Innan jag dör

Innan jag dör av Jenny Downham handlar om 16-åriga Tessa som är döende i leukemi. Hon tycker att det är så mycket hon inte har hunnit göra i sitt liv så hon skriver en lista över sånt som hon vill göra och uppleva innan hon dör- ligga med en kille, köra bil, bryta mot lagen, prova droger m m. Till sin hjälp har hon sin bästa kompis Zoey.

Den här romanen var enkelt skriven och lättläst och väldigt gripande. Jag var faktiskt lite tveksam till om jag skulle gilla den, eftersom konceptet inte alls kändes nytt och intressant, men trots allt gillade jag den. Relationerna och känslorna känns på något sätt äkta.

Konstigt nog handlar den här romanen lika mycket om livsbejakande som om döden och jag tror att det är det som gör den så bra. Visst grät jag en del när jag läste den, men mitt i all sorg finns också hopp, kärlek och glädje.

Den jag ville ha

Den jag ville ha av Sheila O'Flanagan handlar om Darcy, som en dag får en inbjudan till ett bröllop. Det är hennes f d bästa kompis Nieve som ska gifta sig med Aidan, som en gång var Darcys pojkvän. Darcys och Nieves vänskap tog slut när Nieve stal Aidan från Darcy och med bröllopsinbjudan vill Nieve sluta fred. Men Darcy har inga planer på att förlåta- hon har hämnd i sikte.

Det här är en chic lit-roman om vänskap, svek och verklig kärlek och som sådan är den underhållande. Och som underhållning var den här romanen helt okej. Den var lättläst och jag läste nästan ut den på en natt när jag jobbade. Jag tyckte i och för sig att den var lite för lång och bitvis tjatig och lite tråkig, speciellt för att huvudpersonernas yrkesliv får alldeles för stor betydelse.

Sheila O'Flanagan är en irländsk chic lit-författare så det är förstås svårt att inte jämföra henne med en annan irländsk chic lit-författare, Marian Keyes. Enligt min mening når hon inte upp till Keyes nivå när Keyes är som bäst. Dock tycker jag att Marian Keyes två senaste romaner Anybody out there? och This charming man, inte heller når upp till Keyes nivå. Jämfört med dem är den här romanen ungefär lika bra, men Keyes tidigare romaner är betydligt bättre.

Den brinnande flickan

Den brinnande flickan av Mark Billingham handlar om polisen Tom Thorne som hjälper en gammal bekant att utreda ett gammalt brott. För 20 år sedan satte någon eld på en flicka på en internatskola och en man döms för dådet. Carol Chamberlain som var ansvarig för utredningen då, men som nu är pensionerad, har fått meddelanden som tyder på att de har fått tag på fel gärningsman. Deras efterforskningar drar dem in i en värld av organiserad brottslighet.

Som bekant är deckare inte min favoritgenre. Jag har dock läst några deckare som jag har tyckt varit riktigt bra, men detta är inte en av dem. Jag har svårt att engagera mig både historien och huvudpersonerna. Historien är inte särskilt engagerande och om jag hade orkat läsa hela baksidestexten tills organiserad brottslighet nämndes så hade jag aldrig köpt boken. Jag gillar nämligen inte alls böcker eller filmer som handlar om organiserad brottslighet. Jag tycker helt enkelt inte att det är spännande. Det var också ganska mycket våld i boken och det gillar jag inte heller.

Det är väldigt vanligt i deckare att karaktärerna kallas vid efternamn och det stör mig väldigt mycket. I den här boken upplevde jag att det var extremt många efternamn. Karaktärerna var också hopplöst stereotypa och tråkiga. Man får inte veta något om ens huvudpersonens tankar och känslor och man får i stort sett inte veta något alls om hans privatliv. Jag gillade inte alls den här boken och jag kommer nog inte att läsa fler böcker av Mark Billingham.

14 år till salu

14 år till salu av Caroline Engvall har undertiteln En skakande svensk historia och det stämmer ganska bra. Boken är en verklighetsbaserad berättelse om 14-åriga Tessan som en kväll blir våldtagen av en jämnårig kill när hon är på väg hem från stallet. Hon tar på sig skulden för våldtäkten och börjar må allt sämre. När en kompis föreslår att de ska börja sälja sex via nätet för att tjäna pengar tvekar hon inte. Tessan hamnar i en ond cirkel av självförnedring och prostitution och klarar inte att ta sig ur det själv.

Det här är en viktig bok på så vis att den belyser ett verkligt problem i dagens samhälle. Kanske främst för att Tessan är en så "vanlig" tonårstjej. Hon har en bra familj och en trygg uppväxt, hon är duktig i skolan och håller på med hästar på fritiden. På många sätt påminner Tessan om mig själv som yngre. Jag tror att det är viktigt att visa att det inte bara är barn med dåliga uppväxtförhållanden som hamnar i prostitution, utan att det kan hända vem som helst.

Det som är lite tråkigt med boken är att den inte är speciellt bra skriven. Jag har träffat gymnasieelever som skriver bättre än Caroline Engvall. Men detta är trots allt en bok där innehållet är viktigare än formen. Jag kan mycket väl tänka mig att den här boken kan användas i undervisningen på högstadiet och gymnasiet, men kanske är det ännu viktigare att föräldrar och andra vuxna läser den.

