Det röda rummet

Det röda rummet av Nicci French är egentligen skriven av två personer. Nicci French är en pseudonym för de äkta makarna Sean French och Nicci Gerrard, som båda två är journalister. Att det är två personer som skrivit den märks dock inte när man läser romanen.

Det röda rummet handlar om Kit Quinn, som är psykolog. Hon blir attackerad och svårt skadad vid ett överfall och när hon kommer tillbaka till arbetet får hon i uppgift att jobba med ett mord, där mannen som överföll henne är misstänkt. Hon avskyr honom, men är inte alls lika säker som polisen på att han är skyldig. Hon får därför bedriva lite av en egen undersökning för att få reda på hur det ligger till.

Jag är inte riktigt säker på hur man ska kategorisera den här romanen, men jag gissar att det ska föreställa vara en psykologisk thriller. Jag tyckte dock inte att den var tillräckligt spännande för att vara en thriller, även om den hade potential att vara spännande. För min del hade den också gärna kunnat få vara mer psykolgisk, d v s gå lite mer på djupet i karaktärernas tankar och känslor.

Jag tyckte att handlingen var helt okej, men karaktärerna kändes ganska stereotypa. Av någon anledning hade jag också svårt för huvudpersonens namn, Kit Quinn. Jag tyckte inte att hennes karaktär passade att heta Kit (det hade varit bättre med Katherine, som hon hette egentligen). Och när hon kallades doktor Quinn började jag bara tänka på TV-serien Doctor Quinn- Medicine Woman, som gick för länge sedan. När jag gick en kurs i litterär gestaltning pratade vi om att karaktärernas namn är viktiga och det blev ganska tydligt här (även om det kanske bara är jag som tycker så).

Romanen var väldigt lättläst, tack vare korta kapitel, enkelt språk och mycket dialog. Dialogen kunde dock ha kortats ner en del, eftersom jag tyckte att de pladdrade lite väl mycket om oväsentligheter ibland. Detta var en ganska medelmåttig roman, varken bra eller dålig. Den passade mig i alla fall väldigt bra att läsa just nu eftersom jag har mycket att göra och behöver läsa för avkopplingens skull. Då passar det bra med en sådan här roman som inte kräver så mycket engagemang från läsaren.

Den tionde kretsen

Den tionde kretsen är skriven av Jodi Picoult och handlar om fjortonåriga Trixie, som just blivit dumpad av sin pojkvän. På en fest blir hon våldtagen och det påverkar hela hennes familj. Hennes pappa blundar både för det faktum att Trixie håller på att bli vuxen och att hans fru har ett förhållande med en annan man. Händelsen med våldtäkten får hennes pappa att bege sig till helvetet och tillbaka för att skydda sin dotter.

Jag har tidigare läst tre andra romaner av Jodi Picault: Allt för min syster, Försvinnanden och Mercy. De två förstnämnda samt Den tionde kretsen är de enda av hennes romaner som kommit ut på svenska, men hon har skrivit flera andra romaner. Jag funderade på att köpa den här romanen när jag var i England och nu ångrar jag att jag inte gjorde det. Jag tror att det hade gett mer att läsa den på originalspråk, för jag tror att det försvann en del i översättningen.

Enligt min mening är den här romanen det bästa jag har läst av Jodi Picoult. De andra har också varit helt okej, men de har också varit lite väl lika varandra i upplägget. Den här boken är lite annorlunda jämfört med de andra. Jag gillade parallellerna med Dantes Inferno, dels för att jag gillar den och dels för att det ger läsaren lite att tänka på (och mig som lärare har det också gett en del idéer hur man kan jobba med Inferno).

Handlingen i romanen är intressant och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Trixie och hennes familj. Karaktärerna är kanske lite slätstrukna och det är egentligen bara Trixies pappa Daniel som jag riktigt känner för. Han känns som en trovärdig och trevlig karaktär, medan övriga är lite stereotypa. Lite irriterar jag mig också på vissa av karaktärernas namn. Huvudpersonen heter egentligen Beatrice, efter Dante Alighieris älskade, men vill bli kallad Trixie vilket känns obegripligt för mig. Trixie låter som en urblåst blondin, fast är i själva verket rödhårig och intelligent. Trixies bästa vän heter Zephyr och liknande namn är inte ovanliga bland Trixies skolkamrater.

Jag har upprepade gånger poängterat att jag gillar böcker med korta kapitel och jag tycker att den här romanen har för långa kapitel. Jag har svårt att lägga ifrån mig en roman utan att ha läst ut kapitlet, men med kapitel som är upp emot femtio sidor långa så blev jag ibland tvungen att göra det. Det är extra svårt när det är en bra roman och man gärna vill läsa vidare.

Mellan varje kapitel finns också en tecknad serie, som handlar om superhjälten Duncan, som tillsammans med Vergilius beger sig till helvetet för att rädda dottern Tracy. Trixies pappa Daniel är serietecknare och det ska föreställa vara den serie han för tillfället jobbar med. Jag är inte särskilt förtjust i teckande serier med monster och action och denna serie är precis en sådan. Därför läste jag mest bara pratbubblorna, men jag tycker ändå att serien var ett ovanligt och intressant grepp. Speciellt uppskattade jag att författaren gömt ett hemligt meddelande i serierutorna (vilket står i slutet av romanen, så jag fick gå tillbaka och bläddra i serierna för att hitta det).

Den här romanen var väldigt bra och har också gjort att jag förmodligen kommer att läsa mer av Jodi Picoult i framtiden. Anledningen till att jag inte köpte den i England var att jag tyckte att det jag läst av henne tidigare började kännas enformigt, men den här romanen var en positiv överraskning.

Ljus över snö

Jag har nu läst ännu en av de böcker som jag köpte på bokrean, Ljus över snö av Anita Shreve. Det var inte en av de böcker som jag hade planerat att köpa, men eftersom jag hade fått pengar i julklapp hade jag råd att köpa mer än jag hade trott, så jag valde att köpa den här också.

Huvudperson i romanen är Nicky, som två år tidigare flyttade till New Hampshire med sin pappa efter att Nickys mamma och ettåriga lillasyster dött i en bilolycka. De bor i ett ensligt hus vid en dåligt underhållen väg. En dag när de är ute på en vinterpromenad hör de ett ljud och hittar en alldeles nyfödd baby som uppenbarligen lämnats i vinterkylan för att dö.

Jag ångrar absolut inte att jag köpte den här romanen, för den var väldigt bra. Jag fastnade i berättelsen på en gång, förmodligen för att det är en så hemskt att lämna ett nyfött barn ute i skogen. Jag ville läsa vidare för att få veta vad som ska hända med barnet de hittade, men också för att få reda på vem som lämnat barnet och varför.

