Vince & Joy

Vince & Joy av Lisa Jewell är en feel good-roman som påminner mycket om andra romaner i samma genre. Huvudpersonen i boken heter Vince. Han är 33 år gammal, är nyskild, bor itne med sitt barn och har ett tråkigt arbete. På en middag med gamla vänner och mycket vin börjar man prata om hur man förlorade oskulden. De flesta har minnen av mer eller mindre misslyckade erfarenheter , utom Vince. Hans upplevelse var perfekt. Han börjar berätta om hur han träffade Joy när han var 19 år och vad som hände sedan. Den handlar kort sagt om kärlek som aldrig blir av, slumpens irrvägar och om att fånga ögonblicken när de kommer.

Största delen av boken är tillbakablickar där Vince berättar om hur han träffade Joy och hur slumpen förde dem ömsom till och ömsom från varandra. Men man får också följa Joy och ta del av vad som händer i hennes liv. Man behöver inte vara ett geni för att förstå hur boken ska sluta. Men det är ju på sätt och vis det som är meningen med sådana här böcker.

Karaktärerna är ganska typiska för en sån här roman. Det finns förstås en manlig och en kvinnlig huvudperson. Sedan finns det förstås också den originella och lite knäppa bästa vännen. I detta fall har båda huvudpersonerna en knasig, kvinnlig vän. Och så förstås den sedvanliga bögkompisen (den kvinnliga huvudpersonens kompis, förstås). I den här boken har författaren dock inte nöjt sig med att låta honom "bara" vara bög, utan har dessutom gjort honom till transvestit och gett honom ett kvinnonamn. Bella, som han heter, är dock inte lika gullig som bögkompisarna vanligtvis brukar vara i den här typen av romaner.

Joy, den kvinnliga huvudpersonen, har ett motto i livet som jag fastnade för:
'Jag tycker om folk som tycker om hundar' sa hon.
'Gör du?'
'Mm. Lita aldrig på en kille som inte tycker om hundar, det är mitt motto.'
Anledningen till att jag fastnade för det är att det på sätt och vis också är mitt motto. Jag har aldrig varit kär i någon som inte gillar hundar och tror inte att jag skulle kunna bli det heller. Att inte tycka om hundar, eller djur överhuvudtaget, ser jag som en stor personlighetsbrist.

Den här boken var väldigt lättläst och enkel. Jag läste ut den på ganska kort tid när jag väl tog mig tid att börja läsa den på allvar, d v s inte bara något kapitel innan jag somnade på kvällarna. Det är inte någon fantastiskt bra roman, men ändå tillräckligt bra för att ge underhållning och avkoppling, vilket var precis vad jag ville ha när jag valde den.