Om dom bara kunde tala

Nu har jag läst om en gammal favorit, Om dom bara kunde tala av James Herriot. Den handlar om den nyutexaminerade veterinären James Herriot som 1938 kommer till sitt första jobb i Yorkshiredalen. Där får han träffa en hel del originella människor och behandla deras djur.

James Herriot är en pseudonym för James Albert Wight och böckerna bygger på hans erfarenheter som veterinär i Yorkshiredalen. Den här boken är den första i en serie om hans liv som veterinär och skrevs 1970. Men det var inte hans böcker jag först kom i kontakt med, utan TV-serien I vår herres hage, som bygger på hans böcker. Jag såg den som liten och älskade den och det var därför som jag köpte några av hans böcker.

Den här boken, precis som hans andra, är mycket humoristisk skriven och jag skrattade ofta högt medan jag läste. En minnesvärd karaktär är pekingesern Tricki Woo, som skickar både sprit, cigarrer och signerade foton till sin "farbror Herriot". Men även om det är mycket humor är det också en hel del allvar och det är inte svårt att förstå att det var ett mycket slitsamt arbete att vara veterinär under den här tiden. Det är också intressant att läsa om de metoder som användes för att bota olika sjukdomar.

Boken är lätt att läsa och den är uppdelad i kapitel som kan läsas var för sig. Den passar därför väldigt bra som t ex högläsningsbok. Varje kapitel behandlar en specifik avslutad händelse, men boken har också en röd tråd eftersom den är kronologisk och även handlar om James Herriots liv med sin chef Siegfried och hans bror Tristan i Skeldale House.

Jag har läst den här boken flera gånger, men den här gången fick den ännu en dimension. Eftersom jag själv bodde i Yorkshire i sex veckor förra hösten så kunde jag ännu tydligare föreställa mig platser, karaktärer och framför allt dialekten. Jag har tidigare läst en del av hans andra böcker, men inte alla. Nu är jag dock väldigt sugen på att läsa alla hans böcker i rätt ordning, så jag ska försöka få tag på dem på biblioteket eller antikvariat (helst på engelska, om det är möjligt).

Myrrha

Jag köpte Myrrha av Ulrika Kärnborg enbart för titelns skull. Det är ju inte varje dag det kommer ut en bok med samma namn, och dessutom samma stavning, som min hund. Det är helt fel skäl för att köpa en bok, men det visade sig att den faktiskt var riktigt bra.

Den handlar om Hannah, som tidigt blir bortskickad från hemmet för att tjäna som piga. Det är ett hårt arbete, men hon trivs med det. Så småningom träffar hon Arthur, som kommer från ett rikt hem, är utbildad jurist och skriver poesi. Han är en riktig viktorians gentleman, men han har också en mörk sida. På sin fritid tycker han om att observera kvinnor från arbetarklassen och han attraheras av smuts. Han och Hannah inleder en livslång relation där de lever ut förbjudna fantasier med varandra.

Romanen börjar bra, men efter ett tag blir det lite enformigt att läsa om Hannahs arbete som piga. Men när hon träffar Arthur blir den genast bättre. Han är en betydligt intressantare och mer levande karaktär än Hannah och romanen hade blivit bättre om den hade handlat mer om honom än om Hannah.

Romanen utspelar sig mellan åren 1833 och 1910 och författaren beskriver klasskillnaderna i den viktorianska England. Men tyvärr känner man inte riktigt av tidsandan. Författaren beskriver visserligen saker och ting noga, men missar att beskriva dem med alla sinnena. Som läsare vill man veta hur saker och ting luktade, smakade, kändes o s v. Karaktärerna är dock väl beskrivna, men en bra miljöbeskrivning hade gjort dem ännu mer levande.

Språkligt är romanen väldigt välskriven och den är lätt att läsa.
Ulrika Kärnborg är journalist och jobbar på DN:s kulturredaktion, men språket är inte journalistiskt, som det som ofta blir när journalister skriver böcker. Detta är Kärnborgs debutroman, men hon har tidigare skrivit biografier och en novellsamling och det märks att hon, till skillnad från många journalister, faktiskt kan skriva. Det märks också att hon har lagt ner mycket arbete, både på research och skrivandet. Det gillar jag.

