The Distant Hours

För ett tag sedan läste jag Den glömda trädgården av Kate Morton och den tyckte jag väldigt mycket om, så jag blev väldigt glad när jag hittade hennes nyutkomna roman The Distant Hours när jag var i London.

Den handlar om Edie Burchill, vars mamma plötsligt får ett brev som varit försvunnet i 50 år. Brevet rör tiden då modern som trettonåring under andra världskriget var evakuerad till Milderhurst Castle. Slumpen kommer att föra Edie till slottet och de excentriska systrarna Blythe och hennes intresse för de hemligheter som döljs på slottet väcks. I slutändan leder det till att hon kommer närmare sin mamma.

Miljön är perfekt, engelsk landsbygd och ett mörkt och dystert slott samt ett mysterium som ska lösas, d v s precis en sådan roman som jag skulle ha älskat som tonåring. Och även som vuxen tyckte jag mycket om den här romanen. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad de tre gamla damerna döljer, vad som egentligen hände med Thomas Cavill och vad som hände mellan Juniper Blythe och Edies mamma.

Jag tycker inte att den var lika bra som Den glömda trädgården, men den är helt klart läsvärd och jag kommer absolut att läsa mer av denna författare.

Bittert arv

Bittert arv av Kiran Desai utspelar sig i slutet av 80-talet, mestadels i en liten by i Himalaya. Där bor domaren med sin älskade hund och sin kock och dit kommer också domarens dotterdotter Sai när hon blir föräldralös. Sai blir god vän med kocken och förälskar sig i sin nepalesiske lärare Gyan. Men deras kärlek får förhinder när han blir indragen i den nationalistiska gerillan. Vi får också möta kockens son Biju, som bor i Amerika. Hans far är stolt över honom, men i själva verket känner han sig inte hemma där och lever i misär medan han som illegal invandrare ständigt byter jobb i väntan på sitt green card.

Romanen är inte skriven i kronologiskt ordning, vilket jag gillar. Det gör att man hela tiden måste vara vaken när man läser för att hänga med, men jag tycker absolut inte att det var svårt att hänga med. Dock känns berättelsen ibland något rörig och det är lite för många bipersoner och bihandlingar och det gjorde att det var lite svårt att komma in i handlingen. Jag är heller inte särskilt förtjust i att författaren blandar in så mycket indiska ord, som aldrig förklaras, i berättelsen. Visst, enstaka ord som man kanske känner till lite eller kan räkna ut vad de betyder kan vara en bra krydda åt en berättelse, men inte hela meningar.

Men jag gillade verkligen Kiran Desais sätt att skriva. Hon skriver vackert med formuleringar som känns fräscha och nyskapande. Jag tycker också att det är intressant att läsa om en helt annan kultur; det gör att man får upp ögonen för sådant som man annars inte tänker så mycket på. Ett exempel på en sak som man som västerlänning inte funderar så mycket på får man i följande citat:
'Han var den verklige hjälten, Tenzing', hade Gyan sagt. 'Hilary skulle inte ha klarat det utan sherpas som bar hans väskor'. Alla omkring honom höll med. Tenzing var absolut först, eller också hade han fått vänta med väskorna så att Hilary kunde ta det första steget och som representant för kolonialmakten sticka ner sin flagga i jord som tillhörde ett annat land. 
    Sai hade undrat: Borde människor övervinna berget eller borde de önska att berget ägde dem? Sherpas gick upp och ner, tio gånger, femton i vissa fall utan någon ärans glans över bedriften, utan att utropa sig som ägare/.../

Romanen handlar om människor som inte passar in, människor som har hamnat mellan två världar och tar upp ämnen som klass, nationalism, kolonisation och globalisering: I Indien var det nästan ingen som hade råd med sådant ris, och man var tvungen att resa genom hela världen för att kunna äta det där det var tillräckligt billigt, för att man skulle kunna proppa i sig utan att vara rik. När man kom till den plats där riset växte, hade man inte längre råd att äta det."

Romanen är också en kärlekshistoria om Sai och Gyan, men denna tycker jag får underordnad betydelse. Jag känner inte något engagemang i deras romans och blir mest uttråkad av att läsa om den. Det känns inte heller som att det är någon viktig del av romanen. Det jag uppskattade mest med romanen var de tankar som den väckte: Nuet förändrar det förflutna.

The Land Of Painted Caves

När jag gick i grundskolan lånade jag en bok som hette Grottbjörnens folk på skolbiblioteket och jag älskade både den och boken som kom efter, Hästarnas dal. Då hade bara de två böckerna kommit ut, men snart kom också den tredje boken Mammutjägarna och den fick jag i julklapp. Jag sträckläste den på juldagen. Några år senare kom den fjärde boken, Stäppvandringen (The Plains Of Passage på engelska; jag läste den både på svenska och engelska).

Jag hade läst någonstans att Jean M Auel planerade att skriva sex böcker i serien om Earth's Children, fast jag började tvivla på att det skulle bli några fler när det dröjde 12 år innan nästa bok, The Shelters Of Stone, kom ut (tror att den hette Nionde grottan på svenska; jag har bara läst den på engelska). Därefter dröjde det 9 år tills den sjätte och sista boken, The Land Of Painted Caves kom ut.

