Catching fire

Catching fire av Suzanne Collins är den andra delen i The Hunger Games-trilogin. I denna andra del börjar det bli oroligt i de tolv distrikten i Panem, som styrs med järnhand av The Capitol och president Snow. För att få ett stopp på upproret ser han därför till att Katniss återigen hamnar i arenan på The Hunger Games.

Jag gillade den första delen, The Hunger Games, men jag gillade faktiskt denna andra del ännu mer. Det är lite mindre fokus på just The Hunger Games och lite mer fokus på vad som händer i samhället. Den känns också lite mer spännande eftersom den är mindre förutsägbar.

En annan anledning till att jag gillade denna bok mer är att Katniss på något vis har blivit mjukare. I den första boken bryr hon sig i stort sett bara om sig själv, men här börjar hon bry sig även om andra människor. Jag gillar också att författaren gör båda killarna i Katniss liv både sympatiska och attraktiva, dock i viss mån på olika sätt, så att det inte blir allt för förutsägbart vem av dem hon kommer att välja till slut.

The Hunger Games

Jag blev rekommenderad att läsa The Hunger Games av min lillebror för ett par år sedan, men jag kom mig aldrig för att läsa den, men när jag det senaste året fått höra så mycket gott om denna ungdomsserie så beställde jag hem hela trilogin.

I en dystopisk framtid skickas ungdomar, tolv pojkar och tolv flickor, in i en arena för att döda varandra tills bara en återstår i en TV-sänd underhållning, The Hunger Games. När sextonåriga Katniss Everdeen erbjuder sig att ta sin systers plats i spelen betraktar hon det som en dödsdom, men hon tänker inte ge sig lätt.

Jag gillade verkligen den här romanen och det var svårt att sluta läsa; man ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Katniss och Peeta. Trots att detta är en ungdomsroman så upplevde jag att den hade väldigt stort läsvärde även som vuxenroman och den ger en del att tänka på. Den är också spännande och actionfylld med en portion romantik.

Jag gillar också att författaren alluderar till bl a romarriket. The Hunger Games är ju en sorts gladiatorspel och landets president regerar med "bröd och skådespel" precis som de gjorde i romarriket. Vissa av karaktärerna, t ex Cinna, Flavia och Octavia, har också typiskt romerska namn. Det gör att det också finns ett visst användningsområde för romanen i undervisning.

Inlåst

Jag har lyssnat på Inlåst av Tove Klackenberg, uppläst av Eva-Maria Björkström-Roos. Den handlar om Svea Lundström Duval, som just slutat som åklagare och börjat jobba som advokat. Hennes första klient blir ungdomsbrottslingen Jerry Johansson och det som först verkar vara ett rutinärende blir snart mer spännande när en anställd på ungdomshemmet hittas mördad.

Det här var uppenbart inte första boken om Svea Lundström Duval, men det gick bra att läsa/lyssna ändå, eftersom man får veta allt väsentligt som hänt tidigare, mest gällande hennes trassliga privatliv. Jag upplevde dock Svea som en otroligt osympatisk huvudperson. Hon är höggravid, men intresserar sig inte för det kommande barnet. Hon gifter sig motvilligt med en man fast hon tycker att han är för omtänksam och mesig. Hon är helt enkelt en väldigt kall och otrevlig person som bara tänker på sig själv. Inte ens det faktum att hon har hund, en bouvier, gör att jag känner sympati med henne (vilket antagligen beror på hennes bristande engagemang i hunden).

Jag vet inte om det beror på att jag lyssnade istället för läste, men jag tyckte ibland att det var lite förvirrande och svårt att veta när olika saker hände.

Det märks att författaren vet vad hon skriver om- jag blev övertygad om att hon jobbar inom rättsväsendet så fort jag börjat lyssna och när jag kollade upp saken visade det sig stämma. Detta faktum gör dock att romanen blir mer tråkig än spännande, eftersom den handlar mer om rättsprocessen än om fallet, som i och för sig inte heller är speciellt spännande. Dock tar hon upp en del som inte är speciellt bra med rättsväsentet och socialtjänsten och det tycker jag är bra.