Romanen bygger på verkliga personer, Arthur Munby och Hannah Cullwick hade ett sadomasochistiskt förhållande med varandra, vilket avslöjades 1950, då en låda med bl a Arthur Munbys dagböcker öppnades (enligt instruktioner från honom själv att lådan inte fick öppnas förrän då).

Detta är en roman om kärlek, klass och kön och delvis om kinky sex. Den är lite ojämn; bitvis är den mycket intressant och fängslande, men bitvis är den torr och tråkig. Men på det stora hela var det en bra läsupplevelse. Det jag inte riktigt gillade, förutom att den var seg bitvis, var antydningen om att det ligger i slavens natur att vara slav. Det var en vanlig föreställning under imperietiden, men jag tror inte att Ulrika Kärnborg på något vis menar att det skulle vara så. Dock tycker jag inte att hon tillräckligt gör klart att det inte är så.

Stella & Sebastian

Stella & Sebastian av Jenny Leeb är en chic lit-roman som handlar, som alla förstår, om Stella och Sebastian. De har varit tillsammans länge, men det tar slut på grund av att Sebastian är motvillig att gå vidare med förhållandet. De fortsätter dock att vara goda vänner. Men när Sebastian träffar Anna blir det svårare att vara vänner och Stella reagerar inte riktigt som hon trodde att hon skulle göra.

Den här romanen var rätt dålig, även med tanke på genren. Karaktärerna kändes väldigt stereotypa och det var svårt att känna för någon. Hela romanen kändes därför ytlig ( d v s ytligare än vad såna här romaner brukar vara). Att de hela tiden sprang runt på Stockholms innekrogar bidrog ytterligare till ytligheten. Jag imponeras inte av att huvudpersonerna går dit, för jag känner knappt till ställena (fast Spy Bar har man förstås hört talas om) och jag är heller inte intresserad av att besöka dessa ställen.

Romanen påminner ganska mycket om Denise Rudbergs och Mats Strandbergs romaner, som också utspelar sig till stor del i Stockholms nöjesliv. Men tack och lov är denna roman befriad från den namedropping som förekommer rikligt i Rudbergs och Strandbergs romaner. Sedan så undrar jag varför huvudpersonerna i den här typen av romaner alltid jobbar inom media? Visst, det är väl ett inneyrke, men jag tycker inte att det är särskilt intressant eller imponerande. I den här romanen blir det också lite fånigt eftersom författaren måste hitta på kända personer, t ex Marika som har en pratshow på TV och storstjärnan Janne Rave. Eftersom man vet att dessa personer inte existerar, trots att romanen utspelar sig i en miljö som existerar och är fullt trovärdig.

Det är också väldigt svårt att engagera sig i Stellas kärleksliv och Sebastians förhållande med Anna eftersom man från första sidan vet vad som kommer att hända. Därför hade romanen varit betydligt intressantare om den hade handlat om Stellas och Sebastians relation än om deras relationer med andra. Jenny Leeb har skrivit åtminstone en roman innan denna, men jag kan inte påstå att jag är särskilt sugen på att läsa den.

Anthem

För ca 20 år sedan, när jag gick på gymnasiet, läste jag en roman som hette Hymn av författarinnan Ayn Rand. Jag tyckte hemskt mycket om den och har aldrig glömt den. För några år sedan ville jag läsa om den, men den fanns inte att få tag på varken i bokhandeln eller på biblioteket. Men när Jonas åkte till USA fick han köpa Anthem av Ayn Rand åt mig.

Och den var precis lika bra som jag mindes den, även om jag mindes vissa saker lite fel. Den utspelar sig i en obestämd framtid, där alla människor är lika och det är ett brott att skilja sig från mängden. Detta är ett brott som Equality 7-2521 gör sig skyldig till. Han spenderar tid ensam, tänker och söker kunskap, vilket alla är grova brott.

