Livet på Scotland Street 44

Jag har nu läst Livet på Scotland Street 44 av Alexander McCall Smith. Det är den första delen i ytterligare en ny bokserie av McCall Smith och handlar om invånarna på Scotland Street 44 i Edinburgh. Det är en salig blandning av människor med olika intressen och inställning till livet. Där finns Pat, som är inne på sitt andra sabbatsår från universitetet. Hennes rumskompis Bruce är fåfäng och självupptagen. Där bor också Irene som driver sin begåvade femårige son Bertie hårt samt Domenica, en intellektuell dam som vet allt som försiggår i huset.

Den här romanen är egentligen en följetongsroman, ungefär som Dickens verk, som först publicerats som dagliga episoder i tidningen The Scotsman. Det är en form som tilltalar mig mycket, eftersom det alltid händer något och kapitlen är korta. Dessutom har författaren lyckats skapa intressanta karaktärer, även om man inte gillar alla.

Som vanligt med romaner av Alexander McCall Smith så har även denna en filosofisk underton och jag tycker att det funkar bättre i den här än i Filosofiska söndagsklubben. Jag gillade den här romanen och jag kommer absolut att läsa uppföljaren, som författaren utlovar i slutet av denna roman.

Tistelblomman

Jag har läst Tistelblomman av Amanda Hellberg. Den handlar om Maja Grå, som flyttar från Sverige till sin pojkvän Jack, som hyr ett gammalt hus i Skottland. Det verkar vara något mystiskt med huset. Otäcka saker har hänt där och den clairvoyanta Maja upplever en del saker i huset.

Eftersom jag själv inte tror på att man kan ha kontakt med andar och dylikt så har jag lite svårt för den här typen av böcker (filmer med sådan handling funkar mycket bättre). Den här boken kändes dock bitvis lite som en film och jag tyckte inte att den var dålig. Författaren är mycket skicklig på att skapa stämning och boken är bitvis väldigt spännande. Dock tycker jag inte att hon är lika bra på att skapa trovärdiga och engagerande karaktärer.

Jag har inte läst de föregående böckerna om Maja Grå och jag tvivlar på att jag kommer att läsa vare sig dem eller de eventuellt kommande böckerna om henne, även om denna bok faktiskt var helt okej.

På flykt

Av någon anledning hade jag fått för mig att På flykt, den tredje delen i Tad Williams serie om Skuggmark också var den sista delen, men så var det naturligvis inte. Eftersom den första boken blev uppdelad i två när den översattes till svenska så gjorde naturligtvis den andra också det och serien består alltså av fyra delar.

Det upptäckte jag dock inte förrän boken började närma sig slutet, utan att handlingen gjorde det. I den här boken fortsätter kriget mellan människorna och skuggfolket. Boken känns än mörkare än de förra, men är kanske också den bästa hittills eftersom det händer mer och det känns som att de parallella handlingarna börjar hänga ihop lite mer.

Det är fortfarande många karaktärer, men eftersom det i stort sett inte kommer in några nya karaktärer är det inte speciellt svårt att hålla isär dem. Skulle man ändå ha svårt med det finns även i den här boken en alfabetisk lista över karaktär, platser m m. Jag kommer absolut att läsa även den fjärde delen i den här serien, fast det kanske dröjer ett tag eftersom jag inte har den boken hemma och dessutom har många andra böcker som väntar på att bli lästa.

Den skinande mannen

Den skinande mannen är andra delen i Tad Williams serie om Skuggmark. På engelska var dock denna och den föregående, Slottet i Sydmark, samma bok, men som delades upp i två när den översattes till svenska. I denna bok drar Skuggranden fortfarande söderut för att återerövra det land som människorna en gång tog ifrån dem. Människorna försöker försvara sig, men det är svårt att föra krig mot en motståndare som ingen förstår.

Den här boken är lite mörkare än den första boken och det gör den nog lite bättre än den första. Den första var mer som en presentation av de olika karaktärerna, medan det i den här boken börjar hända lite mer.

Några av de parallella handlingarna börjar knytas ihop lite, men det känns fortfarande lite rörigt. Det är också många karaktärer, så det är kanske bra att man i slutet av boken har lagt till en lista på de olika karaktärerna i alfabetisk ordning (även om jag aldrig använde mig av den så kan det säkert vara någon som behöver den).

Slottet i Sydmark

Det var väldigt länge sedan jag läste någon fantasy, men nu har jag läst Slottet i Sydmark, som är första delen Tad Williams serie Skuggmark. Den handlar om ett rike som ligger vid Skuggranden som markerar gränsen mellan människornas riken och de förlorade länderna i norr där skuggfolket lever. Nu börjar Skuggranden flytta sig söderut och Sydmark, där ätten Eddon härskar, hotas och de 15-åriga tvillingarna Barrick och Briony får det tunga ansvaret att styra riket.

Jag har tidigare läst en del av Tad Williams, bl a hans science fiction/fantasy-serie Otherland och delar av serien Minne, Sorg och Törne. Jag gillade Otherland, men var mindre förtjust i Minne, Sorg och Törne, eftersom jag inte tyckte att den skapade något nytt och för att det var lite för mycket religiösa kopplingar.

Religiösa kopplingar finns det även i den här romanen, men det stör mig inte så mycket. Jag tyckte att den var helt okej. Språket är enkelt och lättläst och karaktärerna känns trovärdiga. Speciellt gillar jag vakten Ferras Vansen, som är en ganska ensam person och hemligt förälskad i prinsessan Briony. Jag gillar också Ekoxbane, som jag på något vis tycker påminner om Rool och Franjean från filmen Willow samt Qinnitan, som blir utvald till att bli en av autarkens, guden på jorden, hustrur.

Detta är en helt vanlig fantasyroman, som följer mönstret för en fantasyroman. Dock känns handlingen ibland lite splittrad eftersom det finns så många parallella handlingar. Jag antar att de kommer att knytas ihop och få en mening så småningom, men i denna första bok blir det ibland lite rörigt. Det är också väldigt många karaktärer att hålla reda på. Jag önskade dock fler än en gång att jag hade valt att läsa den på engelska, men översättningen är i alla fall okej. Bitvis kändes boken lite seg, men jag fastnade ändå i historien och kommer absolut att läsa vidare (inte minst för att jag redan har de två nästkommande böckerna i min ägo).

Patriarken

Patriarken av Trisse Gejl handlar som titeln antyder om en familjs manliga överhuvud. Harald Hügler har styrt sin familj med järnhand och nu när han blivit pensionerad från sitt jobb som redaktör för en tidning lever han ett ensamt liv, eftersom hans fru dött och han har dålig kontakt med sonen och ingen kontakt alls med dottern. Dottern Helle är inte överens med sin far i invandrarfrågor och efter att han sågat hennes roman i sin tidning har hon helt brutit kontakten. Hon håller på att skriva en stor politisk roman, men har svårt att hitta inspiration och får en del psykiska problem. Den enda som egentligen bryr sig om Harald är svärdottern Birgitte.

Romanen är uppdelad i avsnitt som har antingen Harald, Helle eller Birgitte som huvudperson. Denna uppdelning i avsnitt, som i sin tur är uppdelade i kortare kapitel, gör att romanen blir lätt att läsa.

Den absolut intressantaste karaktären i romanen är 8-åriga Minna, Helles dotter. Hon är till hälften grönlänning och hennes samlande på tupilaker och offer för att blidka onda andar passar inte riktigt in i det danska samhället.

Detta är en helt okej roman, som bitvis är ganska bra och bitvis lite långtråkig. Det intressantaste med den är naturligtvis invandrarfrågan, som i den här romanen blir belyst från både Haralds och Helles synvinkel.

Harald: 'Det är ditt personliga ansvar att få av flickorna de där sjalarna, Jette', säger han. 'Du undervisar dem, du är kanske den enda danska förebild de har, och sedan faller du dem bara i ryggen genom att säga "Vilken fin sjal", när de dag efter dag går omkring med symbolen för arabvärldens kvinnoförtryck. Det kan mycket väl hända att de själva vill, men då är det banne mig din skyldighet att få dem att inte vilja.' 'Aha', säger Jette, 'så jag bör säga åt de att inte vara muslimer? Eller kanske bara tro lite mindre?' ' Ja, visst bör du det. Om de ska vara här! Den islamiska invandringen är den värsta katastrofen för västvärlden sedan andra världskriget. Det är muslimerna som har dragit kriget till Europa igen. Har du någonsin i hela ditt liv varit rädd för en jude? Nej, det har du väl inte. En pingstvän, då? Nej, inte det heller. Har du någonsin haft skäl att frukta för ditt och dina barns och barnbarns liv på grund av några andra än muslimer?

Helle: ' Om Minna vill kan hon alltid låta döpa sig när hon blir vuxen', sa Helle. ' Men det kan hända att hon inte alls vill döpas', sa hon. 'Det kan hända att hon en dag kommer hem med slöja och huvudduk och vägrar äta griskött eftersom hon har förälskat sig i en muslim, och då ska hon naturligtvis ha rätt att bli muslim', sa Helle utmanande till honom. /.../ 'Är det bättre med anorektiska tonåringar med bar mage och tandställning?' skrek Helle. 'Som ska köras i väg och bli magpumpade därför att det är vår kultur att barn super sig redlösa?'