Jag gillar inte heller riktigt att vissa stycken är skrivna i kursiv stil och andra inte. Det finns ingen riktigt anledning till det. Dessutom upprepas vissa saker och det känns lite irriterande, liksom att vissa saker inte får någon förklaring. Till exempel förstår jag aldrig varför den man som utnyttjar henne mest följer också dyker upp i Piteå efter att hon har flyttat dit. Det är också vissa saker som inte riktigt stämmer överens. Historien är säkert sann, men dessa frågetecken kan göra att läsaren tvivlar på sanningshalten och det vore ju synd eftersom detta är en sådan viktig bok.

Natasha och historien

Natasha och historien av Elena Lappin handlar om Natasha som bor i London med sin man Tim och dottern Erica. Hon är redaktör på en judisk tidskrift, The Nose och när tidningen får en stor summa pengar av en gammal tysk man får hon i uppdrag att ta reda på varför han vill skänka pengarna. När hon börjar rota i hans förflutna upptäcker hon hemligheter som hennes egen mor aldrig velat berätta.

Den här boken är bitvis spännande och man vill verkligen läsa vidare för att få veta vad det är för hemligheter som Hoffman, den f d redaktören Held och hennes mamma har. Men bitvis är den också lite långtråkig och i början hade jag lite svårt att komma in i den.

Boken var också lite rolig på vissa ställen:
'Somliga här kanske anser att Natashas beslut att ägna ett helt nummer av tidskriften åt temat 'Judar och kriminaliet' är en smula oklokt, men då kan jag upplysa er om att problemet är betydligt-betydligt- allvarligare än så. Jag talar om pengar, eller snarare brist på pengar. För att gå rakt på sak', sa han segervisst, 'så har vi gjort slut på hela årsbudgeten.' /.../ 'Tyvärr har Natasha överskridit portobudgeten', fortsatte Sussman, med tolv och trettionio, alltsa en och tjugoen mer än förra månaden. Detta utgör en årlig ökning på närmare åttahundra procent. Trots att jag upprepade gånger har begärt att bli rådfrågad före avsändandet av redaktionell post har så inte skett. Resultatet är- konkurs. Eller fördömt nära en sådan.'

Bitvis var den här romanen ganska bra, men på det stora hela kan jag inte tycka att den var mer än medelmåttig. Den lyckas ju inte vara spännande och intressant rakt igenom och den är inte tillräckligt humoristisk eller välskriven för att jag ska kunna bortse från de tråkigare bitarna.

Attack!

Nu har jag läst Attack! av Kathy Lette. Den handlar om Maddy, som just fött sin son Jack när hon blir tagen för snatteri och förargelseväckande beteende på Harrods. Eftersom hon är från Australien och saknar gilitiga papper hamnar hon i kvinnofängelse och där riskerar sonen Jack att adopteras bort. Hon lyckas smuggla ut honom till sin vän Gillian, som är på jakt efter en rik, gammal man och blir måttligt glad över att få en bebis på halsen. Till råga på allt dyker också Alex, Jacks pappa, upp för att göra en dokumentärfilm om fängelset.

På baksidan av boken står det att detta är "Ett rafflande, roligt kärlekskrig." Jag vet i och för sig bättre än att tro på baksidestexter, men när jag hittade denna roman i bibliotekets bokbytarlåda trodde jag att den ändå kunde funka som lättsam sommarläsning. Nu blev förstås inte av att läsa den under sommaren, men jag tror ärligt talat inte att den hade varit mycket bättre i solen.

Det var inte mycket jag tyckte var humoristiskt och ingen av karaktärerna var speciellt sympatisk (utom då möjligen bebisen Jack). Historien var ointressant och oengagerande; mest kände jag mig uttråkad medan jag läste.

No och jag

No och jag av Delphine de Vigan handlar om Lou Bertignac, en överingtelligent 13-årig tjej. Hon är yngst, minst och bäst i klassen och i hemlighet är hon kär i Lucas, som är längst, sämst och coolast i klassen. När hon förbereder ett föredrag som hon är tvungen att hålla inför klassen väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På järnvägsstationen träffar hon No, en artonårig hemlös tjej som går med på att bli intervjuad för föredraget. Men det går längre än så. Lou och No blir vänner och den vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro. Hon bestämmer sig för att försöka rädda No och ge henne ett hem och en familj.

Den här romanen var väldigt lättläst och det tog inte lång tid att läsa den. Kapitlen var korta och språket enkelt och lättläst. Jag fastnade för den på en gång och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Lou, Lucas och No. Det är också en angeläget ämne att diskutera (inte bara i Frankrike, där romanen utspelar sig), men bitvis känns den inte speciellt trovärdig. Kanske beror det på att den bitvis kändes lite för fransk. Men jag gillar i alla fall slutet; ett annat slut hade känts alldeles för otroligt.

Karaktärerna känns inte heller alltid helt trovärdiga, men jag gillar i alla fall Lous naiva inställning till livet. No är mindre sympatisk, men det hade känts alldeles för osannolikt om hon hade varit det. Annars tycker jag att många karaktärer är stereotypa och det är svårt att känna något för dem.

Trots allt gillade jag den här romanen, men den var mer underhållning än ett inlägg i en samhällsdebatt. Visserligen klämmer författaren in en del fakta om hur många hemlösa som finns i Paris o s v, men det känns inte riktigt som att hon är speciellt insatt i de hemlösas situation, i alla fall inte mer än det hon kunnat läsa sig till. Läs gärna den här romanen, men gör det för underhållningens skull.

