Jacobs värld

Jag har läst ett antal böcker av Jodi Picoult och gillat det mesta hon skrivit, så jag tvekade inte länge när jag hittade Jacobs värld på förra årets bokrea. Den handlar, som man kanske kan gissa sig till, om Jacob. Men den handlar också om Jacobs mamma Emma, hans bror Theo, polisen Rich och advokaten Oliver som alla har olika avsnitt skrivna i ett jagperspektiv.

Huvudpersonen är dock Jacob, som har Aspergers syndrom. Han är begåvad och humoristisk och är mycket intresserad av kriminalteknink. Han har också svårt att förstå sig på andra människor och på grund av detta har hans mamma anställt studenten Jess som ska lära honom hur man interagerar med andra människor. En dag försvinner Jess och hittas senare död. Jacob blir misstänkt för mordet och det blir rättegång.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag vet visserligen redan en hel del om Aspergers syndrom, men det var ändå intressant att läsa om hans svårigheter i vardagen. Dock listade jag ut vad som hänt redan tidigt. Jag vet inte om författaren hade tänkt att slutet skulle vara en överraskning eller inte, men jag tycker inte att det spelar någon roll att man fort listade ut sanningen. Det är liksom inte huruvida Jacob är skyldig eller inte som är poängen; poängen är att visa hur en person med Aspergers ser världen. Det var väldigt frustrerande att läsa om hur Jacob behandlas av rättsystemet och det som drev läsningen framåt var att man ville veta hur det skulle gå för honom under rättegången, inte om han skulle dömas för mord eller inte.

Det är också intressant att läsa om hur Jacobs mamma och bror upplever och hanterar sonens/broderns funktionsnedsättning, men lite mindre intressant att läsa polisens och advokatens tankar och känslor, speciellt när det börjar röra sig mer om romantiska känslor gentemot Jacobs mamma än om Jacob och hans problem. Romantiken tillför inte romanen ett enda dugg.

Det var dock en del annat oväsentligt som faktiskt tillförde något till romanen, i alla fall tyckte jag att det var mycket intressant: Jag stannar till här ett tag för att tala om präriesorkar. De tillhör den mycket begränsade del av djurriket som praktiserar monogami. De parar sig under ett dygn och sedan är de ihop resten av livet. Berssorken däremot- som är en nära släkting och till 99 procent har samma genuppsättning- är bara intresserad av engångsligg, typ hej-å-hå-hej-då. Hur kommer det sig? När präriesorken har samlag frigörs hormonerna oxytocin och vasopressin i hjärnan. Om hormonerna blockeras beter sig präriesorken mer likt de promiskuösa bergssorkarna. Än intressantare är, att om präriesorken injiceras med de här hormonerna och hindras från att ha sex, blir den ändå slaviskt trogen sin tilltänkta partner. Med andra ord: Man får en präriesork att bli kär. Men omvänt går inte. Man kan inte ge bergssorken en hormondos för att göra den kärlekskrank. Den har helt enkelt inte de rätta hjärnreceptorerna. 

Något annat som jag inte tycker var intressant och dessutom helt felaktigt var påståendet att Det finns ett allmänt beteende hos hundar som blir sammanfösta i ett trångt utrymme. Den ena hugger efter den andra, tills betahunden inser att han måste lyda alfahunden. Ytterligare ett påstående om hundar som jag inte alls gillar är När man har fått barn, blir hunden bara en hund. Jag vet i och för sig att det ibland är så, men inte alltid. För mig skulle hunden ha förblivit viktig även om jag hade fått barn, det vet jag.

En annan intressant iakttagelse är Men jag skulle tro att vi alla har något som hindrar oss från att knyta an till människor, även om vi skulle vilja det. Det stämmer i alla fall in på mig. Jag har inte Aspergers, men nog kan det ibland vara komplicerat med sociala relationer. Jag delar också Jacobs uppfattning när han säger: Men bara så du vet, personligen delar jag uppfattningen att 'normal' bara är en inställning på tumlaren. 

Och så levde de lyckliga

Och så levde de lyckliga är den tredje boken av Lucy Dillon jag läser. Även denna utspelar sig i Longhampton och många gamla bekanta från de tidigare böckerna återkommer även i den här boken. Och precis som i de tidigare böckerna spelar hundar en central roll. Denna bok handlar om Michelle, som lämnar sin man och flyttar till Longhampton där hon öppnar en inredningsbutik. Hon blir vän med Anna, som har det jobbigt med sin man och sina tre styvdöttrar.

Detta är förstås en väldigt förutsägbar feel good-roman som är enkel att läsa och som erbjuder en stunds avkoppling. Dock tycker jag inte att den är lika bra som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar och Hundar, hus och hjärtats längtan, men den är helt okej. En del i att jag inte gillade den här lika mycket är nog att jag inte riktigt känner för Michelle som huvudperson. Hon känns inte som någon vidare sympatisk person, som t ex tvingar Annas dalmatiner Pongo att ha skyddsdräkt på när han hälsar på hemma hos henne. Det är helt enkelt för långt ifrån min egen personlighet för att jag ska känna någon samhörighet med henne. Då är Anna en betydligt mer sympatisk person som gillar både hundar, ungar och böcker.

Språket i boken är enkelt och lättläst. Ibland blir det lite klyschigt och enformigt, men det blir ju lätt så i den här typen av böcker så det är okej. Men författaren kommer också med en del kloka påståenden som jag helt håller med om: Det var något så betryggande med en man som trivdes med hundar, tänkte hon. och Ibland var en hunds tysta, kravlösa sällskap precis vad man behövde. Vad jag dock inte håller med om är detta: 'Jag fattar inte hur du kan läsa den där för nöjes skull', sa Becca en sen kväll när hon kom ned i köket för att dricka ett sista glas mjölk före sängdags och såg Anna sitta och läsa Jane Eyre i stället för att sortera tvätt. 'Den är mycket bättre när man slipper analysera den', sa Anna. 'Jag lovar. Läs den igen om fem år får du se.' Jag tycker själv att böcker oftast blir mycket bättre om man analyserar dem, i alla fall lite grann.