Jag älskade de fyra första böckerna, men jag var ganska ung när jag läste dem och jag tror att min smak vad gäller böcker har förfinats något sedan dess. Jag blev därför inte lika förtjust i The Shelters Of Stone, fast det var ändå kul att få läsa vidare och se hur det gick för Ayla och Jondalar. Den sista boken i serien köpte jag när jag var i London och jag såg faktiskt fram emot att läsa den. Men med facit i hand så borde Auel nog ha slutat serien med The Shelters Of Stone.

I den här boken håller Ayla på att bli One Who Serves The Mother och ger sig iväg på en resa för att titta på några av Zelandonis heliga platser, vilket förstås är de målade grottorna. Hennes uppdrag för att bli en som tjänar modern tar upp mycket av hennes tid och det skapar till slut problem mellan henne och Jondalar.

Den här boken är dock tyvärr ganska tråkig. Det är mest den ena upprepningen efter den andra. Hon upprepar saker som har hänt i de tidigare böckerna, vilket kanske inte är helt fel då det gått hela 31 år sedan den första kom ut, men samma saker upprepas flera gånger, precis som hon tror att läsaren inte kan komma ihåg vad denne läst för 50-100 sidor sedan. Det blir också ganska tråkigt att läsa hennes beskrivningar av det uppenbara, inre monologer och vardagliga sysslor (t ex att koka te- hur intressant är det?). De formella hälsningarna, som t ex Aylas egen,

I am Ayla of the Ninth Cave of the Zelandonii, acolyte of the Zelandoni, First Among Those Who Serve The Great Earth Mother, mated to Jondalar, Master Flint-Knapper and brother of Joharran, leader of the Ninth Cave of the Zelandonii. Formerly I was Daughter of the Mammoth Hearth of the Lion Camp of the Mamutoi, Chosen by the spirit of the Cave Lion, Protected by the Cave Bear, and friend of the horses, Whinney, Racer, and Grey, and the four-legged hunter, Wolf.

och upprepandet av Mother's Song känns mest som att de är med för att fylla ut boken så att den skulle bli drygt 600 sidor lång, d v s ungefär lika lång som de övriga i serien. Beskrivningarna av den ena grottan efter den andra blir också ganska långtråkig i längden.

Något som inte direkt förekommit i de övriga romanerna är tidshopp. Jag blev därför först lite förvirrad när handlingen plötsligt hoppade fyra år framåt. När den sedan hoppade två år framåt var jag dock lite mer förberedd och blev inte så förvirrad.

Boken var som sagt ganska tråkig och för första gången började jag också reta mig på att Ayla är så perfekt och duktig på allting (jag har hört andra säga att de gjort det när de läst böckerna, men jag har aldrig retat mig  på det förut). Något som jag också saknade i den här romanen var sexscener, vilket ju är något som gjort böckerna till den framgång de blivit. Det förekommer sexscener, men bara ett par gånger och jämfört med de övriga (utom möjligen i Grottbjörnens folk) så är det väldigt lite.

I slutet, efter nästan 500 sidor, tar sig boken dock och man börjar känna igen stilen från de tidigare romanerna. Det är jag glad för; glad att jag fick avsluta den här kultserien, som faktiskt har haft ganska stor påverkan på mitt liv och mina värderingar, med lite av den läsglädje som jag började läsa den med.

Årets bästa böcker 2011

Förut brukade jag göra en lista på de bästa böcker jag läst under året, men de senaste åren har det inte blivit av, förmodligen för att jag inte läste så många böcker 2009 och 2010. Jag har inte läst speciellt många böcker i år heller (ett mål för 2012 är att läsa mer!), men jag tänkte ändå återuppta traditionen med att göra en lista på de bästa böckerna.


Så min lista för 2011 ser ut så här:
1.Blue Eyed Boy- Joanne Harris
2. The Other- David Guterson
3.One Day- David Nicholls
4. Hotel New Hampshire- John Irving
5. Flickan från ingenstans- Justin Cronin
6. Den glömda trädgården- Kate Morton
7. The Particular Sadness Of Lemon Cake- Aimee Bender
8. Imorgon när kriget kom- John Marsden
9. Hypnotisören- Lars Kepler
10. Dorés bibel- Torgny Lindgren

Ungefär hälften av de bästa böckerna jag läst under 2011 är på engelska, vilket inte är förvånande eftersom jag läst en hel del på engelska i år. Intressant är också att trots att jag läst fler böcker av kvinnor än män (12 av män, 20 av kvinnor, 2 av en man och kvinna) så är det flest manliga författare på min lista på de bästa böckerna. Det är dock inte något jag tänker speciellt på varken när jag väljer böcker eller läser dem.

One Day

Det var länge sedan jag läste en bok som jag verkligen gillade, men One Day av David Nicholls var en sådan bok. Jag köpte den när jag var i London, mest för att jag visste att den just blivit till film och jag ville helst läsa boken före jag såg filmen.

One Day handlar om Emma och Dexter- Dex och Em, Em och Dex- som träffas och spenderar en natt tillsammans när de tagit studenten. Deras liv skils sedan åt, men deras vägar korsas genom de följande 20 åren. Dex reser, gör karriär inom media och lever ett gott liv, medan Emma först sliter på en mexikansk restaurang och sedan pluggar och börjar jobba som lärare. Men senare ändras rollerna lite när Emma får framgång som författare och Dexters karriär börjar dala.

