Mörk vår & Jasminmannen

Unica Zürn är författaren till Mörk vår och Jasminmannen, två korta romaner som i svensk översättning är publicerade i samma bok. Mörk vår är en kortroman som handlar om en ung flickas sexuella uppvaknande. Jasminmannen är en skildring av depression, psykos och vistelser på olika mentalsjukhus. Gemensamt för de båda berättelserna är att lust är förknippat med smärta och kärlek är förknippat med utplåning.

Jag får uppfattningen av att Mörk vår delvis kan vara självbiografiskt, trots att jag till stor del tyckte att den inte kändes särskilt trovärdig. Jag tycker att det verkar lite konstigt att tolvåriga flickor pratar och tänker så mycket på sex som huvudpersonen och hennes kompisar i den här romanen gör. Speciellt med tanke på att den utspelar sig på 20-talet. Den sexualitet som skildras är ganska destruktiv och smärtsam. Den unga flickans sexuella uppvaknande involverar också en hund, vilket jag tycker är mycket obehagligt. Djursex är något som jag verkligen inte tycker om. Trots det tyckte jag att Mörk vår var riktigt bra. Den var välskriven och speciellt slutet tyckte jag om.

Jasminmannen är också mycket välskriven och jag tyckte att den var väldigt bra. Psykosskildringen känns väldigt trovärdig och det är nästan så att man själv känner sig lite psykotisk när man läser den. Det jag uppskattade allra mest var dock anagramdikterna. Anagram är ord och fraser som uppstår när man flyttar om bokstäverna i ett ord eller en fras. Ett exempel på en anagramdikt, bildad av frasen Kommer jag någonsin att träffa dig?:
Ja. For fångad i regnmätt stig. Ankom
din antites. 'Jag?' Frågan kom färgtom.
'Magikern!' Någon som jag träffat. Tid
man fått kom jagande i sfär, ring- tog
fatt! Såg fantom. Kom. I regn är jag din.

På baksidan av boken står om anagrammens hypnotiska dragningskraft, och den kände jag verkligen av. Jag fick genast lust att sätta mig ner och skriva anagramdikter. Här är det också på sin plats att berömma översättaren Helena Eriksson, som gjort ett mycket bra jobb. Speciellt då med anagramdikterna som inte kan ha varit lätta att översätta. I slutet av boken finns ett avsnitt där översättaren skriver om sitt arbete med översättningen av anagramdikterna och det var mycket intressant läsning.

Båda de här romanerna var väldigt mörka, dystra och lite skrämmande. Just därför tyckte jag om dem. Språket var också väldigt bra och det distanserade sättet att skriva passar utmärkt för sådana här berättelser.