The Land Of Painted Caves

När jag gick i grundskolan lånade jag en bok som hette Grottbjörnens folk på skolbiblioteket och jag älskade både den och boken som kom efter, Hästarnas dal. Då hade bara de två böckerna kommit ut, men snart kom också den tredje boken Mammutjägarna och den fick jag i julklapp. Jag sträckläste den på juldagen. Några år senare kom den fjärde boken, Stäppvandringen (The Plains Of Passage på engelska; jag läste den både på svenska och engelska).

Jag hade läst någonstans att Jean M Auel planerade att skriva sex böcker i serien om Earth's Children, fast jag började tvivla på att det skulle bli några fler när det dröjde 12 år innan nästa bok, The Shelters Of Stone, kom ut (tror att den hette Nionde grottan på svenska; jag har bara läst den på engelska). Därefter dröjde det 9 år tills den sjätte och sista boken, The Land Of Painted Caves kom ut.

Jag älskade de fyra första böckerna, men jag var ganska ung när jag läste dem och jag tror att min smak vad gäller böcker har förfinats något sedan dess. Jag blev därför inte lika förtjust i The Shelters Of Stone, fast det var ändå kul att få läsa vidare och se hur det gick för Ayla och Jondalar. Den sista boken i serien köpte jag när jag var i London och jag såg faktiskt fram emot att läsa den. Men med facit i hand så borde Auel nog ha slutat serien med The Shelters Of Stone.

I den här boken håller Ayla på att bli One Who Serves The Mother och ger sig iväg på en resa för att titta på några av Zelandonis heliga platser, vilket förstås är de målade grottorna. Hennes uppdrag för att bli en som tjänar modern tar upp mycket av hennes tid och det skapar till slut problem mellan henne och Jondalar.

Den här boken är dock tyvärr ganska tråkig. Det är mest den ena upprepningen efter den andra. Hon upprepar saker som har hänt i de tidigare böckerna, vilket kanske inte är helt fel då det gått hela 31 år sedan den första kom ut, men samma saker upprepas flera gånger, precis som hon tror att läsaren inte kan komma ihåg vad denne läst för 50-100 sidor sedan. Det blir också ganska tråkigt att läsa hennes beskrivningar av det uppenbara, inre monologer och vardagliga sysslor (t ex att koka te- hur intressant är det?). De formella hälsningarna, som t ex Aylas egen,

I am Ayla of the Ninth Cave of the Zelandonii, acolyte of the Zelandoni, First Among Those Who Serve The Great Earth Mother, mated to Jondalar, Master Flint-Knapper and brother of Joharran, leader of the Ninth Cave of the Zelandonii. Formerly I was Daughter of the Mammoth Hearth of the Lion Camp of the Mamutoi, Chosen by the spirit of the Cave Lion, Protected by the Cave Bear, and friend of the horses, Whinney, Racer, and Grey, and the four-legged hunter, Wolf.

och upprepandet av Mother's Song känns mest som att de är med för att fylla ut boken så att den skulle bli drygt 600 sidor lång, d v s ungefär lika lång som de övriga i serien. Beskrivningarna av den ena grottan efter den andra blir också ganska långtråkig i längden.

Något som inte direkt förekommit i de övriga romanerna är tidshopp. Jag blev därför först lite förvirrad när handlingen plötsligt hoppade fyra år framåt. När den sedan hoppade två år framåt var jag dock lite mer förberedd och blev inte så förvirrad.

Boken var som sagt ganska tråkig och för första gången började jag också reta mig på att Ayla är så perfekt och duktig på allting (jag har hört andra säga att de gjort det när de läst böckerna, men jag har aldrig retat mig  på det förut). Något som jag också saknade i den här romanen var sexscener, vilket ju är något som gjort böckerna till den framgång de blivit. Det förekommer sexscener, men bara ett par gånger och jämfört med de övriga (utom möjligen i Grottbjörnens folk) så är det väldigt lite.

I slutet, efter nästan 500 sidor, tar sig boken dock och man börjar känna igen stilen från de tidigare romanerna. Det är jag glad för; glad att jag fick avsluta den här kultserien, som faktiskt har haft ganska stor påverkan på mitt liv och mina värderingar, med lite av den läsglädje som jag började läsa den med.

Årets bästa böcker 2011

Förut brukade jag göra en lista på de bästa böcker jag läst under året, men de senaste åren har det inte blivit av, förmodligen för att jag inte läste så många böcker 2009 och 2010. Jag har inte läst speciellt många böcker i år heller (ett mål för 2012 är att läsa mer!), men jag tänkte ändå återuppta traditionen med att göra en lista på de bästa böckerna.


Så min lista för 2011 ser ut så här:
1.Blue Eyed Boy- Joanne Harris
2. The Other- David Guterson
3.One Day- David Nicholls
4. Hotel New Hampshire- John Irving
5. Flickan från ingenstans- Justin Cronin
6. Den glömda trädgården- Kate Morton
7. The Particular Sadness Of Lemon Cake- Aimee Bender
8. Imorgon när kriget kom- John Marsden
9. Hypnotisören- Lars Kepler
10. Dorés bibel- Torgny Lindgren

Ungefär hälften av de bästa böckerna jag läst under 2011 är på engelska, vilket inte är förvånande eftersom jag läst en hel del på engelska i år. Intressant är också att trots att jag läst fler böcker av kvinnor än män (12 av män, 20 av kvinnor, 2 av en man och kvinna) så är det flest manliga författare på min lista på de bästa böckerna. Det är dock inte något jag tänker speciellt på varken när jag väljer böcker eller läser dem.