Dessutom tycker jag att det blir alldeles för mycket tankar, funderingar och känslor om privatlivet (och då inte bara Sveas), vilket gör att handlingen försvinner och boken tappar tempo. Detta är helt enkelt en riktigt tråkig roman (och jag tror inte att min åsikt skulle ändras nämnvärt även om jag gillade deckare mer än vad jag gör).

Simply divine

Jag köpte Simply Divine av Wendy Holden på bokrean och jag är glad att jag inte betalade mer för den än vad jag gjorde. Den handlar om Jane som är journalist och får i uppdrag att editera, vilket i själva verket betyder skriva, en kolumn av kändisen Champagne D'Vyne. De lever i två olika världar, men deras liv vävs snart samman.

Det här var en helt vanlig chic lit; lättläst, förutsägbar och lättsam. Dock tyckte jag inte att den var lika bra som en del andra romaner i samma genre. Jag tyckte också att den på något vis kändes omodern- exempelvis verkade ingen äga en mobiltelefon- och jag upptäckte då att den publicerades redan 1999. Det borde inte spela så stor roll, men när det gäller populärlitteratur så är det nog så att den är bäst när den är färsk.

Karaktärerna var självklart stereotypa, som de brukar vara i såna här romaner. Jag retade mig också på alla löjliga namn. Jag kan köpa att en diva väljer att kalla sig Champagne D'Vyne, men det blir för mycket när det också Basingstoke och Fluffy  Fronte-Bottom, Busty Binge-Fetlock och Loulou Fischtitz förekommer (för att inte tala om att Janes kollegor heter Tish, Tash och Tosh).

Den här boken var dock inte direkt dålig, bara rätt så intetsägande.

Om skönhet

Om skönhet av Zadie Smith handlar om familjen Belsey som består av Howard, som är expert på Rembrandt och professor på Wellington och Kiki som kämpar med hur hon ska hantera makens otrohet samt barnen Jerome, som flyttat för att studera vid Browns univeristet, Zora som studerar på Wellington och yngste sonen Levi som vill finna sina svarta rötter. Familjen, eller snarare Howard, är involverad i en familjefejd med familjen Kipps.

Jag har tidigare läst Vita tänder och Autografjägaren och den förstnämnda var helt okej, medan jag inte alls tyckte att Autografjägaren var speciellt bra. Det innebär att denna Zadie Smiths tredje roman helt klart är hennes hittills bästa, för den här var riktigt bra.

Språkligt har den samma stil som hennes tidigare romaner och jag gillar det. Det finns dock vissa saker som jag inte gillar med översättningen. Ett exempel på det är följande mening: Det var hans egen välformulerade engelska- jämförelsevis talat- som hade fixat så att deras tejp hade laddats i bandspelaren /.../ Det engelska ordet tape kan översättas som tejp, fast då i en annan betydelse (dock är jag inte helt övertygad om att ordet tejp i betydelsen (kassett)band det inte används i musikkretsar, men jag tycker ändå att ordet hade kunnat översättas på annat sätt).

Miljö- och karaktärsbeskrivningarna var bra, även om t ex Howard är en mycket osympatisk person. Det är också precis lagom många huvudkaraktärer och bikaraktärer för att man ska kunna hålla reda på allihop. Författaren ger också en del att tänka på när det gäller formandet av identitet och ger en del intressanta tankar om politik och religion. Och förstås frågan- vad är skönhet? Jag fastnade också för ett citat i boken: 'Också feta kvinnor behöver kärlek' sade Carl filosofiskt /.../

Kärlek, vänskap och choklad

Den andra boken i Alexander McCall Smiths serie om Isabel Dalhousie heter Kärlek, vänskap och choklad. I den här romanen möter Isabel Dalhousie en man som nyligen genomgått en hjärttransplantation och som plågas av visioner som han inte kan förklara och som han känner inte har med honom att göra. Isabel ger sig in i sökandet efter donatorn. I hennes huvud snurrar också frågor om kärlek, vänskap och choklad:

'Choklad medför stora filosofiska problem' sa hon. ' Det visar oss mycket om frestelse och självkontroll.'

