Under 2006 har jag gjort 99 inlägg i min bokblog (100 med detta), vilket innebär att jag läst 98 böcker under året. Fast jag har faktiskt läst lite fler än så, för jag har inte skrivit om riktigt alla. Det var några ungdomsböcker som jag inte orkade skriva om för att de inte var särskilt bra. Dessutom har jag läst någon enstaka Harlekinroman också, men dem är det knappast värt att skriva om i bloggen.
Vid nyår är det ju väldigt populärt att göra listor och utse Årets bästa... av allt möjligt. Så jag tänkte att jag skulle försöka göra en årets bästa-lista på de böcker jag har läst. Det var dock inte lätt, men så här ser min lista på de tio bästa böckerna ut.
1. Kärlekens dårar av Joanne Harris
2. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
3. Gentlemän och spelare av Joanne Harris
4. Solrosskogen av Torey Hayden
5. En doft av apelsin av Joanne Harris
6. Angels and demons av Dan Brown
7. En smak av vin av Joanne Harris
8. Lysistrate av Aristofanes
9. Penelopiaden av Margaret Atwood
10. Rebecca av Daphne de Maurier
söndag, december 31, 2006
fredag, december 22, 2006
Julmysteriet
Julmysteriet av Jostein Gaarder är en barnbok som är en sorts julkalenderberättelse. Den handlar om en pojke som får en gammal julkalender i en liten bokhandel. När han öppnar första luckan faller en liten lapp ut. På lappen finns en berättelse om Elisabet som får följa med en ängel på en resa i tid och rum till Betlehem för att se Jesusbarnet födas. För varje lucka som öppnas ramlar en ny lapp ut och Joakim får läsa mer om Elisabets äventyr. Kapitlen är indelade dag för dag, från 1 december till 24 december.
Jag har läst en hel del av Jostein Gaarders böcker och gillat dem. Den här boken var typisk för hans stil, även om den vänder sig till betydligt mindre barn än de övriga. Därför var den förstås också väldigt lättläst. Både historien om Joakim och om Elisabet var välkomponerade berättelser, men jag personligen hade lite svårt att engagera mig i Elisabets resa, troligtvis för att jag är ateist och inte finner berättelser om änglar och sånt särskilt intressant.
Man fick dock veta en del intressanta historiska saker också, vilket jag gillade. Jag tror att det kan väcka intresse för historia hos barn. Båda berättelserna var lite mystiska och man undrade vem Johannes, som gett Joakim julkalendern var, och skulle de få reda på vem Elisabet var? Det gjorde att man drevs framåt i läsningen. Det tog mig inte särskilt lång tid att läsa ut den här boken, eftersom det är en barnbok. Jag ångrar dock lite grann att jag inte började läsa den den 1:a december och sedan läste ett kapitel om dagen, så som det är tänkt att den ska läsas.
Jag har läst en hel del av Jostein Gaarders böcker och gillat dem. Den här boken var typisk för hans stil, även om den vänder sig till betydligt mindre barn än de övriga. Därför var den förstås också väldigt lättläst. Både historien om Joakim och om Elisabet var välkomponerade berättelser, men jag personligen hade lite svårt att engagera mig i Elisabets resa, troligtvis för att jag är ateist och inte finner berättelser om änglar och sånt särskilt intressant.
Man fick dock veta en del intressanta historiska saker också, vilket jag gillade. Jag tror att det kan väcka intresse för historia hos barn. Båda berättelserna var lite mystiska och man undrade vem Johannes, som gett Joakim julkalendern var, och skulle de få reda på vem Elisabet var? Det gjorde att man drevs framåt i läsningen. Det tog mig inte särskilt lång tid att läsa ut den här boken, eftersom det är en barnbok. Jag ångrar dock lite grann att jag inte började läsa den den 1:a december och sedan läste ett kapitel om dagen, så som det är tänkt att den ska läsas.
onsdag, december 20, 2006
Må döden sova
Må döden sova av Anna Jansson handlar om kriminalinspektör Maria Wern. På det exklusiva privatsjukhuset Cheironkliniken, som specialiserat sig på provrörsbefruktning, sker ett självmord. Och en ung kvinna av estniskt ursprung råkar ut för en olycka. Men varför slutar inte såret på hennes knä att blöda och varför vägrar hon att åka till sjukhus? Snart upptäcks att det finns ett samband mellan de båda kvinnorna.
