Tistelblomman

Jag har läst Tistelblomman av Amanda Hellberg. Den handlar om Maja Grå, som flyttar från Sverige till sin pojkvän Jack, som hyr ett gammalt hus i Skottland. Det verkar vara något mystiskt med huset. Otäcka saker har hänt där och den clairvoyanta Maja upplever en del saker i huset.

Eftersom jag själv inte tror på att man kan ha kontakt med andar och dylikt så har jag lite svårt för den här typen av böcker (filmer med sådan handling funkar mycket bättre). Den här boken kändes dock bitvis lite som en film och jag tyckte inte att den var dålig. Författaren är mycket skicklig på att skapa stämning och boken är bitvis väldigt spännande. Dock tycker jag inte att hon är lika bra på att skapa trovärdiga och engagerande karaktärer.

Jag har inte läst de föregående böckerna om Maja Grå och jag tvivlar på att jag kommer att läsa vare sig dem eller de eventuellt kommande böckerna om henne, även om denna bok faktiskt var helt okej.

På flykt

Av någon anledning hade jag fått för mig att På flykt, den tredje delen i Tad Williams serie om Skuggmark också var den sista delen, men så var det naturligvis inte. Eftersom den första boken blev uppdelad i två när den översattes till svenska så gjorde naturligtvis den andra också det och serien består alltså av fyra delar.

Det upptäckte jag dock inte förrän boken började närma sig slutet, utan att handlingen gjorde det. I den här boken fortsätter kriget mellan människorna och skuggfolket. Boken känns än mörkare än de förra, men är kanske också den bästa hittills eftersom det händer mer och det känns som att de parallella handlingarna börjar hänga ihop lite mer.

Det är fortfarande många karaktärer, men eftersom det i stort sett inte kommer in några nya karaktärer är det inte speciellt svårt att hålla isär dem. Skulle man ändå ha svårt med det finns även i den här boken en alfabetisk lista över karaktär, platser m m. Jag kommer absolut att läsa även den fjärde delen i den här serien, fast det kanske dröjer ett tag eftersom jag inte har den boken hemma och dessutom har många andra böcker som väntar på att bli lästa.

Den skinande mannen

Den skinande mannen är andra delen i Tad Williams serie om Skuggmark. På engelska var dock denna och den föregående, Slottet i Sydmark, samma bok, men som delades upp i två när den översattes till svenska. I denna bok drar Skuggranden fortfarande söderut för att återerövra det land som människorna en gång tog ifrån dem. Människorna försöker försvara sig, men det är svårt att föra krig mot en motståndare som ingen förstår.

Den här boken är lite mörkare än den första boken och det gör den nog lite bättre än den första. Den första var mer som en presentation av de olika karaktärerna, medan det i den här boken börjar hända lite mer.

Några av de parallella handlingarna börjar knytas ihop lite, men det känns fortfarande lite rörigt. Det är också många karaktärer, så det är kanske bra att man i slutet av boken har lagt till en lista på de olika karaktärerna i alfabetisk ordning (även om jag aldrig använde mig av den så kan det säkert vara någon som behöver den).

Slottet i Sydmark

Det var väldigt länge sedan jag läste någon fantasy, men nu har jag läst Slottet i Sydmark, som är första delen Tad Williams serie Skuggmark. Den handlar om ett rike som ligger vid Skuggranden som markerar gränsen mellan människornas riken och de förlorade länderna i norr där skuggfolket lever. Nu börjar Skuggranden flytta sig söderut och Sydmark, där ätten Eddon härskar, hotas och de 15-åriga tvillingarna Barrick och Briony får det tunga ansvaret att styra riket.

Jag har tidigare läst en del av Tad Williams, bl a hans science fiction/fantasy-serie Otherland och delar av serien Minne, Sorg och Törne. Jag gillade Otherland, men var mindre förtjust i Minne, Sorg och Törne, eftersom jag inte tyckte att den skapade något nytt och för att det var lite för mycket religiösa kopplingar.