Ju mer hon tänkte på det, desto mäktigare blev de filosofiska dimensionerna hos choklad. Det ställde definitivt akrasia, viljesvaghet, i fokus. Om vi vet att choklad inte är bra för oss (och i vissa avseenden är choklad inte bra för oss, i den meningen att vi går upp i vikt), hur kommer det sig då att vi äter för mycket till slut? Det tyder på svag vilja. Men om vi äter choklad måste det bero på att vi tror att det är för vårt eget bästa. Vår vilja driver oss att göra det vi vet att vi tycker om. Så vår vilja är inte svag- den är i själva verket riktigt stark och förmår oss att göra det vi verkligen vill göra (att äta choklad). Choklad var inte enkelt.

Vänskapsband kan verka starka, men hon förstod att inget är lättare att förstöra än vänskapen med alla de förväntningar den medför.

Och vad själen beträffar... ja, det som slår mig är att om vi har själar så måste djuren också ha det. Och om vi lever vidare efter döden, varför skulle de då inte göra det? Därför måste himlen, eller vad man nu vill kalla det, vara överfull med katter och hundar och boskap och så vidare. /.../ Om begreppet själ hade någon innebörd fanns det även någon form av hundsjäl och visst var den av kärleksfull natur? 

Jag tyckte rätt bra om den första boken i serien om Isabel Dalhousie, Filosofiska söndagsklubben, men jag tyckte att denna var ännu bättre. Stilen är likadan som i den första boken, men det känns som att man lärt känna karaktärerna lite mer och handlingen är intressantare än i den första. Denna kändes inte heller lika seg som den första; jag läste ut den på en dag medan jag satt ute i solen. Jag kommer alldeles säkert att läsa fler böcker i serien, inte minst för att jag redan har en till som jag köpte på bokrean.

Femtio sätt att träffa den rätte

Eftersom jag kände för att läsa något lättsamt när jag skulle jobba natt valde jag Femtio sätt att träffa den rätte av Lucy-Ann Holmes. Det är en chic lit-roman som handlar om Sarah Sargent, snart trettio och singel. Hennes föräldrar oroar sig över det och anmäler henne till en dokusåpa, som hon visserligen inte kommer med i. Men det ger henne idén att starta en blogg om femtio sätt att träffa den rätte, t ex speed-dejting, träffa någon på jobbet o s v.

Att läsa den här romanen när jag jobbade natt visade sig vara ett bra val. Den var lättläst och underhållande. Jag skrattade faktiskt högt ett par gånger och det gör jag sällan när jag läser (fast det kan ha berott på att jag var trött). Karaktärerna var stereotypa och handlingen förutsägbar, som det brukar vara i den här typen av litteratur, men den erbjöd ändå en stunds lättsam underhållning.

Den var också lite tankeväckande angående detta med att blogga. Jag tycker att man kan blogga om det mesta, även sitt kärleksliv, men då bör man skydda inblandade personers identitet eftersom det man skriver även får konsekvenser för dem. Detta är något jag brukar ha i åtanke när jag bloggar, även om jag inte skriver om speciellt personliga saker, men det är alltid bra att bli påmind.

Skadad

Jag har lyssnat på Skadad av Cathy Glass, vilket är en sann historia om Cathy, som under många år varit fosterförälder. En aprildag får hon hem en 8-årig flicka vid namn Jodie, som varit i flera fosterhem på kort tid. Jodie är besvärlig, men börjar snart berätta saker som får Cathy att förstå att hon har utsatts för sexuella övergrepp. Jodie visar också tecken på att lida av dissociativ personlighetsstörning.