Den här romanen var mycket lättläst även om den inte direkt var välskriven. En sak som bidrog till att den var så lättläst var att kapitlen är väldigt korta. Det händer också hela tiden väldigt mycket i den här romanen, vilket också gör att man drivs framåt i läsningen.
Ett litet irritationsmoment var det dock att hon skriver om saker som hon uppenbarligen inte har någon aning om, som t ex när hon skriver om hunden som Maria Werns familj skaffar. Så som hon beskriver den hunden låter inte som någon afghanhund jag någonsin har träffat. Uppenbarligen är Anna Jansson ingen hundkunnig människa.
Jag har tidigare läst en annan roman av Anna Jansson, Brudkronan, (som dock utkom senare än denna) och den blev jag inte särskilt imponerad av. Imponerad är jag fortfarande inte, men den här romanen var i alla fall bättre än Brudkronan. Historien var mer engagerande och intresseväckande, även om den var grymt förutsägbar. Det jag ville ha med att läsa den var en stunds enkel avkoppling och det fick jag.
Den här romanen var mycket lättläst även om den inte direkt var välskriven. En sak som bidrog till att den var så lättläst var att kapitlen är väldigt korta. Det händer också hela tiden väldigt mycket i den här romanen, vilket också gör att man drivs framåt i läsningen.
Ett litet irritationsmoment var det dock att hon skriver om saker som hon uppenbarligen inte har någon aning om, som t ex när hon skriver om hunden som Maria Werns familj skaffar. Så som hon beskriver den hunden låter inte som någon afghanhund jag någonsin har träffat. Uppenbarligen är Anna Jansson ingen hundkunnig människa.
Jag har tidigare läst en annan roman av Anna Jansson, Brudkronan, (som dock utkom senare än denna) och den blev jag inte särskilt imponerad av. Imponerad är jag fortfarande inte, men den här romanen var i alla fall bättre än Brudkronan. Historien var mer engagerande och intresseväckande, även om den var grymt förutsägbar. Det jag ville ha med att läsa den var en stunds enkel avkoppling och det fick jag.
tisdag, december 19, 2006
Nästan sant
Det finns tillfällen då jag ångrar att jag har för vana att läsa ut alla böcker, oavsett hur dåliga de är. Nästan sant av Margaret Yorke är annars en bok som jag skulle ha lagt ifrån mig redan efter ca 20 sidor. Den handlar om... Ja, egentligen vet jag inte riktigt vad den handlar om, fast lite förenklat kan man nog säga att den handlar om konsekvenserna efter ett inbrott och våldtäkt. Två män bryter sig in hos Derek och hans dotter Hanna blir våldtagen av den ene av dem, medan Derek sitter fastbunden i badrummet. Hanna blir väldigt bitter på på sin far eftersom han inte hjälpte henne och äktenskapet med hustrun Janet spricker. Sedan släpps våldtäktsmannen fri och Derek bestämmer sig för att hämnas.
Hela historien verkade väldigt spännande på baksidestexten, men författaren verkade ha svårt att välja vilken historia hon ville berätta. Jag har också väldigt svårt att engagera mig i huvudpersonerna eftersom jag tycker att deras reaktioner är fullständigt ologiska. Jag förstår mig inte på hatet som Hanna känner för sin far, för jag kan inte på något vis anse att han har någon skuld i det som inträffar. Inte heller har jag någon förståelse för Dereks lust att hämnas. Jag tycker därför att historien känns väldigt ansträngd och tillrättalagd.
Språket är också mycket dåligt. Jag har läst uppsatser av gymnasieelever som har varit bättre skrivna. I stort sett alla meningar börjar med ett substantiv eller ett personligt pronomen, vilket gör det mycket enformigt. Jag tycker rent av att det är pinsamt att läsa. Det är också en dålig översättning av en usel bok, vilket inte kan leda till något bra.
En enda positiv sak fanns dock med den här boken och det var att den faktiskt innehöll en oväntad twist på slutet. I alla fall hade jag inte förutsett det, men det kan förstås också bero på att jag inte engagerade mig särskilt mycket i läsningen.
Jag kommer inte att läsa fler böcker av den här författaren. Jag vet dock att hon har skrivit en massa böcker (kanske kvantitet får gå före kvalitet?) och det verkar som att hon är populär, men jag gillade inte alls den här boken.