A Clockwork Orange

Nu har jag äntligen tagit mig för att läsa A Clockwork Orange av Anthony Burgess. Jag har sett filmen som bygger på den här romanen ett par gånger och jag kan inte påstå att jag har tyckt att den är speciellt bra. Men jag har ändå alltid tänkt att jag någon gång ska läsa boken för att jag misstänkt att den är bättre än filmen (eftersom det oftast är så) och nu har jag som sagt gjort slag i saken.

Och det visade sig att jag hade alldeles rätt. Jag fastnade för boken redan efter ett par sidor och jag ville hela tiden läsa vidare. Jag trodde att det skulle vara svårt att läsa den för att den delvis är skriven på ett påhittat språk, som är en blandning mellan engelska och ryska. Vid en första anblick verkar följande citat ganska obegripliga:
...you could peet it with vellocet or synthemesc or drencrom or one or two other veshches.
...to tolchock some old veck in an alley and viddy him swim in his blood.

Men det var faktiskt förvånansvärt lätt att komma in i det och innan jag läst ut romanen kändes ord som tolchock, malchick och chelloweck som helt normala engelska ord. Jag valde att läsa romanen på engelska främst för att jag tycker att den svenska titeln En apelsin med urverk låter lite löjlig, men också för att det knappast hade varit lättare att läsa på svenska eftersom den till stor del är skriven på nadsat (Burgess påhittade språk).

Jag älskade verkligen den här romanen, dels för att den är intressant ur en språklig synvinkel och dels för att den ger läsaren väldigt mycket tankar om ödet och fri vilja, etik och moral, gott och ont m m:
It may not be nice to be good, little 6655321. ... It may be horrible to be good. And when I say that to you I realize how self-contradictory that sounds. I know I shall have many sleepless nights about this. What does God want? Does God want goodness or the choice of goodness? Is a man who chooses the bad perhaps in some ways better than a man who has the good imposed upon him? Deep and hard questions…

They have turned you into something other than a human ... being. You have no power of choice any longer. You are committed to socially acceptable acts, a little machine capable only of good. And I see that clearly--that business about the marginal conditionings. Music and the sexual act, literature and art, all must be a source now not of pleasure but of pain.

But, brothers, this biting of their toe-nails over what is ... the cause of badness is what turns me into a fine laughing malchick. They don't go into the cause of goodness, so why the other shop? If lewdies are good that's because they like it, and I wouldn't ever interfere with their pleasures, and so of the other shop. And I was patronizing the other shop. More, badness is of the self, the one, the you or me on our oddy knockies, and that self is made by old Bog or God and is his great pride and radosty. But the not-self cannot have the bad, meaning they of the government and the judges and the schools cannot allow the bad because they cannot allow the self. And is not our modern history, my brothers, the story of brave malenky selves fighting these big machines? I am serious with you, brothers, over this. But what I do I do because I like to do.

Bara inte du

Jag har läst en del ungdomsromaner av Katarina von Bredow och nu har jag även läst hennes senaste, Bara inte du. Den handlar om 20-åriga Emma, som just flyttat in i sin första lägenhet. Hon är lycklig för det, men plötsligt blir allt komplicerat när hon upptäcker att hon har känslor för bästa väninnans pojkvän. Och än mer komplicerat blir det av att känslorna uppenbarligen är besvarade. Till råga på allt blir även förhållandet mellan Emma och bästa kompisen Markus lite ansträngt. Situationen blir också lite hotfull när det visar sig att hennes bror trasslat till det för sig och hon måste försöka hjälpa honom.

Katarina von Bredows inriktning på författandet är att skriva om ömöjlig och förbjuden kärlek och jag även om jag tycker att hennes böcker ofta är lite obehagliga, som t ex Syskonkärlek, där ett syskonpar blir förälskade i varandra, så tycker jag att hon skriver väldigt bra. Den här romanen är också bra och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Emma. När jag väl hade börjat läsa den var det svårt att lägga den ifrån sig.

Men det är ändå något som saknas och jag tycker inte att detta är hennes bästa roman; det är nog Expert på att rodna, tror jag. Förutom kärlek och vänskap tar von Bredow upp teman som drogproblem, skilsmässoproblem, otrohet m m, men det känns inte som att hon går in speciellt djupt på något av dem. Språket var enkelt och lättläst, vilket det bör vara i en ungdomsroman, och handlingen var ganska förutsägbar. Men det gör egentligen ingenting, eftersom det är just en ungdomsroman. Det här är kanske inte en roman som lämpar sig att använda i undervisning, men jag är övertygad om att det är många tonårstjejer som har läst och kommer att läsa den här romanen och då kan det vara bra att ha läst, om jag skulle få jobb som lärare.

Ers Majestäts olycklige Kurt

Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson är något av en blandning mellan en historisk faktaroman och en skönlitterär roman, kanske med viss övervikt på det förstnämnda. Den handlar om Kurt Haijby, som under 30-talet har ett hemligt, homosexuellt förhållande med kungen, Gustaf V och om hur det påverkade hans liv fram till hans död 1965.