Detta var en lättlyssnad (och säkert också lättläst) bok som påminner en hel del om Torey Haydens böcker, utan att riktigt nå upp till hennes nivå. Jodie är en mycket osympatisk person och speciellt hennes elakhet mot djur gör att jag har väldigt svårt att tycka om henne, samtidigt som jag tycker att inget barn någonsin ska behöva bli utsatt för det hon blivit utsatt för.

Men det som kanske upprör mig allra mest är bristerna i socialtjänsten med socialarbetare som inte bryr sig och byråkrati som gör att inget händer. Denna roman utspelar sig visserligen i England, men det finns ingen anledning att anta att det är mycket annorlunda i Sverige.

Håpas du trifs bra i fengelset

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski handlar om Anni och Sami, som är syskon. De har växt upp i ett missbrukarhem och Sami blev missbrukare, medan Anni blev socialarbetare. Långa tider har de ingen kontakt med varandra och när de har kontakt blir det oftast problem, men ändå vill de kunna ha en normal relation med varandra.

Jag gillade hennes roman Svinalängorna, men tycker inte att denna är riktigt lika bra. Språkligt gillar jag den- Susanna Alakoski skriver på ett sätt som liknar det jag själv skriver när jag skriver skönlitteratur- och den är väldigt lättläst. Dock går det språkliga nyskapandet ibland till överdrift.

Jag gillar också att det tydligt märks att hon vet vad hon skriver om. Det jag inte riktigt gillar är att romanen är alltför lik Svinalängorna. Det är en familj med en mamma och pappa, en bror och en syster och det är systern som klarar sig bra i livet i båda böckerna. Visst, det är säkert till viss del självbiografiskt, men trots detta fantasilöst (och handlar kanske om författarens sätt att bearbeta sitt förflutna?) Skillnaden är dock att det i den här romanen är en vuxen huvudperson och det funkar inte lika bra som att ha ett barn som huvudperson, i mitt tycke.

Även om jag inte tyckte lika mycket om den här romanen som om Svinalängorna så var den absolut inte dålig. Jag gillar att författaren tar upp problem i samhället och även att det finns en viss kritik mot hur samhället behandlar marginaliserade människor.

Jag gillar också att hon tar upp saker som man sällan tänker på, t ex Finland. Såg att de flesta svenskar aldrig satt sin fot i Finland och att när jag berättade något om vårt lands historia så sa svenskarna säger du det, säger du det, och knappas skulle de någonsin sätta sin fot i Finland, eftersom det är närmare till Frankrike, Österrike och Schweiz, och Frankrike är ett land man besöker hjältegravar och krigskyrkogårdar i, inte Finland. Vem bryr sig, okända ryska soldaters gravar. Än mindre skulle svenskarna någonsin kunna förstå eller redogöra för den så radikalt annorlunda 1900-talshistorien mellan två länder eftersom jag knappt gjorde det själv, och jag insåg att somaliernas och bosniernas och serbernas liv inte skulle bli enkla i Sverige /.../


Detta är en roman med hög igenkänningsfaktor, även om man inte upplevt missbruk på nära håll. I alla fall om man är född på 70-talet. En sak som jag kände igen var följande, som jag hört sägas om klasskompisar, skolkamrater och släktingar: Du var begåvad, du var egentligen mycket begåvad. Så sa alla. Varför kunde du inte bara. Om du bara hade. Så sa alla.

A Week In December

A Week In December av Sebastian Faulks handlar, som titeln antyder, om en vecka i december. Man får följa ett antal personer, t ex en tunnelbaneförare på Circle Line, en polsk fotbollsspelare som just kommit till London, en affärsman som är på väg att göra sitt livs största affär, en ung advokat med för lite jobb, en student som är besatt av Islam, en pojke som är besatt av att röka på och titta på reality-TV, en framgångsrik chutney- och picklesfabrikör, som får en utmärkelse av drottningen och en fuskande bokkritiker. Deras liv korsas och påverkas av varandra och de måste alla, var för sig, konfrontera den värld de lever i.