Men allt är inte så enkelt, även om man har sina åsikter klara för sig: När fru Rasmussen blev änka började hon hyra ut källarvåningen. Helle vet inte varifrån hyresgästen kommer, men antagligen Mellanöstern, och kanske har han en fru. Eller en syster. /.../ Hon har just läst om en undersökning som visar att danskarna är det folk i Europa som är mest nöjda med sig själva. Inte undra på att det är närmast omöjligt att bli integrerad i det här landet. Inte ens en liten spricka finns i självbelåtenheten. En pytteliten spricka där något nyfiket råder, någonting som inte kan låta bli att tro att man kan berikas av någonting annat än en själv. Hon vill gärna prata med honom om det. Hon vill gärna låta honom veta att inte alla danskar lider av islamofobi. Problemet är bara att hon inte helt kan skaka av sig tanken på att han sitter där borta och bygger en bomb som ska spränga Norreport i luften.

Den tionde gåvan

Den tionde gåvan av Jane Johnson handlar om Julia, som har ett förhållande med sin bästa väns man. När han gör slut med henne får hon en bok i avskedsgåva. I boken om 1600-talsbroderier hittar hon lika gamla dagboksanteckningar från en kvinna vid namn Catherine Anne Tregenna. Hon blev tillsammans med en hel församling bortförd ur kyrkan i en liten by i Cornwall och fördes till Marocko där hon såldes som slav. Julia blir intresserad av hennes historia och reser till Marocko för att få reda på mer om Cats öde.

Den här romanen var helt okej, men jag hade nog förväntat mig lite mer. Jag gillade romanens utseende och baksidestexten gjorde att den verkade bra. Men den var ganska medelmåttigt skriven och i början hade jag svårt att komma in i den. Kapitlen om Cat var helt klart mycket mer intressanta och spännande än kapitlen om Julia. Jag tror att romanen hade kunnat bli mycket bättre om författaren helt hade koncentrerat sig på Cats berättelse och fördjupat sig i hennes tankar, känslor och upplevelser.

Jag fick också en känsla av att författaren i viss mån glorifierar den marockanska kulturen och islam:
'Mycket som är förbjudet sker ändå', sa han stelt. 'Men det finns samhällsregler här, och man försöker respektera dem. Det är kanske det som är skillnaden mellan min kultur och din.'

Här i landet handlade allting om mänskligt samröre, på samma sätt som allting i England handlade om att undvika sådant. Här var ingen blyg för att att visa känslor. Jag såg män som hälsade på varandra med kyssar och promenerade hand i hand. /.../ Här värdesätter man vänskap, och när folk frågar hur man mår vill de verkligen veta det, inte bara få höra någon standardfras som håller dem på avstånd.

'Vilka underliga idéer du har! Enligt Koranen är det viktigt att mannen tillfredsställer sin hustru.' 'Menar du det? Vilken utmärkt religion!'

När jag efter att ha läst ut romanen läste på omslagets flikar om författaren så fick jag veta att hon när hon släktforskade upptäckte att en kvinnlig släkting rövats bort av pirater och hon reste själv till Marocko för att forska vidare och omvälvande händelser i hennes liv ledde till att hon bosatte sig en en avlägsen berber-by i Marocko. Det skulle kunna förklara att hon ser så positivt på den  marockanska kulturen.

Dock kan det kanske vara så att det behövs påminnelser om det även finns positiva saker med islam i dagens samhälle, speciellt kanske i Storbritannien och det är kanske det hon vill uppnå. Jag tycker dock inte att hon lyckas så bra med det. Men hon skriver också ett par saker som är värda att tänka på:
'Ni talar om honom med mycket större respekt än jag hade trott att en sjörövarhövding var värd.' Khaled log. 'Detsamma skulle jag kunna säga om er Robin Hood eller Francis Drake, och förvisso om er Rikard Lejonhjärta. Den ena kulturens hjälte är den andra kulturens skurk- det beror helt på vilken sida man står på. Historien kan tolkas på olika sätt. Och det är oftast segrarna som skriver den.'

Eldvittnet

I Eldvittnet av Lars Kepler sker ett hemskt mord på ett ungdomshem för unga tjejer. Poliskommissare Joona Linna är avstängd i väntan på en internundersökning men skickas till Sundsvall som observatör. En av flickorna är försvunnen och starkt misstänkt för mordet, men Joona Linna är inte övertygad och vill driva fallet vidare.

Deckare är inte min favoritgenre, men jag läste Lars Keplers första roman Hypnotisören och tyckte att den var okej för att vara deckare. Den här romanen var till och med snäppet bättre än Hypnotisören och det var faktiskt ibland lite svårt att lägga den ifrån sig.

Romanen är enkelt skriven och att den är skriven av två personer (Lars Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) märks inte alls. De korta kapitlen gör att romanen går väldigt fort att läsa.

Jag gillar dock inte riktigt att romanen fortsatte med att handla om Joona Linnas privata problem efter att fallet var löst. Det är antagligen en cliffhanger inför nästa roman och det verkar absolut kunna bli en spännande roman, men jag tycker nog att det är lite fegt att göra "reklam" för den redan i den här romanen. Men jag kommer säkert att läsa även den romanen.

Cirkeln

Jag såg Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren i bokhandeln när den just hade kommit ut och eftersom jag gillade omslaget kunde jag inte låta bli att köpa den.

Detta är en ungdomsroman som utspelar sig i en liten svenska håla som heter Engelsfors. Boken börjar med att en ung kille begår självmord på skolan och sex unga tjejer, som inte har något gemensamt med varandra, börjar uppleva underliga saker som för dem samman.

Cirkeln är första delen i en trilogi och jag ser verkligen fram emot att läsa de kommande två böckerna i trilogin. Sara Bergman Elfgren är manusförfattare och det märks nästan, eftersom det nästan känns som att läsa en TV-serie för ungdomar.

Att romanen handlar om häxkonster och magi samtidigt som den utspelar sig i det moderna samhället trodde jag skulle störa mig, men det gjorde det inte. Jag har hört boken jämföras med Twilight-serien och hade jag hört det innan jag köpte den hade jag nog inte köpt den. Men nu när jag läser den tycker jag inte alls att den liknar Twilight-serien (som jag dock inte läst, men sett en av filmerna); den är mycket, mycket bättre. Jag läser gärna ungdomsromaner för att hålla mig lite uppdaterad med vad mina elever kan tänkas läsa och denna är en som jag säkert kommer att rekommendera ungdomar att läsa.

Remarkable Creatures

Jag har läst alla Tracy Chevaliers tidigare romaner, så när jag hittade hennes senaste roman Remarkable Creatures på Waterstones när jag var i London senast köpte jag den utan att ens läsa vad den handlade om. Tracy Chevalier har tidigare skrivit ett antal böcker baserade på olika konstverk, men denna handlar om en annan typ av konstverk, nämligen fossiler.

Romanen handlar om Elizabeth Philpot, som med sina systrar flyttar från London till Lyme Regis där hon blir intresserad av att samla fossiler. Hon lär känna en fattig flicka vid namn Mary, som har en speciell känsla för att hitta fossiler som sedan säljs i hennes pappas affär. En dag hittar hon en "krokodil", som får stor uppmärksamhet.

Mary Anning är en verklig historisk person som hittade ett flertal ichtyosaurus, vilket är det vetenskapliga namn "krokodilen" fick, och hon upptäckte även arten plesiosaurus. Genom att rengöra och sedan sälja fossilerna lyckades hon försörja sin mor och bror när fadern dog. Ändå fick hon inte äran för sina fynd eftersom hon var kvinna: Lord Henley snorted. 'Mary Anning is a worker. She found the crocodile on my land- Church Cliffs are part of my property, you know- Do you think these men'- he nodded at the men shifting mud- 'do they own what is on this land simply because they dig it up? Of course not! It belongs to me. Besides which, Mary Anning is a female. She is a spare part.'

Eftersom ämnet evolution är mycket intressant tycker jag att detta är den helt klart bästa roman som Tracy Chevalier har skrivit hittills. Intressant är också de funderingar som fynden väcker hos folk i början på 1800-talet: If it was not a crococile, what was it? I did not share my concern about the animal with Mary, however, as I had begun to on the beach, before thinking the better of it. She was too young for such uneasy questions. I had discovered from conversations I'd had about fossils with the people of Lyme that few wanted to delve into unknown territory, preferring to hold on to their superstitions and leave unanswerable questions to God's will rather than find a reasonable explanationthat might challenge previous thinking. Hence they would rather call this animal a crocodila than consider the alternative: that it was the body of a creature that no longer existed in the world.

En förklaring till varför ichtyosaurusen inte riktigt liknar en krokodil fick mig att skratta högt:
'It's eyes are rather large for a crocodile, don't you think, Lord Henley?' I ventured. Lord Henley scuffed his boots on the floor. 'It's simple, Miss Philpot. This is one of God's early models, and He decided to give the subsequent ones smaller eyes.

En annan förklaring är nog mer i kyrkans smak:
'I'm sure that God has better things to do than watch over every living creature on this earth', he said once when we were walking back to Lyme along the cliff path, the tide having cut us off. 'He has done such amazing work to create what he has; surely now he needn't follow the progress of every worm and shark. His concern is with us, and He showed that by making us in His image and sending us his son.'

Jag gillade den här romanen, fast kanske mest för att jag gillar fossiler och funderingar på evolution och religion. Men det var också intressant att läsa om Mary Annings liv. Romanen är inte på något sätt extremt bra skriven, men den är lättläst och att vartannat kapitel är ut Elizabeth Philpots synvinkel och vartannat ur Mary Annings gör en ganska slätstruken roman mer levande.

