Rebecca

Rebecca av Daphne de Maurier är skriven 1938, men trots detta är den mycket läsvärd även idag. Den handlar om en ung, blyg och naiv kvinna som arbetar som sällskapsdam åt en otrevlig gammal tant, mrs Bates (som får mig att tänka på en annan otrvlig mrs Bates). På en resa träffar hon den äldre änklingen Maxim de Winter och han friar till henne. Som den nya mrs de Winter följer hon med honom hem till slottet Manderley. Hon blir inte särskilt väl mottagen av hushållerskan mrs Danvers, som gör sitt bästa för att ställa till problem. Det är svårt för henne att mäta sig med den vackra och färgstarka Rebecca, som var den första mrs de Winter. Men den stora frågan är vad som egentligen hände när Rebecca dog...

Jag skulle vilja påstå att detta är något mitt emellan en Harlequinroman och en deckare. Det finns både romantik och spänning. Tyvärr har jag av någon outgrundlig anledning redan läst en bok som heter Rebeccas hemlighet av Sally Beauman. Den bygger på denna roman och det gjorde att det som egentligen skulle ha varit spännande och överrraskande inte blev det för mig. Båda böckerna var dock läsvärda, fast då i omvänd ordning. Så vitt jag kan förstå finns det många andra romaner som bygger på just denna roman, som också filmatiserats.

Läsupplevelsen hade förmodligen blivit större om jag inte hade läst Rebeccas hemlighet innan, men jag tyckte ändå att Rebecca var bra och läsvärd. Den var väldigt lättläst och det hände saker hela tiden. Att den är så gammal märks inte alls (förutom då att den utspelar sig i förfluten tid). Den är som sagt läsvärd, men kommer förmodligen inte att bli någon roman som jag läser om flera gånger (det är dock inte många som är så bra).

Pojke flicka

Ungdomsromanen Pojke flicka är skriven av Terence Blacker. Sam, Matthews kusin från Amerika är en otrevlig, långhårig typ som ställer till med problem för Matt och hans kompisar. För att få vara med i gänget efter att ha fått dem portade från deras favoritställe måste Sam utföra ett uppdrag: under sin första vecka i den nya skolan ska han vara utklädd till tjej. Allt fungerar bra ända tills det hela går över styr.

Detta är ju inte precis någon ny historia och jag visste redan från början ganska exakt vad som skulle hända. Dock är det något ovanligt att det är en kille som klär ut sig till tjej; oftast är det tjejer som klär ut sig till killar, som i boken/TV-serien Döskallar och dönickar och i filmer som She's the man och 80-tals- filmen En bland grabbarna. Men berättelsen blir ändå i stort sett densamma.

Det som var lite udda med den här boken var att det inte finns någon berättare, utan alla inblandade berättar sin historia i kortare eller längre avsnitt. Och då menar jag verkligen alla inblandade; till och med en tant som bara bevittnar ett par oviktiga händelser och en kille som bara vill ställa till med bråk i början av boken får sina egna avsnitt där de redogör för sina tankar. Alla dessa avsnitt är skrivna i jag-form. Det skulle ha kunnat bli krångligt om inte varje avsnitt var så kort och om det inte så tydligt framgått i rubriken vem som är jaget, men det fungerar bra.

Medan jag läste den här romanen funderade jag lite på vad författaren egentligen ville få fram. Jag har en vag aning om att det på något vis handlade om könsroller och skillander mellan män och kvinnor, men jag tyckte inte att jämställdhetsperspektivet riktigt kom fram. Det finns ju dock ändå utrymme för att diskutera detta om jag någon gång väljer att använda boken i undervisningen (vilket i och för sig är tveksamt).

Det förekommer också en del kulturella skillnader på grund av att boken är brittisk, vilket kan göra att svenska ungdomar har svårt att identifiera sig med huvudpersonerna. T ex känns det lite osannolikt att trettonåriga pojkar idag inte vet vad mens och PMS är. Men boken var i alla fall lättläst och gav en stunds underhållning.

När kommer du tillbaka?

När kommer du tillbaka? är ungdomsroman skriven av Marika Kolterjahn. Den handlar om Johanna, som flyttar till sin farmor i en större stad för att gå estetisk linje på gymnasiet. Där blir hon vän med Magda, som är tyst, tillbakadragen och har en del problem med sig själv. Johanna vill hjälpa henne, men samtidigt är hon rädd för att Magda inte vill ha hennes hjälp och att hon kanske sviker Magda. Det handlar också om Johannas andra kompisar och om killen hon träffar.