I början hade jag väldigt svårt att komma in i den här romanen. Det var lite för många personer och lite för lite mening i deras dagliga liv. Fast vissa personers liv hade jag lättare för att intressera mig för, t ex tunnelbaneföraren Jenni, som när hon inte jobbar läser böcker, spelar dataspel och som bor tillsammans med sin lillebror. Affärsmannen John Veals hade jag däremot mycket svårt att engagera mig i och förstod knappt nåt av de stora affärer han pysslade med (inte p g a språket, utan helt enkelt för att affärer helt enkelt inte intresserar mig).

Men när jag väl hade kommit en bit in i romanen så blev den faktiskt riktigt bra. I baksidestexten står att romanen är Sweeping, satirical, Dickensian in scope/.../ och den påminner faktiskt om en modern Dickens. Humoristisk och satirisk är den också, även om ganska mycket av satiren går förlorad eftersom i alla fall jag inte känner till tillräckligt mycket om det engelska samhället för att förstå vem karaktärerna är baserade på.

Författaren har helt klart gjort väldigt bra research inför den här romanen, utan att den blir överflödig med information som det ibland blir när författare har gjort omfattande research. Det mesta kändes autentiskt och relevant. Jag gillade den här romanen, även om det var lite för många karaktärer och alla inte kändes helt verklighetstrogna. Men den hade intressanta tankar och observationer om det brittiska samhället (som i många fall är lika relevant i det svenska samhället). 

Bland annat får det engelska skolsystemet en känga (och det känns ganska relevant även för det svenska): Although the ppils regularly came near the top of te national leauge of exam results, most taking home a full house of A-stars and As, they had little idea of spelling or grammar, and neither had their teachers./.../ The headmaster called a meeting of the staff, who shrugged. It wasn't their fault. Most of them had been educated by teachers who believed that spelling at bes was a 'fetish' and, more probably, just a way of trying to keep poor children out of university.

Romanen tar naturligtvis också upp en del intressanta tankar om religion.'Up to a point', said Hassan 'I don't agree with the political agenda. There's no basis for it in the Koran.' 'Religions move on,' said Salim. 'Even the word of God evolves through human interpretation. That's what theology is for.'

Woeful punishment awaits the unbelievers. Shameful punishment awaits the unbelievers, For the unbelievers we have prepared chains and fetters, and a blazing Fire. Woe betide every back-biting slanderer who amasses riches and sedulously hoards them, thinking his wealth will render him immortal! /.../ 'Who is Axia?' 'The ruler.' Adam spoke as a teacher to a slow child. /.../ 'There is also the Disaster-Maker. You can't understand the Disaster-Maker. When he comes to us you'll be scattered like flies.' /.../ If your life's been wrong, he will punish you ' 'Who?' said Jenni. 'It's a scorching fire.' At that instant Gabriel knew what relentless voice of the Koran had reminded him of: it was his brother.

Detta om böcker var också intessant och, även om jag inte visste det, passar in på vad jag tycker om böcker: 'You like reading, don't you?' 'Yeah, I do.' 'Why?' 'Dunno. I s'pose it's an escape from the real world.' But surely it's just the opposite,' said Gabriel. 'Books explain the real world. They bring ypou close to it in a way you could never manage in the course of the day.'

Jag köpte den här romanen när jag var i London sist och den största anledningen till att jag köpte den var omslaget, eftersom jag själv tog en nästan likadan bild på St Paul's Cathedral från Millenium Bridge när jag var i London första gången:

Explosive Eighteen

 Den artonde delen i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich heter Explosive Eighteen och i den här boken har Stephanie just återkommit från en resa till Hawaii, men hon är mycket motvillig till att tala om vad som hände på resan. Hon kontaktas också att FBI-agenter och jagas av skurkar och de vill alla ha ett foto som hon råkat få med sig på flygresan från Hawaii.