The Single Girl's To-Do List

Jag köpte The Single Girl's To-Do List av Lindsey Kelk när jag var i London sist, mest för att man fick köpa 3 böcker till priset av 2 på Waterstones. Men jag kände också att det skulle vara skönt med lite lättsam chic-lit någon gång.

Och lättsam läsning var det och faktiskt var den inte heller fullt lika förutsägbar som böcker i den här genren brukar vara. Romanen handlar om Rachel, som har pojkvän, lägenhet och ett bra jobb. Vad hon dock inte planerat för är att bli dumpad. Hennes bästa vänner Emelie och Matthew gör då en lista på saker som man måste göra när man är singel. På listan finns bl a  att tatuera sig, att börja jogga, göra något extremt, resa utomlands samt att göra en make-over.

Detta var som sagt lättsam underhållning, men faktum är att jag faktiskt också fick lite inspriration av den. Jag kommer inte att göra någon tatuering eller något annat extremt, men jag har börjat jogga lite och tänker faktiskt göra något radikalt åt mitt hår (vilket i och för sig är välbehövligt och inte enbart inspirerat från att ha läst den här boken). Dock tror jag inte att det kommer att leda till att jag finner den stora kärleken, men det bryr jag mig inte så mycket om.

Jag har inte läst något av Lindsey Kelk tidigare, men tyckte att denna roman var helt okej. Jag vet inte om hennes böcker finns översatta till svenska, men det är mycket möjligt att jag köper någon fler bok av henne nästa gång jag åker till London. Som enkel och lättläst underhållning var den här romanen alldeles utmärkt.

Niceville

Niceville av Kathryn Stockett handlar om tre kvinnor och två världar som blir till en mycket intressant historia. Aibileen och Minny är hembiträden och Skeeter är en ung kvinna som just avslutat sina collegestudier. Deras vägar korsas när Skeeter bestämmer sig för att skriva en bok om hur de svarta hembiträdena behandlas i Jackson, Mississippi, som i boken får namnet Niceville.

Romanen utspelar sig på 60-talet och det är också mycket i romanen som ger en känsla av 60-tal samtidigt som det också känns som att den lika gärna skulle ha kunnat utspela sig mycket, mycket tidigare. Det är skrämmande mycket som inte har förändrats nämnvärt. Sloganen Åtskilda men jämlika som en guvernör i romanen använder skulle nästan kunna gälla lika bra idag.

Det är skrämmande att tänka sig att man så sent som in på 60-talet gjorde stor åtskillnad på svarta och vita, att de t ex inte fick handla i samma affärer: Vi åker förbi Ben Franklins lågprisaffär och Seale-Lilys drive in-glassbar. Dom har en lucka på baksidan så färgade får köpa glass också. Svarta och vita fick inte heller gå i samma skola: 'Du skulle väl inte vilja gå i en skola med bara vita, eller hur, Aibileen?' 'Nej, maam', viskar jag. Jag reser mig och tar bort gummisnodden runt Lillans hästsvans. Dom där gröna plastkulorna trasslar bara in sig i håret när det blir vått. Men vad jag egentligen vill göra är att hålla för öronen på henne så hon slipper höra det här. Och än värra, höra mig jamsa med. Men sen tänker jag: Varför det? Varför måste jag stå här och hålla med henne. Och om Mae Mobley nu måste höra det så kan hon få höra nåt vettigt. Mitt hjärta slår hårt. Och jag säger så hövligt jag bara kan: 'Inte en skola med bara vita, men gärna en där svarta och vita går tillsammans.' 'Men Aibileen' - miss Hilly ler ett riktigt kallt leende- 'svarta och vita är ju så... olika.' Hon rynkar på näsan.

Jag insåg när jag läste den att jag nog varit lite naiv och trott att fördomar mot svarta försvunnit mer och mer tiden och det jag gillar mest med romanen är nog just det att den öppnade mina ögon lite. Jag tycker t ex att det är skrämmande att man ända in på 60-talet ansåg att svarta och vita inte kunde dela toalett: 99 % av alla sjukdomar sprids med urinen. Vita människor riskerar att bli kroniskt invalidiserade av nästan samtliga av dessa sjukdomar eftersom vi saknar den immunitet som färgade har genom sin mörkare pigmentering. Vissa bakterier som finns hos vita kan också vara skadliga för färgade. Skydda er. Skydda era barn. Skydda er hemhjälp. Vi på Holbrooks hälsar er välkomna!

I romanen finns också en lista på lagar om vad färgade får och inte får göra i ett flertal av sydstaterna:
Vita sjuksköterskor må aldrig tvingas arbeta på avdelningar eller rum där manliga negrer än inlagda. 
Vita personer må endast ingå äktenskap med andra vita. I annat fall är äktenskapet ogiltigt. 
Färgade frisörer må ej betjäna vita kvinnor eller flickor.
Inga färgade må begravas på mark som upplåtits för begravning av vita.
Utbyte av böcker mellan skolor för vita och skolor för färgade må icke förekomma. Böckerna ska även fortsättningsvis nyttjas av den ras som först använt dem. 


Jag skummade igenom fyra av de tjugofem sidorna, alldeles hypnotiserad av hur många lagar det finns för att skilja oss åt. Negrer och vita får inte använda samma dricksvattenfontäner, gå på samma biografer eller cirkusföreställningar, använda samma offentliga toaletter, telefonkiosker eller bollplaner. Negrer får inte gå på samma apotek eller köpa frimärken i samma lucka som jag. Jag tänker på den där gången då min familj tog med Constantine till Memphis och motorvägen nästan spolades bort i ovädret men vi var tvungna att fortsätta eftersom vi visste att hon aldrig skulle bli insläppt på något hotell. Jag tänker på att ingen av oss som satt i bilen ville säga det högt. Alla vi som bor här känner till de där lagarna, men vi talar inte om dem.

Jag ångrar dock lite grann att jag inte läste den här romanen på engelska. I de kapitel där Aibileen och Minny är berättarjaget är språket annorlunda, som för att markera att de svarta hembiträdena pratar på ett annat sätt. Det blir dock inte särskilt bra i översättning. Trots detta tyckte jag väldigt mycket om den här romanen och ville knappt lägga ifrån mig den.

Hungerelden

När jag läste Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist hade jag ingen aning om att den var den första delen i en serie på tre böcker. Men jag gillade den och när jag hittade den andra delen i serien, Hungerelden, på bokrean var det ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

I den här boken fortsätter poliskommissarie Jeanette Kihlberg att i hemlighet tillsammans med kollegan Jens Hurtig försöka lösa fallet med de mördade invandrarpojkarna. Samtidigt inträffar flera mord som utförts på ett sätt som antyder hämnd.

Att den här romanen är skriven av två personer stör mig inte alls. Vanligtvis brukar det vara störande att man kan ana de olika författarna, men här förhöjer det snarast. Jag gillade den här boken lika mycket som jag gillade den första delen. Jag brukar vanligtvis inte gilla deckare, men den här skiljer sig från standarddeckaren i stil och språk och det uppskattar jag.

Dock hade jag nästan helt glömt bort vad som hände i den första och det känns som att jag kommer att glömma även den här ganska snabbt. Men även om boken inte kommer att ge något bestående intryck så fungerar den mycket bra för en stunds underhållning.

Själens osaliga längtan

Själens osaliga längtan är Audrey Niffeneggers uppföljare till bästsäljaren Tidsresenärens hustru. Jag tyckte väldigt mycket om Tidsresenärens hustru (och filmen var faktiskt också riktigt bra), så jag har sett fram emot att läsa den här romanen.

Den handlar om tvillingarna Julia och Valentina, som får ärva en lägenhet i London av sin moster Elspeth, som de aldrig har träffat. Men det finns ett villkor- deras mor, Elspeths tvillingsyster Edie, får aldrig komma och hälsa på i lägenheten. Det finns en familjehemlighet som hon inte vill ska komma till tvillingarnas kännedom. Julia blir vän med Martin, som bor ovanför dem och lider av svår OCD. Valentina blir vän med och förälskad i Robert, Elspeths yngre älskare. Och så småningom får tvillingarna också lära känna Elspeth själv, vars själ inte lyckats lämna lägenheten.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen, även om den inte var riktigt lika bra som Tidsresenärens hustru. Audrey Niffenegger skriver bra och hon lyckas göra karaktärerna intressanta, även om de inte alltid är sympatiska. Den mest intressanta karaktären var nog Martin, mannen ovanpå som skrubbar golvet tills händerna blöder och som precis har tid att ta en dusch när han har tre timmar på sig.

Highgatekyrkogården, som ligger alldeles intill huset där tvillingarna bor, är en intressant miljö och jag fick definitivt lust att besöka den nästa gång jag ska till London. Miljöbeskrivningen av London är väldigt bra, även om jag inte riktigt känner igen mig i att det skulle vara så mycket folk i tunnelbanan att man riskerar att bli nertrampad.

Detta är en roman som egentligen handlar om väldigt mycket. Kärlek är ett framstående tema, liksom vänskap, syskonskap (framför allt att vara tvilling). Döden är förstsås också ett centralt tema. Jag gillade följande citat om döden:
'Jag undrar om de döda har sex.' 
'Det beror kanske på om man har hamnat i himlen eller helvetet.'
Valentina skrattade. 'Det är ändå inget svar på frågan.'
'Allt trist äktenskapligt sex i helvetet och allt roligt syndig sex i himlen', föreslog han.
'Det verkar bakvänt på något vis.'
'Det är din amerikanska puritanism som sticker upp huvudet. Varför skulle inte himlen ha de allra största nöjena? Äta, dricka, älska- om allt det är så fel, varför måste vi då göra det för att mänskligheten ska överleva? Nej, jag tror att himlen är är full av ständiga backanaler. Nere i helvetet får de oroa sig för könssjukdomar och för tidig utlösning.