Temat i romanen är vänskap och kärlek, t ex kärlek mellan föräldrar och barn. Språket i romanen var väldigt enkelt och det var ganska mycket dialog. Kapitlen var också väldigt korta. Det gjorde att den gick väldigt fort att läsa.

Trots att jag är vuxen kände jag igen mig i mycket av det romanen handlar om. Och jag kände inte bara igen mig genom minnen från min egen gymnasietid utan också genom upplevelser och erfarenheter som vuxen. Jag kan mycket väl tänka mig att rekommendera den här romanen till mina elever i framtiden.

Mörk vår & Jasminmannen

Unica Zürn är författaren till Mörk vår och Jasminmannen, två korta romaner som i svensk översättning är publicerade i samma bok. Mörk vår är en kortroman som handlar om en ung flickas sexuella uppvaknande. Jasminmannen är en skildring av depression, psykos och vistelser på olika mentalsjukhus. Gemensamt för de båda berättelserna är att lust är förknippat med smärta och kärlek är förknippat med utplåning.

Jag får uppfattningen av att Mörk vår delvis kan vara självbiografiskt, trots att jag till stor del tyckte att den inte kändes särskilt trovärdig. Jag tycker att det verkar lite konstigt att tolvåriga flickor pratar och tänker så mycket på sex som huvudpersonen och hennes kompisar i den här romanen gör. Speciellt med tanke på att den utspelar sig på 20-talet. Den sexualitet som skildras är ganska destruktiv och smärtsam. Den unga flickans sexuella uppvaknande involverar också en hund, vilket jag tycker är mycket obehagligt. Djursex är något som jag verkligen inte tycker om. Trots det tyckte jag att Mörk vår var riktigt bra. Den var välskriven och speciellt slutet tyckte jag om.

Jasminmannen är också mycket välskriven och jag tyckte att den var väldigt bra. Psykosskildringen känns väldigt trovärdig och det är nästan så att man själv känner sig lite psykotisk när man läser den. Det jag uppskattade allra mest var dock anagramdikterna. Anagram är ord och fraser som uppstår när man flyttar om bokstäverna i ett ord eller en fras. Ett exempel på en anagramdikt, bildad av frasen Kommer jag någonsin att träffa dig?:
Ja. For fångad i regnmätt stig. Ankom
din antites. 'Jag?' Frågan kom färgtom.
'Magikern!' Någon som jag träffat. Tid
man fått kom jagande i sfär, ring- tog
fatt! Såg fantom. Kom. I regn är jag din.

På baksidan av boken står om anagrammens hypnotiska dragningskraft, och den kände jag verkligen av. Jag fick genast lust att sätta mig ner och skriva anagramdikter. Här är det också på sin plats att berömma översättaren Helena Eriksson, som gjort ett mycket bra jobb. Speciellt då med anagramdikterna som inte kan ha varit lätta att översätta. I slutet av boken finns ett avsnitt där översättaren skriver om sitt arbete med översättningen av anagramdikterna och det var mycket intressant läsning.

Båda de här romanerna var väldigt mörka, dystra och lite skrämmande. Just därför tyckte jag om dem. Språket var också väldigt bra och det distanserade sättet att skriva passar utmärkt för sådana här berättelser.

Trollbunden

Eftersom jag kände för att läsa något lättsamt valde jag Trollbunden av Jane Green. Den handlar om Alice, som är gift med Joe. Joe är snygg, framgångsrik och charmig. Och notoriskt otrogen. Det är naturligtvis inte lätt att vara gift med Joe och Alice känner att hon inte räcker till trots att hon gör allt för att vara den perfekta hustrun. Men hon har ända sedan hon var liten varit som trollbunden av honom så att bryta upp verkar helt omöjligt. När de flyttar till New York ser hon det som en nystart och när de hittar ett drömhus på landet är Alice lycklig. Men det visar sig snart att Joe har lika svårt att vara trogen på den här sidan om Atlanten.

Detta är ren och skär chic lit och som sådan så erbjuder den en stunds lättsam avkoppling. Karaktärerna är förstås stereotypa och handlingen förutsägbar, men det är ju på sätt och vis charmen med denna typ av litteratur.

Dock tycker jag inte att den här romanen hör till de bästa inom genren. Främst tyckte jag att den saknade tempo och action. Eftersom otrohet är något jag tycker mycket, mycket illa om så skulle jag ha velat att Alice hade haft lite mer skinn på näsan och konfronterat sin man långt tidigare än vad hon gör. Och när hon väl gör det så gör hon det på ett ganska mesigt sätt (fast kanske mer verklighetstroget?).