Hela historien verkade väldigt spännande på baksidestexten, men författaren verkade ha svårt att välja vilken historia hon ville berätta. Jag har också väldigt svårt att engagera mig i huvudpersonerna eftersom jag tycker att deras reaktioner är fullständigt ologiska. Jag förstår mig inte på hatet som Hanna känner för sin far, för jag kan inte på något vis anse att han har någon skuld i det som inträffar. Inte heller har jag någon förståelse för Dereks lust att hämnas. Jag tycker därför att historien känns väldigt ansträngd och tillrättalagd.
Språket är också mycket dåligt. Jag har läst uppsatser av gymnasieelever som har varit bättre skrivna. I stort sett alla meningar börjar med ett substantiv eller ett personligt pronomen, vilket gör det mycket enformigt. Jag tycker rent av att det är pinsamt att läsa. Det är också en dålig översättning av en usel bok, vilket inte kan leda till något bra.
En enda positiv sak fanns dock med den här boken och det var att den faktiskt innehöll en oväntad twist på slutet. I alla fall hade jag inte förutsett det, men det kan förstås också bero på att jag inte engagerade mig särskilt mycket i läsningen.
Jag kommer inte att läsa fler böcker av den här författaren. Jag vet dock att hon har skrivit en massa böcker (kanske kvantitet får gå före kvalitet?) och det verkar som att hon är populär, men jag gillade inte alls den här boken.
måndag, december 18, 2006
En smak av vin
Så har jag läst ännu en roman av Joanne Harris, En smak av vin. Den handlar om författaren Jay, som för många år sedan skrev en bästsäljande bok. Sedan dess har han inte lyckats skriva någon fler bästsäljare, utan försörjer sig på att skriva dålig sciene-fiction och hålla skrivarkurser.
En dag får han i en annons syn på ett hus i Frankrike som påminner honom om något i hans barndom. På impuls köper han huset, lämnar flickvännen och flyttar till en liten by på franska landsbygden. Han renoverar huset och fixar till trädgården och får helt plötsligt lust att skriva igen. Med tiden lär han också känna sin mystiska granne Marise och hennes dotter.
Som vanligt när det gäller Joanne Harris böcker tyckte jag att denna var mycket bra. Jag uppskattar språket i hennes romaner och jag tycker mycket om miljöerna hon beskriver. Men kanske främst är det hennes personbeskrivningar jag tycker om. Varje karaktär i hennes romaner har en egen personlighet. I just denna roman var det också en del trevliga återseenden av karaktärerna, eftersom den utspelar sig i samma by som Choklad.
Romanen är som vanligt välskriven och tydligt uppdelad; i detta fall mellan Jays nutid (London och Lansquenet 1999) och hans barndom (Kirby Monckton 1975-1977). Det som driver en framåt i läsningen är dels att man vill veta hur det ska gå för Jay med hans nya bok och hur det ska gå för honom och Marise och dels att man vill veta vad det var som hände i hans barndom.
Detta var en mycket bra bok, men ändå inte en av hennes bästa. Jag tror att det är det lilla inslaget av övernaturlighet som gör att jag tycker så. Jag hade dock ändå väldigt svårt att lägga den ifrån mig och jag ville verkligen veta hur det skulle gå. Inte helt oväntat, eftersom jag hittills älskat alla romaner jag läst av henne (vilket är nu är alla, tror jag). Jag ser mycket fram emot att få läsa en till!
En dag får han i en annons syn på ett hus i Frankrike som påminner honom om något i hans barndom. På impuls köper han huset, lämnar flickvännen och flyttar till en liten by på franska landsbygden. Han renoverar huset och fixar till trädgården och får helt plötsligt lust att skriva igen. Med tiden lär han också känna sin mystiska granne Marise och hennes dotter.
Som vanligt när det gäller Joanne Harris böcker tyckte jag att denna var mycket bra. Jag uppskattar språket i hennes romaner och jag tycker mycket om miljöerna hon beskriver. Men kanske främst är det hennes personbeskrivningar jag tycker om. Varje karaktär i hennes romaner har en egen personlighet. I just denna roman var det också en del trevliga återseenden av karaktärerna, eftersom den utspelar sig i samma by som Choklad.
Romanen är som vanligt välskriven och tydligt uppdelad; i detta fall mellan Jays nutid (London och Lansquenet 1999) och hans barndom (Kirby Monckton 1975-1977). Det som driver en framåt i läsningen är dels att man vill veta hur det ska gå för Jay med hans nya bok och hur det ska gå för honom och Marise och dels att man vill veta vad det var som hände i hans barndom.