Emma och Dexter träffades den 15 juli, St Swithin's Day, 1988 och varje kapitel utspelar sig den dagen varje år i kronologisk ordning. Det är inte ett enkelt upplägg, men jag tycker att David Nicholls klarar det lysande. Det känns inte alls som att man missar information om vad som hänt Dexter och Emma under året som gått.

Nicholls skriver mycket bra och jag fastnade i den här romanen med en gång. Jag uppskattar också väldigt mycket att den inte slutade exakt som jag hade förväntat mig. Jag gillade också att författaren väver in en del av kulturen i landet i romanen på ett sätt som gör att man tydligt märker hur samhället har förändrats under den ganska korta tiden av 20 år.

Sedan så gillar jag självklart att romanen utspelar sig i London. Trots att jag bara varit där tre gånger känns London nästan som hemma och det är kul att känna igen sig i miljöerna (även om jag förstås inte varit på alla platser som nämns). Denna roman kan egentligen bara sammanfattas på ett enda sätt: I loved it!

Flyga högt

Flyga högt av Katarina von Bredow är en ungdomsroman som handlar om Vendela, som går i nian. Vendela är bästis med Tove och de umgås mycket med Nils och Loke. Tove och Loke blir tillsammans och Vendela vill gärna bli tillsammans med Nils, men han verkar vara lite för blyg.

Plötsligt en dag kommer en ny tjej, Silja, till klassen och inget blir sig likt. Silja tar plats och struntar i oskrivna regler och helt plötsligt gäller inte längre den givna rangordningen i klassen. Rollerna förändras och Vendela måste välja mellan kärlek och vänskap.

Jag har läst Katarina von Bredows tidigare romaner och jag har gillat de flesta.  Hennes romaner ger alltid något att tänka på och det gillar jag. Jag gillade verkligen den här  romanen också. Den är lättläst och det händer saker hela tiden. Jag känner igen mycket av mina egna funderingar kring de roller man har i klassen. Jag upplevde själv att jag på högstadiet "fastnat" i en roll som kanske var jag på låg- och mellanstadiet, men som jag inte kunde ta mig ur förrän jag började på gymnasiet.

Jag uppskattar också att läsa om ungdomars liv för att få uppleva allt det jag själv aldrig fick uppleva när jag själv var i den åldern. Trots att det är en ungdomsroman har den mycket att ge även en vuxen läsare. Jag gillade som sagt den här romanen och jag kommer absolut att rekommendera den, och Katarina von Bredows andra romaner, till mina elever.

Baristas-andra boken

Jag har nu läst den andra delen i Denise Rudbergs undomsserie Baristas. Jag läste första delen av Baristas för ganska länge sedan och den hade inte gjort något större intryck eftersom jag knappt kom ihåg vad den handlade om när jag tänkte tillbaka. Men så fort jag började läsa kom jag ihåg det mesta och jag kände igen karaktärerna.

Precis som den första boken handlar den här om Nicolas, Ruben och Ludvig som jobbar på kaffebaren Pronto. I den här boken åker de alla tre + ett stort gäng vänner till en stuga i fjällen för att fira lucia. Och då händer det förstås en hel del- några blir fulla, någon blir för full, det avslöjas att någon har använt droger, ett par gör slut och någon ligger med sitt ex och en ny tjej under helgen m m.

Dock tycker jag att det skulle kunna hända mer eller i alla fall att författaren hade kunnat gå lite mer på djupet med vissa saker. Jag tycker också att författaren skriver lite för övertydligt; hon hade gärna kunnat gestalta mer och låta läsaren tänka lite själv.

Men trots detta tycker jag att detta är en utmärkt ungdomsroman. Den är lätt att läsa, det händer saker hela tiden och den tar upp ämnen som är aktuella för ungdomar (ja, inte bara för ungdomar för den delen). Därför tänker jag rekommendera den här serien till mina elever när vi ska ha bokcafé om ett par veckor och jag kommer säkert också att läsa nästa del i serien när den kommer.

Änglamakerskan

Trots att jag valt att lägga in en bild på boken, så har jag lyssnat på Änglamakerskan av Camilla Läckberg som ljudbok. På så vis kan jag lyssna medan jag jobbar och dessutom upplever jag att deckare blir bättre när jag lyssnar på dem istället för läser.

Deckare är inte min favoritgenre och därför har jag heller aldrig varken läst eller lyssnat på något av Camilla Läckberg (dock har jag nog sett en filmatisering av den första romanen). Men jag tilltalades både av omslaget och baksidestexten, så jag valde att lyssna på den. Den utspelar sig i Fjällbacka och handlar om polisen Patrik och hans sambo Erika, vilket alla hennes böcker gör, såvitt jag förstår.

I denna åttonde roman får en gammal gåta sin upplösning. 1974 försvinner en hel familj, bortsett från tvååriga Ebba, spårlöst och polisen misstänker brott men hittar inga bevis. Ebba har nu återvänt för att med sin man Mårten renovera den gamla barnkolonin och starta pensionat. När någon försöker sätta eld på huset blir polisen inkopplad.

Man får parallellt läsa/höra om händelser som inträffade i början av 1900-talet och vad som händer i nutiden och däremellan vecklas också gåtan om vad som hände Ebbas familj ut. Jag tycker att handlingen är helt okej och det är inte givet från början hur det hela ska sluta (som det många gånger är i deckare). De flesta karaktärer är ytliga och stereotypa och språket är enkelt. Detta är en ganska lagom roman- det är varken storartad eller dålig litteratur.