Alice var alldeles för präktig för att jag skulle kunna känna något verklig gemenskap. Visserligen drömmer också jag om ett hus på landet och hunddressyr är ett intresse jag har. Men med Alice blir det på tok för mycket präktighet när hon börjar renovera det gamla huset (i en stil som jag föreställer mig vara shabby chic), gå med i trädgårdsföreningar och kakbytarträffar.

På det stora hela var romanen lite för slätstruken och intetsägande för att jag skulle bli riktigt förtjust i den. Men som lättläst och lättsam avkoppling när man inte orkar med något annat duger den.

Syster min

Jag har nu läst Syster min av Barbara Voors. Den handlar om Saskia, som kommer till Sverige med sin man och dotter för att städa upp i moderns hus efter hennes död. På vinden hittar hon några gamla dagböcker som hennes tvillingsyster Klara har skrivit. Klara försvann för tio år sedan i samband med mordet på hennes bästa väninna och dennas älskare. Allt tyder på att systern har begått självmord. Genom att läsa dagböckerna kan Saskia göra upp med sitt förflutna.

Jag hade ganska svårt att komma in i den här romanen. Jag tyckte att karaktärerna var ganska stereotypa och jag kände egentligen inte att jag hade något gemensamt med någon av dem. Därför var det också svårt att känna engagemang. Det blev dock lite bättre när jag kom längre in i romanen.

Klaras dagböcker var inte särskilt intressanta och framför allt kändes de inte särskilt autentiska. Jag menar, vem skriver ner hela dialoger i dagboken? De var också alldeles för detaljerade, precis som om den som skrev dem visste precis vad som skulle hända i framtiden.

Dessutom tyckte jag att författaren kunde ha valt att inte skriva ut vissa saker, som t ex namnet på Klaras psykolog, för att väcka läsarens nyfikenhet. Då hade det heller inte varit lika lätt att räkna ut vad som var hemligheten bakom Klaras försvinnande, som jag anade mig till mycket tidigt i romanen. Det hade varit kul att bli lite överraskad mot slutet, men så blev det inte. Dock kan jag tänka mig att en person som inte läser så mycket böcker och tittar på så mycket film som jag gör kan bli överraskad.

Jag väljer livet

Jag väljer livet av Sabine Dardenne är en självupplevd berättelse. När Sabine var tolv år blev hon kidnappad när hon var på väg till skolan. I 80 dagar hölls hon fången av pedofilen Marc Dutroux, som tidigare dödat fyra andra flickor. Sabine blir dock räddad ur källaren. Därefter följer Belgiens mest omfattande rättgång någonsin. För att bearbeta sina minnen, göra upp med offerrollen och gå vidare med sitt liv har hon skrivit den här boken.

När jag började läsa den här boken förväntade jag mig att få läsa en hemsk, men gripande och engagerande berättelse. Tyvärr infriades inte dessa förväntningar. Boken är ganska tunn, bara ca 190 sidor, och innehållsmässigt var den också väldigt tunn. Egentligen beskriver inte Sabine vad som hände henne, utan snarare vad hon såg. Det hus hon hölls fången i beskrivs ingående; vissa saker, (som t ex att väggarna i hennes cell är gula) upprepas flera gånger. Detta vore helt okej om hon också berättade vad hon upplevde, tänkte och kände. Lite av vad hon tänkte berättar hon i och för sig, till stor del genom de brev (som naturligtvis aldrig postades) som hon skrev till sin mamma under fångenskapen. I nämnda brev hade hon också beskrivit de övergrepp hon utsattes för. Detta var dock borttaget i boken.

Det är naturligtvis så att det var frunktansvärt otäcka saker som hon utsattes för och att hon kanske tycker att det är jobbigt att tänka på det. Men som läsare vill man gärna ha dessa detaljer för att lättare kunna sätta sig in i hennes situation. Jag berördes mer av hur hemskt det måste ha varit att sitta inspärrad i det lilla rummet i källaren än av övergreppen. Inte för att jag är en okänslig människa, men eftersom jag själv aldrig varit utsatt för övergrepp räcker min fantasi inte till för att fylla i luckorna. Därför skulle boken ha tjänat på utförligare beskrivningar av övergreppen, om än kanske vissa detaljer kunde ha uteslutits.

Boken var inte särskilt bra, men den var heller inte direkt dålig. Snarare lämnade den mig ganska oberörd, tyvärr. Jag har dock förståelse för att det säkert var jättejobbigt för Sabine Dardenne att skriva den här boken, vilket sannolikt är skälet till att vissa detaljer saknades. Jag hoppas innerligt att det hjälpte henne att bearbeta sina minnen och gå vidare med livet.