Berättar-jaget, som är trettio år när hon berättar, men tolv år i berättelsen, är dock inte den mest intressanta karaktären. Det är i och för sig intressant att läsa hennes tankar om olyckan när hon förlorade sin mamma och lillasyster och om hennes förhållande till pappan, men det är ingen originell berättelse. Därför tycker jag att det nyfödda barnets mamma är en betydligt intressantar karaktär.

Romanen gick fort att läsa, dels beroende på att den är enkelt skriven och dels beroende på att handlingen är så pass intressant. Det enkla språket står också lite i kontrast till de djupa känslorna. Teman som sorg, förlust och konflikter tas upp i de små detaljerna i berättelsen och det uppskattar jag. Jag föredrar att själv dra mina slutsatser om huvudpersonernas tankar och känslor efter vad de gör, inte vad det står att de tycker och känner.

Eftersom jag tycker om romaner som får läsaren att tänka och känna så gillade jag den här romanen. I och för sig tyckte jag nog att slutet kunde ha varit lite annorlunda och lite mindre lyckligt, men det är en petitess. Anita Shreve, som jag aldrig hört talas om tidigare, har skrivit ett tiotal romaner innan denna så kommer jag helt säkert att försöka läsa mer av henne i framtiden.

Wilderness Tips

Wilderness Tips är en novellsamling av Margaret Atwood. Det är tio noveller i samlingen, med ganska varierande handling. Den bästa novellen tyckte jag var "True Trash", som handlar om en tonårspojke på läger, som tillsammans med sina kompisar spionerar på kvinnorna som serverar maten. Det var en väldigt trevlig stämning i novellen och även om jag hade förutsett slutet så tyckte jag om det.

Jag gillade också "Hairball", som handlar om en kvinna som har ett förhållande med en gift man. Den gillade jag för att den var lite överraskande äcklig. En annan novell som jag gillade var "The Age of Lead", eftersom jag gillade cirkelresonemanget i den.

De övriga novellerna var också väldigt bra och i alla kunde man känna igen Margaret Atwoods sätt och stil. Novellen "Uncles", som handlar om en framgångsrik journalist, påminner lite grann om Cat's Eye. Inte för att handlingen är lika, utan för att de båda handlar om kvinnor som är framgångsrika på sitt område. Och på något vis, kanske för att farbröder spelar en stor roll för en ung flicka som förlorat sin far i Vietnamkriget, påminde den mig också om In Country av Bobbie Ann Mason, som jag också tyckte om.

Alla novellerna i den här samlingen var bra, även om jag gillade vissa mer. Jag har tidigare läst några romaner av Margaret Atwood, t ex den tidigare nämnda Cat's Eye, Tjänstekvinnan, Penelopiaden och Oryx och Crake. Dessa tre romaner är ganska olika, fast har ändå en stil som är Margareet Atwoods egen. Hon har varit verksam som författare rätt länge och har varit ganska produktiv. Jag gillar hennes sätt att skriva och kommer alldeles säkert att läsa mer av henne.

Mannen i mina drömmar

Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld handlar om Hannah, som man får följa från det att hon är fjorton år tills hon är tjugoåtta. Hannah kommer från en dysfunktionell familj och hon funderar och reflekterar mycket å vad hon gör. Det gör att hon inte riktigt lever livet, utan funderar mest över det. Detta gör att hon får svårt med relationer till män och det är förstås också en källa till funderingar för Hannah. Inte förrän hon blir vuxen börjar hon förstå sig själv och vad hon vill ha ut av livet.

Huvudpersonen Hannah är inte alltid en sympatisk person och jag blev ibland oerhört frustrerad på hur hon beter sig och vad hon säger. Jag retade mig också på hennes sätt att överanalysera allting. Samtidigt känner jag igen mycket av mig själv i henne. Kanske är det därför som jag blir så irriterad på henne ibland. Huvudpersonen Hannah påminner väldigt mycket om huvudpersonen i Curtis Sittenfelds debutroman, I en klass för sig. Jag kände dock igen mig lite mer i Hannah än i Lee, kanske beroende på att jag inte har några personliga erfarenheter av internatskolor. Hannahs collegeliv med studier, fester och killar är något som jag har mer erfarenhet av.

Bitvis är den här romanen också ganska rolig och jag gillar Sittenfelds enkla, lättlästa sätt att skriva. Det passar för den här typen av roman; en sorts chic-lit, fast lite mera dystert och realistiskt.

Jag tyckte mycket om Curtis Sittenfelds förra roman när jag läste den för ett tag sedan. Den här romanen skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från den. Båda handlar om unga kvinnor som funderar lite för mycket på sitt liv och på att passa in. Båda romanerna är också supplagda på samma sätt. De är uppdelade i kapitel som motsvarar en period i huvudpersonens liv och fungerar nästan som avslutade noveller. Den här romanen sträcker sig dock över en längre tid än I en klass för sig, trots att den senare är längre. Det gör att den här romanen känns lite mer upphackad och fragmentarisk än I en klass för sig.

Jag har inget emot att man lägger upp en roman på det viset, men jag tycker att det är lite fantasilöst att göra det två gånger i rad. Nästa gång jag läser en roman av Curtis Sittenfeld hoppas jag på att få läsa en roman med obruten kronologi. Jag tyckte om den här romanen, även om jag inte tyckte att den var riktigt lika bra som den föregående, och jag kommer med all sannolikhet att läsa fler romaner av den här författaren.

Mörkrets väg

Mörkrets väg av Michael Cox har undertiteln En bekännelse och det handlar alltså om en mördares bekännelse. I en mörk gränd i London mördas en rödhårig man och mördaren är Edward Glyver. Men bekännelsen handlar egentligen inte om mördet på den rödhårige mannen; det mordet sker bara för övnings skull. Edward Glyver har planer på att mörda en annan man och romanen är en bekännelse till det. I tillbakablickar får man veta vad som har hänt och vad som leder till att Glyver vill mörda den mannen.

I baksidestexten står Vår oberäknelige berättare tar med oss på en gastkramande resa djupt ner till skumma viktorianska gränder, opiumhålor och snuskiga bordeller fulla av förtappade kvinnor, men också till det förtjusande godset Evenwood och det tyckte jag lät väldigt intressant. Romanens första mening, Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn's* och intog en ostronsupé. (som också citeras på framsidan) känns också väldigt lovande

Tyvärr håller inte romanen riktigt vad den lovar i baksidestexten. Jag är inte särskilt förtjust i romaner som skrevs i 1800-talets England, t ex romaner av Jane Austen eller systrarna Brontê, eftersom jag tycker att de är ganska ointressanta och intetsägande. Det intresserar mig inte att läsa om fina damer och herrar som går på picnic eller om den högttravande kärlek som romanerna ofta handlar om. Undantaget är Dickens, eftersom jag tycker att han också lyckas skildra Londons slum och dess människor på ett bra sätt.