I den här romanen märks det att Stephanie har utvecklats lite från den klantiga, olycksdrabbade prisjägare som hon var i de tidigare romanerna (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp, Lean Mean Thirteen, Fearless Fourteen, Finger Lickin' Fifteen Sizzling Sixteen och Smokin' Seventeen) och i den här faktiskt klarar sig riktigt bra.

Jag gillade serien i början, men efter ett tag började de bli lite tjatiga. Dock tycker jag att serien har tagit sig lite igen och denna samt den föregående nog är de bästa hittills (med viss reservation för att jag har glömt hur de första böckerna var). Jag kommer nog i alla fall helt säkert läsa fler böcker i denna serie (om det blir fler, vilket jag i och för sig tror då serien inte alls känns avslutad).

Smokin' Seventeen

Nu har jag läst sjuttonde delen i Janet Evanovich serie om Stephanie Plum, Smokin' Seventeen. I den här boken hittas flera lik och morden verkar vara riktade mot Stephanie. Morellis mormor ger henne onda ögat och det ställer till det för Stephanie i relationerna med Morelli och Ranger och hennes mamma försöker hjälpa henne att hitta en ny man.

Den här boken är lika lättläst och underhållande som de övriga böckerna i serien (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp, Lean Mean Thirteen, Fearless Fourteen, Finger Lickin' Fifteen och Sizzling Sixteen), fast jag tycker ändå att denna är snäppet bättre än de senaste böckerna i serien.

Sizzling sixteen

Nu var det ett bra tag sedan jag läste någon roman i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich, men eftersom jag nyligen beställt hem de tre senaste så har jag nu läst bok nummer sexton i serien, Sizzling Sixteen. Jag har tidigare läst de andra böckerna i serien (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp, Lean Mean Thirteen, Fearless Fourteen och Finger Lickin' Fifteen) och gillat dem som enkel, lättsmält sommarläsning.

I den här boken försvinner Stephanies chef Vinnie och hon måste försöka hitta honom samtidigt som hon också måste hitta diverse förrymda småskurkar, som en 72-årig bigamist med fyra fruar och en toalettpapperstjuv. Hennes on/off förhållande med Morelli är för tillfället off och Ranger gör sitt bästa för att få henne i säng.

Som vanligt är detta en roande och underhållande bok. I början var den inte riktigt lika actionfylld och rolig som de brukar vara, men det blir bättre. Karaktärerna är som vanligt korkade, knäppa och kufiska och den här boken fungerade alldeles utmärkt för att hålla mig vaken när jag jobbade.

Left Neglected

Jag köpte Left Neglected av Lisa Genova när jag var i London sist och egentligen köpte jag den med för att man kunde köpa en bok och få den andra för halva priset på WH Smiths. Men den visade sig vara ett bra köp. Den handlar om Sarah, som är en småbarnsmamma i karriären och som lever ett stressigt liv. En dag råkar hon ut för en bilolycka och när hon vaknar upp är inget sig likt. Hon har drabbats av hemispatial neglect, d v s hennes hjärna bortser helt från den vänstra sidan: hon kan inte se något som befinner sig på hennes vänstra sida, hon kan inte använda ben och arm på vänster sida, hon kan inte äta maten som ligger på vänstra sidan om tallriken o s v.

I början tyckte jag att den här romanen var lite tråkig och handlade mest om hennes stressiga liv; jag blev nästan själv stressad av att läsa om det. Men den blir riktigt bra när hon drabbas av "left neglect" och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för henne. Jag gillar slutet, som varken är lyckligt eller olyckligt, utan mer verklighetstroget.

Ibland blir man t o m osäker på om det är fakta eller fiction man läser. Det beror delvis på att den är skriven i jag-form och dels på att författaren verkligen vet vad hon skriver om eftersom hon jobbar inom neurovetenskap och neuropsykologi. Ett budskap med romanen är att det inte är värt att stressa genom livet, utan att det är bättre att sakta ner och njuta lite istället och även om det är ett bra budskap så tyckte jag att det absolut intressantaste med romanen var att få lära mig mer om vänstersidig neglekt. Jag gillade den här romanen och är lite sugen på att läsa hennes första roman, Still Alice.