Bokcirkeln

Bokcirkeln av Elizabeth Noble handlar om fem kvinnor som bildar en bokcirkel. De är lika olika som böckerna de väljer. Clares största problem är barnlöshet, Harriet älskar inte sin man längre, medan Nicole älskar sin notoriskt otrogne man alldeles för mycket, Pollys unga dotter blir gravid och Susan har det jobbigt med sin gamla och sjuka mor. Vid möten varje månad pratar de inte bara om boken utan också om sina egna bekymmer och glädjeämnen. Mötena blir en sorts terapi för dem alla.

I början tyckte jag att den här romanen var alldeles för rörig. Det var alldeles för många olika personer och jag hade svårt att komma ihåg vem som var gift med vem och vem som var mamma till vilka ungar. Men efter ett tag fick jag lite bättre koll i alla fall. Det var också olika hur engagerad jag blev i de olika livshistorierna. Polly och hennes gravida dotter var enligt min mening de som det var intressantat att läsa om. Clare fick dock alldeles för lite utrymme i romanen för att man skulle kunna engagera sig i hennes livsöde.

Jag gillade upplägget av romanen, som är uppdelad i tolv avsnitt, från januari till december. Dessa avsnitt är uppdelade i kortare avsnitt som har titel efter den eller de personer som det handlar om. Detta gjorde det hela betydligt mer överskådligt. Det jag dock inte gillade var att författaren valde att inte sätta ut vem som sa replikerna i de (korta) avsnitt där de diskuterar böckerna. Det kanske inte är så väsentligt att veta vad fiktiva personer har för åsikter om olika böcker, men jag tror att det hade gjort karaktärerna mer personliga.

Detta var en underhållande och engagerande roman som gick väldigt lätt att läsa. Jag tycker definitivt att den var läsvärd. Det bästa med den var dock alla nya boktips, närmare bestämt tolv stycken. Varje bok som de läste presenterades med baksidestexten. Jag har bara läst en enda av de romaner som de läste i bokcirkeln, Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier, men de flesta av de andra böckerna verkade mycket intressanta. Så dem har jag skrivit upp på en lista för att läsa vid tillfälle. Bokcirkeln är författarens debutroman och jag kan mycket väl tänka mig att läsa fler romaner av henne.

När blodsbanden brister

När blodsbanden brister av Hanna Svensson är en verklighetsbaserad bok. Den handlar om Hanna, som trodde att hon hade träffat mannan i sitt liv. Redan innan bröllopet visade det sig att han hade väldigt aggressiva sidor och ett onormalt kontrollbehov. Eftersom Hanna var gravid gav hon ändå äktenskapet en chans. Efter två års äktenskap lämnar Hanna sin man och hennes liv blir en mardröm. Sonen Lukas mår sämre och sämre efter att ha träffat sin pappa på egen hand och så småningom kan han sätta ord på vad som händer hemma hos pappan. I korthet kan man säga att boken handlar om Hannas kamp mot samhället för att skydda sitt barn.

Detta var en väldigt gripande och engagerande berättelse. Jag kunde knappt sluta läsa den trots att jag var både arg och upprörd. Jag var arg på mamman, som trots att hon själv utsatts för psykisk och fysisk misshandel av mannen, ändå envisas med att far och son skulle ha umgänge. Och när de första tecknen på att allt inte står rätt till kommer så ignorerar hon dem. Som t ex när Lukas frågar om han ska slicka henne och spruta på hennes tuttar så ...stoppade jag det jag nyss hade hört långt, långt inom mig själv. Låtsades som om ingenting hade hänt och dagen fortlöpte.

Arg och frustrerad blir man också av att läsa hur hon behandlas av de sociala myndigheterna och hur de alla blir manipulerade av hennes f d man (vilket jag verkligen har svårt att förstå, för vissa fakta som att han levt på socialbidrag i mer än tio år och att han inte har någon kontakt med sina tidigare barn, går ju inte att bortse ifrån). Man vill inte gärna tro att det man läser om hur hon behandlas av myndigheterna är sant, men ändå vet man att det är så.

Den här boken påminner väldigt mycket om både Gömda och Asyl av Liza Marklund samt Anhörig av Katerina Janouch, fast i mitt tycke är dock denna betydligt bättre skriven än tidigare nämnda böcker, även om det naturligtvis inte är något litterärt mästerverk. Här är det inte egentligen det litterära som är det viktiga; det är budskapet- svenska kvinnor och barn är rättslösa och utlämnade.