Mörkrets väg jämförs naturligtvis med Dickens och jag hade därför hoppats på att en modern roman om den tiden skulle kunna skildra Londons slum på ett ännu bättre sätt. Men faktum är att den knappt alls utspelar sig på bordeller och i opiumhålor. Ett besök i en opiumhåla, vilket skildras på ca en sida (av 577) tycker jag är lite för lite för att ens nämnas i baksidestexten. Bordeller är dock mer förekommande, men det handlar mest om att Edward träffar sin flickvän och handlar inte så mycket om bordellerna i sig.

Det finns dock också likheter med Dickens och jag föreställer mig att han varit en stor inspirationskälla för författaren. Edvards sökande efter sin identitet påminner en del om Oliver Twists och det finns ett flertal allusioner till verk av Dickens, t ex omnämns i förbigående en karaktär vid namn Sykes och en karaktär läser tidningsutgåvan av David Copperfield.

Författaren borde ha insett att han skulle komma att jämföras med Dickens, men också att han skulle komma till korta jämfört med Dickens. Ändå kan jag inte låta bli att beundra ambitionen. Det är helt uppenbart att författaren har lagt ner väldigt mycket arbete på romanen och att han har stora kunskaper om det viktorianska England och även kunskaper i litteratur och mytologi. Det märks att romanen är väl genomarbetad och planerad (det står på baksidan att han planerat den i 30 år).

Tyvärr är det också till nackdel för romanen. Jag kan på sätt och vis förstå att man om man hållit på så länge och lärt sig så mycket vill ha med så mycket som möjligt av det man kan och vet, men som författare måste man lära sig att sålla. Allt för mycket information gör den här romanen bitvis seg och tröttsam att läsa.

Den är också skriven på ett sätt som imiterar 1800-talsromaner. Det är skickligt gjort att imitera det sätt som man skrev på den tiden, men samtidigt blir det ibland lite tungläst eftersom språket är lite krångligare och orden lite svårare (det var faktiskt ett par ord som jag inte förstod och det hör inte till vanligheterna). Typiskt för 1800-talsromaner (enligt min mening) är att handlingen inte drivs framåt med något vidare tempo, utan saker ältas om och upprepas och det gör också att den här romanen känns seg att läsa.

Ett annat speciellt drag i den här romanen är den låtsade autenticiteten. Boken inleds med ett förord från en fiktiv utgivare och i förordet ges intrycket av att romanen är skriven av Edvard Glyver själv och funnen många år senare. Samma drag användes t ex i Robinson Crusoe, men det är skillnad på läsare på 1700-talet och på 2000-talet. På 1700-talet trodde läsarna att romanen var ett vittnesbörd från en skeppsbruten, men läsarna på 2000-talet vet bättre än så. Dock tror jag inte att författaren egentligen velat få sina läsare att tro det som står i förordet; det inser han nog att de inte gör.

Jag tycker därför att det var ett ganska intressant drag, men något som hör ihop med det är fotnötterna. Romanen är full av fotnötter om alla möjliga saker, som på vilken adress en nämnd pub ligger och vilka personerna är. Eftersom det står "reds.anm" efter varje fotnot verkar det som att det är ytterligare ett försök att få romanen att verka autentisk och för författaren att få med ännu mer av sina kunskaper. I början läste jag även fotnötterna, men eftersom de inte har något att tillföra berättelsen började jag hoppa över dem och jag läste bara de som översatte de latinska titlarna, för de var de enda som hade någon funktion. Att läsa fotnötterna störde läsningen alldeles för mycket.

Nu kan man ju lätt tro att den här romanen inte var särskilt bra, men handlingen var faktiskt rätt intressant. Det är väl i och för sig ingen ny historia, men det är ändå en intressant berättelse. Men det är lite för mycket på sidan om som överskuggar handlingen och som gör att romanen bitvis blir tung och seg. Men bitvis är den också riktigt bra. Är man intresserd av att läsa om 1800-talets London tycker jag dock att Sugar- kvinnan som steg ut ur mörkret är bättre än den här.

Ibland bara måste man

Ibland bara måste man av David Leviathan är också en ungdomsroman, fast av ett lite annat slag än Var man som jag läste nyligen. Den här romanen handlar om Paul och hans kompisar Joni och Tony och om hans stora kärlek Noah och hans förra pojkvän Kyle. Paul träffar Noah i bokhandeln och blir blixtförälskad. Men lyckan blir kortvarig eftersom Paul råkar kyssa sitt ex Kyle. Och vänskapen med Joni upphör helt när hon träffar pojkvännen Chuck.

Precis som de flesta ungdomsromaner är den här enkelt skriven och lättläst (fast översättningen kunde gärna ha fått vara bättre). Men den är också väldigt ytlig och jag lyckas inte bli riktigt intresserad. Det är synd, eftersom jag tycker att det är en bra tanke med en feel good-roman som handlar om homosexuella. Det mesta som finns skrivit om homosexuela handlar mest om svårigheterna med att vara homosexuell, så jag är säker på att det finns ett behov av mer positiv litteratur.

Men även om den här romanen faktiskt är ganska positiv så är den också ganska verklighetsfrämmande. Och ibland måste man också ifrågasätta saker och ting. Exempelvis så finner jag det osannolikt att Pauls dagisfröknar skulle ha skrivit "Helt klart gay" som omdöme om honom redan när han var fyra år. Men det är förstås positivt att huvudpersonen inte haft några problem med att acceptera sin homosexualitet och att andra också accepterat honom som han är.

Men den miljö som Paul lever i känns inte alls särskilt trovärdig. Hela staden verkar väldigt vänligt inställd och när scoutrörelsen inte ville ha homosexuella i sin förening gick Pauls scoutförening ur scoutrörelsen och bytte namn, bara så att han också skulle kunna vara med. Var och varannan person på hans high school är bög eller lesbisk och fotbollskaptenen är transvestit. Visst vore det väl bra om vi levde i ett samhälle som var så öppet och fördomsfritt, men så ser ju verkligheten inte ut (speciellt inte i USA, där romanen utspelar sig, föreställer jag mig).

Karaktärerna är också ganska tråkiga och stereotypa, speciellt transvestiten Infinite Darlene. Jag känner inte egentligen för någon, utom möjligen Noah, som framstår som ganska trevlig, och stackars Tony, vars religiösa föräldrar inte accepterar hans sexuella läggning. Språket är dock helt okej och romanen är bitvis lite humoristisk, vilket jag gillar. Den är också rätt romantisk, fast ibland lite väl mycket sockersöt för min smak.