Bara ett barn

Bara ett barn av Malin Persson Giolito handlar om 7-årige Alex Andersson och några av de vuxna han har omkring sig. Hans lärare Karin upptäcker att han blir misshandlad hemma och han tvångsomhändertas. Advokaten Sophia Weber får hand om hans fall och hon vill verkligen göra vad hon kan för att hjälpa Alex, men det är inte lätt eftersom Alex inte vill berätta. Dessutom finns det andra, som också har pojkens bästa för ögonen, som strävar åt ett annat håll än Sophia. Slutligen inträffar också en allvarlig händelse.

Detta är en sorglig och tragisk berättelse, framför allt eftersom den känns mycket trovärdig. Att myndigheter blundar för saker och ting känner jag till och därför tycker jag att det är viktigt med sådana här romaner som tar upp problemet. Det enda jag inte riktigt gillade var slutet, eftersom jag upplevde att det var allt för lyckligt- jag vet att det sällan bli så rosenrött och lyckligt bara barnet hamnar i fosterhem, även om det är ett bra fosterhem. Men det är en bra bok som tar upp ett viktigt ämne!

När vi försvann

När vi försvann av Cylin Busby och John Busby är en sann berättelse, berättad av far och dotter, om hur hela deras familj tvingades till ett liv i beskydd. John blev skjuten i ansiktet i sitt jobb som polis och trots att han är säker på vem gärningsmannen är går denne fri. Det står snart klart att hela familjen är hotad till livet. John, som fått hela käken bortskjuten, spenderar det mesta av sin tid på sjukhuset och måste anpassa sig till ett helt nytt liv, medan familjen står under polisbevakning. Under ett helt år måste de leva så, tills de väljer att försvinna.

Titeln kan tyckas vara missvisande eftersom boken mestadels handlar om deras liv året efter John blev skjuten, men när man har läst boken förstår man titeln bättre (speciellt om man ser till den engelska titeln, The Year We Disappeared) eftersom den familj de var innan faktiskt försvinner och de försvinner på sätt och vis också ur andra människors liv eftersom de inte kan ha fungerande social relationer.

Vartannat kapitel är skrivet av Cylin och vartannat av John. Det funkar bra och det är intressant att få både en vuxens och ett barns tankar kring det som hände (även om Cylin naturligtvis var vuxen när boken skrevs). Ibland överlappar dock deras berättelser varandra så att det känns som upprepningar, men det är inte så ofta att det stör läsningen.

Jag gillade boken och den gick väldigt fort och lätt att läsa eftersom man hela tiden ville läsa vidare för att få veta vad som skulle hända. Dock tyckte jag att det intressantaste med boken var de samhällskritiska bitarna och jag skulle gärna ha läst mer om det. Jag skulle också gärna ha läst mer om hur deras liv gestaltade sig åren efter flykten. Men det var absolut en läsvärd bok, som jag är glad att jag valde att köpa på bokrean trots att jag först var lite tveksam.

Vickis vintagebutik

Jag har nu läst Vickis vintagebutik av Isabel Wolff. Det är en chic lit-roman som handlar om Vicki som just har öppnat en egen butik där hon säljer vintagekläder. Hon har en del känslomässigt bagage efter att hennes bästa väninna dött och hon just brutit upp från ett seriöst förhållande. Men butiken går bra och hon får kontakt med Mrs Bell, som berättar en historia om sitt förflutna, vilket skapar ett särskilt band mellan dem.

Detta var naturligtvis en enkel, lättläst och förutsägbar roman, precis som chic lit ska vara. Dock tillhör detta inte en av de bättre i genren. Karaktärerna var stereotypa och det var svårt att verkligen engagera sig i dem.