Jag gillade som sagt den här romanen väldigt mycket, men jag hade önskat att den hade varit lite bättre korrekturläst, för det var lite för många språkliga misstag som inte var författarens. Men det var inte så att det förstörde min läsupplevelse, för jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den här romanen.

Water for Elephants

Jag började läsa Water for Elephants av Sara Gruen strax efter att jag börjat mitt 11 timmar långa nattpass på jobbet och blev så uppslukad av den att jag mer eller mindre sträckläste den under natten (man måste ju lägga ifrån sig boken för att göra de få nödvändiga arbetsupgifterna).

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag fastnade för den här boken. Kanske var det att jag ända sedan jag var liten har älskat cirkus och ofta hjälpte till på en cirkus som kom varje sommar. Men den här boken utspelar sig 1931 och på en helt annan typ av cirkus än dagens cirkusar. Detta är en cirkus med missfoster, dvärgar, feta kvinnor, strippor och prostituerade som reste runt med tåg. Romanen påminner en del om TV-serien Carnevale.
 

I början av romanen sitter den 93-årige Jacob Jankowski på ålderdomshemmet börjar tänka tillbaka på sin ungdom när han av en slump hamnade på tåget som visade sig vara Bröderna Benzinis spektakulära cirkus. Han får jobb på cirkusen och blir vän med bl a elefanten Rosie, chimpansen Bobo och lejonet Rex. Han blir också vän med många människor på cirkusen och förälskar sig i den gifta kvinnan Marlena. Romanen börjar med en dramatisk händelse som kommer att få stor betydelse för Jacobs liv och han har burit på en hemlighet sedan den dagen.

Att romanen delvis handlar om Jacobs liv på cirkusen och delvis om hur han sitter på ålderdomshemmet och väntar på sina barn tycker jag om; det ger ett djupare perspektiv i romanen. Den gamle Jacob är en riktigt intressant karaktär. Det är också den unge Jacob, men på ett annat sätt. Författaren lyckas väldigt bra med att skildra de olika karaktärerna och det är kanske en av romanens stora styrkor.

Hela romanen känns väldigt autentisk samtidigt som det känns som att den till stor del består av skrönor och berättelser om diverse mer eller mindre sannolika händelser. Men det kanske är just det som ger romanen en känsla av äkthet. En annan sak som ger äkthet är den grymhet som vissa karaktärer visar mot djuren. Som den djurälskare jag är så blir jag illa berörd, men jag vet också att det inte var ovanligt förekommande.

Ett annat plus med romanen var bilderna. Det var visserligen länge sedan jag växte ifrån böcker med bilder, men i den här romanen finns gamla bilder från cirkusar och de känns inte malplacerade, utan bidrar ytterligare till att göra romanen äkta. Dock är jag inte speciellt förtjust i bilderna på Robert Pattinson och Reese Witherspoon från filmen med samma namn som är infogade i mitten av romanen, men de finns naturligtvis inte i alla upplagor av romanen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag älskade den här romanen och jag rekommenderar den verkligen. Den blev film förra året, men jag ville inte se filmen förrän jag hade läst boken. Nu när jag har läst boken är jag inte helt säker på att jag vill se filmen, för den kommer inte på något vis att kunna mäta sig med romanen (fast känner jag mig själv rätt som kommer jag antagligen att se den i alla fall).

Lost River

Lost River är den tionde boken i Stephen Booths serie om poliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken försöker Ben Cooper rädda en liten flicka som håller på att drunkna, men hon dör och han fattar misstankar om att det inte var en olycka som alla tror. Diane Fry åker till Birmingham för att konfrontera sitt förflutna.

Jag har läst alla de tidigare böckerna och detta är absolut inte en av de bästa. Jag tyckte att den här var lite splittrad. Jag intresserade mig för Ben Coopers fall, men Diane Frys förehavanden i Birmingham var mest bara tråkiga att läsa om. Kanske mycket beroende på att författaren går in alldeles för mycket i detalj på staden Birmingham. Det är rätt så ointressant för läsaren att veta olika busslinjers hela rutt och på vilken gata olika restauranger ligger.

Det känns nästan som att det är dags att avsluta den här serien snart. Förhållandet mellan Cooper och Fry utvecklades en aning i den här boken och det bästa vore nog att låta förhållandet utvecklas ännu mer i nästa och sedan avsluta serien.

Men den här boken var absolut inte dålig och kanske det tar sig i nästa bok och det finns utrymme för fler romaner om Cooper och Fry. Jag kommer i alla fall med all säkerhet att läsa även nästa bok i serien.

Dyngkåt och hur helig som helst

Jag har av flera personer hört att Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer skulle vara en så bra och rolig bok så när jag fick chansen att låna den passade jag på att läsa den.

Det bästa man kan säga om den är att den var kort och mycket lättläst, så det var inte så mycket tid jag slösade bort på att läsa den. För den var verkligen inte speciellt läsvärd. Det enda syfte jag kan komma på med att ge ut sånt här dravel är att tjäna pengar och det har hon ju alldeles säkert lyckats med.

Boken var uppdelad i två delar. Den första delen var en samling krönikor som hon skrivit och så långt var boken ganska okej. Men större delen av boken består av blogginlägg, som i stort sett bara upprepar och upprepar det hon skrivit i sina krönikor och dessutom blir det en massa upprepningar i blogginläggen. Det blir helt enkelt bara fruktansvärt tråkigt.

Jag märker att hon försöker vara rolig, men jag roas inte. Det kan säkert bero på att jag inte alls känner igen mig i det hon skriver. Jag har helt enkelt inte speciellt mycket gemensamt med Mia Skäringer och på många sätt tycker jag att hon verkar vara en ganska osympatisk person. En sak var föraktet mot tjocka människor och att hon tycker att det var bättre att hon gick med i Viktväktarna och fick anorexi som tonåring och fått leva med matfixering än att vara tjock. Personligen tycker jag precis tvärtom; jag är glad att jag inte har någon matfixering och att jag inte mår dålig för att jag inte är trådsmal och perfekt.

En annan sak som irriterade mig var den självgodhet som lyste igenom i hela boken. Visst, hon skriver om att hon inte är någon perfekt mamma och sambo- hon skriker på sina barn, packar deras saker i plastkassar istället för i väskor, har svårt att hitta sockar som passar ihop och stressar för att komma iväg i tid på morgonen- men mellan raderna anar man ändå att hon tycker att en perfekt mamma är en som inte är perfekt.

Jag irriterar mig också på att hon vid ett flertal tillfällen framhäver vilken lyckad karriär hon har, samtidigt som hon trycker ner andra som hon inte tycker lyckats i livet: Ha, ha. Men de som var populärast, toppligan, de som blommade tidigt, fick bröst först och alla killar, all uppmärksamhet, som aldrig behövde kämpa för något. De jobbar på Ica Maxi nu. Jag tycker absolut inte att det är något fel med att vara stolt över att ha lyckats med något; det tycker jag att man ska vara. Men att framhäva sig själv på bekostnad av andra tycker jag är fel. Dessutom tror jag att man kan må bra och vara nöjd med vad man uppnått i livet även om man jobbar på Ica Maxi.

Bokens titel tilltalade mig, eftersom jag tolkade den som att kvinnor ska bejaka sin sexualitet. Det är nog också tanken (även om bokens innehåll inte hade så mycket med det att göra), men jag tycker att Mia Skäringer istället för att uppmuntra kvinnor snarare bekräftar gamla fördomar om att kvinnlig sexualitet är annorlunda än mannens: Jag är lika känslig som du, mannen. Men jag måste hitta lusten för att vilja. Min lust är annorlunda än din, mannen (nu blir det en rap!). Den är stresskänslig, sårbar och jag har för länge sedan avskaffat husfridsknullen. Jag 'ställer aldrig upp'. Jag vill vara kåt och det får ta hur lång tid det vill. Sexualitet är självklart individuell och hon fungerar säkert på det viset, men det är inte för att hon är kvinna och alla kvinnor är inte likadana (och inte alla män heller, för den delen).

Den här boken var mest en massa dravel och upprepningar och jag känner inte att jag vill rekommendera någon att läsa den. Men det finns uppenbarligen många andra som tycker att den här boken är fantastiskt bra, så jag kanske har helt fel som tycker att den var rätt tråkig och intetsägande.

The Distant Hours

För ett tag sedan läste jag Den glömda trädgården av Kate Morton och den tyckte jag väldigt mycket om, så jag blev väldigt glad när jag hittade hennes nyutkomna roman The Distant Hours när jag var i London.

Den handlar om Edie Burchill, vars mamma plötsligt får ett brev som varit försvunnet i 50 år. Brevet rör tiden då modern som trettonåring under andra världskriget var evakuerad till Milderhurst Castle. Slumpen kommer att föra Edie till slottet och de excentriska systrarna Blythe och hennes intresse för de hemligheter som döljs på slottet väcks. I slutändan leder det till att hon kommer närmare sin mamma.

