Veronika bestämmer sig för att dö

Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho handlar, som titeln säger om Veronika. Hon är ung och vacker med både vänner, beundrare och familj. Men hon känner ändå att det är något som fattas i hennes liv och hon bestämmer sig för att ta livet av sig. Hon tar en överdos sömntabletter, men vaknar upp på ett mentalsjukhus. Där får hon veta att även om hon överlevt, så har hennes hjärta tagit skada och hon kommer att dö om bara några dagar. Man får följa Veronika under dessa sista dagar, medan hon funderar på vad livet är och hon inser att varje ögonblick vi lever är ett medvetet val mellan liv och död.

Detta var en mycket lättläst roman; jag läste ut den på bara några dagar. Jag tyckte också att den var väldigt intressant. Jag gillade de filosofiska tankarna på livet, döden och galenskapen. Speciellt kul tyckte jag att det var att läsa överläkarens funderingar på vad galenskap är, t ex att det orsakas av ett gift som han kallar vitriol.

Romanen är också rätt humoristisk. I alla fall tycker jag att det är rätt kul att Veronika inte skriver något självmordsbrev, utan istället skriver ett brev till en tidsskrift för att de inte vet var Slovenien ligger. Trots det allvarliga temat är tonen lättsam och boken känns aldrig tung att läsa.

Jag har aldrig tidigare läst något av Paulo Coelho, men jag gillade verkligen den här romanen. Jag kommer alldeles säkert att läsa mer av honom.

The snapper

The snapper av Roddy Doyle läste inför en skoluppgift. Den handlar om Sharon, som är 20 år och just har blivit gravid. Hon bor fortfarande hemma och vägrar att tala om vem pappan till barnet är, fast det finns misstankar både hos hennes föräldrar och grannarna om vem det är. Främst handlar romanen om förhållandet mellan Sharon och hennes pappa. Hennes pappa förändras från att vara lugn till att bli arg till att bli mycket stödjande.

Jag tyckte att den här romanen var mycket lätt att läsa. Språket var inte särskilt svårt, inte ens dialogen som var skriven på irländsk dialekt med mycket svordomar och dylikt, som t ex "eejit" (idiot). Jag gillade dock inte alls att nästan hela romanen var uppbyggd på dialog. Visst, det går fort att läsa men det är också tråkigt. Man får ju inte veta något om personernas tankar på det viset, eller i alla fall inte särskilt mycket.

Roddy Doyle skriver på ett ganska humoristiskt sätt, men det är inte riktigt min typ av humor. Men visst skrattade jag på ett par ställen. Romanen utspelar sig under 80-talet så det är ju en hel del populärkulturella grejer man känner igen. Dock reagerar jag (och säkert många med mig) på dryckeskulturen i romanen. Till exempel går firar Sharon sin graviditet med att dricka vodka och när hon är i nionde månaden går hon på puben och super så att hon kräks i sin handväska. Detta gör att jag har väldigt svårt att känna sympati med henne.

Djungelbarn

Dokumentären Djungelbarn av Sabine Kuegler handlar om Sabine som redan som femåring flyttar ut i Västpapuas djungel tillsammans med sin familj. Hennes pappa är språkforskare och ska undersöka språket hos den okända fayustammen, som hittills aldrig sett vita människor och som fortfarande lever som på stenåldern. Inte förrän i tonåren återvänder Sabine till västvärlden för att slutföra sin utbildning.

Allt detta tyckte jag lät mycket intressant. Men tyvärr var det inte lika bra som omslaget utlovade. Först av allt så var boken mycket dåligt skriven. Språket var mycket enformigt och författaren upprepade sig ofta. Men det gör egentligen inte så mycket i en sådan här typ av bok, där ju innehållet är det viktiga och det intressanta.

Jag hade förväntat mig att få lära mig mer om fayustammens liv och leverne och om kulturkrockarna som borde ha inträffat. Istället handlade det mest om författaren själv; om hennes vana att samla på djur och hennes upptåg tillsammans med syskonen och/eller fayubarnen. Dessutom kryddar hon berättelsen med lite äckliga historier om att äta levande maskar och stekta fladdermusvingar- allt för att chockera den västerländska läsaren. Den kannibalism som utlovades på omslaget lyste också med sin frånvaro. Fayustammens invånare kom helt i skymundan i hennes nostalgiska berättelser om hur väl anpassad hon blev till djungeln.

Visst förekommer det en del intressanta glimtar ur fayustammens liv, som t ex att fayukvinnorna ammar dingovalpar och att äktenskap ingås genom att en man stjäl en kvinna. Men dessa fungerar mest som en aptitretare för någonting som aldrig kommer. Språkintresserad som jag är hade jag också gärna velat veta mer om fayustammens språk; det var ju ändå därför som de var där. Jag kommer antagligen att försöka leta reda på någonting annat skrivet om fayustammen för att få veta något om dem, för här får jag det då inte.

Jag blir också rätt irriterad på de religiösa undertonerna. redan efter första kapitlet infogas en bön och när de flyttar till fayufolket så utlovar de ett budskap om fred. Så det känns inte som att det viktigaste syftet var att studera fayufolkets språk och seder, utan att lära dem det rätta sättet att leva, d v s som en kristen.

Bokens största behållning är de foton som finns infogade på några ställen i boken. De ger en mycket bättre bild av livet i djungeln än vad texten gör. I själva verket var det nästan så att jag läste vidare bara för att komma till nästa avsnitt med bilder. Synd på en historia som skulle kunna bli så bra om den bara berättades på rätt sätt!

Gregorius

Gregorius av Bengt Ohlsson bygger på romanen Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. I Doktor Glas är den otrevlige prästen Gregorius en av karaktärerna och här får man läsa om det som händer och sker i Doktor Glas från Gregorius synvinkel. En mycket intressant idé att skriva på det viset.

Prästen Gregorius börjar bli till åren och känner att han börjar få lite problem med hjärtat. Han är gift med den unga och vackra Helga. De har länge försökt att få barn, liksom Gregorius och hans förra fru, men det har inte blivit några barn. Men hoppet finns ändå kvar. En dag får Gregorius höra att hans fru är otrogen mot honom. Hans hjärtproblem verkar förvärras och han åker iväg till hälsokällan Porla för att vila upp sig. Där träffar han Anna och genomgår en förändring.

Det var tyvärr lite för länge sedan jag läste Doktor Glas för att jag skulle kunna uppskatta den här romanen fullt ut. Jag hade glömt lite av vad som hände i den. Men den här romanen var i alla fall mycket välskriven och rent språkligt. Språkligt hade den ungefär samma stil som Doktor Glas, även om det gått nästan hundra år mellan de två romanerna (Doktor Glas är skriven 1905 och Gregorius 2004). Denna roman var dock betydligt längre än "originalet", som var ganska kort och skriven i dagboksform.

Det jag mest uppskattade med Doktor Glas var hans moraliska dilemma-skulle han ta livet av Gregorius eller inte- och i den här romanen uppskattar jag mest att man får en helt ny bild av Gregorius som inte helt stämmer överens med den man får i Doktor Glas. Men tyvärr tyckte jag att den var lite för lång och bitvis lite för långtråkig för att jag verkligen skulle tycka om den.