om det även finns positiva saker med islam i dagens samhälle, speciellt kanske i Storbritannien och det är kanske det hon vill uppnå. Jag tycker dock inte att hon lyckas så bra med det. Men hon skriver också ett par saker som är värda att tänka på:
'Ni talar om honom med mycket större respekt än jag hade trott att en sjörövarhövding var värd.' Khaled log. 'Detsamma skulle jag kunna säga om er Robin Hood eller Francis Drake, och förvisso om er Rikard Lejonhjärta. Den ena kulturens hjälte är den andra kulturens skurk- det beror helt på vilken sida man står på. Historien kan tolkas på olika sätt. Och det är oftast segrarna som skriver den.'

Eldvittnet

I Eldvittnet av Lars Kepler sker ett hemskt mord på ett ungdomshem för unga tjejer. Poliskommissare Joona Linna är avstängd i väntan på en internundersökning men skickas till Sundsvall som observatör. En av flickorna är försvunnen och starkt misstänkt för mordet, men Joona Linna är inte övertygad och vill driva fallet vidare.

Deckare är inte min favoritgenre, men jag läste Lars Keplers första roman Hypnotisören och tyckte att den var okej för att vara deckare. Den här romanen var till och med snäppet bättre än Hypnotisören och det var faktiskt ibland lite svårt att lägga den ifrån sig.

Romanen är enkelt skriven och att den är skriven av två personer (Lars Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) märks inte alls. De korta kapitlen gör att romanen går väldigt fort att läsa.

Jag gillar dock inte riktigt att romanen fortsatte med att handla om Joona Linnas privata problem efter att fallet var löst. Det är antagligen en cliffhanger inför nästa roman och det verkar absolut kunna bli en spännande roman, men jag tycker nog att det är lite fegt att göra "reklam" för den redan i den här romanen. Men jag kommer säkert att läsa även den romanen.

Cirkeln

Jag såg Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren i bokhandeln när den just hade kommit ut och eftersom jag gillade omslaget kunde jag inte låta bli att köpa den.

Detta är en ungdomsroman som utspelar sig i en liten svenska håla som heter Engelsfors. Boken börjar med att en ung kille begår självmord på skolan och sex unga tjejer, som inte har något gemensamt med varandra, börjar uppleva underliga saker som för dem samman.

Cirkeln är första delen i en trilogi och jag ser verkligen fram emot att läsa de kommande två böckerna i trilogin. Sara Bergman Elfgren är manusförfattare och det märks nästan, eftersom det nästan känns som att läsa en TV-serie för ungdomar.

Att romanen handlar om häxkonster och magi samtidigt som den utspelar sig i det moderna samhället trodde jag skulle störa mig, men det gjorde det inte. Jag har hört boken jämföras med Twilight-serien och hade jag hört det innan jag köpte den hade jag nog inte köpt den. Men nu när jag läser den tycker jag inte alls att den liknar Twilight-serien (som jag dock inte läst, men sett en av filmerna); den är mycket, mycket bättre. Jag läser gärna ungdomsromaner för att hålla mig lite uppdaterad med vad mina elever kan tänkas läsa och denna är en som jag säkert kommer att rekommendera ungdomar att läsa.