Religiösa kopplingar finns det även i den här romanen, men det stör mig inte så mycket. Jag tyckte att den var helt okej. Språket är enkelt och lättläst och karaktärerna känns trovärdiga. Speciellt gillar jag vakten Ferras Vansen, som är en ganska ensam person och hemligt förälskad i prinsessan Briony. Jag gillar också Ekoxbane, som jag på något vis tycker påminner om Rool och Franjean från filmen Willow samt Qinnitan, som blir utvald till att bli en av autarkens, guden på jorden, hustrur.

Detta är en helt vanlig fantasyroman, som följer mönstret för en fantasyroman. Dock känns handlingen ibland lite splittrad eftersom det finns så många parallella handlingar. Jag antar att de kommer att knytas ihop och få en mening så småningom, men i denna första bok blir det ibland lite rörigt. Det är också väldigt många karaktärer att hålla reda på. Jag önskade dock fler än en gång att jag hade valt att läsa den på engelska, men översättningen är i alla fall okej. Bitvis kändes boken lite seg, men jag fastnade ändå i historien och kommer absolut att läsa vidare (inte minst för att jag redan har de två nästkommande böckerna i min ägo).

Patriarken

Patriarken av Trisse Gejl handlar som titeln antyder om en familjs manliga överhuvud. Harald Hügler har styrt sin familj med järnhand och nu när han blivit pensionerad från sitt jobb som redaktör för en tidning lever han ett ensamt liv, eftersom hans fru dött och han har dålig kontakt med sonen och ingen kontakt alls med dottern. Dottern Helle är inte överens med sin far i invandrarfrågor och efter att han sågat hennes roman i sin tidning har hon helt brutit kontakten. Hon håller på att skriva en stor politisk roman, men har svårt att hitta inspiration och får en del psykiska problem. Den enda som egentligen bryr sig om Harald är svärdottern Birgitte.

Romanen är uppdelad i avsnitt som har antingen Harald, Helle eller Birgitte som huvudperson. Denna uppdelning i avsnitt, som i sin tur är uppdelade i kortare kapitel, gör att romanen blir lätt att läsa.

Den absolut intressantaste karaktären i romanen är 8-åriga Minna, Helles dotter. Hon är till hälften grönlänning och hennes samlande på tupilaker och offer för att blidka onda andar passar inte riktigt in i det danska samhället.

Detta är en helt okej roman, som bitvis är ganska bra och bitvis lite långtråkig. Det intressantaste med den är naturligtvis invandrarfrågan, som i den här romanen blir belyst från både Haralds och Helles synvinkel.

Harald: 'Det är ditt personliga ansvar att få av flickorna de där sjalarna, Jette', säger han. 'Du undervisar dem, du är kanske den enda danska förebild de har, och sedan faller du dem bara i ryggen genom att säga "Vilken fin sjal", när de dag efter dag går omkring med symbolen för arabvärldens kvinnoförtryck. Det kan mycket väl hända att de själva vill, men då är det banne mig din skyldighet att få dem att inte vilja.' 'Aha', säger Jette, 'så jag bör säga åt de att inte vara muslimer? Eller kanske bara tro lite mindre?' ' Ja, visst bör du det. Om de ska vara här! Den islamiska invandringen är den värsta katastrofen för västvärlden sedan andra världskriget. Det är muslimerna som har dragit kriget till Europa igen. Har du någonsin i hela ditt liv varit rädd för en jude? Nej, det har du väl inte. En pingstvän, då? Nej, inte det heller. Har du någonsin haft skäl att frukta för ditt och dina barns och barnbarns liv på grund av några andra än muslimer?

Helle: ' Om Minna vill kan hon alltid låta döpa sig när hon blir vuxen', sa Helle. ' Men det kan hända att hon inte alls vill döpas', sa hon. 'Det kan hända att hon en dag kommer hem med slöja och huvudduk och vägrar äta griskött eftersom hon har förälskat sig i en muslim, och då ska hon naturligtvis ha rätt att bli muslim', sa Helle utmanande till honom. /.../ 'Är det bättre med anorektiska tonåringar med bar mage och tandställning?' skrek Helle. 'Som ska köras i väg och bli magpumpade därför att det är vår kultur att barn super sig redlösa?'