Jag får nog erkänna att jag inte hade en aning om att Gustaf V var homosexuell; det kom som en överraskning för mig när jag läste baksidestexten och det var en stor anledning till att jag lånade den här romanen på bibliotektet. Jag tyckte också att det var intressant att läsa om Haijbys förhållande med kungen och det var även rätt intressant att läsa om när han hamnade på sinnessjukhuset Beckomberga och skickades till Tyskland, där han hamnade i Gestapos fängelse, som en konsekvens av sin affär med kungen. Men mot slutet, när det mesta handlade om åtelat för utpressning, blev det ganska tråkigt och enformigt och jag tappade lite av intresset.

Romanen är välskriven och det märks att författarna lagt ner ett jättejobb på att hitta fakta om Haijbyaffären. Men det gör tyvärr också att den inte riktigt känns som en skönlitterär roman, utan mer som en faktaroman med en del skönlitterära inslag. De skönlitterära inslagen är dock på många ställen mycket bra. Speciellt gillade jag dialogerna, där man lätt kan föreställa sig hur de olika personerna pratade; man kan nästan höra V-Gurras läspande och skorrande r i repliken Eugen skall ha en liten soarrré till weekenden. Med några vasande trevliga gästerr och Pauls brytning i repliken Det hvar som helvede.

Jag har också lärt mig en del intressant, som att man på 30-talet gjorde mycket moderna experiment numera, där den sjuke får se ett antal bilder, och varje gång det kommer upp en bild på en naken yngling, så får den sjuke en elektrisk stöt. Det lär vara en mycket framgångsrik metod. Jag vet att man än idag försöker "bota" homosexuella på det viset i USA, men jag hade ingen aning om att det gjorts även i Sverige, även om jag förstås kände till att homosexualitet var olagligt och likställdes med pedofili.

Jag visste också att många homosexuella hamnade i koncentrationsläger under nazitiden, men jag kände inte till att det var för att de sågs som ett hot mot Tredje Riket (även om det är ganska logiskt att de tänkte så, med sina ariska avelsprogram) och att det därför betraktades som politiska fångar. Jag visste inte heller att SS hade en speciell avdelning för bekämpande av homosexualitet och fosterfördrivning.

Ett annat intressant, men egentligen ganska värdelöst vetande, är hur stadsdelen Kungens Kurva fick sitt namn. Visst vet jag att den heter så för att kungen körde av vägen i en kurva just där, men jag hade ingen aning om orsaken till varför de körde av vägen: Riksettan var hal. Det hade regnat mycket de senaste dagarna, första regnet efter den torra sommaren, och dikena var fulla med vatten. Kungens oväntade attack mot chaufförens underliv kom precis i fel ögonblick, i en ganska skarp högerkurva, när gasen var tryckt i botten. Man befann sig på en öde plats strax söder om Segeltorp, några mil utanför Stockholm. Chauffören ryckte till och tappade kontrollen och det bar sig inte bättre än att ekipaget gick av vägen och hamnade i diket.

Det fanns alltså en del intressant i den här romanen, men bitvis var den tyvärr lite tråkig att läsa, nästan som en torr föreläsning. Jag förstår förstås att författarna vill redovisa alla fakta de fått reda på och eftersom det rör sig om en historisk händelse, som inträffat i modern tid, kan man kanske inte göra romanen allt för skönlitterär. Men jag saknade ändå att läsa om huvudpersonernas tankar och känslor inför det som händer dem. Jag tycker också att författarna kunde ha låtit läsaren bilda sin egen uppfattning om vad som egentligen hände. Det känns som att de bara konstaterar att "så här var det", men jag tvivlar t ex starkt på att Gustaf V gav storkorset till Göring på grund av Kurt Haijby. Men trots detta tycker jag ändå att det här är en läsvärd roman.

Camera

Camera av Eva-Marie Liftner handlar om fotografen Johanna Hall som av sin farbror Jakob får ärva en portfölj med en bunt fotografier. Fotografierna är svårtydda och väcker hennes nyfikenhet, så hon reser till London för att söka svaret på vad som hände sommaren 1905, då Jakob praktiserade i en fotofateljé i East End. Johanna kommer en makaber historia på spåren.

Romanen utspelar sig dels i nutid och dels i dåtid. Johannas nutidsberättelse är skriven i jag-form, medan Jakobs är skriven i tredje person. Jag tycker dock inte att de två tidsperioderna är lika intressanta, utan det känns som att den verkliga romanen utspelar sig i början av 1900-talet. Vad Johanna har för sig i romanens nutid intresserar mig knappast alls och det gör att romanen känns väldigt ojämn.

Överhuvudtaget har jag svårt för att komma in i den här romanen och den har redan börjat blekna bort ut mitt minne, så jag kan inte påstå att den gjorde något stort intryck på mig. Bitvis var den så tråkig att jag knappt orkade läsa vidare. Jag har aldrig hört talas om författaren och jag kan inte påstå att jag blev särskilt intresserad av att läsa något mer av henne. I somras bytte jag till mig den här boken i bibliotekets bokbytarväska och där kommer den nog att hamna igen nästa sommar.

Ängelns lek

När jag såg att Carlos Ruiz Zafón hade kommit ut med en ny roman, Ängelns lek, blev jag glad. Jag tyckte jättemycket om hans första roman Vindens skugga och ville därför absolut ha den här romanen. Även Ängelns lek utspelar sig i Barcelona och har vissa beröringspunkter med Vindens skugga, utan att det för den skull är nödvändigt att man har läst den för att uppskatta den här romanen. Man känner dock igen vissa karaktärer från den första romanen.

