Djungelbarn

Dokumentären Djungelbarn av Sabine Kuegler handlar om Sabine som redan som femåring flyttar ut i Västpapuas djungel tillsammans med sin familj. Hennes pappa är språkforskare och ska undersöka språket hos den okända fayustammen, som hittills aldrig sett vita människor och som fortfarande lever som på stenåldern. Inte förrän i tonåren återvänder Sabine till västvärlden för att slutföra sin utbildning.

Allt detta tyckte jag lät mycket intressant. Men tyvärr var det inte lika bra som omslaget utlovade. Först av allt så var boken mycket dåligt skriven. Språket var mycket enformigt och författaren upprepade sig ofta. Men det gör egentligen inte så mycket i en sådan här typ av bok, där ju innehållet är det viktiga och det intressanta.

Jag hade förväntat mig att få lära mig mer om fayustammens liv och leverne och om kulturkrockarna som borde ha inträffat. Istället handlade det mest om författaren själv; om hennes vana att samla på djur och hennes upptåg tillsammans med syskonen och/eller fayubarnen. Dessutom kryddar hon berättelsen med lite äckliga historier om att äta levande maskar och stekta fladdermusvingar- allt för att chockera den västerländska läsaren. Den kannibalism som utlovades på omslaget lyste också med sin frånvaro. Fayustammens invånare kom helt i skymundan i hennes nostalgiska berättelser om hur väl anpassad hon blev till djungeln.

Visst förekommer det en del intressanta glimtar ur fayustammens liv, som t ex att fayukvinnorna ammar dingovalpar och att äktenskap ingås genom att en man stjäl en kvinna. Men dessa fungerar mest som en aptitretare för någonting som aldrig kommer. Språkintresserad som jag är hade jag också gärna velat veta mer om fayustammens språk; det var ju ändå därför som de var där. Jag kommer antagligen att försöka leta reda på någonting annat skrivet om fayustammen för att få veta något om dem, för här får jag det då inte.

Jag blir också rätt irriterad på de religiösa undertonerna. redan efter första kapitlet infogas en bön och när de flyttar till fayufolket så utlovar de ett budskap om fred. Så det känns inte som att det viktigaste syftet var att studera fayufolkets språk och seder, utan att lära dem det rätta sättet att leva, d v s som en kristen.

Bokens största behållning är de foton som finns infogade på några ställen i boken. De ger en mycket bättre bild av livet i djungeln än vad texten gör. I själva verket var det nästan så att jag läste vidare bara för att komma till nästa avsnitt med bilder. Synd på en historia som skulle kunna bli så bra om den bara berättades på rätt sätt!