På det stora hela tycker jag att romanen är ganska tråkig och intetsägande. Den gav en stunds underhållning, men inte mer. Jag ser inte att jag har någon användning för den i min undervisning, vilket är synd eftersom jag tycker att det vore bra med lite positiv litteratur om homosexualitet. Den här romanen har dock fått ganska bra kritik, men jag gillade den som sagt inte särskilt mycket.

Var man

Var man av Greta Sundberg är egentligen en pjäs som nu också kommit ut i romanform. Den handlar om Kristian, Tobbe och Sanna. Kristians pappa försvann när han var liten. Hans mamma väntar nu barn med en annan man och det får Kristian att tänka på sin egen pappa, som bor i stan men som han inte känner. Tobbe är arton år och föräldralös och hans bror sitter i fängelse. Han bor hos Lennart, som lär Tobbe allt om tredje riket och rasmedvetenhet. Kristian och Tobbe blir kompisar och Kristian tillägnar sig Tobbes nynazistiska tankar. Kristian blir förälskad i Sanna, vars pappa är död. Hon sitter ofta på kyrkogården och skriver dikter.

Hela romanen är skriven på ett poesiliknande sätt, vilket gör den väldigt lätt att läsa. Detta är ett exempel på hur texten ser ut. I citatet får vi veta Tobbes tankar om drömhunden, som jag förstås fastnade för just för att det är ett citat om hundar, men också för att jag tyckte att det var något obehagligt med hans lyriska förklaring om vad som är bra med schäfrar samtidigt som han drar paralleller med Hitler.

Schäfer är bäst, man kan den till allt
Den kan leta mögel
och knark
och laviner
och sprit
och bomber
och efter människor
som försvunnit
Den har ett bra psyke
bara man lär upp den ordentligt
För det måste man
schäfern är en krafthund, ingen liten pudel
Man måste få den att lyda
så den vet
vad man får göra och inte
Bara man gör det
så får man en vän för livet
en vän som följer en som en skugga
vart man än går
Som Fürherns hund, Blondi
Hon följde honom in i slutet
hon var med honom där nere i bunkern
och svek honom aldrig
För hunden vet
och hunden dömer ingen

Den här boken liknar inte de pjäser jag läst tidigare, men det beror förmodligen på att den är en pjäs som omvandlats till romanform. Trots det märks det på något vis att det är en pjäs och man kan lätt föreställa sig den som pjäs. Det var en roman som väckte mycket tankar och känslor. Ibland mådde jag rent fysiskt illa för att den skapade sådana obehagskänslor och jag blev också både arg och upprörd över huvudpersonernas tankar och åsikter.

Den karaktär som jag tyckte var intressantast var Tobbe, trots att han också är den mest skrämmande och obehagliga karaktären. Men han är också den som framstår som mest trovärdig, kanske beroende på att jag en gång i tiden kände en person som liknar bokens Tobbe.

Detta är visserligen en ungdomsroman, men den har mycket att ge även för en vuxen läsare. Jag rekommenderar den verkligen. Jag kommer alldeles säkert att använda mig av den i min framtida undervisning, eftersom formen och sättet den är skriven på erbjuder många olika sätt att jobba med den, t ex genom dramatiseringar och rollspel.

Snögrav

Snögrav av Bo R Holmberg är en historisk kriminalroman, som utspelar sig år 1849 i Anundsjö, i närheten av Örnsköldsvik. Det snöar ymnigt och när det slutat snöa töar ett lik fram, huggen i bröstet med en kniv. Snart börjar det snöa igen och när dagsmejan sätter in åtta dagar senare hittas ännu ett lik. Det blir länsman Harald Morells uppgift att hitta mördaren eller mördarna.

Jag är inte överdrivet förtjust i deckare men jag hittade den här väldigt billigt på bokrean och tänkte att jag skulle ge den en chans. Historiska kriminalromaner har jag ju aldrig läst tidigare, borsett från Carina Burmans Vit som marmor, som jag läste för ett tag sedan. Det märks att författaren till den här romanen är väl insatt i kriminologi från den här tiden. I alla fall fick man känslan av att det var historiskt korrekt när man läste romanen.

Det verkar också som att författaren är kunnig i histioria överlag, eftersom allting kändes väldigt tidstypiskt när jag läste den. En sak som jag tyckte var intressant var karaktärernas efternamn. Några hade namn efter sina fäder, t ex Morells medhjälpare Johan Anundsson, var far hette Anund Persson, medan andra har en annan typ av efternamn t ex Morell och Sondelius. Detta borde innebära att det var någon gång vid den här tiden som efternamnen började bli mer av släktnamn.

Jag får också intrycket av att författaren känner till trakterna han skriver om, så när jag läste romanen antog jag att han kommer från Örnsköldsvikstrakten och en snabb sökning på Google visade att det stämde. Det märks dels på hans sätt att beskriva trakten, men kanske främst på att han skriver mycket av dialogen på dialekt. Ibland var det ganska grov dialekt, så jag föreställer mig att det kan ställa till med bekymmer för vissa, även om han faktiskt förklarar vissa ord i dialogen, t ex tjöjs och fimlet.

Själv hade jag inte särskilt svårt att förstå, eftersom mycket påminner om dialekten som talas här uppe, med vissa variationer. Ett exempel är slärvig, som används i romanen som jag snarare skulle skriva slarvig efter den dialekt jag känner till (betyder trasig). Jag tyckte att dialogen på dialekt gav en trevlig prägel, speciellt eftersom de olika karaktärerna använder olika mycket dialekt. Gamla människor använder mycket dialekt, medan prästen och länsman inte alls gör det. Det ger också ett intryck av äkthet.

Romanen är alltså välskriven och historiskt korrekt (såvitt jag kan bedöma). Det enda som saknas är spänning. Mordet på de två personerna är inte tillräckligt engagerande för att man ska fastna för romanen. Man undrar helt enkelt inte vem/vilka mördaren/mördarna är, eftersom det mesta är väldigt förutsägbart. Bara på ett enda ställe blir det en liten aning spännande, men inte tillräckligt. Det är väldigt synd, eftersom romanen i övrigt är bra. Men eftersom spänning och mystik är en viktigt ingrediens i en deckare, tycker i alla fall jag, så jag blev lite besviken på den här romanen. Utan spänning blir den bara medelmåttig, men hade den varit lite mer spännande hade den varit riktigt bra.

Damen med enhörningen

Jag har sett filmen Flickan med pärlörhänget, som baseras på en roman av Tracy Chevalier. Romanen i sin tur baserar sig på ett konstverk. Den idén tilltalar mig, eftersom jag själv gillar att söka inspriration för mitt skrivande i bilder. Så när jag hittade Damen med enhörningen av samma författare och såg att också den baserar sig på ett känt konstverk köpte jag den.

