Myrrha

Jag köpte Myrrha av Ulrika Kärnborg enbart för titelns skull. Det är ju inte varje dag det kommer ut en bok med samma namn, och dessutom samma stavning, som min hund. Det är helt fel skäl för att köpa en bok, men det visade sig att den faktiskt var riktigt bra.

Den handlar om Hannah, som tidigt blir bortskickad från hemmet för att tjäna som piga. Det är ett hårt arbete, men hon trivs med det. Så småningom träffar hon Arthur, som kommer från ett rikt hem, är utbildad jurist och skriver poesi. Han är en riktig viktorians gentleman, men han har också en mörk sida. På sin fritid tycker han om att observera kvinnor från arbetarklassen och han attraheras av smuts. Han och Hannah inleder en livslång relation där de lever ut förbjudna fantasier med varandra.

Romanen börjar bra, men efter ett tag blir det lite enformigt att läsa om Hannahs arbete som piga. Men när hon träffar Arthur blir den genast bättre. Han är en betydligt intressantare och mer levande karaktär än Hannah och romanen hade blivit bättre om den hade handlat mer om honom än om Hannah.

Romanen utspelar sig mellan åren 1833 och 1910 och författaren beskriver klasskillnaderna i den viktorianska England. Men tyvärr känner man inte riktigt av tidsandan. Författaren beskriver visserligen saker och ting noga, men missar att beskriva dem med alla sinnena. Som läsare vill man veta hur saker och ting luktade, smakade, kändes o s v. Karaktärerna är dock väl beskrivna, men en bra miljöbeskrivning hade gjort dem ännu mer levande.

Språkligt är romanen väldigt välskriven och den är lätt att läsa.
Ulrika Kärnborg är journalist och jobbar på DN:s kulturredaktion, men språket är inte journalistiskt, som det som ofta blir när journalister skriver böcker. Detta är Kärnborgs debutroman, men hon har tidigare skrivit biografier och en novellsamling och det märks att hon, till skillnad från många journalister, faktiskt kan skriva. Det märks också att hon har lagt ner mycket arbete, både på research och skrivandet. Det gillar jag.

Romanen bygger på verkliga personer, Arthur Munby och Hannah Cullwick hade ett sadomasochistiskt förhållande med varandra, vilket avslöjades 1950, då en låda med bl a Arthur Munbys dagböcker öppnades (enligt instruktioner från honom själv att lådan inte fick öppnas förrän då).

Detta är en roman om kärlek, klass och kön och delvis om kinky sex. Den är lite ojämn; bitvis är den mycket intressant och fängslande, men bitvis är den torr och tråkig. Men på det stora hela var det en bra läsupplevelse. Det jag inte riktigt gillade, förutom att den var seg bitvis, var antydningen om att det ligger i slavens natur att vara slav. Det var en vanlig föreställning under imperietiden, men jag tror inte att Ulrika Kärnborg på något vis menar att det skulle vara så. Dock tycker jag inte att hon tillräckligt gör klart att det inte är så.