Detta var en mycket bra bok, men ändå inte en av hennes bästa. Jag tror att det är det lilla inslaget av övernaturlighet som gör att jag tycker så. Jag hade dock ändå väldigt svårt att lägga den ifrån mig och jag ville verkligen veta hur det skulle gå. Inte helt oväntat, eftersom jag hittills älskat alla romaner jag läst av henne (vilket är nu är alla, tror jag). Jag ser mycket fram emot att få läsa en till!
fredag, december 15, 2006
Nymåne
Romanen Nymåne av Diana Abu-Jabar handlar om trettionioåriga Sirine, som jobbar som kock på en arabisk restaurang i Kalifornien. En dag träffar hon Hanif, som kommit till USA som flykting från Irak. De blir förälskade i varandra, men problem uppstår på grund ett misstag och på grund av Hanifs hemligheter om det förflutna.
Den här romanen är mycket välskriven och författarinnan lyckas verkligen förmedla allting via de fem sinnena. Man kan nästan känna lukten och smaken av all mat som Sirine lagar. Språket i boken är mycket bra och beskrivningarna av omgivningarna gör att man nästan kan se hur det ser ut.
Det var också väldigt intressant att läsa om erfarenheter från flyktingar, invandrare och andragenerationens invandrare i USA. Jag känner igen mycket av deras tankar och känslor från bl a Jonas Hassen Khemiris böcker Ett öga rött och Montecore- en unik tiger.
Berättelsen om Sirine och Hanif är intressant, men jag hade ändå svårt att bli verkligt fast för den här boken. Det tog tid att komma in i den, men inte ens när jag väl hade börjat intressera mig för huvudpersonerna och deras öde lyckades jag hålla intresset vid liv någon längre stund. Så länge jag fortfarande läste kände jag en viss drivkraft att läsa vidare, men när jag lade boken ifrån mig kände jag ingen längtan att återvända till den och jag hade till och med svårt att komma ihåg vad som hade hänt senast jag läste. Detta trots att jag började läsa den på torsdag eftermiddag och läste ut den på eftermiddagen dagen efter.
Trots detta kan jag inte påstå att detta var en dålig bok, men den var heller ingen jättebra bok. Snarare var den väl medelmåttig. Det är möjligt att jag kommer att läsa även andra böcker av den här författaren, men jag kommer inte att aktivt leta efter dem.
Den här romanen är mycket välskriven och författarinnan lyckas verkligen förmedla allting via de fem sinnena. Man kan nästan känna lukten och smaken av all mat som Sirine lagar. Språket i boken är mycket bra och beskrivningarna av omgivningarna gör att man nästan kan se hur det ser ut.
Det var också väldigt intressant att läsa om erfarenheter från flyktingar, invandrare och andragenerationens invandrare i USA. Jag känner igen mycket av deras tankar och känslor från bl a Jonas Hassen Khemiris böcker Ett öga rött och Montecore- en unik tiger.
Berättelsen om Sirine och Hanif är intressant, men jag hade ändå svårt att bli verkligt fast för den här boken. Det tog tid att komma in i den, men inte ens när jag väl hade börjat intressera mig för huvudpersonerna och deras öde lyckades jag hålla intresset vid liv någon längre stund. Så länge jag fortfarande läste kände jag en viss drivkraft att läsa vidare, men när jag lade boken ifrån mig kände jag ingen längtan att återvända till den och jag hade till och med svårt att komma ihåg vad som hade hänt senast jag läste. Detta trots att jag började läsa den på torsdag eftermiddag och läste ut den på eftermiddagen dagen efter.
Trots detta kan jag inte påstå att detta var en dålig bok, men den var heller ingen jättebra bok. Snarare var den väl medelmåttig. Det är möjligt att jag kommer att läsa även andra böcker av den här författaren, men jag kommer inte att aktivt leta efter dem.
tisdag, december 12, 2006
My heartbeat
När jag skulle välja ungdomsböcker för mina skoluppgifter lånade jag hem ett antal böcker och My heartbeat av Garret Freymann-Weyr var en av dem. Den handlar om Ellen, som är förälskad i sin bror Links bästa kompis James. En dag påpekar en tjej i skolan att Link och James uppför sig som ett par. Det får Ellen att börja fundera på om det kan vara så och allting blir upp-och nervänt i familjen.
