Mörker, ta min hand

Mörker, ta min hand av Dennis Lehane är en deckare med privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i huvudrollerna. De åtar sig att skydda sonen till en känd psykiatriker som fått ta emot hotelser. Spåren leder till en seriemördare som sitter i fängelse sedan 20 år tillbaka. Samtidigt inträffar flera ohyggliga mord och när Kenzie och Gennaro dgräver djupare finner de flera likheter med tidigare olösta fall.

Jag har tidigare läst några av Dennis Lehanes böcker, t ex Svart nåd, Gone, baby, gone och Patient 67. Den första jag läste var Patient 67, som inte handlar om Kenzie och Gennaro, och den tyckte jag var väldigt bra. Sedan läste jag Gone, baby, gone och Svart nåd, vilka båda var riktiga besvikelser. Mörker, ta min hand tyckte jag inte heller var bra.

Nu kan det i och för sig bero mycket på att jag verkligen inte gillar den hårdkokta deckargenren, men jag har verkligen svårt att engagera mig i böcker som bara handlar om våld och blod. Det känns som att läsa en dålig film, där man vill ha med så mycket action och våldsamheter som möjligt. Att romanen utspelar sig i USA, närmare bestämt i trakten kring Boston, gör den inte bättre. Allt är så väldigt amerikanskt och när det kommer till deckare så föredrar jag helt klart engelska.

Karaktärerna i den här boken är också väldigt stereotypa och ingen känns särskilt sympatisk. Inte ens huvudpersonerna gillar jag eftersom de är alldeles för råa för min smak. Jag imponeras helt enkelt inte att folk som kan döda andra, även om det är "goda" som dödar de "onda".

Jag har inte speciellt stor lust att läsa fler böcker av Dennis Lehane, i alla fall inte om privatdeckarna Kenzie och Gennaro. Men jag har ytterligare en roman av honom som jag har fått och som jag antagligen kommer att läsa för eller senare. Det kommer dock inte att bli med några högre förväntningar.

Den som gräver en grav

Jag köpte Den som gräver en grav av Yrsa Sigurdardottir på bokrean, trots att jag egentligen inte är särskilt förtjust i deckare. Men jag gillade omslaget, författarens namn och att den utspelar sig på Island och fast det kanske inte är några vidare bra skäl till att köpa en bok så gjorde jag det i alla fall.

Den handlar om juristen Thora (stavas med ett isländskt tecken som jag inte kan göra på mitt tangentbord) som åker till ett nyöppnat hotell för att hjälpa en klient. Medan hon är där blir en kvinna mördad och hennes klient Jónas blir misstänkt. För att hjälpa honom börjar hon göra sina egna efterforskningar och finner att två gårdar i närheten ruvar på gamla familjehemligheter som kanske kan ha ett samband med det som hänt.

Trots att jag kanske köpte romanen av konstiga skäl så ångrar jag inte att jag köpte den. Den var absolut läsvärd. Jag gillade den isländska miljön och det känns som om den här romanen skulle göra sig bra som film. Dock tycker jag inte att karaktärerna var särskilt väl beskrivna och det kändes väldigt tydligt att detta inte var den första boken om Thora. Språket i romanen var enkelt och det var ganska mycket dialog. Dessutom tycker jag att hon skriver lite övertydligt och istället för att gestalta så skriver hon precis vad personerna tänker och känner. Det tycker jag är lite tråkigt, eftersom jag känner mig underskattad som läsare.

Men det jag gillade med den här romanen var handlingen. Den var tillräckligt spännande för att jag skulle vilja läsa vidare. Många gånger tycker jag att deckare är alldeles för förutsägbara, men det var inte den här. Trots att jag hade en liten aning på grund av en liten detalj så lyckades jag inte räkna ut vem mördaren var. Det tycker jag är bra.