Miljön är perfekt, engelsk landsbygd och ett mörkt och dystert slott samt ett mysterium som ska lösas, d v s precis en sådan roman som jag skulle ha älskat som tonåring. Och även som vuxen tyckte jag mycket om den här romanen. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad de tre gamla damerna döljer, vad som egentligen hände med Thomas Cavill och vad som hände mellan Juniper Blythe och Edies mamma.

Jag tycker inte att den var lika bra som Den glömda trädgården, men den är helt klart läsvärd och jag kommer absolut att läsa mer av denna författare.

Bittert arv

Bittert arv av Kiran Desai utspelar sig i slutet av 80-talet, mestadels i en liten by i Himalaya. Där bor domaren med sin älskade hund och sin kock och dit kommer också domarens dotterdotter Sai när hon blir föräldralös. Sai blir god vän med kocken och förälskar sig i sin nepalesiske lärare Gyan. Men deras kärlek får förhinder när han blir indragen i den nationalistiska gerillan. Vi får också möta kockens son Biju, som bor i Amerika. Hans far är stolt över honom, men i själva verket känner han sig inte hemma där och lever i misär medan han som illegal invandrare ständigt byter jobb i väntan på sitt green card.

Romanen är inte skriven i kronologiskt ordning, vilket jag gillar. Det gör att man hela tiden måste vara vaken när man läser för att hänga med, men jag tycker absolut inte att det var svårt att hänga med. Dock känns berättelsen ibland något rörig och det är lite för många bipersoner och bihandlingar och det gjorde att det var lite svårt att komma in i handlingen. Jag är heller inte särskilt förtjust i att författaren blandar in så mycket indiska ord, som aldrig förklaras, i berättelsen. Visst, enstaka ord som man kanske känner till lite eller kan räkna ut vad de betyder kan vara en bra krydda åt en berättelse, men inte hela meningar.

Men jag gillade verkligen Kiran Desais sätt att skriva. Hon skriver vackert med formuleringar som känns fräscha och nyskapande. Jag tycker också att det är intressant att läsa om en helt annan kultur; det gör att man får upp ögonen för sådant som man annars inte tänker så mycket på. Ett exempel på en sak som man som västerlänning inte funderar så mycket på får man i följande citat:
'Han var den verklige hjälten, Tenzing', hade Gyan sagt. 'Hilary skulle inte ha klarat det utan sherpas som bar hans väskor'. Alla omkring honom höll med. Tenzing var absolut först, eller också hade han fått vänta med väskorna så att Hilary kunde ta det första steget och som representant för kolonialmakten sticka ner sin flagga i jord som tillhörde ett annat land. 
    Sai hade undrat: Borde människor övervinna berget eller borde de önska att berget ägde dem? Sherpas gick upp och ner, tio gånger, femton i vissa fall utan någon ärans glans över bedriften, utan att utropa sig som ägare/.../

Romanen handlar om människor som inte passar in, människor som har hamnat mellan två världar och tar upp ämnen som klass, nationalism, kolonisation och globalisering: I Indien var det nästan ingen som hade råd med sådant ris, och man var tvungen att resa genom hela världen för att kunna äta det där det var tillräckligt billigt, för att man skulle kunna proppa i sig utan att vara rik. När man kom till den plats där riset växte, hade man inte längre råd att äta det."

Romanen är också en kärlekshistoria om Sai och Gyan, men denna tycker jag får underordnad betydelse. Jag känner inte något engagemang i deras romans och blir mest uttråkad av att läsa om den. Det känns inte heller som att det är någon viktig del av romanen. Det jag uppskattade mest med romanen var de tankar som den väckte: Nuet förändrar det förflutna.

The Land Of Painted Caves

När jag gick i grundskolan lånade jag en bok som hette Grottbjörnens folk på skolbiblioteket och jag älskade både den och boken som kom efter, Hästarnas dal. Då hade bara de två böckerna kommit ut, men snart kom också den tredje boken Mammutjägarna och den fick jag i julklapp. Jag sträckläste den på juldagen. Några år senare kom den fjärde boken, Stäppvandringen (The Plains Of Passage på engelska; jag läste den både på svenska och engelska).

Jag hade läst någonstans att Jean M Auel planerade att skriva sex böcker i serien om Earth's Children, fast jag började tvivla på att det skulle bli några fler när det dröjde 12 år innan nästa bok, The Shelters Of Stone, kom ut (tror att den hette Nionde grottan på svenska; jag har bara läst den på engelska). Därefter dröjde det 9 år tills den sjätte och sista boken, The Land Of Painted Caves kom ut.

Jag älskade de fyra första böckerna, men jag var ganska ung när jag läste dem och jag tror att min smak vad gäller böcker har förfinats något sedan dess. Jag blev därför inte lika förtjust i The Shelters Of Stone, fast det var ändå kul att få läsa vidare och se hur det gick för Ayla och Jondalar. Den sista boken i serien köpte jag när jag var i London och jag såg faktiskt fram emot att läsa den. Men med facit i hand så borde Auel nog ha slutat serien med The Shelters Of Stone.

I den här boken håller Ayla på att bli One Who Serves The Mother och ger sig iväg på en resa för att titta på några av Zelandonis heliga platser, vilket förstås är de målade grottorna. Hennes uppdrag för att bli en som tjänar modern tar upp mycket av hennes tid och det skapar till slut problem mellan henne och Jondalar.

Den här boken är dock tyvärr ganska tråkig. Det är mest den ena upprepningen efter den andra. Hon upprepar saker som har hänt i de tidigare böckerna, vilket kanske inte är helt fel då det gått hela 31 år sedan den första kom ut, men samma saker upprepas flera gånger, precis som hon tror att läsaren inte kan komma ihåg vad denne läst för 50-100 sidor sedan. Det blir också ganska tråkigt att läsa hennes beskrivningar av det uppenbara, inre monologer och vardagliga sysslor (t ex att koka te- hur intressant är det?). De formella hälsningarna, som t ex Aylas egen,

I am Ayla of the Ninth Cave of the Zelandonii, acolyte of the Zelandoni, First Among Those Who Serve The Great Earth Mother, mated to Jondalar, Master Flint-Knapper and brother of Joharran, leader of the Ninth Cave of the Zelandonii. Formerly I was Daughter of the Mammoth Hearth of the Lion Camp of the Mamutoi, Chosen by the spirit of the Cave Lion, Protected by the Cave Bear, and friend of the horses, Whinney, Racer, and Grey, and the four-legged hunter, Wolf.

och upprepandet av Mother's Song känns mest som att de är med för att fylla ut boken så att den skulle bli drygt 600 sidor lång, d v s ungefär lika lång som de övriga i serien. Beskrivningarna av den ena grottan efter den andra blir också ganska långtråkig i längden.

Något som inte direkt förekommit i de övriga romanerna är tidshopp. Jag blev därför först lite förvirrad när handlingen plötsligt hoppade fyra år framåt. När den sedan hoppade två år framåt var jag dock lite mer förberedd och blev inte så förvirrad.

Boken var som sagt ganska tråkig och för första gången började jag också reta mig på att Ayla är så perfekt och duktig på allting (jag har hört andra säga att de gjort det när de läst böckerna, men jag har aldrig retat mig  på det förut). Något som jag också saknade i den här romanen var sexscener, vilket ju är något som gjort böckerna till den framgång de blivit. Det förekommer sexscener, men bara ett par gånger och jämfört med de övriga (utom möjligen i Grottbjörnens folk) så är det väldigt lite.

I slutet, efter nästan 500 sidor, tar sig boken dock och man börjar känna igen stilen från de tidigare romanerna. Det är jag glad för; glad att jag fick avsluta den här kultserien, som faktiskt har haft ganska stor påverkan på mitt liv och mina värderingar, med lite av den läsglädje som jag började läsa den med.

Årets bästa böcker 2011

Förut brukade jag göra en lista på de bästa böcker jag läst under året, men de senaste åren har det inte blivit av, förmodligen för att jag inte läste så många böcker 2009 och 2010. Jag har inte läst speciellt många böcker i år heller (ett mål för 2012 är att läsa mer!), men jag tänkte ändå återuppta traditionen med att göra en lista på de bästa böckerna.


Så min lista för 2011 ser ut så här:
1.Blue Eyed Boy- Joanne Harris
2. The Other- David Guterson
3.One Day- David Nicholls
4. Hotel New Hampshire- John Irving
5. Flickan från ingenstans- Justin Cronin
6. Den glömda trädgården- Kate Morton
7. The Particular Sadness Of Lemon Cake- Aimee Bender
8. Imorgon när kriget kom- John Marsden
9. Hypnotisören- Lars Kepler
10. Dorés bibel- Torgny Lindgren

Ungefär hälften av de bästa böckerna jag läst under 2011 är på engelska, vilket inte är förvånande eftersom jag läst en hel del på engelska i år. Intressant är också att trots att jag läst fler böcker av kvinnor än män (12 av män, 20 av kvinnor, 2 av en man och kvinna) så är det flest manliga författare på min lista på de bästa böckerna. Det är dock inte något jag tänker speciellt på varken när jag väljer böcker eller läser dem.

One Day

Det var länge sedan jag läste en bok som jag verkligen gillade, men One Day av David Nicholls var en sådan bok. Jag köpte den när jag var i London, mest för att jag visste att den just blivit till film och jag ville helst läsa boken före jag såg filmen.