Att alla ska vara lika märks också i språket; ordet "I" finns inte, utan bara "we". Jag beundrar Ayn Rand för att hon har lyckats skriva på det viset. Ett exempel:
Our name is Equality 7-2521, as it is written on the iron bracelet which all men wear on their left wrists with their names upon it. We are twenty-one years old. We are six feet tall, and this is a burden, for there are not many men who are six feet tall. Ever have the Teachers and the Leaders pointed to us and said:'There is evil in your bones, Equality 7-2521, for your body has grown beyond the bodies of your brothers.' But we cannot change our bones nor our body. We were born with a curse. It has always driven us to thoughts which are forbidden. It has always given us wishes which en may not wish.We know that we are evil, but there is no willin us and no power to resist it. This is our wonder and our secret fear, that we know and don not resist. We strive to be like all our brother men, for all must be alike.

Anthem är en väldigt kort roman, eller kanske en lång novell, på knappt 100 sidor. Den publicerades första gången 1938. Det är inte svårt att inse att Ayn Rand är motståndare till inte bara kommunismen utan till alla kollektivistiska ideologier. Hon föddes 1905 i St Petersburg och hennes far var apotekare, men fick sin verksamhet konfiskerad av staten. Ayn Rand flydde 1926 till USA i hopp om att få ett bättre liv. Hon jobbade inom filmindustrin och skrev på frittiden. Hon var fattig och tjänade inga pengar på sitt författarskap förrän Urkällan kom ut 1943. Ayn Rand var också filosof och skapade en egen filosofi, objektivismen.

Ayn Rands filosofi genomsyrar allt hon har skrivit, men Anthem är nog den mest lättlästa och lättillgängliga av hennes romaner. Jag har också läst Urkällan, och även om jag tyckte om den så var den också ganska tung att läsa. Jag håller inte med om allt i hennes filosofi, men en del kloka tankar har hon. Huvudtemat i Anthem är individualism, vilket återkommer i alla hennes romaner. En anledning till att jag tyckte och tycker så mycket om den här romanen är nog just budskapet att det är viktigt att man får vara sig själv, inte som alla andra.

Dessutom tyckte jag när jag läste Anthem första gången att den var intressant ur en språklig synvinkel. Utan ord som "jag" och "mig" är det också svårt att tänka och känna. När jag nu läste om den minns jag att jag under lärarutbildningen läst samma sak, att språket är en förutsättning för individens utveckling (kan ha varit Vygotskij). Det tror jag stämmer väldigt bra (naturligtvis inte bara talat språk).

Anthem är nog en av de bästa böcker jag någonsin har läst. Den är intressant för att den ger en hel del att fundera på, samtidigt som berättelsen är väldigt enkel. Jag håller kanske inte med om allt i hennes filosofi, men det är i alla fall intressant att läsa romaner som är så genomtänkta som hennes och som får en att tänka lite medan man läser. Jag har nu läst Anthem och Urkällan och i bokhyllan står Och världen skälvde och väntar på att bli läst.

Främmande i detta land

Främmande i detta land av Astrid Trotzig handlar om en ung man som har en svensk far och en peruansk mor. Han ser utländsk ut, men talar perfekt svenska och på grund av det känner han sig ofta annorlunda. Han är hyresgäst i ett hus där de allra flesta är med i bostadsrättsföreningen. Han blir också god vän med sin granne Edith, en ensamstående ung kvinna från landet.

När jag läste svenska läste vi den självbiografiska Blod är tjockare än vatten av samma författare och jag tyckte mycket om den. Ett viktigt tema i den romanen är svenskhet. Vad är det att vara svensk? Det är ett tema som återkommer i den här romanen. Jag tycker att det är en väldigt intressant frågeställning som egentligen inte går att hitta svar på. Men det är i alla fall intressant att fundera på. Det verkar också som att författarens avsikt är att man som läsare ska tänka efter eftersom hon då och då riktar frågor som Förstår du varför?, Eller vad tror du? och Vad skulle du ha gjort?.

Huvudtemat i den här romanen är dock fördomar och författaren vill visa att fördomar finns överallt och är vanligare än man tror. Det gäller inte bara fördomar mot invandrare, utan också fördomar mot t ex funktionshindrade och homosexuella. Även bokens huvudperson har fördomar och med det tror jag att författaren vill visa hur vanliga fördomar egentligen är.

Berättelsen är väldigt fragmentarisk, vissa sidor är inte ens halvfulla med text. Hon markerar heller inte repliker från annan text med talstreck eller citationstecken och det är något som brukar irritera mig, men här gör det inget. Jag tycker ändå att det är lätt att följa med i berättelsen. Fragmenten är inte alltid i kronologisk ordning utan handlar ibland om huvudpersonens eller Ediths bakgrund. Trots den fragmentariska stilen är det inte alls svårt att hänga med i berättelsen. Den är också väldigt intressant och man vill hela tiden läsa vidare.