Min bästa väns dotter

Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson handlar om Kamryn, som var bästa vän med Adele ända tills hon fick veta att Adele hade legat med Kamryns stora kärlek och blivande man Nate och till råga på allt är han far till Adeles dotter Tegan. De bryter kontaken, men ett par år senare hör Adele av sig. Hon är döende i leukemi och vill att Kamryn ska adoptera dottern. Än en gång vänds Kamryns liv upp och ner.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var förstås bitvis väldigt sorglig och känslosam, men det var ändå svårt att sluta läsa. Man ville hela tiden läsa vidare och se hur det skulle gå för Kamryn och Tegan. Men samtidigt var det en förutsägbar roman som inte bjöd på några större överraskningar. Det tyckte jag dock inte gjorde så mycket, eftersom man ändå kände för karaktärerna i romanen.

Men framför allt uppskattade jag igenkännandet i romanen. En av anledningarna till att jag lånade den på biblioteket var att den enligt baksidestexten utspelade sig i Leeds. Jag tycker alltid att det är kul att läsa om ställen jag har varit på och jag kände igen mig när hon skriver saker som ...vi följde Headrow/.../ och tog sedan vänster in på King Edward's Street. och ...i färd med att skuffa oss fram genom trängslen i St Johns köpcentrum. Men det blev verkligen en liten överraskning hur mycket jag skulle känna igen mig, eftersom Kamryn bor i Horsforth, vilket ju är "hemma". Hon åker tåg från stationen i Horsforth, hon handlar på Morrisons i Horsforth, hon och Tegan går till Horsforth Park o s v. Det ger en väldigt hög faktor av igenkännande eftersom jag själv varit där.

Det gjorde i och för sig också att jag önskade att jag hade läst den på engelska. Översättningen är dock helt okej. Koomson skriver enkelt och boken är lättläst. Trots att den är ganska sorglig, så finns också lite humor i den. I all sin enkelhet tyckte att jag att det här var en riktigt bra bok som tar upp teman som liv, död, kärlek och vänskap.

Någon sorts extas

Någon sorts extas av Johan Kinde, sångare och låtskrivare i Lustans Lakejer, är en halvt självbiografisk roman om Julian, som är låtskrivare till bandet Bête Noire. Det är åttiotal och bandet njuter av de framgångar som de börjat få. Julian blir kär i Lina, men hon förändras på ett sätt som han inte kan förstå. Samtidigt blir hans mamma svårt sjuk.

Det verkade lockande att läsa en roman om 80-talet, men boken handlade om ett 80-tal som jag inte riktigt kände igen. Dels kanske beroende på att jag är lite yngre än karaktärerna och dels på att jag inte växt upp i en storstad. Men jag tycker helt ärligt att det blev en aning tröttsamt att läsa om att supa sig full, använda droger och gå på nattklubb. Det gjorde att romanen kändes väldigt ytlig. Även det faktum att Johan Kinde envisas med att beskriva kläder, frisyrer och hur de var sminkade bidrar till känslan av ytlighet. Jag minns visserligen att det var något som var viktigt, men jag hade hellre läst om varför det var viktigt än att det var det. Jag hade också gärna läst mer om vilka konsekvenser livsstilen innebar.

Romanen känns också splittrad, som om han försöker berätta tre olika berättelser i en. Det är en berättelse om ett band som håller på att slå igenom; det är en kärlekshistoria mellan Julian och Lina; det är en berättelse om relationen mellan en son och en sjuk mor. Det är förstås inget fel i att ha bihandlingar i en roman, men Kinde lyckas inte riktigt väva ihop det och det känns som tre i stort sett separata handlingar. Personligen skulle jag helst ha velat läsa om bandet och livsstilen, men med fokus på konsekvenserna och omgivningens reaktioner.

Det är förstås inte en rakt igenom dålig roman. Jag gillar realismen och jag känner förstås igen mycket av 80-talet han skriver om, om än inte allt. Det är möjligt att jag hade haft större behållning av den om jag hade varit ett stort fan av Lustans Lakejer. Jag minns visserligen att jag tyckte att de var bra, men några stora idoler har de aldrig varit. Men jag tror säkert att romanen kan vara intressant för dem som verkligen var fans till Lustans Lakejer, även om Johan Kinde är en bättre låtskrivare än skönlitterär författare.