Damen med enhörningen handlar om konstnären och kvinnokarlen Nicolas des Innocentes som av Jean Le Viste får i uppdrag att måla en förlaga till sex tapeter som ska täcka festsalen i Le Vistes hem. Under arbetets gång förälskar sig Nicolas i Le Vistes dotter Claude och hon ger honom inspiration till sitt konstverk. Vävaren Georges de la Chapelle i Bryssel blir den som får uppdraget att väva tapeterna och Nicolas åker dit för att överse och hjälpa till med arbetet. Detta vävningsuppdrag får konsekvenser både för de la Chapelles hustru och dotter.

Jag fastnade i den här romanen så fort jag började läsa. Jag gillar upplägget med att låta historien framskrida genom de olika karaktärernas synvinkel. Varje karaktär har därför ett eget kapitel med namnet som titel och som då är berättar-jaget i just det kapitlet. Det gör i och för sig att man ibland måste stanna upp och påminna sig om vem det är som är jaget i just det kapitlet, men jag tycker inte att det stör lika mycket som det ibland kan göra.

Chevalier skriver rätt bra, enkelt och lättsamt. Historien är också väldigt intressant och jag blev som sagt fångad redan från första början. Detta beror nog till stor del på att hon har lagt ner ganska mycket arbete på att forska om det aktuella konstverket (detta framkommer också i efterordet där hon hänvisar till olika källor). Hon är också duktig på att analysera och läsa in saker i konstverket. Jag tyckte att idén var bra och resultatet visade sig också vara mycket bra.

Jag gillade att det fanns bilder på de sex tapeterna med Damen och enhörningen i början och slutet av romanen; det förhöjde läsupplevelsen att kunna titta på det som beskrevs i texten.
Det var bra flyt i berättelsen och jag gillade slutet, men jag anar att det råder delade meningar om det. Den här romanen påminner mig en hel del om Joanne Harris romaner, kanske främst Kärlekens dårar, och eftersom jag gillar hennes romaner är det ett gott betyg (även om jag inte riktigt tycker att den här romanen når upp till hennes klass). Jag kommer absolut att läsa fler romaner av Tracy Chevalier, också Flickan med pärlörhänget, även om jag redan sett filmen (det var dock ganska länge sedan).

De hängdas evangelium

De hängdas evangelium av Robert Karjel funderade jag på att läsa när den kom ut för några år sedan, men glömde bort den. Men när jag såg den på bokrean kom jag ihåg att jag ville läsa den och passade på att köpa den i pocketform.

Den handlar om journalisten Henry, som en dag får i uppdrag att skriva en dödsruna över en gammal skolkamrat som lämnat efter sig ett självmordsbrev. Men något lik finns inte och Henry börjar tvivla på att Rosander, som skolkamraten heter, verkligen är död. När munken Bokelman hittas hängd i sitt hem förefaller det som att det dödsfallet har någon koppling till Rosander. Och allt verkar hänga ihop med en gammal skrift, skriven av de första kristna, och det är många som vill komma åt detta evangelium av olika skäl.

Det är omöjligt att läsa den här romanen utan att göra jämförelser med Dan Browns Da Vinci-koden (inte minst för att det på omslaget står En svensk Da Vinci-kod), eftersom de handlar om ungefär samma sak. Men även om det finns likheter så finns det också skillnader. En skillnad är att den här romanen är betydligt mer välskriven. Robert Karjel är helt klart en bättre författare än Dan Brown. Romanen utspelar sig i början av 60-talet och den känns väldigt tidstypisk i språket, samtidigt som det också är modernt och lättläst.

Jag tyckte om författarens sätt att skriva och som vanligt gillar jag också att det är korta kapitel. Jag tyckte också att romanen var rätt spännande. Den fångade mitt intresse redan från början och jag ville läsa vidare för att få veta om Rosander verkligen var död och hur han kunde sammankopplas med den hängda munken. Dock tyckte jag att den blev lite långtråkig ungefär i mitten, men den tog sig igen på slutet. Dock bjöd inte slutet på några direkta överraskningar, men det hade jag i och för sig inte väntat mig heller.

Romanen var i alla fall tillräckligt spännande och intressant för att jag skulle gilla den. Jag gillade Karjels sätt att skriva och jag vet att han skrivit åtminstone två romaner till. Det är mycket troligt att jag kommer att läsa även dem någon gång i framtiden.

Brick Lane

Jag har funderat på att läsa Brick Lane av Monica Ali ända sedan jag såg reklam för filmen med samma namn när jag var i England. Jag ville gärna se filmen, men helst ville jag läsa romanen först, så när jag hittade Brick Lane på bokrean var det ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

Den handlar om Nazneen som växer upp i Bangladesh. Hon blir sedan bortgift med en dubbelt så gammal man som bor i England, närmare bestämt på Brick Lane i London. Med tiden börjar Nazneen anpassa sig till livet i England, även om området de bor i snarare verkar vara en Bangladesh i miniatyr. Hon börjar jobba hemifrån med att sy kläder och inleder ett förhållande med en ung man. Det blir rasrelaterade oroligheter i området, vilka naturligtvis förvärras efter 11 spetember, och Nazneens man, den begåvade men oföretagsamme Chanu, bestämmer sig för att hela familjen ska flytta tillbaka till Bangladesh.

Jag är väldigt glad att jag köpte och läste den här romanen. När jag läste om romanen och såg reklamen för filmen fick jag en föreställning om den som visade sig vara felaktig, vilket bara var till dess fördel. Exempelvis fick jag för mig att den äldre mannen hon tvingas gifta sig med skulle vara en otrevlig och osympatisk person, men det är han inte. Visst, ibland visar han upp mindre trevliga sidor, som när han skriker och hotar sina döttrar, men samtidigt kan man inte låta bli att tycka om den lite smått löjliga figuren. Jag föreställde mig också att mannen hon inleder förhållandet med skulle vara en bättre människa en den äldre äkta maken, men så är det inte heller. I själva verket har jag svårt att se något attraktivt med en så religiös människa som han.

Det intressantaste med romanen är dock religionen. Nazneen är en djupt troende muslim, men har samtidigt ganska intressanta funderingar, som t ex när hon tänker att om imamerna vore kvinnor skulle de göra det obligatoriskt att be upprätt för att underlätta för gravida kvinnor. Man får också en god inblick i hur muslimska kvinnor kan tänka, även om det är ganska frustrerande att läsa, t ex inställningen att "Jag är ju bara kvinna". Jag kände igen mycket från när jag läste religion och en muslimsk kvinna kom och berättade om sitt liv och det gör att det känns väldigt realistiskt att muslimska kvinnor resonerar på det viset. Och även om jag inte håller med, så gör det att jag får mer förståelse för varför saker och ting är som de är och det är alltid bra.