Den här romanen handlar om David Martín, som vill bli författare. Han skriver gotiska berättelser och är på väg att slå igenom när han drabbas av olycklig kärlek och kan inte uppfylla det slavkontrakt han upprättat med förläggarna. Men en dag dyker en man som påstår sig vara förläggare upp och ger honom ett märkligt erbjudande som han inte kan motstå. David ska skriva en bok av ett slag som världen sällan skådat och för det ska han få en stor summa pengar. Han köper ett övergivet tornhus där han upptäcker en del hemligheter. Snart befinner han sig en en gåtfull mardröm som det inte tycks finnas någon väg ut ur.

Jag tyckte inte lika mycket om den här romanen som jag tyckte om Vindens skugga. Carlos Ruiz Zafón skriver väldigt bra, men jag tycker att tempot i den här romanen är alldeles för långsamt. Dessutom är intrigen lite för tillkrånglad och det känns som att författaren ansträngt sig lite för mycket. Det är lite för mycket övernaturliga inslag och lite för många mord.

Det är ingen tvekan om att Zafón skriver bra och hans miljö- och personbeskrivningar är mycket bra. Jag gillar författare som kan konsten att gestalta istället för att skriva rakt ut vad läsaren ska tycka, tro och tänka. Det är mycket som är oklart i den här romanen och det kan säkert reta en del, men jag gillar att inte få veta allt utan tvingas använda fantasin lite grann. Den här romanen påminner i stilen om de gotiska skräckromaner som huvudpersonen David Martín skriver, men jag tycker inte att författaren lyckas helt med att skapa spänning i romanen, annat än i enstaka partier.

I den här romanen tycker jag mig också lägga märke till spår av författarens arbete som manusförfattare i Hollywood. Bitvis känns romanen lite som ett filmmanus. Jag tror också att den skulle göra sig mycket bra som film. Jag tycker också om att romanen ger en del tankeställare, framför allt om religion;
Det mest intressanta hittills är att de flesta religioner verkar utgå från en verklig, historisk händelse eller från en person med största sannolikhet har existerat, sedan har de i snabb takt utvecklats till rörelser som formats av och underkastats politiska, ekonomiska och sociala omständigheter inom den egna gruppen. /.../ Mycket av mytologin kring de här troslärorna, från liturgi till normer och tabun, kommer från den byråkrati som växer fram parallellt med dem, och inte från den förmodat historiska händelse eller person som var deras upprinnelse. Större delen av derssa enkla och harmlösa anekdoter- där sunt förnuft blandas med skrock- och den krigiska ton som allteftersom utvecklas i dem, kommer ur efterföljande tolkningar av de grundläggande troslärorna, när de inte tenderar att förvrängas i händerna på dem som förvaltar dem. Den administrativa och hierarkiska aspekten som verkar vara avgörande för deras utveckling. Till en början är sanningen uppenbarad för alla, men snart dyker det upp individer som ger sig själva makten och plikten att tolka, förvalta, och i vissa fall, ändra på sanningen. De säger sig göra det för det allmännas bästa, och i det syftet bygger de upp en mäktig organisation och potentiell förtryckarapparat. Detta beteende, som enligt vad biologin har lärt oss kännetecknar alla sociala djur, förvandlar snart doktrinen till en byggsten för kontroll och politisk kamp, med splittring krig och uteslutning som oundviklig följd.

Det fanns mycket som var tänkvärt i romanen, men detta tycker jag är speciellt värt att uppmärksamma, eftersom det enligt min mening är så det är (kristendomen är INTE ett av de få undantagen!): En av grundpelarna i alla organiserade religioner, med ytterst få undantag, handlar om att underkuva och förtrycka kvinnan, och att utesluta henne från gruppen. Kvinnan ska finna sig i rollen som eteriskt, passivt och moderligt väsen, hon får inte vara stark och självständig, det kan stå henne dyrt. Hon han få en hedersplats bland symbolerna, men aldrig i hierarkin. Religion och krig är manliga angelägenheter. Och det slutar ofta med att kvinnan inte bara medverkar till, utan även driver på, sin egen underkastelse.

Carlos Ruiz Zafón skriver också mycket vacker om böcker: Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För var gång en bok byter ägare, för var gång som en ny läsare låter sin blick glida fram över sidorna i den, växer sig bokens själ allt starkare.

Mitt nya jag

Mitt nya jag av Sophie Kinsella är en chick lit-roman som handlar om Lexi, som vaknar upp på sjukhuset efter en olycka. Hon har tappat minnet och tror att året är 2004 istället för 2007 och att hon har sneda tänder och ett katastrofalt kärleksliv. Men hennes tänder är raka, hon är chef på jobbet och gift- med en snygg miljonär. När hon får veta mer om sitt nya jag och sitt perekta liv upptäcker hon en del mindre roliga saker om sig själv.

Som all litteratur i den här genren är romanen enkelt skriven och därmed lättläst. Jag har tidigare läst Mina hemligheter, The Secret Dreamworld of a Shopaholic och The Undomestic Godess av samma författare och jag gillade inte alls The Secret Dreamworld of a Shopaholic, men de övriga två böckerna jag läst hör inte till Shopaholic-serien och de har varit betydligt bättre. Därför trodde jag att jag skulle gilla även den här, men det gjorde jag inte.

