Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith är den första i en serie om Isabel Dalhousie, som är en medelålders, ekonomiskt oberoende kvinna som bor i Edinbrugh och är redaktör för en filosofisk tidskrift. Isabel blir vittne till att en ung man faller till sin död och hon blir nyfiken på omständigheterna kring detta och börjar snoka runt lite.
Detta är den första romanen av Alexander McCall Smith som jag läser, trots att jag hört mycket gott om hans andra serie om Damernas Detektivbyrå. Men det är alldeles säkert inte den sista jag läser, eftersom jag köpte flera böcker av honom på bokrean.
Författaren känns lite som en blandning av Agatha Christie och Jostein Gaarder och resultatet blir inte alls tokigt. Detta är dock inte riktigt en deckare, eftersom den handlar minst lika mycket om filosofiska funderingar och moraliska aspekter som om själva brottet. Jag, som inte är så förtjust i deckare, gillar det.
Jag gillar ju böcker som får mig att tänka och det fanns en del tänkvärt i den här romanen:
Isabel hade läst att kvinnor för det mesta attackerar sina män när de upptäcker att de varit otrogna, medan männen i samma situation riktar sin fientlighet mot mannen, inkräktaren. Detta tycker jag dock inte riktigt stämmer; jag tycker att kvinnor också ofta skyller på den andra kvinnan.
En annan tänkvärd sak var konversationen som Isabel hade med en piercad ung man om varför han hade piercingar:
'Det visar att jag har min egen stil. Det här är jag. Jag är inte uniformerad.' Isabel log mot honom. Hon uppskattade hans rättframhet och hon tyckte om hans röst med det sjungande tonfallet. 'Bra', sa hon. 'Att vara uniformerad är inget att stå efter.' Hon tystnade. Solen fick ett av stiften att glittra och kasta en pytteliten, guppande reflex mot hans överläpp. 'Såvida du inte har tagit på dig en annan uniform i rena ivern att undvika uniformering. Det liiger något i det, eller hur?'
Ytterligare en sak som jag håller med om är detta om namn och identitet:
Detta var förvisso sant: våra namn är viktiga för oss, de utgör själva kärnan hos oss. Vi är rädda om våra namn och blir sårade när de förvanskas. Charles kanske inte gillar att kallas Chuck och Margaret kanske inte godkänner Maggie. Att kalla en Charles eller en Margaret för Chuck eller Maggie trots att det vållar dem obehag är att kränka dem på ett synnerligen personligt sätt; det är att självsvåldigt åstadkomma en förändring av de människor de egentligen är. Jag är i och för sig själv ganska obrydd om mitt namn och bryr mig inte om att vissa stavar det med c eller till och med ck och svarar till och med på tilltal när jag blir kallad Veronica eller Viveka, men jag hävdar ändå att namn är viktiga och jag bemödar mig alltid om att lära mig mina elevers/kursdeltagares namn. Och jag använder även smeknamn om det är ett önskemål, även om jag läst att lärare inte bör göra det eftersom man då blir mer kompis än lärare med eleverna.
Det fanns som sagt en del att fundera på i den här romanen och det gillade jag. Bitvis blev den dock lite tråkig och jag tycker nog att handlingen kunde ha kretsat lite mer kring killen som föll från balkongen i konserthuset istället för kring lösryckta filosofiska funderingar. Men jag kommer definitivt att läsa även nästa bok om Isabel Dalhousie
och det skulle jag ha gjort även om jag inte redan hade köpt den.