Det är också intressant att läsa om konflikterna mellan första generationens och andra generationens invandrare. Nazneens älskare är bangladeshier, men har aldrig varit i Bangladesh, vilket naturligtvis ses ner på. Och det förekommer ofta bråk i familjen eftersom den äldsta dottern vill klä sig och leva på engelskt vis. Problemet med missbruk av droger bland invandrarungdomar tas också upp, även om jag knappast tror att det är ett problem enbart bland invandrare.

Problemen med rasism tas också upp på ett realistiskt sätt. Att hatet mot muslimer har blivit ett problem efter 11 september var ingen nyhet, men jag visste inte att problemet var så pass stort redan innan det. Jag tycker att det var väldigt intressant att få läsa om det från en annan vinkel än vad man vanligtvis gör, d v s från en muslimsk synvinkel. Det gör förstås att man får mer förståelse och det tror jag är bra. Samtidigt finns det andra saker som jag har väldigt svårt att ha förståelse för (t ex att offra sig själv för sakens skull) och det tror jag också är bra att man är medveten om.

Jag gillade att man också fick en liten inblick i hur livet i Bangladesh kan se ut, genom systern Hassinas brev till Nazneen. Jag gillade också att romanen hade inslag av muntlig berättartradition genom berättelserna från Bangladesh; berättelser om djinner och dylikt.

Monica Ali skriver väldigt bra och romanen är så pass lättläst, trots att den har ett viktigt budskap och handlar om svåra och tunga saker, att den passar i stort sett alla läsare. Jag kan nog till och med tänka mig att använda den i min undervisning eftersom den erbjuder så pass mycket att diskutera och fundera på. Det jag dock inte gillade med den var att kapitlen var alldeles för långa. Jag vet att jag kanske är lite väl petig med det, men vissa kapitel var ca 30 sidor långa och det tycker jag är för långt. Men romanen var ju ändå bra, så det är bara ett litet minus.

Detta var Monica Alis debutroman och jag hoppas verkligen att hon skriver fler. Jag kommer absolut att läsa dem. Med all säkerhet kommer jag också att se filmen Brick Lane någon gång framöver, även om jag tror att den kommer att skilja sig en hel del från romanen och jag är säker på att den inte kommer att vara lika bra som romanen (eftersom filmer baserade på romaner sällan är det).

En spricka i kristallen

En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjärna handlar om Suss, vars föräldrar är rika. Hennes pappa är en framgångsrik företagsledare som ofta är bortrest och ofta har affärer med andra kvinnor. Mamman är hemmafru, men förmår inte älska sina barn. Framgång är väldigt viktigt i familjen, som i bakgrunden domineras av en auktoritär morfar. Suss kan inte leva upp till familjens krav och har som vuxen mycket svårt att frigöra sig från dem, vilket ställer till problem i hennes äktenskap.

Detta är en ganska jobbig bok att läsa. Den är säkert bra att läsa för många, eftersom jag får en uppfattning av att många anser att rika människor aldrig har några problem. Det är förstås inte sant och ibland kan det säkert vara värre eftersom t ex skolan inte reagerar lika mycket på att en rik berömdhets barn inte verkar må bra.

Jag har dock själv inga sådana erfarenheter och har därför lite svårt att identifiera mig med huvudpersonen Suss. Många gånger tycker jag att hon är korkad och beter sig idiotiskt. Det är frustrerande att läsa om hur hon förstör båda sina äktenskap, när man som läsare helt tydligt ser lösningen. Men det är förstås alltid så att allt framstår mycket tydligare för en utomstående.

Boken är väldigt välskriven rent språkligt, men jag tycker egentligen att historien är lite tunn. På bokens omslag kan man läsa att En spricka i kristallen har filmats och sänt som serie på TV. Jag har inte sett serien och medan jag läste försökte jag föreställa mig hur TV-serien var och jag tyckte inte att det fanns tillräckligt med material i boken för en hel TV-serie. Det kan förstås ha lagts till och broderats ut, som ofta görs i serier och filmer, men jag tycker nog att berättelsen inte riktigt räckte till.

Jag gissar att en anledning till att den blivit populär och filmats är att den är skriven av PG Gyllenhammars dotter (som är gift von Krusenstjärna) och att den är delvis självupplevd. Det märks när man läser att mycket är självupplevt, men det är svårt att säga exakt vad som är självupplevt och vad som är fiktion, (även om jag är ganska säker på att ätstörningarna är självupplevda) vilket är ett gott betyg till författaren.

Men boken är faktiskt också bra, så jag tror inte att det är enbart för att hon är en Gyllenhammar som boken kommit ut. Jag kommer med all sannolikhet att läsa mer av henne om hon skriver fler romaner, för hon är en författare med potential. Jag tror till och med att romanen kan bli bättre om hon lämnar det självbiografiska, eftersom jag upplever att det gjorde att vissa saker ibland kom lite för nära, vilket gjorde att författaren distanserade sig och det var inte till nytta för romanen (även om jag kan förstå det).

Våga flyga

Lisa Jewell heter författaren till Våga flyga, som handlar om Leah som ofta sitter i fönstret och betraktar människorna i huset mittemot. Det verkar vara någon sorts kollektiv med en konstig blandning av människor. En dag lär hon av en slump känna husets ägare Toby och när han ber henne om råd i en svår fråga är hon villig att hjälpa till. Toby, en misslyckad poet, har fått ett gäng inneboende på halsen och han behöver hjälp av Leah för att få dem ur huset.

Jag har tidigare läst Typ trettio, Ralphs party, Stjärna för en natt och Vince & Joy av den här författaren. De är alla typiska chic lit- romaner, precis som den här. Jag gillade Typ trettio och Ralphs party, men var inte riktigt lika förtjust i de andra två. Den här romanen var dock helt okej. Den var inte jättebra, men det var en stunds underhållning. Den var lättläst och lättsmält, precis som det ska vara med den här typen av litteratur.

Lisa Jewell är ganska medelmåttig som författare och jag tycker inte att den här boken når upp till samma standard som t ex Marian Keyes eller Sophie Kinsellas böcker. Men den är heller inte lika dålig som en hel del litteratur i genren är. Jag gillar formatet på boken och jag gillar också att det fanns flikar på omslaget, som man kan vika in för att veta var man var när man slår ihop boken. Jag gillar också, som vanligt, att det är korta kapitel. Det gör att boken känns ännu mer lättläst och det finns gott om naturliga ställen att göra pauser (även om det också gör att man tänker "bara ett kapitel till" och läser längre än vad man egentligen hade tänkt).