Den här romanen saknade den humor som fanns i både Mina hemligheter och The Undomestic Godess och jag kan inte på något sätt känna sympati för huvudpersonen. I de romaner jag läst tidigare har det också varit en hel del romantik, vilket jag saknade i den här romanen. Dessutom känns handlingen så osannolik att det är svårt att engagera sig.

Jag ogillar dessutom omslaget på den här romanen. Tjejen på bilden ser mest ut som en uppblåsbar docka med sina överdrivet rosa läppar. Dessutom ser hon ut som en dum bimbo (visserligen ska det säkert symbolisera huvudpersonens förvirring, men då kan de väl ha en tjej som ser förvirrad istället för korkad ut på omslaget?).

Romanen var mycket ytlig och jag irriterade mig lite på att den sänder ut budskapet att det är viktigt att vara snygg. Men den gick i alla fall fort att läsa och hade väl vissa kvaliteter som lättsam underhållning (exempelvis gillar jag avsnittet där Lexi försöker göra sig av med en död fisk), men någon bra litteratur är det inte enligt min mening.

Högläsaren

Högläsaren av Bernhard Schlink fick jag tag på i bokbytarväskan på biblioteket. Jag hade aldrig hört talas om den, men det fanns inte så många andra bra böcker i bokbytarväskan och baksidestexten lockade i alla fall lite grann. Och när jag började läsa den ångrade jag inte för ett ögonblick att jag bytte till mig den!

Den handlar om Michael som på 60-talet träffar den mer än dubbelt så gamla Hanna. Hon är vacker, sensuell och gåtfull. Efter skolan smyger sig den femtonårige Michael hem till henne för att älska och för att läsa högt för henne ur olika romaner. Men deras kärlek är dömd på förhand och Hanna försvinner, men de träffas igen några år senare och Michael får veta mer om den gåtfulla Hanna.

Skuld och skam är två framträdande teman i den här romanen: Hon accepterade att ställas till svars, men ville inte dessutom skylta med sin skam. Hon slogs inte för att rädda sin egen sak utan för det hon menade vara sanning och rätt. Eftersom hon alltid måste förställa sig lite, aldrig kunde vara alldeles öppen och helt sig själv, blev hennes påståenden sällan övertygande men för henne var det sanning och rätt, det enda hon ville kämpa för. Hon måste vara totalt slut. Hennes kamp gällde inte bara rättegången. Hennes kamp gällde och hade alltid gällt, inte att visa vad hon kunde utan att dölja vad hon inte kunde. Ett liv där nerderlagen markerats av drastiska uppbrott och segrarna varit lyckat kamouflage.

Den här romanen inbjuder till en hel del tankar och funderingar och det är ju som bekant något som jag tycker om. Det jag tyckte var mest intressant var att inte bara Hanna ställs till svars för det hon gjort, utan även Michael, fast på ett annat sätt.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var kort och väldigt enkel i handlingen, men just för att den får läsaren att tänka och känna så älskade jag den. Jag fastnade i den nästan så fort jag började läsa och jag tänkte hela tiden medan jag läste att den skulle passa jättebra som film. När jag hade läst ut den läste jag på lite grann om författaren m m och fann då att den faktiskt redan kommit ut som film, med titeln The Reader och med Ralph Fiennes och Kate Winslet i huvudrollerna. Jag är förvånad över att jag inte hört talas om den eller sett den, men jag ska försöka se den så snart som möjligt (även om jag har svårt att tro att den överträffar romanen, eftersom filmer sällan gör det).

Brunstkalendern

Som ett litet tidsfördriv har jag nu läst Brunstkalendern av Emma Hamberg. Och som tidsfrödriv och en stunds underhållning passar den här romanen alldeles utmärkt. Den handlar om tre systrar som är helt olika. Marie är äldst och bor i Stockholm där hon är barchef på en tuff hårdrocksbar. Åsa är näst äldst och miljonär. Men det hon och hennes man helst vill ha kan de inte köpa för pengar- ett barn. Barn har dock yngsta systern Lena gott om; hon har fyra stycken plus ett antal kaniner, några katter och en hund. Hon sliter hårt för att ta hand om dem medan hennes man mest bara jobbar. Ingen av systrarna lever det liv de hade drömt om, men när de motvilligt måste återvända till barndomshemmet Solvändan tar deras liv ännu fler oväntade vändningar.

Den här romanen är väldigt enkel skriven och meningarna är korta. Ibland alldeles för korta. Emma Hamberg skriver ofta med ofullständiga meningar och det gör att det går fortare att läsa, men jag irriterar mig ändå på det (fast det kan vara svenskläraren i mig, så andra kanske inte alls stör sig på det). Men hennes sätt att skriva är ibland också humoristiskt och det gillar jag.

Handlingen i romanen är långt ifrån originell och den var rätt förutsägbar. Det gör inte heller så mycket eftersom jag inte förväntade mig annat när jag valde den. Karaktärerna är stereotypa, fast det gör också att man känner igen sig själv och/eller andra i dem. Jag har dock svårt att riktigt identifiera mig och känna med någon av dem.

Det irriterar mig också lite grann att romanen slutar utan att man riktigt får veta hur det ska gå. Visst, man får veta att relationen mellan systrarna löser sig, men man vill ju också veta hur det blev med allt det andra. På det stora hela var den här romanen ganska medelmåttig. Den funkade som underhållninng och tidsfördriv, men jag har också läst feel good-litteratur som varit bättre än denna.