Filosofiska söndagsklubben

Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith är den första i en serie om Isabel Dalhousie, som är en medelålders, ekonomiskt oberoende kvinna som bor i Edinbrugh och är redaktör för en filosofisk tidskrift. Isabel blir vittne till att en ung man faller till sin död och hon blir nyfiken på omständigheterna kring detta och börjar snoka runt lite.

Detta är den första romanen av Alexander McCall Smith som jag läser, trots att jag hört mycket gott om hans andra serie om Damernas Detektivbyrå. Men det är alldeles säkert inte den sista jag läser, eftersom jag köpte flera böcker av honom på bokrean.

Författaren känns lite som en blandning av Agatha Christie och Jostein Gaarder och resultatet blir inte alls tokigt. Detta är dock inte riktigt en deckare, eftersom den handlar minst lika mycket om filosofiska funderingar och moraliska aspekter som om själva brottet. Jag, som inte är så förtjust i deckare, gillar det.

Jag gillar ju böcker som får mig att tänka och det fanns en del tänkvärt i den här romanen: Isabel hade läst att kvinnor för det mesta attackerar sina män när de upptäcker att de varit otrogna, medan männen i samma situation riktar sin fientlighet mot mannen, inkräktaren. Detta tycker jag dock inte riktigt stämmer; jag tycker att kvinnor också ofta skyller på den andra kvinnan.

En annan tänkvärd sak var konversationen som Isabel hade med en piercad ung man om varför han hade piercingar: 'Det visar att jag har min egen stil. Det här är jag. Jag är inte uniformerad.' Isabel log mot honom. Hon uppskattade hans rättframhet och hon tyckte om hans röst med det sjungande tonfallet. 'Bra', sa hon. 'Att vara uniformerad är inget att stå efter.' Hon tystnade. Solen fick ett av stiften att glittra och kasta en pytteliten, guppande reflex mot hans överläpp. 'Såvida du inte har tagit på dig en annan uniform i rena ivern att undvika uniformering. Det liiger något i det, eller hur?'

Ytterligare en sak som jag håller med om är detta om namn och identitet: Detta var förvisso sant: våra namn är viktiga för oss, de utgör själva kärnan hos oss. Vi är rädda om våra namn och blir sårade när de förvanskas. Charles kanske inte gillar att kallas Chuck och Margaret kanske inte godkänner Maggie. Att kalla en Charles eller en Margaret för Chuck eller Maggie trots att det vållar dem obehag är att kränka dem på ett synnerligen personligt sätt; det är att självsvåldigt åstadkomma en förändring av de människor de egentligen är. Jag är i och för sig själv ganska obrydd om mitt namn och bryr mig inte om att vissa stavar det med c eller till och med ck och svarar till och med på tilltal när jag blir kallad Veronica eller Viveka, men jag hävdar ändå att namn är viktiga och jag bemödar mig alltid om att lära mig mina elevers/kursdeltagares namn. Och jag använder även smeknamn om det är ett önskemål, även om jag läst att lärare inte bör göra det eftersom man då blir mer kompis än lärare med eleverna.

Det fanns som sagt en del att fundera på i den här romanen och det gillade jag. Bitvis blev den dock lite tråkig och jag tycker nog att handlingen kunde ha kretsat lite mer kring killen som föll från balkongen i konserthuset istället för kring lösryckta filosofiska funderingar. Men jag kommer definitivt att läsa även nästa bok om Isabel Dalhousie och det skulle jag ha gjort även om jag inte redan hade köpt den.

Sol och vår

Sol och vår av Viveka Lärn är den fjärde boken i serien om Saltöborna. I den här flyttar Emily tillbaka till Saltön och Christer, men har också skaffat sig en älskare i brandmannen Odd. Odd visar sig vara släkt med Kabben. Emily får också plötsligt en bror. Sara och MacFie planerar att flytta till Paris och får en liten glad överraskning.

Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om den här romanen som jag inte redan sagt om Midsommarvals, Hummerfesten och En fröjdefull jul- det händer fortfarande inte speciellt mycket, det är för många karaktärer och jag har svårt att gilla och engagera mig i dem. Vissa karaktärer har jag dock lärt känna lite, men andra har jag svårt för att hålla isär.

The Particular Sadness Of Lemon Cake

Jag köpte den här romanen i London, av misstag. Jag slank in på WH Smiths på stationen på Liverpool Street för att köpa något att läsa och hade valt ut två böcker (för det var köp en, få en för halva priset) och eftersom jag hade lite bråttom råkade jag i hastigheten ta fel bok eftersom den här hade ett omslag som liknade den bok jag hade valt ut.

Men det visade sig vara ett bra misstag, för The Particular Sadness Of Lemon Cake av Aimee Bender var riktigt bra. Den handlar om Rose Edelstein som på sin nionde födelsedag har bett sin mamma baka en citronkaka, men när hon smakar på den upptäcker hon att hon inte bara kan känna smaken av kakan utan också kan känna smaken av sin mammas känslor i kakan.

Detta gör förstås Roses liv besvärligt, för varje gång hon äter kan vad som helst avslöjas om den som har lagat maten. Hennes förmåga gör att hon konfronteras med sin familjs hemligheter; sin mammas otrohet, sin pappas avståndstagande och sin brors världsfrånvändhet.