Även om den här boken bara var medelmåttig, eller kanske lite över medel, så kommer jag förmodligen att läsa fler böcker av Lisa Jewell, just för deras enkelhets skull. I Vince & Joy fastnade jag för ett citat som hade med hundar att göra och det gjorde jag även i den här boken, även om jag personligen kanske skulle byta ut rasen: När man en gång sett en pyreneisk vallhund i ögonen är man förlorad. Resten av livet går åt till att längta efter en.

Den enda lögnen

Den enda lögnen av Harlan Coben handlar om åklagaren Paul Copeland som är åklagare och ensamstående far. För tjugo år sedan försvann hans syster från ett sommarläger och även om hennes kropp aldrig hittades så hittades två andra kroppar brutalt mördade. Paul arbetar för tillfället med en knivigt våldtäktsfall, där den anklagades pappa ställer till med privata problem för Paul. Det visar sig också att en mördad man har kopplingar till Paul och de gamla morden på sommarlägret. Paul bestämmer sig för att ta reda på vad som egentligen hände den där natten för tjugo år sedan.

Jag har tidigare läst flera böcker av Harlan Coben och jag har gillat alla utom The final detail, som är en sorts kioskdeckar. Den här är en av hans vanliga thrillerdeckare, som är betydligt mer välskrivna och spännande än The final detail.

Jag hade lite svårt att komma in i den här från början, men det beror nog mest på att jag hade annat att tänka på så att jag hade svårt att koncentrera mig på grund av det. Jag tyckte också att bihandlingen med våldtäktsrättegången tog för mycket plats i boken. Det kändes inte särskilt väsentligt. I övrigt tyckte jag att den var ganska spännande och lagom oförutsägbar.

Som vanligt med den här typen av litteratur så ligger fokus mest på handlingen och inte på personerna. Det blir därför ganska stereotypa och intetsägande huvudpersoner. Det tycker jag är ganska tråkigt och detta är därför ingen bok som jag kommer att minnas i längden.

Jag inser också när jag tänker på det att jag knappt minns någon av hans andra böcker, varken titlar eller handling, men det behövs kanske inte alltid. Som avkopplande underhållning duger ju detta alldeles utmärkt. Därför kommer jag säkert också att fortsätta att läsa hans böcker.

Mina hemligheter

Mina hemligheter av Sophie Kinsella handlar om Emma som är en helt vanlig tjej. En dag befinner hon sig på ett flygplan och då kraftig turbulens leder till att hon tror att de kommer att störta berättar hon om alla sina hemligheter för en främmande man på planet. Exempelvis berättar hon hur och när hon förlorade oskulden, att hon tycker stringtrosor är obekväma, att hon väger 59 kg istället för 52 som hon sagt till sin pojkvän, att hon tycker att pojkvännen liknar en Kendocka, att hon vattnar kollegans planta med apelsinjuice m m. Hon hoppas förstås att hon aldrig kommer att se honom igen, men ödet vill annat.

Detta är en typisk chic lit-roman och som sådan är den förstås lättsmält underhållning. Men jag tycker faktiskt att den är snäppet bättre än det mesta i den här genren (kan chic lit räknas som en genre?). Denna roman är t ex betydligt roligare än de flesta. Jag skrattade faktiskt högt flera gånger och smålog ännu oftare. Naturligtvis var den här romanen i likhet med andra i samma genre ganska förutsägbar och det är ju på något vis också meningen att de ska vara det. Fast den här romanen var inte rakt igenom förutsägbar även om slutet förstås var det.

Det är nästan omöjligt att låta bli att dra paralleller mellan huvudpersonen i den här romanen och Bridget Jones. Jag har i och för sig inte läst Bridget Jones dagbok, men jag har sett filmen. Jag tycker dock att Emma Corrigan är en roligare karaktär än Bridget Jones, som tenderar att mest vara pinsam.

När jag var i England tittade jag flera gånger på Sophie Kinsellas romaner men köpte aldrig någon eftersom jag inte trodde att jag skulle gilla dem eftersom de mest verkade handla om shopping och verkade lite ytliga. Fast nu när jag har läst Mina hemligheter så har jag nästan lust att läsa hennes andra romaner också, även om jag inte är helt övertygad om att jag kommer att gilla dem. Tur att det finns bibliotek...

Svinalängorna

Svinalängorna av Susanna Alakoski handlar om Leena som tillsammans med sin familj flyttar från Finland och in i bostadsområdet Fridhem i Ystad. Detta bostadsområde fylls med invandrare och låginkomsttagare och därför blir det snart i folkmun kallat Svinalängorna. Leenas föräldrar super i perioder väldigt mycket och då bråkar och slåss de. Hon söker ofta tillflykt hos vännerna Åse och Riitta, men deras situation är inte mycket bättre än Leenas. Dessutom känner hon dåligt samvete för att hon lämner bröderna och hunden åt sitt öde med föräldrarna när hon inte är där.

Detta är en gripande roman om utsatthet och just att det skildras ur barnets synvinkel gör att det känns ännu mer. Jag fastnade direkt i den här romanen och hade svårt att lägga den ifrån mig. Man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det går för Leena och hennes familj och precis som Leena så hoppas man att det ska bli bättre efter föräldrarna fått hjälp, även om man innerst inne vet att förbättringen bara är tillfällig.

Den här romanen påminner en del om Underdog av Torbjörn Flygt, eftersom den också handlar om låginkomsttagare i ett storstadsområde. Men kanske mest för att båda böckerna utspelar sig på 60- och 70-talen (Underdog i och för sig mest på 70-talet). Båda romanerna har och hög nostalgifaktor eftersom de nämner saker som jag minns från min egen barndom, som t ex trekantiga festisar. Men jag gillar Svinalängorna bättre eftersom den inte spelar på detta med igenkännandet i lika hög grad som författaren gör i Underdog.

Trots att detta egentligen är en ganska hemsk och tragisk historia så har den också en hel del humor. Det drivs med föräldrarnas finska brytning, som t ex att Leenas mamma är "hemmavru" och att de söker "socialpidrag" och det finns en slags torr humor i romanen som jag verkligen gillar. Jag gillar också att författaren valt att skriva så pass lättsamt, för det känns mycket bättre att kunna skratta i allt elände. Och jag tror faktiskt att det är lättsamheten som gör att man känner allvaret i den här romanen.

Jag tyckte mycket om Svinalängorna och jag förstår varför den vann Augustpriset 2006. Den är väldigt läsvärd och jag rekommenderar den starkt. Jag vet inte om Susanna Alakoski skrivit fler romaner, men om hon har det eller kommer att skriva fler i framtiden så kommer i alla fall jag att läsa dem.