Utan nåd

Utan nåd av Peter Birro har undertiteln The Sound of Speed och på ett sätt tycker jag att det är en mer passande titel. Speed har nämligen en väldigt central roll i romanen. Den handlar om Daniel, som åker till London för att hälsa på sin f d flickvän, numera bästa vän, Melinda. Melinda bor i ett ockuperat hus tillsammans med några andra och Daniel flyttar in där. Det är en udda samling människor, men intresset för att dricka öl och ta droger har de gemensamt. Daniel blir också kär i Izabella, som förutom sina drogproblem också har psykiska problem.

Jag kan inte precis påstå att jag kan identifiera mig med någon av karaktärerna i den här romanen. Jag delar varken deras livsstil eller musiksmak (Morrisseys musik är viktigt i romanen). Men man får helt klart en känsla av att författaren identifierar sig med romankaraktärerna och att den delvis är självupplevd. Att romanen är skriven i jag-form bidrar till den känslan.

Inte på något vis kan jag tycka att detta är en vacker kärleksroman eftersom jag har otroligt svårt för romaner (och filmer) som romantiserar eller normaliserar droger. Visserligen försöker inte Peter Birro få det att verka som att droger är något positivt, men romanen ger ändå en känsla av att droger är något normalt och i viss mån romantiskt. För mig som inte provat på starkare droger än alkohol och som inte ens gillar att bli full känns därför det mesta så främmande och avlägset att det är svårt att identifiera sig med någon.

Det är dock ingen tvekan om att Peter Birro är en duktig författare. Han skriver med ett poetiskt språk som jag gillar (fast det förekommer en del irriterande stavfel). Jag gillar också att romanen utspelar sig i London, även om jag inte precis känner igen mig (jag var visserligen på King's Cross, men jag rörde mig aldrig i området runt omkring). Men det känns som att författaren varit på de platser som han beskriver och det gör romanen trovärdig.

Jag både gillade och gillade inte den här romanen. Det jag gillade var Birros sätt att skriva, men handlingen tyckte jag inte var särskilt bra. Handlingen var också väldigt förutsägbar och det som hände på slutet blev ingen riktig överraskning.

En stilla vrede

Berättarjaget i Åke Lundgrens En stilla vrede berättar om sin farfars liv. Farfadern var mycket noga i allt han gjorde och var väldigt snäll och blev aldrig arg; kunde på sin höjd säga "Jag blir nästan som arg när jag tänk på det ...". Det är en berättelse om en man som finner sig i allt- nästan. För inom farfar brann en stilla vrede som sent omsider vaknade.

Precis som i Åke Lundgrens andra romaner utspelar sig denna i Västerbotten och är delvis skriven på dialekt, främst då i dialogen. Det tycker jag om eftersom det ger en känsla av äkthet och trovärdighet. Jag tycker inte att det gör den svår att förstå, men jag kan förstås inte avgöra om den är svår att förstå för någon som inte är van vid dialekten.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen, trots att den egentligen inte handlade om särskilt mycket och trots att den var ganska förutsägbar, på så vis att jag räknade ut redan tidigt på vilket sätt farfaderns stilla vrede skulle ta sig uttryck. Jag gillar Åke Lundgrens sätt att skriva, eftersom det är enkelt och han skriver inte ut det som är självklart. Han låter läsaren läsa mellan raderna och det uppskattar jag.

En annan sak som jag gillade med romanen var att farfadern påminde väldigt mycket om min egen farfar. Exempelvis så hade farfar i romanen ett potatisland som upptog en hel legda, precis som min farfar. Men jag tror inte att det bara handlar om att han påminde om min farfar, utan jag tror att han påminner om många människors farfar och det är just det att Åke Lundgren lyckas med att skapa en generell karaktär som ändå blir personlig och levande som gör romanen så bra.

Equinox

Equinox av Michael White är en deckare som utspelar sig i Oxford. En seriemördare dödar unga kvinnor och avlägsnar organ, olika för varje gång, och ersätter det med ett mynt. Amerikanskan Laura Niven är författare och bestämmer sig för att skriva en roman vilket leder till att hon börjar forska om morden. Snart inser hon att ockultism har med saken att göra och hon kommer ett hemligt sällskap, som härstämmar från Isaac Newtons tid, på spåren.

Den här romanen var bitvis lite spännande och den skulle nog kunna bli ganska bra på film, men språket är så dåligt att man knappt orkar engagera sig i historien. Det gör också att karaktärerna blir platta och ointressanta. Det är svårt att komma ihåg vem som är vem och tyvärr gör det att slutet inte blir lika spännande som det annars hade kunnat vara.

Historien utspelar sig delvis i nutid och delvis på Isaac Newtons tid och de två historierna är väldigt ojämna. Båda är förstås skrivna med samma dåliga språk, men kapitlen som utspelar sig på Newtons tid är urtråkiga och jag kände inget som helst engagemang när jag läste dem. Det kändes som att romanen hade kunnat bli precis lika bra om de kapitlen inte hade varit med. Dock gillade jag faktadelen som fanns i slutet av romanen, där man fick läsa lite mer om t ex Newton, alkemi och astrologi.

Detta är helt klart en roman som försökt rida på vågen efter Dan Browns Da Vincikoden, men som inte alls når upp till dess standard. Fast ett litet plus är det att det inte är den heliga graalen som står i centrum i den här romanen. Här har författaren också kryddat lite med lite influenser från Indiana Jones, men det blir inte särskilt lyckat.