Jag gillade verkligen den här romanen, trots att magisk realism inte precis är min grej. Det jag främst gillade med den var Aimee Benders sätt att skriva. Hon har ett mycket bra språk som verkligen tillatalade mig. Det enda som jag har att invända mot språket är att hon inte markerar repliker på något sätt. Det gör att läsningen försvåras något, även om hon faktiskt ändå lyckas göra det ganska tydligt vad som är repliker och inte.

Jag har aldrig sett någon roman av Aimee Bender i Sverige, så jag tror inte att de har blivit översatta till svenska. Men jag kommer nästan alldeles säkert att köpa någon fler roman av henne nästa gång jag åker till London.

Barfota änglar

Barfota änglar av Linnea Willén är en sann historia om ett självdestruktivt liv med alkohol, droger och prostitution. Linnea och hennes kompis Emma lämnar allt och rymmer till Japan för att bli värdinnor på olika klubbar. Värdinnornas jobb är att vara trevliga för att få männen att dricka mer, men det är en hårfin gräns på hur trevlig man måste vara. De stjäl, dricker för mycket, förlorar jobb och retar upp folk så att de ofta måste resa vidare.

Boken är kort, bara 116 sidor, och går därför ganska fort att läsa. Den är inte uppdelad i kapitel, utan är i stället uppdelad i stycken: Japan, före Japan och efter Japan. Jag brukar inte gilla böcker som inte har kapitelindelning, men eftersom denna är så kort så gör det ingenting. Den påminner rätt mycket om 14 år till salu; vissa saker i den här boken tyckte jag att jag kände igen men när jag tänkte efter insåg jag att jag läst det i 14 år till salu.

Jag gillar också att berättelsen inte är kronologisk. Att man får små tillbakablickar till hennes barndom och hur hon utsattes för sexuella övergrepp gör att man bättre förstår hennes handlande i Japan. Det är också bra att man får veta lite om vad som händer efter Japan.

Det är nog viktigt att berätta sådana här berättelser, att de som är utsatta får berätta sin historia. Jag har dock väldigt svårt att förstå mig på personer som Linnea (som påminner om ett flertal personer som jag känt/känner). Men det är kanske just därför som det är viktigt att läsa sådana här böcker, för att förstå att det finns människor som haft ett annat liv och inte tänker och handlar på samma sätt som jag.

Jag kan dock inte annat än tycka att den här boken, trots att den är självupplevd, känns ytlig. Linnea Willén berättar vad som händer i Japan, vad som hänt henne före Japan och efter Japan, men det blir liksom aldrig riktigt personligt. Hon skriver för lite om vad hon tänker och känner för att verkligen beröra mig. Linnea Willén är dock mycket duktig på att skriva. Språket är vackert och flyter bra.

Flickan från ingenstans

Jag har tittat på Flickan från ingenstans av Justin Cronin flera gånger när jag varit in på bokhandeln och varit sugen på att köpa den. Jag hade tänkt att vänta tills den kom i pocket eller låna på biblioteket, men eftersom jag väldigt sällan köper nya, inbundna böcker så bestämde jag mig till slut för att köpa den.

Och det ångrar jag absolut inte. Jag fastnade redan efter ett par sidor och intresset höll i sig i de 900 sidor som boken var på. Jag drömde till och med om den på nätterna (mardrömmar).

Handlingen i romanen utspelar sig i framtiden, då ett militärt experiment har gått fel och ett virus, som förvandlar människor till ett slags vampyrliknande varelser, har spritt sig. De få överlevande människorna får kämpa för sin fortsatta överlevnad. Men plötsligt dyker en flicka upp från ingenstans och en grupp människor beger sig på en farlig resa för att de tror att flickan, Amy, kan vara nyckeln till mänsklighetens fortlevnad.

Det är omöjligt att inte jämföra den här romanen med Stephen Kings Pestens tid, men även om det är länge sedan jag läste den så tycker jag att denna är snäppet bättre. Jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till filmen I am legend, som jag också tyckte var mycket bra.

Trots att romanen är väldigt lång blev den aldrig tråkig. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända. Romanen slutade dock väldigt tvärt och utan att man egentligen fick veta hur det gick, men jag tycker inte att det gör något. Men jag skulle tro att det är många som inte håller med mig om det. Det abrupta slutet beror dock på att detta är den första delen i en trilogi. Det framkommer inte någonstans på boken, utan jag hittade den informationen när jag googlade, och det är lite synd. Om läsaren vet att det kommer en fortsättning retar man sig kanske mindre på slutet.

Jag gillade sättet som boken var skriven på, speciellt att sättet att driva berättelsen framåt varierade. För det mesta vanlig prosatext, men ibland dagboksanteckningar och andra dokument. Det gör läsningen lättare och med en så lång roman är det ganska viktigt att den inte blir tråkig. Dock kunde romanen eventuellt ha kunnat kortas ner något, även om jag inte egentligen tyckte att det blev tråkig någon gång, även om tempot var lite lägre på vissa ställen.

Jag gillar romaner som utspelar sig efter stora katastrofer, där människorna måste bygga upp ett nytt samhälle, en ny värld. Det är intressant att tänka och fundera på hur människor lever tillsammans, hur man skapar samhällen och kulturer o s v.