Snöstorm och mandeldoft

Snöstorm och mandeldoft är en kortroman av Camilla Läckberg. Jag har aldrig läst något av henne förut, eftersom jag inte är överdrivet förtjust i deckare, men den här lilla romanen såg lockande ut, inte minst just för att den är kort. Jag lockades också av baksidestexten där det bl a stod att det var en roman i Agatha Christie-anda. Och jag gillar den typen av pusseldeckare som är lite kluriga.

Den här kortromanen handlar om Martin Molin, som är polis. Motvilligt har han övertalats att delta på en familjesammankomst tillsammans med sin flickvän Lisette. De åker ut till Valö utanför Fjällbacka. Patriarken Ruben styr familjen med järnhand, men vid julmiddagen faller han ihop och dör och Martin konstaterar att det rör sig om ett mord. En snöstorm har skurit av alla förbindelser med fastlandet och de är isolerade på ön. Någon i familjen måste vara mördaren, men vem?

Eftersom jag aldrig läst något av Camilla Läckberg förut så vet jag inte om någon av personerna förekommer i någon av hennes andra böcker och jag kan heller inte jämföra den här romanen med hennes andra. Men jag tror att den skiljer sig lite, just för att det är en pusseldeckare i Agatha Christies stil. Detta var också det som gjorde att jag tyckte att den var ganska bra.

Fast jag tyckte inte att hon riktigt når upp till Agatha Christies nivå. Hon lyckas inte riktigt skapa samma känsla av mysterium som Christie. Men den här romanen är långt ifrån förutsägbar och jag lyckades inte räkna ut hur saker och ting hängde ihop förrän alldeles på slutet. Dock hade jag kanske kommit på det tidigare ifall jag hade varit mer uppdaterad i Arthur Conan Doyles romaner, men nu har jag inte läst någon Sherlock Holmes på väldigt länge; inte sedan jag var tonåring tror jag.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag absolut tycker att denna korta lilla roman är läsvärd. Den erbjuder en stunds underhållning, även om det inte blir särskilt lång stund eftersom den är så kort (114 sidor).

Skogsmadonnan

Skogsmadonnan av David Guterson handlar om 16-åriga Ann Holmes som rymmer hemifrån på grund av sin dysfunktionella familj. Hon tar en del droger och eftersom hon har svår astma tar hon också starka allergimediciner. Hon bor på en camping och försörjer sig på att plocka svamp. En dag när hon är ute i skogen uppenabarar sig jungfru Maria för henne och vill att hon ska bygga en kyrka på den platsen. Sedan uppenbarar hon sig för Ann flera dagar i följd vid ungefär samma tid på dagen. Folk börjar vallfärda i tusental till den lilla byn för att få tröst och frälsning. En hel industri byggs upp kring uppenbarelsemyten.

Eftersom jag är en ateist med stort intresse för religion så passade ämnet i den här romanen mig perfekt. Jag tyckte också att det var väldigt intressant, speciellt att läsa om folks övertygelse eftersom det för mig är totalt obegripligt hur man inte kan inse att Ann får sina uppenbarelser p g a att hon tar droger och starka mediciner. Detta är dock ingen roman som totalt sågar de troende utan det hålls ganska öppet för möjligheten att hon faktiskt är kallad av jungfru Maria, samtidigt som den också erbjuder möjligheten att det berodde på drogerna.

Min personliga tolkning är, självklart, att det berodde på drogerna. Men i vilket fall så är detta en roman som väcker tankar och funderingar. Och inte bara tankar om religion, även om det förstås är huvudtemat. Men den väcker också tankar om psykologi, om mänskliga relationer m m. Detta med att väcka tankar och funderingar är något som jag uppskattar i en roman och jag tyckte mycket om den här.

David Guterson är också en duktig författare, som skriver väldigt bra. Språket är enkelt, men ändå speciellt. Mest utmärkande är kanske att han inte använder sig av några markörer för dialogen, som talstreck eller citationstecken, utan låter dialogen väva sig in i texten. I början tyckte jag att det kändes konstigt och ovant och ibland också förvirrande, när repliker blandades in i den löpande texten. Men jag vande mig och till slut tänkte jag inte längre på det.

David Guterson har tidigare skrivit en roman som heter Snö faller på cederträden, vilken jag började läsa för länge sedan. Jag hann dock inte läsa klart den på grund av skolarbete (bibliotekslån) och det blev aldrig att jag kom mig för att läsa den. Efter att ha läst den här och gillat den kommer jag dock att vid tillfälle läsa även Snö faller på cederträden (fast innan dess har jag en massa böcker från årets bokrea som jag ska läsa först).

Vit som marmor

Vit som marmor av Carina Burman handlar om författarinnan och amatördetektiven Euthanasia Bondeson som tillsammans med sin sällskapsdam befinner sig i Rom. Året är 1852 och tillsammans med ett gäng andra svenskar njuter de av god mat och gott vin och lärda diskussioner på caféerna. Men när en jesuitpräst blir mördad börjar Euthanasia nysta i det hela för att avslöja mördaren.

Jag hade svårt att komma in i den här romanen eftersom den kändes väldigt tråkig. Det var svårt att placera huvudpersonerna i någon tid i historien. Den kändes mest som en modern roman som försöker ge intryck av att vara en gammal roman. Det är kul att Carina Burman använder gamla ord som t ex hoppeligen som sällan eller aldrig används idag, men det gör inte att språket känns ålderdomligt. Snarare ger det romanen en pittoresk och charmig karaktär, men det känns hela tiden bara som en modern roman med några gamla ord.

Mordgåtan var inte heller mycket att hurra för. I samma ögonblick som det avslöjades vem den mördade (den första mördade) var listade jag ut vem mördaren var och varför. I vanliga fall brukar det vara lite spännande att läsa vidare för att få veta om man hade rätt, men inte i den här romanen.

Det enda den här romanen har gemensamt med året 1852 var att den var nästan lika långtråkig som andra 1800-talsromaner, där huvudpersonerna är överklassmänniskor som roar sig med att äta och dricka, promenera eller ha picknick ute i naturen. Det kändes heller inte särskilt trovärdigt att i stort sett alla som Euthanasia umgås med i Rom är svenskar.

Det enda som jag gillade med den här romanen var beskrivningen av Euthanasias och de andras promenader i Rom. Det känns nästan som att författaren själv varit där. Dock tycker jag att det är lite synd att inte en större del av staden än de vanliga turistmålen beskrivs (vilket kanske tyder på att författaren inte varit där). Hur som helst spelar det ingen roll eftersom beskrivningarna av stan känns äkta. Jag har i alla fall varit i Rom och jag tycker alltid att det förhöjer en roman lite extra om man vet hur platserna ser ut.