Historien verkade väldigt lovande på baksidestexten, tyckte jag, men det uppfylldes inte. Det fanns egentligen ingenting i den här boken som kändes trovärdigt. Inte ens i USA, där boken utspelar sig, kan en fjortonåring vara så blåögd att hon tror att det inte finns några problem med att vara homosexuell eftersom alla lagar som förbjuder det är upphävda.
Det känns inte heller särskilt trovärdigt att Ellen läser böcker som Jane Eyre, Stolhet och fördom och Oskuldens tid och ser på filmer som Casblanca, även om pappan är en akademisk snobb. Dessutom skriver författaren om handlingen i dessa böcker och filmer (och andra) som om läsaren redan känner till dem, vilket knappast är fallet om man vänder sig till fjorton- femtonåringar.
Språket i boken var dock lätt och den var också väldigt kort. Med tanke på det skulle den ha kunnat gå att använda i en gymnasieklass, men jag tror att det skulle vara svårt att få dem att engagera sig i handlingen. Därför kommer jag inte att använda mig av den i min undervisning och jag kommer knappast att läsa mer av den här författarinnan heller. Det enda kloka hon skriver i den här boken följer hon inte ens själv: A good book is a reflection of some kind of truth.
Historien verkade väldigt lovande på baksidestexten, tyckte jag, men det uppfylldes inte. Det fanns egentligen ingenting i den här boken som kändes trovärdigt. Inte ens i USA, där boken utspelar sig, kan en fjortonåring vara så blåögd att hon tror att det inte finns några problem med att vara homosexuell eftersom alla lagar som förbjuder det är upphävda.
Det känns inte heller särskilt trovärdigt att Ellen läser böcker som Jane Eyre, Stolhet och fördom och Oskuldens tid och ser på filmer som Casblanca, även om pappan är en akademisk snobb. Dessutom skriver författaren om handlingen i dessa böcker och filmer (och andra) som om läsaren redan känner till dem, vilket knappast är fallet om man vänder sig till fjorton- femtonåringar.
Språket i boken var dock lätt och den var också väldigt kort. Med tanke på det skulle den ha kunnat gå att använda i en gymnasieklass, men jag tror att det skulle vara svårt att få dem att engagera sig i handlingen. Därför kommer jag inte att använda mig av den i min undervisning och jag kommer knappast att läsa mer av den här författarinnan heller. Det enda kloka hon skriver i den här boken följer hon inte ens själv: A good book is a reflection of some kind of truth.
måndag, december 11, 2006
Drömmarnas väg
Drömmarnas väg är skriven av Nicholas Sparks och är en kärleksroman. Dne handlar om Miles Ryan, vars hustru Missy blev påkörd av en smitare och lämnar Miles ensam med sonen Jonah. Två år senare träffar Miles Jonahs lärarinna Sarah och de blir förälskade i varandra. Men så uppdagas en förödande hemlighet och allting blir annorlunda.
Jag hade lite svårt att komma in i den här romanen. Någonstans i mitten blev jag intresserad av att få veta hur det skulle gå, men den sista tredjedelen eller så tappat jag intresset igen. Historien var inte tillräckligt engagerande och jag kände inte att jag hade något gemensamt med någon av karaktärerna.
Boken kändes också väldigt mycket amerikansk, vilket kan ha bidragit till att jag inte gillade den. Dessutom var den uruselt översatt, t ex var många amerikanska uttryck bara direktöversatta till svenska.
Den delar av boken som intresserade mig var när Miles och Sarah börjar träffas samt de avsnitt med kursiv stil där smitaren berättar sin version om vad som hände då Missy blev påkörd. I och för sig misstänkte jag ganska tidigt vem det kunde vara, men en drivkraft att fortsätta läsningen är ju just det att man vill veta om man hade rätt eller inte.
Men jag imponerades inte att Nicholas Sparks som författare. Det känns nästan som att han anstränger sig lite för hårt för att skapa en intressant historia, dock utan att lyckas. Jag kommer knappast att läsa något mer av honom.
Jag hade lite svårt att komma in i den här romanen. Någonstans i mitten blev jag intresserad av att få veta hur det skulle gå, men den sista tredjedelen eller så tappat jag intresset igen. Historien var inte tillräckligt engagerande och jag kände inte att jag hade något gemensamt med någon av karaktärerna.
Boken kändes också väldigt mycket amerikansk, vilket kan ha bidragit till att jag inte gillade den. Dessutom var den uruselt översatt, t ex var många amerikanska uttryck bara direktöversatta till svenska.