One Day handlar om Emma och Dexter- Dex och Em, Em och Dex- som träffas och spenderar en natt tillsammans när de tagit studenten. Deras liv skils sedan åt, men deras vägar korsas genom de följande 20 åren. Dex reser, gör karriär inom media och lever ett gott liv, medan Emma först sliter på en mexikansk restaurang och sedan pluggar och börjar jobba som lärare. Men senare ändras rollerna lite när Emma får framgång som författare och Dexters karriär börjar dala.

Emma och Dexter träffades den 15 juli, St Swithin's Day, 1988 och varje kapitel utspelar sig den dagen varje år i kronologisk ordning. Det är inte ett enkelt upplägg, men jag tycker att David Nicholls klarar det lysande. Det känns inte alls som att man missar information om vad som hänt Dexter och Emma under året som gått.

Nicholls skriver mycket bra och jag fastnade i den här romanen med en gång. Jag uppskattar också väldigt mycket att den inte slutade exakt som jag hade förväntat mig. Jag gillade också att författaren väver in en del av kulturen i landet i romanen på ett sätt som gör att man tydligt märker hur samhället har förändrats under den ganska korta tiden av 20 år.

Sedan så gillar jag självklart att romanen utspelar sig i London. Trots att jag bara varit där tre gånger känns London nästan som hemma och det är kul att känna igen sig i miljöerna (även om jag förstås inte varit på alla platser som nämns). Denna roman kan egentligen bara sammanfattas på ett enda sätt: I loved it!

Flyga högt

Flyga högt av Katarina von Bredow är en ungdomsroman som handlar om Vendela, som går i nian. Vendela är bästis med Tove och de umgås mycket med Nils och Loke. Tove och Loke blir tillsammans och Vendela vill gärna bli tillsammans med Nils, men han verkar vara lite för blyg.

Plötsligt en dag kommer en ny tjej, Silja, till klassen och inget blir sig likt. Silja tar plats och struntar i oskrivna regler och helt plötsligt gäller inte längre den givna rangordningen i klassen. Rollerna förändras och Vendela måste välja mellan kärlek och vänskap.

Jag har läst Katarina von Bredows tidigare romaner och jag har gillat de flesta.  Hennes romaner ger alltid något att tänka på och det gillar jag. Jag gillade verkligen den här  romanen också. Den är lättläst och det händer saker hela tiden. Jag känner igen mycket av mina egna funderingar kring de roller man har i klassen. Jag upplevde själv att jag på högstadiet "fastnat" i en roll som kanske var jag på låg- och mellanstadiet, men som jag inte kunde ta mig ur förrän jag började på gymnasiet.

Jag uppskattar också att läsa om ungdomars liv för att få uppleva allt det jag själv aldrig fick uppleva när jag själv var i den åldern. Trots att det är en ungdomsroman har den mycket att ge även en vuxen läsare. Jag gillade som sagt den här romanen och jag kommer absolut att rekommendera den, och Katarina von Bredows andra romaner, till mina elever.

Baristas-andra boken

Jag har nu läst den andra delen i Denise Rudbergs undomsserie Baristas. Jag läste första delen av Baristas för ganska länge sedan och den hade inte gjort något större intryck eftersom jag knappt kom ihåg vad den handlade om när jag tänkte tillbaka. Men så fort jag började läsa kom jag ihåg det mesta och jag kände igen karaktärerna.

Precis som den första boken handlar den här om Nicolas, Ruben och Ludvig som jobbar på kaffebaren Pronto. I den här boken åker de alla tre + ett stort gäng vänner till en stuga i fjällen för att fira lucia. Och då händer det förstås en hel del- några blir fulla, någon blir för full, det avslöjas att någon har använt droger, ett par gör slut och någon ligger med sitt ex och en ny tjej under helgen m m.

Dock tycker jag att det skulle kunna hända mer eller i alla fall att författaren hade kunnat gå lite mer på djupet med vissa saker. Jag tycker också att författaren skriver lite för övertydligt; hon hade gärna kunnat gestalta mer och låta läsaren tänka lite själv.

Men trots detta tycker jag att detta är en utmärkt ungdomsroman. Den är lätt att läsa, det händer saker hela tiden och den tar upp ämnen som är aktuella för ungdomar (ja, inte bara för ungdomar för den delen). Därför tänker jag rekommendera den här serien till mina elever när vi ska ha bokcafé om ett par veckor och jag kommer säkert också att läsa nästa del i serien när den kommer.

Änglamakerskan

Trots att jag valt att lägga in en bild på boken, så har jag lyssnat på Änglamakerskan av Camilla Läckberg som ljudbok. På så vis kan jag lyssna medan jag jobbar och dessutom upplever jag att deckare blir bättre när jag lyssnar på dem istället för läser.

Deckare är inte min favoritgenre och därför har jag heller aldrig varken läst eller lyssnat på något av Camilla Läckberg (dock har jag nog sett en filmatisering av den första romanen). Men jag tilltalades både av omslaget och baksidestexten, så jag valde att lyssna på den. Den utspelar sig i Fjällbacka och handlar om polisen Patrik och hans sambo Erika, vilket alla hennes böcker gör, såvitt jag förstår.

I denna åttonde roman får en gammal gåta sin upplösning. 1974 försvinner en hel familj, bortsett från tvååriga Ebba, spårlöst och polisen misstänker brott men hittar inga bevis. Ebba har nu återvänt för att med sin man Mårten renovera den gamla barnkolonin och starta pensionat. När någon försöker sätta eld på huset blir polisen inkopplad.

Man får parallellt läsa/höra om händelser som inträffade i början av 1900-talet och vad som händer i nutiden och däremellan vecklas också gåtan om vad som hände Ebbas familj ut. Jag tycker att handlingen är helt okej och det är inte givet från början hur det hela ska sluta (som det många gånger är i deckare). De flesta karaktärer är ytliga och stereotypa och språket är enkelt. Detta är en ganska lagom roman- det är varken storartad eller dålig litteratur.

Filosofiska söndagsklubben

Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith är den första i en serie om Isabel Dalhousie, som är en medelålders, ekonomiskt oberoende kvinna som bor i Edinbrugh och är redaktör för en filosofisk tidskrift. Isabel blir vittne till att en ung man faller till sin död och hon blir nyfiken på omständigheterna kring detta och börjar snoka runt lite.

Detta är den första romanen av Alexander McCall Smith som jag läser, trots att jag hört mycket gott om hans andra serie om Damernas Detektivbyrå. Men det är alldeles säkert inte den sista jag läser, eftersom jag köpte flera böcker av honom på bokrean.

Författaren känns lite som en blandning av Agatha Christie och Jostein Gaarder och resultatet blir inte alls tokigt. Detta är dock inte riktigt en deckare, eftersom den handlar minst lika mycket om filosofiska funderingar och moraliska aspekter som om själva brottet. Jag, som inte är så förtjust i deckare, gillar det.

Jag gillar ju böcker som får mig att tänka och det fanns en del tänkvärt i den här romanen: Isabel hade läst att kvinnor för det mesta attackerar sina män när de upptäcker att de varit otrogna, medan männen i samma situation riktar sin fientlighet mot mannen, inkräktaren. Detta tycker jag dock inte riktigt stämmer; jag tycker att kvinnor också ofta skyller på den andra kvinnan.

En annan tänkvärd sak var konversationen som Isabel hade med en piercad ung man om varför han hade piercingar: 'Det visar att jag har min egen stil. Det här är jag. Jag är inte uniformerad.' Isabel log mot honom. Hon uppskattade hans rättframhet och hon tyckte om hans röst med det sjungande tonfallet. 'Bra', sa hon. 'Att vara uniformerad är inget att stå efter.' Hon tystnade. Solen fick ett av stiften att glittra och kasta en pytteliten, guppande reflex mot hans överläpp. 'Såvida du inte har tagit på dig en annan uniform i rena ivern att undvika uniformering. Det liiger något i det, eller hur?'

Ytterligare en sak som jag håller med om är detta om namn och identitet: Detta var förvisso sant: våra namn är viktiga för oss, de utgör själva kärnan hos oss. Vi är rädda om våra namn och blir sårade när de förvanskas. Charles kanske inte gillar att kallas Chuck och Margaret kanske inte godkänner Maggie. Att kalla en Charles eller en Margaret för Chuck eller Maggie trots att det vållar dem obehag är att kränka dem på ett synnerligen personligt sätt; det är att självsvåldigt åstadkomma en förändring av de människor de egentligen är. Jag är i och för sig själv ganska obrydd om mitt namn och bryr mig inte om att vissa stavar det med c eller till och med ck och svarar till och med på tilltal när jag blir kallad Veronica eller Viveka, men jag hävdar ändå att namn är viktiga och jag bemödar mig alltid om att lära mig mina elevers/kursdeltagares namn. Och jag använder även smeknamn om det är ett önskemål, även om jag läst att lärare inte bör göra det eftersom man då blir mer kompis än lärare med eleverna.

Det fanns som sagt en del att fundera på i den här romanen och det gillade jag. Bitvis blev den dock lite tråkig och jag tycker nog att handlingen kunde ha kretsat lite mer kring killen som föll från balkongen i konserthuset istället för kring lösryckta filosofiska funderingar. Men jag kommer definitivt att läsa även nästa bok om Isabel Dalhousie och det skulle jag ha gjort även om jag inte redan hade köpt den.

Sol och vår

Sol och vår av Viveka Lärn är den fjärde boken i serien om Saltöborna. I den här flyttar Emily tillbaka till Saltön och Christer, men har också skaffat sig en älskare i brandmannen Odd. Odd visar sig vara släkt med Kabben. Emily får också plötsligt en bror. Sara och MacFie planerar att flytta till Paris och får en liten glad överraskning.

Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om den här romanen som jag inte redan sagt om Midsommarvals, Hummerfesten och En fröjdefull jul- det händer fortfarande inte speciellt mycket, det är för många karaktärer och jag har svårt att gilla och engagera mig i dem. Vissa karaktärer har jag dock lärt känna lite, men andra har jag svårt för att hålla isär.

The Particular Sadness Of Lemon Cake

Jag köpte den här romanen i London, av misstag. Jag slank in på WH Smiths på stationen på Liverpool Street för att köpa något att läsa och hade valt ut två böcker (för det var köp en, få en för halva priset) och eftersom jag hade lite bråttom råkade jag i hastigheten ta fel bok eftersom den här hade ett omslag som liknade den bok jag hade valt ut.

Men det visade sig vara ett bra misstag, för The Particular Sadness Of Lemon Cake av Aimee Bender var riktigt bra. Den handlar om Rose Edelstein som på sin nionde födelsedag har bett sin mamma baka en citronkaka, men när hon smakar på den upptäcker hon att hon inte bara kan känna smaken av kakan utan också kan känna smaken av sin mammas känslor i kakan.

Detta gör förstås Roses liv besvärligt, för varje gång hon äter kan vad som helst avslöjas om den som har lagat maten. Hennes förmåga gör att hon konfronteras med sin familjs hemligheter; sin mammas otrohet, sin pappas avståndstagande och sin brors världsfrånvändhet.

Jag gillade verkligen den här romanen, trots att magisk realism inte precis är min grej. Det jag främst gillade med den var Aimee Benders sätt att skriva. Hon har ett mycket bra språk som verkligen tillatalade mig. Det enda som jag har att invända mot språket är att hon inte markerar repliker på något sätt. Det gör att läsningen försvåras något, även om hon faktiskt ändå lyckas göra det ganska tydligt vad som är repliker och inte.

Jag har aldrig sett någon roman av Aimee Bender i Sverige, så jag tror inte att de har blivit översatta till svenska. Men jag kommer nästan alldeles säkert att köpa någon fler roman av henne nästa gång jag åker till London.

Barfota änglar

Barfota änglar av Linnea Willén är en sann historia om ett självdestruktivt liv med alkohol, droger och prostitution. Linnea och hennes kompis Emma lämnar allt och rymmer till Japan för att bli värdinnor på olika klubbar. Värdinnornas jobb är att vara trevliga för att få männen att dricka mer, men det är en hårfin gräns på hur trevlig man måste vara. De stjäl, dricker för mycket, förlorar jobb och retar upp folk så att de ofta måste resa vidare.

Boken är kort, bara 116 sidor, och går därför ganska fort att läsa. Den är inte uppdelad i kapitel, utan är i stället uppdelad i stycken: Japan, före Japan och efter Japan. Jag brukar inte gilla böcker som inte har kapitelindelning, men eftersom denna är så kort så gör det ingenting. Den påminner rätt mycket om 14 år till salu; vissa saker i den här boken tyckte jag att jag kände igen men när jag tänkte efter insåg jag att jag läst det i 14 år till salu.

Jag gillar också att berättelsen inte är kronologisk. Att man får små tillbakablickar till hennes barndom och hur hon utsattes för sexuella övergrepp gör att man bättre förstår hennes handlande i Japan. Det är också bra att man får veta lite om vad som händer efter Japan.

Det är nog viktigt att berätta sådana här berättelser, att de som är utsatta får berätta sin historia. Jag har dock väldigt svårt att förstå mig på personer som Linnea (som påminner om ett flertal personer som jag känt/känner). Men det är kanske just därför som det är viktigt att läsa sådana här böcker, för att förstå att det finns människor som haft ett annat liv och inte tänker och handlar på samma sätt som jag.

Jag kan dock inte annat än tycka att den här boken, trots att den är självupplevd, känns ytlig. Linnea Willén berättar vad som händer i Japan, vad som hänt henne före Japan och efter Japan, men det blir liksom aldrig riktigt personligt. Hon skriver för lite om vad hon tänker och känner för att verkligen beröra mig. Linnea Willén är dock mycket duktig på att skriva. Språket är vackert och flyter bra.

Flickan från ingenstans

Jag har tittat på Flickan från ingenstans av Justin Cronin flera gånger när jag varit in på bokhandeln och varit sugen på att köpa den. Jag hade tänkt att vänta tills den kom i pocket eller låna på biblioteket, men eftersom jag väldigt sällan köper nya, inbundna böcker så bestämde jag mig till slut för att köpa den.

Och det ångrar jag absolut inte. Jag fastnade redan efter ett par sidor och intresset höll i sig i de 900 sidor som boken var på. Jag drömde till och med om den på nätterna (mardrömmar).

Handlingen i romanen utspelar sig i framtiden, då ett militärt experiment har gått fel och ett virus, som förvandlar människor till ett slags vampyrliknande varelser, har spritt sig. De få överlevande människorna får kämpa för sin fortsatta överlevnad. Men plötsligt dyker en flicka upp från ingenstans och en grupp människor beger sig på en farlig resa för att de tror att flickan, Amy, kan vara nyckeln till mänsklighetens fortlevnad.

Det är omöjligt att inte jämföra den här romanen med Stephen Kings Pestens tid, men även om det är länge sedan jag läste den så tycker jag att denna är snäppet bättre. Jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till filmen I am legend, som jag också tyckte var mycket bra.

Trots att romanen är väldigt lång blev den aldrig tråkig. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända. Romanen slutade dock väldigt tvärt och utan att man egentligen fick veta hur det gick, men jag tycker inte att det gör något. Men jag skulle tro att det är många som inte håller med mig om det. Det abrupta slutet beror dock på att detta är den första delen i en trilogi. Det framkommer inte någonstans på boken, utan jag hittade den informationen när jag googlade, och det är lite synd. Om läsaren vet att det kommer en fortsättning retar man sig kanske mindre på slutet.

Jag gillade sättet som boken var skriven på, speciellt att sättet att driva berättelsen framåt varierade. För det mesta vanlig prosatext, men ibland dagboksanteckningar och andra dokument. Det gör läsningen lättare och med en så lång roman är det ganska viktigt att den inte blir tråkig. Dock kunde romanen eventuellt ha kunnat kortas ner något, även om jag inte egentligen tyckte att det blev tråkig någon gång, även om tempot var lite lägre på vissa ställen.

Jag gillar romaner som utspelar sig efter stora katastrofer, där människorna måste bygga upp ett nytt samhälle, en ny värld. Det är intressant att tänka och fundera på hur människor lever tillsammans, hur man skapar samhällen och kulturer o s v.

En annan sak som jag gillade med den här romanen var att vampyrerna faktiskt var fula, onda och något att verkligen vara rädd för. Jag har väldigt svårt för den vampyrromantik som är så populär just nu och tycker att denna roman var skönt befriad från det.

Trots ett par saker som gjorde romanen lite mindre trovärdig så tycker att jag att den här boken var mycket läsvärd. Medan jag läste tänkte jag att den skulle göra sig mycket bra som film och mycket riktigt så är filmrättigheterna köpta. Jag kommer säkert att se den om/när den kommer som film och jag kommer absolut att läsa nästa del, som tyvärr inte kommer förrän nästa år.

Vårlik

Jag har nu läst Vårlik av Mons Kallentoft, vilket är den fjärde boken i serien om polisen Malin Fors. Jag har läst de tre tidigare- Midvinterblod, Sommardåd och Höstoffer- och har väl inte varit odelat förtjust i dem. Den här deckaren följer precis samma mönster som de tidigare och nu börjar jag inte bara tycka att det är fantasilöst, utan tyder på författarens talanglöshet.

I den här deckaren sprängs en bomb i Linköpings centrum och två små flickor dör och deras mamma blir svårt skadad. Malin Fors och hennes kollegor måste nu ta reda på vem som är ansvarig för bombdådet och varför. Utredningen leder dem både till politiska extremister och in i finansvärlden.

Det positiva i den här romanen är att Malin Fors inte längre super. Hon funderar visserligen mycket på det, men hon dricker inte och relationen med dottern Tove håller på att förbättras. Dock har hon istället relationsproblem med sin pappa (och sin mamma, trots att hon är död).

Karaktärerna i romanen är stereotypa och jag känner inte för någon av dem och jag tycker fortfarande inte om det övernaturliga inslaget, som i den här romanen känns ännu mer påtagligt då inte bara Malin utan även andra börjar höra de dödas röster. Jag tycker också att kritiken mot finansvärlden blir nästan lite löjlig. Till slut får man nästan en känsla av att rikedom är lika med ondska.

Språket i romanen är enkelt och lättläst, men jag irriterar mig väldigt på karaktären Zeke, som hela tiden slänger sig med löjliga uttryck som får mig att tänka på amerikanska TV-serier. Som vanligt tycker jag också att även den här deckaren är alldeles för förutsägbar. Författaren gör också ett misstag när en karaktär säger något som leder fram till upplösningen av det hela, när denna person i själva verket inte hade den informationen och det stör mig väldigt mycket.

Den första boken i serien tyckte jag var okej, men eftersom de övriga följer exakt samma mönster tycker jag att de bara blir sämre och sämre och denna är den helt klart sämsta hittills.