19 minuter

19 minuter av Jodi Picoult handlar om en skolskjutning i en liten amerikansk småstad. Peter Houghton mobbas från första dagen i skolan tills han sjutton år gammal går in i sin skola med två pistoler och skjuter ihjäl 9 skolkamrater, 1 lärare och skadar många fler, både fysiskt och psykiskt.

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret, se en period i en hockeymatch. På nitton minuter kan man baka scones eller få en tand lagad hos tandläkaren, man kan vika tvätten för en familj på fem personer. Nitton minuter tog det för Tennese Titans att få utsålt till slutspelen. Det är programtiden för en pratshow minus reklaminslagen. Det är så lång tid det tar att köra mellan Vermonts delstatsgräns och staden Sterling i New Hampshire. På nitton minuter kan man beställa en pizza och få den hemkörd. Man kan läsa en saga för ett barn eller få oljan bytt i bilen. Man kan promenera en och en halv kilometer. Man kan lägga upp en kjol. På nitton minuter kan man stoppa världen eller bara hoppa av den. På nitton minuter kan man hämnas…..

Så börjar romanen och jag fastnade för den redan där. Romanen utspelar sig under drygt 17 år och jag gillar verkligen upplägget med den brutna kronologin. Romanen börjar med själva skjutningen och sedan får vi i vissa kapitel läsa om vad som hänt i det förflutna och som ledde fram till skolskjutningen och i andra kapitel får vi också veta vad som händer efter skjutningen. Jag tycker att det gör läsnigen mycket intressantare och författaren lyckas också få med en liten överrraskning i slutet.

Det är också intressant att man får läsa om händelsen ur flera olika personers synvinkel: barndomskamratens, domarens, mammans, utredarens och Peters. Det märks ganska tydligt att Jodi Picoult har inspirerats av bl a händelserna i Columbine. Det är omöjligt att låta bli att jämföra den här romanen med We Need To Talk About Kevin och på ett sätt tycker jag att den här romanen är bättre, just för att den ser saken från flera olika personers perspektiv. Dock går ju We Need To Talk About Kevin mer på djupet än vad den här romanen gör. Det känns som att Jodi Picoult är mer intresserad av att sälja och därför känns också romanen lite ytligare. Författaren har också inkluderat en ganska onödig kärlekshistoria i sin roman, som jag dock inte tycker stör handlingen.

Jag har tidigare läst flera romaner av Jodi Picoult (Allt för min syster, Försvinnanden, Mercy och Den tionde kretsen) och jag har gillat dem alla, mer eller mindre. Men jag tycker nog att 19 minuter är det bästa jag har läst av henne hittills.

Allt som återstår

Allt som återstår är Elin Boardys debutroman och utspelar sig på Orust från början av 1900-talet till 1923. Huvudperson i romanen är Emma, som stannar hemma på gården för att ta hand om sin far när syskonen försvinner åt olika håll, från Arboga till Amerika. Hon blir med barn och gifter sig med drängen Emil och sedan kommer fler och fler barn, samtidigt som livet på gården går vidare i sakta mak.

Det händer inte speciellt mycket i den här romanen och det är på något vis det som gör den så intressant. Jag fastnade i den med en gång och ville hela tiden läsa vidare för att få veta mer. Skildringen av Emmas liv känns väldigt realistisk och jag gillar Elin Boardys sätt att skriva, med korthuggna meningar där ord i slutet av meningen faller bort, som en oavslutad tanke eller en oavslutad replik. Dock blir det ibland lite tjatigt, men det är ingen tvekan om att hon skriver bra.

Just det långsamma tempot och händelselösheten är det som gör den här romanen till en realistisk kvinnoskildring. Det känns precis som att det var precis så där det var för kvinnorna på den tiden. På ett sätt får den mig att tänka på min mormor, trots att hon inte alls har många likheter med Emma. Bitvis blir den dock lite tråkig, men det gör inte så mycket. Jag skulle också ha önskat att hon skrivit lite mer om vad som händer på slutet.

Romanen har verklighetsbakgrund, eftersom Emma Ulrika Johansson var Elin Boardys morfars mor, men det mesta är förstås fiktion eftersom ingen kan veta vad verklighetens Emma tänkte, kände och gjorde. Det man vet är rena fakta, som vem hon gifte sig med och hur många barn hon fick samt att hon hamnade på Vänersborgs Hospital & Asyl och avled där.

Miljöbeskrivningarna i romanen är mycket bra, men karaktärerna beskrivs dock inte lika bra, inte ens huvudpersonen Emma. Man känner inte riktigt att man kommer henne inpå livet; kanske för att det inte finns något allvetande berättarjag. Men kanske också på att hon helt enkelt var en person som var svår att lära känna. Hennes man Emil påminner en hel del Heathcliff i Wuthering Heights och Emma känner både avsky och lust inför honom. Själv har jag svårt att hitta något sympatiskt med Emil. Den enda karaktär, förutom Emma, som jag tycker är intressant är Emmas bror Simon, som åker till Amerika, kommer tillbaka och åker till Amerika igen.

Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om den här romanen och det är svårt att tänka sig att den är skriven av en debutant. Hoppas verkligen att Elin Boardy fortsätter att skriva, för jag kommer garanterat är läsa hennes romaner om hon skriver fler.