Den delar av boken som intresserade mig var när Miles och Sarah börjar träffas samt de avsnitt med kursiv stil där smitaren berättar sin version om vad som hände då Missy blev påkörd. I och för sig misstänkte jag ganska tidigt vem det kunde vara, men en drivkraft att fortsätta läsningen är ju just det att man vill veta om man hade rätt eller inte.
Men jag imponerades inte att Nicholas Sparks som författare. Det känns nästan som att han anstränger sig lite för hårt för att skapa en intressant historia, dock utan att lyckas. Jag kommer knappast att läsa något mer av honom.
måndag, december 04, 2006
Ett enda ögonblick
Jag har nu läst ännu en thriller av Harlan Coben. Denna heter Ett enda ögonblick och handlar om Grace, som hittar ett gammalt foto instoppat bland familjens semesterbilder. Och det ser ut som om hennes man Jack är en av personerna på bilden, men han förnekar det. Morgonen därpå är dock Jack spårlöst försvunnen. Polisen vill inte hjälpa till så Grace inleder därför ett eget sökande efter sin make. Det visar sig dock att hon inte är den enda som söker efter honom; också en yrkesmördare och en FBI-agent är ute efter honom.
Som vanligt har Harlan Coben lyckats bra med att skapa en spännande historia. Den kanske inte är den mest trovärdiga historia jag har läst, men den erbjuder både spänning och tankearbete. Det känns nästan som att läsa en film och jag hade många gånger svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville veta hur det skulle gå.
Historien fångade mig faktiskt mer än hans andra böcker, men intrycket förstördes till viss den av några småsaker. En grej var att Coben inte kunde hålla isär detaljerna. En av karaktärerna anges vara 1.93 och väga 120 kg, men på ett annat ställe (i samma kapitel!) står det att han är 1.88 och väger 95 kg. En annan grej var att Grace, som bodde i Frankrike, ville åka tillbaka till USA när hon blev gravid för att uppfostra sina barn i de frias och de tappras land. Patetiskt!
Men på det stora hela så gillade jag den här boken. Den var som sagt spännande och den fångade mitt intresse redan på första sidan. Den var inte heller lika förutsägbar som böcker i denna genre ofta är. Med all sannolikhet kommer jag att läsa även Harlan Cobens nästa thriller, för de bjuder på en stunds angenäm avkoppling.
Som vanligt har Harlan Coben lyckats bra med att skapa en spännande historia. Den kanske inte är den mest trovärdiga historia jag har läst, men den erbjuder både spänning och tankearbete. Det känns nästan som att läsa en film och jag hade många gånger svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville veta hur det skulle gå.
Historien fångade mig faktiskt mer än hans andra böcker, men intrycket förstördes till viss den av några småsaker. En grej var att Coben inte kunde hålla isär detaljerna. En av karaktärerna anges vara 1.93 och väga 120 kg, men på ett annat ställe (i samma kapitel!) står det att han är 1.88 och väger 95 kg. En annan grej var att Grace, som bodde i Frankrike, ville åka tillbaka till USA när hon blev gravid för att uppfostra sina barn i de frias och de tappras land. Patetiskt!
Men på det stora hela så gillade jag den här boken. Den var som sagt spännande och den fångade mitt intresse redan på första sidan. Den var inte heller lika förutsägbar som böcker i denna genre ofta är. Med all sannolikhet kommer jag att läsa även Harlan Cobens nästa thriller, för de bjuder på en stunds angenäm avkoppling.
söndag, december 03, 2006
Anybody out there?
Anybody out there? är Marian Keyes senaste roman. Jag vet inte om den har kommit ut på svenska än. Detta är en roman som handlar om en av de fem systrarna Walsh. Eftersom jag har läst nästan allt Marian Keyes har skrivit så har jag också läst de tidigare böckerna om systrarna Walsh; Vattenmelonen, En oväntad semester och Änglar. Denna handlar om den näst yngsta systern Anna. När boken börjar befinner hon sig hemma i Dublin där hon återhämtar sig efter en olycka. Men snart åker hon tillbaka New York där hon jobbar för ett kosmetikaföretag. Anledningen till att hon vill åka tillbaka är att hon vill vara nära sin man Aidan, även om han inte verkar vilja ta kontakt med henne.