En annan sak som jag gillade med den här romanen var att vampyrerna faktiskt var fula, onda och något att verkligen vara rädd för. Jag har väldigt svårt för den vampyrromantik som är så populär just nu och tycker att denna roman var skönt befriad från det.

Trots ett par saker som gjorde romanen lite mindre trovärdig så tycker att jag att den här boken var mycket läsvärd. Medan jag läste tänkte jag att den skulle göra sig mycket bra som film och mycket riktigt så är filmrättigheterna köpta. Jag kommer säkert att se den om/när den kommer som film och jag kommer absolut att läsa nästa del, som tyvärr inte kommer förrän nästa år.

Vårlik

Jag har nu läst Vårlik av Mons Kallentoft, vilket är den fjärde boken i serien om polisen Malin Fors. Jag har läst de tre tidigare- Midvinterblod, Sommardåd och Höstoffer- och har väl inte varit odelat förtjust i dem. Den här deckaren följer precis samma mönster som de tidigare och nu börjar jag inte bara tycka att det är fantasilöst, utan tyder på författarens talanglöshet.

I den här deckaren sprängs en bomb i Linköpings centrum och två små flickor dör och deras mamma blir svårt skadad. Malin Fors och hennes kollegor måste nu ta reda på vem som är ansvarig för bombdådet och varför. Utredningen leder dem både till politiska extremister och in i finansvärlden.

Det positiva i den här romanen är att Malin Fors inte längre super. Hon funderar visserligen mycket på det, men hon dricker inte och relationen med dottern Tove håller på att förbättras. Dock har hon istället relationsproblem med sin pappa (och sin mamma, trots att hon är död).

Karaktärerna i romanen är stereotypa och jag känner inte för någon av dem och jag tycker fortfarande inte om det övernaturliga inslaget, som i den här romanen känns ännu mer påtagligt då inte bara Malin utan även andra börjar höra de dödas röster. Jag tycker också att kritiken mot finansvärlden blir nästan lite löjlig. Till slut får man nästan en känsla av att rikedom är lika med ondska.

Språket i romanen är enkelt och lättläst, men jag irriterar mig väldigt på karaktären Zeke, som hela tiden slänger sig med löjliga uttryck som får mig att tänka på amerikanska TV-serier. Som vanligt tycker jag också att även den här deckaren är alldeles för förutsägbar. Författaren gör också ett misstag när en karaktär säger något som leder fram till upplösningen av det hela, när denna person i själva verket inte hade den informationen och det stör mig väldigt mycket.

Den första boken i serien tyckte jag var okej, men eftersom de övriga följer exakt samma mönster tycker jag att de bara blir sämre och sämre och denna är den helt klart sämsta hittills.

Stolen

Stolen av Lesley Pearse köpte jag när jag var i London, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Den handlar om en kvinna som hittas medvetslös på stranden. Det visar sig att hon har tappat minnet och en läkarundersökning visar dessutom att hon nyligen fött barn. Vem är hon? Och var finns barnet? Vem hon är avslöjas tidigt då hon blir igenkänd av sina vänner, men sedan måste hon återfå minnet för att få veta vad som hänt barnet.

Engelskan i den här romanen är otroligt enkel, vilket gör att den blir rent av tråkig att läsa. Författaren försöker dock göra språket mer avancerat genom att t ex använda for istället för because, men eftersom hon gör det hela tiden blir det ändå lika enformigt.

Karaktärerna i romanen är stereotypa och jag känner inte att jag kan engagera mig eller identifiera mig med någon av dem. Jag tycker inte heller att handlingen är speciellt spännande. Redan tidigt fick jag en aning om vad som hade hänt Lotte och jag irriterade mig också på att hennes minne kom tillbaka i kronologisk ordning. Det kändes inte särskilt trovärdigt och det var inte mycket annat i den här romanen som kändes trovärdigt.

Den blå dagboken

Den blå dagboken av James A. Levine handlar om Batuk, som såldes till prostitution av sin pappa. Hon lever på en bordell i Mumbai tillsammans med några andra prostituerade barn, däribland hennes bästa vän Paneet som är extra värdefull eftersom han är pojke. Batuk har lärt sig skriva och när hon en dag får tag på en blå skrivbok och en penna börjar hon skriva om sina upplevelser, både i nuet och det förflutna.

James A. Levine är läkare och forskare och i samarbete med FN och WHO har han specialiserat sig på barn och kvinnor i utsatta situationer. Idén till den här romanen fick han när han när han under en resa till Mumbai besökte "Burarnas gata" och träffade en flicka som blev förebild för Batuk.

Jag tyckte att det var positivt att författaren hade en verklig förebild till romanens huvudperson och hade väntat mig att få läsa en gripande berättelse om ett hemskt människoöde. Jag tyckte dock att bokens språk förstörde läsupplevelsen. Språket, som ska föreställa vara Batuks, är alldeles för poetiskt. Det känns alldeles för osannolikt att en 9-åring som lärt sig läsa och skriva på en missionsstation skulle skriva med sådana formuleringar.

Men även om det skulle vara så att ett prostituerat barn skulle kunna uttrycka sig på det viset så tycker jag att det poetiska språket skapar en distans mellan läsaren och Batuk och man får en känsla av att hennes liv inte är så hemskt som det naturligtvis är. Visst, det är lite gulligt att hon kallar det för att "baka kaka" när hon har kunder och att hon kallar sitt kön för "lilla kaninen", men jag hade velat ha lite mera realism. Den blev dock bättre i slutet.