Jag tyckte också att det var tråkigt och ointressant med all information om de gamla kläderna och deras designers. Det förde absolut inte handlingen framåt och mode, inte ens gammalt sådant, intresserar mig helt enkelt inte. Jag tyckte också att det var lite för lite romantik, eller snarare för mycket romantik med den person som så uppenbart är fel och för lite med den person som så uppenbart är rätt.

Denna roman påminde också väldigt mycket om En liten hattaffär på hörnet av Marita Conlon McKenna, utan att riktigt nå upp till samma nivå. På det stora hela var detta en medelmåttig roman som gav en stunds underhållning, men som snabbt kommer att falla i glömska.

Frukost på Tiffany's

Jag har lyssnat på Truman Capotes Frukost på Tiffany's under min första arbetsvecka efter semestern. Det är egentligen mer som en lång novell än en roman och innehöll förutom Frukost på Tiffany's även tre andra kortare noveller. Berättare är Mattias Henriksson och han gör ett bra jobb och har en skön röst att lyssna på.

Frukost på Tiffany's handlar om en ung författare som flyttar in i en lägenhet i New York. Där lär han känna en ung kvinna vid namn Holly Golightly, ett vackert yrväder som ägnar det mesta åt sin tid till att gå på fester och roa sig, gärna med många olika män. De blir vänner och när Holly får problem när hon oavsiktligt syltat in sig med maffian hjälper han henne.

Jag gillar Truman Capotes sätt att skriva (även om jag lyssnade på den), men jag har väldigt svårt för karaktären Holly och förstår inte varför mer eller mindre varenda manlig karaktär är förälskad i henne på olika sätt. Det i hennes beteende som verkar uppfattas som charmigt tycker jag mer tyder på en psykiskt instabil person.

Av de tre noveller som också fanns med gillade jag Ett julminne bäst. Eftersom Frukost på Tiffany's räknas som en klassiker så är det väl en bok man bör ha läst, men jag tycker inte att den var mer än helt okej.

Eld

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är andra delen i en trilogi om det lilla samhället Engelsfors, där apokalypsen kommer att inträffa om inte De utvalda lyckas stoppa den. Linnea, Minoo, Vanessa, Anna-Karin och Ida ska börja andra året på gymnasiet och det blir allt mer uppenbart att något är mycket, mycket fel i Engelsfors. De utvalda kommer allt närmare varandra när de måste samarbeta under förhören av Rådet.

Jag gillade första delen i trologin, Cirkeln, och jag gillade även denna. Eftersom det är en ungdomsroman så är den lättläst och det händer saker hela tiden. Jag mer eller mindre sträckläste den mer än 600 sidor långa romanen.

Jag gillar karaktärerna och jag gillar att de har helt vanliga ungdomsproblem, trots att de är häxor. Jag tyckte dock att denna andra del var snäppet bättre än den första delen. Jag väntar dock med spänning på den tredje delen!

39årskrisen

39årskrisen av Jane Green är en chic lit roman som handlar om några personer som var vänner när de var unga men av olika anledningar har glidit ifrån varandra. Endast en av dem, Tom, har hållit kontakten med dem alla. När han dör träffas de andra och upptäcker att vänskapsbanden är lika starka nu som förr och Toms död får dem alla att börja tänka och omvärdera sina liv.

Jag har tidigare läst ett par romaner av Jane Green och de har varit helt okej. Inte bra, men inte heller dåliga. Denna roman var också ganska medelmåttig, fast är nog en av de bästa jag läst av henne. Detta eftersom det viktiga i den är vänskapsrelationen och inte kärleksrelationen, vilket gör den lite intressantare.

Karaktärerna är lagom stereotypiska, handlingen lagom förutsägbar och språket är enkelt och lättläst. Dock tycker jag att slutet kunde ha varit bättre. Den slutar förstås lyckligt för alla, men slutet känns väldigt hastigt och inte som ett riktigt avslut. Det känns nästan som om författaren tröttnade och i all hast knåpade ihop ett sista kapitel där hon kortfattat förklarar vad som hände alla.

Den här romanen var helt okej som sommarläsning och jag tror att den också skulle göra sig bra som film.