Den här romanen skiljer sig något från Keyes andra feel-good romaner, eftersom den faktiskt inte handlar om att må bra- snarare tvärtom. Fast visst finns det delar i den som är lyckliga och fina, men mest tycker jag att den kändes allvarlig. Men den handlar om ett ämne som är viktigt att ta upp, så jag har egentligen inget emot det. Det jag inte gillar är hur boken marknadsförs på omslaget, med kommentarer som "There's a laugh in every line" och "Wildly funny and romantic". Visserligen handlar dessa kommentarer om hennes andra böcker, men det känns ändå mycket malplacerat, eftersom den här boken inte alls är rolig på samma sätt som hennes andra böcker. Inte ens kommentaren "Hilarious, heartbreaking and life-affirming, Marian's unforgettable new novel is as epic as it is entertaining", som faktiskt gäller just den här boken, tycker jag passar in. Den bejakar livet, ja, men inte annat än undantagsvis är den rolig.
I själva verket handlar boken om sorg och dess olika stadier som t ex förnekelse och ilska. På sina ställen försöker Marian Keyes att lätta upp det tunga med försök att vara rolig, men jag tycker inte att hon lyckas särskilt bra. Ett exempel på detta är mailen från systern Helen, där hon berättar om sitt jobb som privatdetektiv och om ett uppdrag åt den irländska maffian. Det hela känns mest bara löjligt och jag tycker att Keyes kunde ha hoppat över den delen. Mest roande är dock kärlekshistorien mellan Annas kompis Jaqui och Joey, en vän till hennes svåger Luke. Den bjuder i alla fall på en del skratt mitt i allt elände.
Men trots allt var det en stunds avkoppling att läsa den här boken. Faktiskt en ganska lång stunds avkoppling, eftersom den är 600 sidor lång och inbunden. I och för sig tycker jag att den kunde ha kortats ner lite grann och jag skulle nog ha föredragit att läsa den i pocketformat, eftersom den blev ganska tung att hålla i. Jag tyckte i alla fall att det var kul att få läsa om ännu en av systrarna Walsh; jag hade nästan börjat tro att Marian Keyes inte tänkte skriva fler böcker om dem eftersom det kommit som många andra böcker emellan. Men jag ser fram emot att läsa om den sista av systrarna Walsh, Helen, eftersom jag hela tiden tyckt att hon är den intressantaste systern. I själva verket kommer jag att läsa nästa bok, oavsett vem den handlar om.
Den här romanen skiljer sig något från Keyes andra feel-good romaner, eftersom den faktiskt inte handlar om att må bra- snarare tvärtom. Fast visst finns det delar i den som är lyckliga och fina, men mest tycker jag att den kändes allvarlig. Men den handlar om ett ämne som är viktigt att ta upp, så jag har egentligen inget emot det. Det jag inte gillar är hur boken marknadsförs på omslaget, med kommentarer som "There's a laugh in every line" och "Wildly funny and romantic". Visserligen handlar dessa kommentarer om hennes andra böcker, men det känns ändå mycket malplacerat, eftersom den här boken inte alls är rolig på samma sätt som hennes andra böcker. Inte ens kommentaren "Hilarious, heartbreaking and life-affirming, Marian's unforgettable new novel is as epic as it is entertaining", som faktiskt gäller just den här boken, tycker jag passar in. Den bejakar livet, ja, men inte annat än undantagsvis är den rolig.
I själva verket handlar boken om sorg och dess olika stadier som t ex förnekelse och ilska. På sina ställen försöker Marian Keyes att lätta upp det tunga med försök att vara rolig, men jag tycker inte att hon lyckas särskilt bra. Ett exempel på detta är mailen från systern Helen, där hon berättar om sitt jobb som privatdetektiv och om ett uppdrag åt den irländska maffian. Det hela känns mest bara löjligt och jag tycker att Keyes kunde ha hoppat över den delen. Mest roande är dock kärlekshistorien mellan Annas kompis Jaqui och Joey, en vän till hennes svåger Luke. Den bjuder i alla fall på en del skratt mitt i allt elände.