Jag hade nog väntat mig att den här boken skulle likna Majgull Axelssons Rosario är död, som också handlar om barnprostitution, men den var betydligt mer realistisk och därmed också mera gripande och minnesvärd. Bitvis var dock också denna bok informativ om en värld som är så främmande, men som man ändå behöver bli påmind om: En gång fick en flicka slidan ihopsydd därför att hon hade haft samlag för sin egen njutnings skull. Den hela utfördes av en stor kvinnlig yazak med nål och tråd medan hon satt på flickan och hade andra barn att hålla fast armar och ben. Ett hål lämnades för urin men det betyder för det mesta ingenting, antingen därför att flickan tar bort stygnen själv med en kniv eller glasskärva, eller för att såret blir infekterat på den oundvikliga vägen mot soptippen. På andragångsförbrytare skärs klitoris bort och slidan sys ihop helt och hållet; inte särskilt många av de flickorna lever till vuxen ålder. Man kan ju tycka att det inte är vettigt eftersom flickan då faller bort ur poolen av prostituerade. Där har ni fel, för straffet skapar en sådan stark rädsla hos de andra flickorna- och det finns många flickor- att de aldrig lurar sina yazaker. Att stänga en flicka, som proceduren kallas, är därför en ren investering. Dessutom blir de "stängda flickor" som överlever specialister på att tjäna med sina munnar och bruna hål och betingar ett högre pris från kunderna.

Det tysta huset

Det tysta huset av Orhan Pamuk kretsar kring sex huvudpersoner i 70-talets Turkiet. Det är Fatma, en gammal änka, som bor i ett stort hus tillsammans med sin tjänare, dvärgen Recep. På sommaren kommer också hennes tre barnbarn Metin, Nilgün och Faruk. Den sjätte berättaren är Hasan, Receps brorson och gammal barndomsvän till de tre barnbarnen. Hemligheter från det förflutna får ödesdigra konsekvenser för nutiden.

De sex olika huvudpersonerna alternerar med att vara berättarjag i olika kapitel. I början tyckte jag att det var lite svårt att förstå vem som var berättaren i varje nytt kapitel, men efter ett tag blev jag bättre på att känna igen dem. Jag gillar dock det sättet att skriva, eftersom man får bättre inblick i händelserna på så vis.

Jag tycker också att författaren lyckas bra med att skildra livet i Turkiet både på 70-talet och tidigare. Romanen innehåller också en del filosofiska tankar om livet. Jag gillade dock inte Orhan Pamuks sätt att skriva speciellt mycket. Han är ingen vän av punkter, så vissa meningar kunde vara flera sidor långa. Han använder förstås en hel del kommatecken, vilket gör att det för det mesta blir uthärdligt att läsa, men ibland blev det alldeles för jobbigt. Jag som tycker om ett korrekt språk har väldigt svårt för författare som bryter mot skrivregler i den grad som Pamuk gör.

Romanen var också väldigt dyster och hade en lågt tempo. Dock gillade jag slutet på romanen. Jag hade inte heller mycket till övers för karaktärerna; de var alla mer eller mindre osympatiska. Den enda jag kände någon sympati för var dotterdottern Nilgün och möjligen lite grann för dvärgen Recep. Men mest kände jag mig uttråkad när jag läste, även om den bitvis blev lite mer intressant.

Sonat till Miriam

Jag har velat läsa Sonat till Miriam av Linda Olsson ända sedan jag läste hennes förra roman Nu vill jag sjunga dig milda sånger eftersom jag gillade den.

Sonat till Miriam handlar om Adam, som efter sin dotters död försöker ta reda på lite om sitt förflutna. Han träffar en gammal kvinna och reser sedan till Krakow, där han träffar ett par gamla män som överlevt Förintelsen. Han reser sedan till Sverige för att träffa kvinnan han älskar.

Jag måste tyvärr säga att jag inte tyckte lika mycket om den här romanen som om hennes förra. Det var en dyster stämning genom hela romanen och bitvis tyckte jag att den blev rent av tråkig. Jag gillade inte heller riktigt att hon ändrade berättarperspektiv i slutet av romanen. Jag tycker visserligen att det är helt okej att ha två jag-perspektiv i en roman, men jag föredrar att det då är parallella perspektiv. Det kändes bara konstig att efter att ha läst om Adams tankar och satt sig in i hans liv plötsligt skulle sätta sig in i Cecilias liv och tankar.

Det kändes inte heller som att det förde historien framåt och det kändes inte nödvändigt att ha det med i romanen överhuvudtaget. Det blev på något vis två berättelser, som i och för sig hade lite med varandra att göra, men som båda hade klarat sig utan den andra.

Det jag gillar med romanen var att den var uppdelad i mindre delar och i lagom långa kapitel. Precis som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger börjar författaren varje ny del (utom en- varför?) med en dikt. Språket är lika poetiskt som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men i den här romanen kändes det mer tillgjort.

Möjligtvis kan det bero på översättningen. Linda Olsson är visserligen svensk, men har bott länge på Nya Zeeland och romanen är skriven på engelska. Eftersom jag fick tag på den på bokrean blev det att jag läste den på svenska, men annars hade jag gärna läst den på engelska. Berättarjaget Adam reflekterar över detta med språk: Det påminde om den egendomliga upplevelsen när jag första gången hörde svenska talas som främmande språk, när det inte längre var en fysisk del av mig. Jag minns själv första gången jag hörde svenska som ett främmande språk och det var/är verkligen en egendomlig upplevelse.

