Babbeldrottningen

Just nu är jag inne i en chic lit-period och har nu läst Babbeldrottningen av Meg Cabot. Den handlar om amerikanskan Lizzie som blir ensam i London sedan hennes brittiske pojkvän visat sitt rätta jag och hon vet inte var hon ska bo eller vad hon ska göra. Hon bestämmer sig för att åka till sin rumskompis från college som jobbar på ett slott i södra Frankrike. Lizzies problem är dock att hon har en tendens att säga fel saker vid fel tillfälle.

Detta är en lättläst och lättsmält roman som ger en stunds avkoppling. Som chic lit betraktat är den dock inte särskilt bra. Den är förutsägbar (men det är i och för sig all chic lit), karaktärerna är stereotypa och intetsägande och språket är fattigt.

Det jag tyckte var det bästa med romanen var igenkänningsfaktorn på vissa saker: Jag väcks ur mina funderingar av att kassörskan ger mig mina pengar. Åh, de är så fina! Mycket finare än amerikanska pengar, som bara är så... gröna. Och det finns så många olika storlekar- det brittiska pundmyntet ser ut, och känns, som en guldklimp i handen. Britterna har verkligen otroligt många olika mynt och det tog ett bra tag innan jag lärde mig känna igen dem alla (syrran hade samma problem när vi var i London i somras).

Ett annat citat som jag smålog lite åt: De sevärdheter som jag är mest intresserad av är naturligtvis-förutom Andrew- Oxfams där jag har hört att man kan göra fantastiska fynd, ett ställe som heter Topshop, som lär vara en brittisk motsvarighet till T.J Maxx och kanske H&M som vi inte har i Michigan, men som jag naturligtvis har hört talas om som ett Mecka för modeälskare.

Just att H&M skulle vara ett Mecka för modeälskare log jag lite åt. Så är det ju knappast här hemma och det gör det i alla fall lite mindre genant att jag köpte en kjol på H&M i London (i London ska man handla modekläder, inte på affärer som vi har hemma i Sverige). Top Shop är dock ett ställe som jag gillar (utom deras avdelning för Top Dog...) och sist jag var i London köpte jag ett par skitsnygga jeans på Top Shop på Oxford Street.

Men i övrigt tyckte jag att den här boken var ganska intetsägande och jag kommer att glömma den så fort jag läser något annat. Inte en som chic lit betraktat var den särskilt bra.

En liten hattaffär på hörnet

En liten hattaffär på hörnet av Marita Conlon-McKenna handlar om Ellie Matthews. När hennes mamma dör blir hon ansvarig för mammans gamla hattäffär i Dublin. Ellie blir erbjuden att sälja affären till ett fastighetsföretag som vill göra förändringar i området, men bestämmer sig för att behålla hattaffären. Hon träffar rockmanagern Rory och blir förälskad, men stöter också på fastighetsföretagets advokat Neil på de mest oväntade ställen.

Detta var en väldigt mysig och gullig liten roman. Totalt förutsägbar och bjöd inte på några överraskningar, men passade alldeles utmärkt att läsa uppkrupen i soffan med en kopp te i vintermörkret. Som andra romaner i samma genre var den lättläst och språket var enkelt. Karaktärerna var stereotypa och handlingen var som sagt mycket förutsägbar.

Denna roman är långt ifrån den bästa chic lit jag läst, men jag tyckte i alla fall att den bjöd på tillräcklig avslappning och underhållning för att vara värd att läsa.

Den jag älskar

Den jag älskar av Emily Giffin handlar om Ellen Dempsey, som har en framgångsrik karriär som fotograf, en fin våning i New York och ett perfekt äktenskap med maken Andy. Men tre månader in i det lyckliga äktenskapet stöter Ellen på Leo, hennes första stora kärlek som försvann ut ur hennes liv efter ett bråk för sju år sedan. Eftersom hon inte kan glömma Leo börjar hon ifrågasätta sitt äktenskap med Andy.

Detta är ju ett ganska uttjatat tema, men jag tycker ändå att Emily Giffin lyckas rätt bra. Det är inte uppenbart från början vilken man Ellen kommer att välja eftersom hon inte faller i fällan att porträttera den ena som en bra människa och den andra som en dålig människa. Istället har både Andy och Leo både goda och dåliga egenskaper, vilket gör att de känns som verkliga personer.

Detta är en lättläst, charmig och underhållande, och något så ovanligt som oförutsägbar, chic lit-roman som definitivt är läsvärd. Den är dock mer allvarlig och inte lika humoristisk som romaner i den här genren brukar vara, men det tycker jag inte gör något. Sedan så tycker jag i och för sig att Ellen väljer fel, men det gör ju även Ivanhoe och den romanen/filmen tröttnar man ju aldrig på trots det.