Men trots allt var det en stunds avkoppling att läsa den här boken. Faktiskt en ganska lång stunds avkoppling, eftersom den är 600 sidor lång och inbunden. I och för sig tycker jag att den kunde ha kortats ner lite grann och jag skulle nog ha föredragit att läsa den i pocketformat, eftersom den blev ganska tung att hålla i. Jag tyckte i alla fall att det var kul att få läsa om ännu en av systrarna Walsh; jag hade nästan börjat tro att Marian Keyes inte tänkte skriva fler böcker om dem eftersom det kommit som många andra böcker emellan. Men jag ser fram emot att läsa om den sista av systrarna Walsh, Helen, eftersom jag hela tiden tyckt att hon är den intressantaste systern. I själva verket kommer jag att läsa nästa bok, oavsett vem den handlar om.
fredag, december 01, 2006
Junk
Junk av Melvin Burgess är ännu en engelsk ungdomsroman som jag har läst inför en skoluppgift. Den handlar om Tar och Gemma, som fjorton år gamla rymmer hemifrån. De hamnar i storstaden Bristol, där de snart finner vänner bland husockupanterna. Snart blir de också vänner med Lily och Rob, som bara är ett par år äldre än de själva. Lily och Rob använder heroin och Gemma och Tar börjar också använda det. I början är allt bra, men sedan börjar allting gå utför.
Boken spänner sig över en ganska lång tid- från det att Gemma och Tar är fjorton tills de är nitton. Under dessa år sjunker de djupare och djupare in i missbruket. Melvin Burgess skildrar detta på ett mycket realistiskt sätt. Han använder sig också av ett ganska annorlunda sätt att berätta Gemma och Tars historia. Även om de är huvudpersoner i boken så låter han också åtta av de andra karaktärerna komma till tals i sina egna kapitel. Det gör att man får flera sidor på historien, som då blir mer nyanserad.
Detta är en väldigt gripande historia. I början hade jag lite svårt att komma in i den, men när jag väl gjorde det ville jag läsa vidare för att se hur det skulle gå för Tar och Gemma. Jag tycker att slutet var bra; det var hoppfullt, men realistiskt. Jag tycker att det var ett bra grepp att dela upp kapitlen mellan karaktärena, för att göra historien mer nyanserad. Men jag tycker nog att det var lite för många karaktärer som fick komma till tals. Det kunde ibland bli lite svårt att hålla reda på vem som hade ordet i just det kapitlet.
Språket var inte heller särskilt bra. Jag ogillar när författare använder ihopdragna former och det var ibland svårt att hänga med. Det var också ganska mycket slang i boken, vilket kan vara svårt när man läser på engelska. Mest var det slang som gäller drogvärlden och det är nog inte ett vokabulär som alla behärskar. Bokens titel, Junk, är t ex slang för heroin. Men trots detta tror jag att det finns möjlighet att använda boken i undervisning. Inte minst för att diskutera, men också för att göra karaktärsanalyser, vilket blir extra intressant när karaktärerna inte bara beskrivs av sina egna tankar och handlingar utan också av andra syn på deras handlingar.
Boken spänner sig över en ganska lång tid- från det att Gemma och Tar är fjorton tills de är nitton. Under dessa år sjunker de djupare och djupare in i missbruket. Melvin Burgess skildrar detta på ett mycket realistiskt sätt. Han använder sig också av ett ganska annorlunda sätt att berätta Gemma och Tars historia. Även om de är huvudpersoner i boken så låter han också åtta av de andra karaktärerna komma till tals i sina egna kapitel. Det gör att man får flera sidor på historien, som då blir mer nyanserad.
Detta är en väldigt gripande historia. I början hade jag lite svårt att komma in i den, men när jag väl gjorde det ville jag läsa vidare för att se hur det skulle gå för Tar och Gemma. Jag tycker att slutet var bra; det var hoppfullt, men realistiskt. Jag tycker att det var ett bra grepp att dela upp kapitlen mellan karaktärena, för att göra historien mer nyanserad. Men jag tycker nog att det var lite för många karaktärer som fick komma till tals. Det kunde ibland bli lite svårt att hålla reda på vem som hade ordet i just det kapitlet.
Språket var inte heller särskilt bra. Jag ogillar när författare använder ihopdragna former och det var ibland svårt att hänga med. Det var också ganska mycket slang i boken, vilket kan vara svårt när man läser på engelska. Mest var det slang som gäller drogvärlden och det är nog inte ett vokabulär som alla behärskar. Bokens titel, Junk, är t ex slang för heroin. Men trots detta tror jag att det finns möjlighet att använda boken i undervisning. Inte minst för att diskutera, men också för att göra karaktärsanalyser, vilket blir extra intressant när karaktärerna inte bara beskrivs av sina egna tankar och handlingar utan också av andra syn på deras handlingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)