Berättelsen varvas också med faktatexter från till exempel förteckningar över fall av olaga diskriminering, Sverigedemokraternas partiprogramoch en departemenstsskrivelse om begreppet invandrare. Här blir fördomar väldigt tydliga och de väcker också tankar och känslor, vilket jag antar är anledningen till att författaren har valt att ha dem med.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var koncentrerad, lättläst och ger lite att tänka på. Jag tycker om böcker som gör att man måste tänka lite grann. Det jag tyckte var lite mindre bra var att bokens huvudkaraktär inte kändes riktigt verklig. Men i vilket fall så är det här en roman som jag verkligen kan rekommendera.

Historien

Historien av Elsa Morante utspelar sig i Rom under åren 1941-1947. Änkan Ida är halvjudinna och oroar sig för att någon ska upptäcka detta. Hon har två söner, Nino som är nästan vuxen och lilla Giuseppe (eller Useppe som han kallas) som blev till när Ida våldtogs av en tysk soldat. Romanen handlar om vad som händer den lilla familjen under kriget och åren strax efter.

Jag gillar att läsa om kriget från en italiensk synvinkel. Även om jag tycker mig vara ganska påläst om 2:a världskriget så känner jag inte till riktigt allt som hände i Italien, som ju först var på Hitlers sida, men sedan ändrade sig. Jag tycker också att det var bra att författaren hade inkluderat en liten historisk översikt i början av varje nytt årtal.

Det känns som att den här romanen är lite av en anklagelse mot historien. Det märks exempelvis i Davides tal i baren i slutet av romanen, där Han anklagade alla, inte bara de närvarande, utan alla levande människor över huvud för medveten förtegenhet när det gällde det senaste krigetoch dess miljoner döda. Precis som om det skulle ha varit en avslutad angelägenhet ville ingen längre tala om det.

Elsa Morante var själv halvjudinna och hon tvingades själv fly från fascisterna under kriget. Man förstår därför att det förmodligen finns en hel del självbiografisk i romanen. Jag förstår också att det inte var en rolig tid att leva i, särskilt om man hade judiskt ursprung. Men jag har svårt att tänka mig att det bara var elände; det måste ju ha funnits någon ljusglimt då och då. Men inte om man ska tro Elsa Morante. Detta är definitivt en roman som väcker många tankar och känslor, men just detta att livet bara är elände gör att jag har lite svårt att komma igenom romanen.

Jag förstår att författaren antagligen vill visa krigets elände, men just för att det är bara elände gör att den inte känns trovärdig. Om Ida och hennes familj någonsin hade upplevt något fint hade det förmodligen gjort att läsaren upplevde allt elände ännu starkare, på grund av kontrasten. Men möjligen är det så att Elsa Morante inte själv hade tillräcklig distans till kriget för att kunna göra det, trots att romanen är skriven i början av 70-talet. Det enda goda i romanen är djur och naturen. Jag håller med om att det är goda saker, men jag vill också tro att det finns något gott i människorna. Det gör det inte i Historien.

Romanen är välskriven och jag får också intrycket av att den är bra översatt (men jag kan inte italienska tillräckligt bra för att kunna säga det helt säkert). Det enda som gör mig lite förvirrad är vem berättaren är. Det finns nämligen ett berättarjag, men det är ett allvetande berättarjag, som inte är någon av personerna i romanen. Detta allvetande berättarjag är dock inte alltid närvarande. Romanen är nämligen berättad i tredje person , men då och då kommer någon kommentar från berättaren i jag-form. Det gör att man undrar vem berättaren är, men det stör inte läsningen speciellt mycket.

Något som jag dock upplever stör läsningen är att det är väldigt många personer, förutom huvudpersonerna Ida och Useppe. Det är därför ibland svårt att hålla reda på vem som är vem. Speciellt som vissa personer byter namn flera gånger, som t ex Carlo, som byter namn till Piotr och sedan tillbaka till sitt verkliga namn, Davide Segre. Men på det stora hela var detta en rätt bra roman.