Stolen

Stolen av Lesley Pearse köpte jag när jag var i London, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Den handlar om en kvinna som hittas medvetslös på stranden. Det visar sig att hon har tappat minnet och en läkarundersökning visar dessutom att hon nyligen fött barn. Vem är hon? Och var finns barnet? Vem hon är avslöjas tidigt då hon blir igenkänd av sina vänner, men sedan måste hon återfå minnet för att få veta vad som hänt barnet.

Engelskan i den här romanen är otroligt enkel, vilket gör att den blir rent av tråkig att läsa. Författaren försöker dock göra språket mer avancerat genom att t ex använda for istället för because, men eftersom hon gör det hela tiden blir det ändå lika enformigt.

Karaktärerna i romanen är stereotypa och jag känner inte att jag kan engagera mig eller identifiera mig med någon av dem. Jag tycker inte heller att handlingen är speciellt spännande. Redan tidigt fick jag en aning om vad som hade hänt Lotte och jag irriterade mig också på att hennes minne kom tillbaka i kronologisk ordning. Det kändes inte särskilt trovärdigt och det var inte mycket annat i den här romanen som kändes trovärdigt.

Den blå dagboken

Den blå dagboken av James A. Levine handlar om Batuk, som såldes till prostitution av sin pappa. Hon lever på en bordell i Mumbai tillsammans med några andra prostituerade barn, däribland hennes bästa vän Paneet som är extra värdefull eftersom han är pojke. Batuk har lärt sig skriva och när hon en dag får tag på en blå skrivbok och en penna börjar hon skriva om sina upplevelser, både i nuet och det förflutna.

James A. Levine är läkare och forskare och i samarbete med FN och WHO har han specialiserat sig på barn och kvinnor i utsatta situationer. Idén till den här romanen fick han när han när han under en resa till Mumbai besökte "Burarnas gata" och träffade en flicka som blev förebild för Batuk.

Jag tyckte att det var positivt att författaren hade en verklig förebild till romanens huvudperson och hade väntat mig att få läsa en gripande berättelse om ett hemskt människoöde. Jag tyckte dock att bokens språk förstörde läsupplevelsen. Språket, som ska föreställa vara Batuks, är alldeles för poetiskt. Det känns alldeles för osannolikt att en 9-åring som lärt sig läsa och skriva på en missionsstation skulle skriva med sådana formuleringar.

Men även om det skulle vara så att ett prostituerat barn skulle kunna uttrycka sig på det viset så tycker jag att det poetiska språket skapar en distans mellan läsaren och Batuk och man får en känsla av att hennes liv inte är så hemskt som det naturligtvis är. Visst, det är lite gulligt att hon kallar det för att "baka kaka" när hon har kunder och att hon kallar sitt kön för "lilla kaninen", men jag hade velat ha lite mera realism. Den blev dock bättre i slutet.

Jag hade nog väntat mig att den här boken skulle likna Majgull Axelssons Rosario är död, som också handlar om barnprostitution, men den var betydligt mer realistisk och därmed också mera gripande och minnesvärd. Bitvis var dock också denna bok informativ om en värld som är så främmande, men som man ändå behöver bli påmind om: En gång fick en flicka slidan ihopsydd därför att hon hade haft samlag för sin egen njutnings skull. Den hela utfördes av en stor kvinnlig yazak med nål och tråd medan hon satt på flickan och hade andra barn att hålla fast armar och ben. Ett hål lämnades för urin men det betyder för det mesta ingenting, antingen därför att flickan tar bort stygnen själv med en kniv eller glasskärva, eller för att såret blir infekterat på den oundvikliga vägen mot soptippen. På andragångsförbrytare skärs klitoris bort och slidan sys ihop helt och hållet; inte särskilt många av de flickorna lever till vuxen ålder. Man kan ju tycka att det inte är vettigt eftersom flickan då faller bort ur poolen av prostituerade. Där har ni fel, för straffet skapar en sådan stark rädsla hos de andra flickorna- och det finns många flickor- att de aldrig lurar sina yazaker. Att stänga en flicka, som proceduren kallas, är därför en ren investering. Dessutom blir de "stängda flickor" som överlever specialister på att tjäna med sina munnar och bruna hål och betingar ett högre pris från kunderna.

Det tysta huset

Det tysta huset av Orhan Pamuk kretsar kring sex huvudpersoner i 70-talets Turkiet. Det är Fatma, en gammal änka, som bor i ett stort hus tillsammans med sin tjänare, dvärgen Recep. På sommaren kommer också hennes tre barnbarn Metin, Nilgün och Faruk. Den sjätte berättaren är Hasan, Receps brorson och gammal barndomsvän till de tre barnbarnen. Hemligheter från det förflutna får ödesdigra konsekvenser för nutiden.

De sex olika huvudpersonerna alternerar med att vara berättarjag i olika kapitel. I början tyckte jag att det var lite svårt att förstå vem som var berättaren i varje nytt kapitel, men efter ett tag blev jag bättre på att känna igen dem. Jag gillar dock det sättet att skriva, eftersom man får bättre inblick i händelserna på så vis.

Jag tycker också att författaren lyckas bra med att skildra livet i Turkiet både på 70-talet och tidigare. Romanen innehåller också en del filosofiska tankar om livet. Jag gillade dock inte Orhan Pamuks sätt att skriva speciellt mycket. Han är ingen vän av punkter, så vissa meningar kunde vara flera sidor långa. Han använder förstås en hel del kommatecken, vilket gör att det för det mesta blir uthärdligt att läsa, men ibland blev det alldeles för jobbigt. Jag som tycker om ett korrekt språk har väldigt svårt för författare som bryter mot skrivregler i den grad som Pamuk gör.

Romanen var också väldigt dyster och hade en lågt tempo. Dock gillade jag slutet på romanen. Jag hade inte heller mycket till övers för karaktärerna; de var alla mer eller mindre osympatiska. Den enda jag kände någon sympati för var dotterdottern Nilgün och möjligen lite grann för dvärgen Recep. Men mest kände jag mig uttråkad när jag läste, även om den bitvis blev lite mer intressant.

Sonat till Miriam

Jag har velat läsa Sonat till Miriam av Linda Olsson ända sedan jag läste hennes förra roman Nu vill jag sjunga dig milda sånger eftersom jag gillade den.

Sonat till Miriam handlar om Adam, som efter sin dotters död försöker ta reda på lite om sitt förflutna. Han träffar en gammal kvinna och reser sedan till Krakow, där han träffar ett par gamla män som överlevt Förintelsen. Han reser sedan till Sverige för att träffa kvinnan han älskar.

Jag måste tyvärr säga att jag inte tyckte lika mycket om den här romanen som om hennes förra. Det var en dyster stämning genom hela romanen och bitvis tyckte jag att den blev rent av tråkig. Jag gillade inte heller riktigt att hon ändrade berättarperspektiv i slutet av romanen. Jag tycker visserligen att det är helt okej att ha två jag-perspektiv i en roman, men jag föredrar att det då är parallella perspektiv. Det kändes bara konstig att efter att ha läst om Adams tankar och satt sig in i hans liv plötsligt skulle sätta sig in i Cecilias liv och tankar.

Det kändes inte heller som att det förde historien framåt och det kändes inte nödvändigt att ha det med i romanen överhuvudtaget. Det blev på något vis två berättelser, som i och för sig hade lite med varandra att göra, men som båda hade klarat sig utan den andra.

Det jag gillar med romanen var att den var uppdelad i mindre delar och i lagom långa kapitel. Precis som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger börjar författaren varje ny del (utom en- varför?) med en dikt. Språket är lika poetiskt som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men i den här romanen kändes det mer tillgjort.

Möjligtvis kan det bero på översättningen. Linda Olsson är visserligen svensk, men har bott länge på Nya Zeeland och romanen är skriven på engelska. Eftersom jag fick tag på den på bokrean blev det att jag läste den på svenska, men annars hade jag gärna läst den på engelska. Berättarjaget Adam reflekterar över detta med språk: Det påminde om den egendomliga upplevelsen när jag första gången hörde svenska talas som främmande språk, när det inte längre var en fysisk del av mig. Jag minns själv första gången jag hörde svenska som ett främmande språk och det var/är verkligen en egendomlig upplevelse.

Första gången var när jag såg en film där en svensk hamnarbetare svor på svenska och jag förstod inte vad han sa, utan blev tvungen att spola tillbaka och lyssna igen. Det händer nästan varje gång någon talar svenska i en engelskspråkig film/TV-serie och det hände ett flertal gånger när jag bodde i England i 6 veckor. Det känns konstigt, men det är också väldigt intressant att få ett annat perspektiv på sitt eget språk.

Romanen gav också lite grann att fundera på och det gillar jag. Hon hade en intressant reflektion om minnen som stämmer ganska bra med min egen föreställning om minnen: Minnen är opålitliga. Jag bär på minnen som numera är så nötta att jag absolut inte kan avgöra om de är riktiga. Jag är övertygad om att de ha formats genom mitt sätt att hantera dem. Mitt besatta ältande av några av dem. Dessutom tillkommer minnen som bevarades åt mig av andra och som gavs till mig efter mycket lång tid. Jag kan omöjligt avgöra deras riktighet, men jag måste godta dem som gåvor och försöka införliva dem med mina egna. Tillsammans medverkar de till att ge mig ett slags förflutet. Ett lapptäcke av olika bitar: somliga har jag gjort själv, andra har jag fått, och ytterligare andra har jag hittat av en slump. Det finns hål där det saknas bitar som jag aldrig kommer att hitta. Vid det här laget träder helhetsmönstret fram, ändå är tolkningen fortfarande svår att få grepp om.