Första gången var när jag såg en film där en svensk hamnarbetare svor på svenska och jag förstod inte vad han sa, utan blev tvungen att spola tillbaka och lyssna igen. Det händer nästan varje gång någon talar svenska i en engelskspråkig film/TV-serie och det hände ett flertal gånger när jag bodde i England i 6 veckor. Det känns konstigt, men det är också väldigt intressant att få ett annat perspektiv på sitt eget språk.

Romanen gav också lite grann att fundera på och det gillar jag. Hon hade en intressant reflektion om minnen som stämmer ganska bra med min egen föreställning om minnen: Minnen är opålitliga. Jag bär på minnen som numera är så nötta att jag absolut inte kan avgöra om de är riktiga. Jag är övertygad om att de ha formats genom mitt sätt att hantera dem. Mitt besatta ältande av några av dem. Dessutom tillkommer minnen som bevarades åt mig av andra och som gavs till mig efter mycket lång tid. Jag kan omöjligt avgöra deras riktighet, men jag måste godta dem som gåvor och försöka införliva dem med mina egna. Tillsammans medverkar de till att ge mig ett slags förflutet. Ett lapptäcke av olika bitar: somliga har jag gjort själv, andra har jag fått, och ytterligare andra har jag hittat av en slump. Det finns hål där det saknas bitar som jag aldrig kommer att hitta. Vid det här laget träder helhetsmönstret fram, ändå är tolkningen fortfarande svår att få grepp om.

Den glömda trädgården

Det var länge sedan jag blev så uppslukad av en bok som jag blev av Den glömda trädgården av Kate Morton. Boken utspelar sig i tre olika tider. 1913 hittas en liten flicka på ett passagerarfartyg på väg till Australien. Hon minns inte vem hon är utan vet bara att Sagoberätterskan ska ta hand om henne, men hon är försvunnen. Flickan tas om hand av en familj och får namnet Nell. 1975 åker Nell tillbaka till England för att ta reda på sanningen om sin familj och sitt förflutna. 2005 ärver Nells dotterdotter Cassandra en stuga i England samt en bok med gamla sagor. I stugan upptäcker Cassandra en hemlig trädgård och finner sanningen om sin mormor och hennes familj.

Den här boken påminner väldigt mycket om böcker som jag tyckte om att läsa när jag var liten, t ex Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett (som för övrigt finns med i romanen, som gäst på en trädgårdsfest). Jag tror att det är just för att den påminner om böcker jag gillade att läsa när jag var barn som jag gillade den så mycket. Jag gillar också sagorna som finns med i romanen. De visar på författaren verkligen kan skriva och det gör även de olika tidsperspektiven. Romanen berättas inte i kronologisk ordning och i de olika tidsepokerna får man ledtrådar som slutligen leder fram till att man får veta sanningen om Nells härkomst.

Det som överraskade mig mest var nog egentligen att jag fastnade så i boken, trots att jag ganska tidigt listade ut hur det låg till. Men man vill ju alltid läsa vidare för att veta om man har rätt och det var kanske det som drev läsningen framåt. Detta är knappast någon storslagen litteratur, men det var länge sedan jag läste en bok som jag gillade så här mycket.

Vanligtvis brukar böcker jag gillar ge en hel del att tänka på, men det kan jag inte påstå att Den glömda trädgården gör. Fast det var ändå några citat som jag fastnade för. Ett av dessa är -ingen gillade intelligenta kvinnor- eftersom jag faktiskt själv upplevt sanningen i det, då en kille gjort slut p g a att han tyckte att jag var för intelligent och en annan inte ens ville bli tillsammans med mig för att han tyckte att jag var för intelligent (inte för att jag tycker att jag är så intelligent, men det gjorde tydligen de).

Det är hemligheterna som gör människor intressanta är ett annat citat som jag gillade eftersom det också stämmer bra. Människor som berättar allt om sig själva är oftast rätt ointressanta. Ett annat citat som jag också fastnade för eftersom det också är sant var 'När fler än två personer känner till en sak är det ingen hemlighet längre/.../

Ta den du vill ha

Ta den du vill ha av Jill Mansell är en typisk chic lit-roman som passade alldeles utmärkt att läsa i solstolen. Den handlar om Lottie, som är en ensamstående mamma till två barn. När hon träffar sin nya chef och börjar inleda en romans med honom protesterar barnen och hon väljer att avsluta förhållandet innan det börjat. Den handlar också om Lotties väninna Cressida, som träffar en man på semester med sin son och om Lotties ex-man Mario som har kärleksproblem med sin flickvän Amanda. Den handlar också om Lotties f d chef, som är döende och behöver hennes hjälp att få kontakt med vissa personer ur sitt förflutna.

Som alla andra böcker i den här genren är denna lättläst och förutsägbar. Jag tycker dock att det är lite för många personer och relationer att hålla reda på. Det känns som om boken är uppbyggd av flera böcker med tunn handling. Att slå ihop alla parallella handlingar gör inte att boken blir mer innehållsrik och intressant. Men den är i alla fall lite rolig på sina ställen och den duger gott och väl som lättsmält sommarläsning.