Men allt är inte så enkelt, även om man har sina åsikter klara för sig: När fru Rasmussen blev änka började hon hyra ut källarvåningen. Helle vet inte varifrån hyresgästen kommer, men antagligen Mellanöstern, och kanske har han en fru. Eller en syster. /.../ Hon har just läst om en undersökning som visar att danskarna är det folk i Europa som är mest nöjda med sig själva. Inte undra på att det är närmast omöjligt att bli integrerad i det här landet. Inte ens en liten spricka finns i självbelåtenheten. En pytteliten spricka där något nyfiket råder, någonting som inte kan låta bli att tro att man kan berikas av någonting annat än en själv. Hon vill gärna prata med honom om det. Hon vill gärna låta honom veta att inte alla danskar lider av islamofobi. Problemet är bara att hon inte helt kan skaka av sig tanken på att han sitter där borta och bygger en bomb som ska spränga Norreport i luften.

Den tionde gåvan

Den tionde gåvan av Jane Johnson handlar om Julia, som har ett förhållande med sin bästa väns man. När han gör slut med henne får hon en bok i avskedsgåva. I boken om 1600-talsbroderier hittar hon lika gamla dagboksanteckningar från en kvinna vid namn Catherine Anne Tregenna. Hon blev tillsammans med en hel församling bortförd ur kyrkan i en liten by i Cornwall och fördes till Marocko där hon såldes som slav. Julia blir intresserad av hennes historia och reser till Marocko för att få reda på mer om Cats öde.

Den här romanen var helt okej, men jag hade nog förväntat mig lite mer. Jag gillade romanens utseende och baksidestexten gjorde att den verkade bra. Men den var ganska medelmåttigt skriven och i början hade jag svårt att komma in i den. Kapitlen om Cat var helt klart mycket mer intressanta och spännande än kapitlen om Julia. Jag tror att romanen hade kunnat bli mycket bättre om författaren helt hade koncentrerat sig på Cats berättelse och fördjupat sig i hennes tankar, känslor och upplevelser.

Jag fick också en känsla av att författaren i viss mån glorifierar den marockanska kulturen och islam:
'Mycket som är förbjudet sker ändå', sa han stelt. 'Men det finns samhällsregler här, och man försöker respektera dem. Det är kanske det som är skillnaden mellan min kultur och din.'

Här i landet handlade allting om mänskligt samröre, på samma sätt som allting i England handlade om att undvika sådant. Här var ingen blyg för att att visa känslor. Jag såg män som hälsade på varandra med kyssar och promenerade hand i hand. /.../ Här värdesätter man vänskap, och när folk frågar hur man mår vill de verkligen veta det, inte bara få höra någon standardfras som håller dem på avstånd.

'Vilka underliga idéer du har! Enligt Koranen är det viktigt att mannen tillfredsställer sin hustru.' 'Menar du det? Vilken utmärkt religion!'

När jag efter att ha läst ut romanen läste på omslagets flikar om författaren så fick jag veta att hon när hon släktforskade upptäckte att en kvinnlig släkting rövats bort av pirater och hon reste själv till Marocko för att forska vidare och omvälvande händelser i hennes liv ledde till att hon bosatte sig en en avlägsen berber-by i Marocko. Det skulle kunna förklara att hon ser så positivt på den  marockanska kulturen.

Dock kan det kanske vara så att det behövs påminnelser om det även finns positiva saker med islam i dagens samhälle, speciellt kanske i Storbritannien och det är kanske det hon vill uppnå. Jag tycker dock inte att hon lyckas så bra med det. Men hon skriver också ett par saker som är värda att tänka på:
'Ni talar om honom med mycket större respekt än jag hade trott att en sjörövarhövding var värd.' Khaled log. 'Detsamma skulle jag kunna säga om er Robin Hood eller Francis Drake, och förvisso om er Rikard Lejonhjärta. Den ena kulturens hjälte är den andra kulturens skurk- det beror helt på vilken sida man står på. Historien kan tolkas på olika sätt. Och det är oftast segrarna som skriver den.'

Eldvittnet

I Eldvittnet av Lars Kepler sker ett hemskt mord på ett ungdomshem för unga tjejer. Poliskommissare Joona Linna är avstängd i väntan på en internundersökning men skickas till Sundsvall som observatör. En av flickorna är försvunnen och starkt misstänkt för mordet, men Joona Linna är inte övertygad och vill driva fallet vidare.

Deckare är inte min favoritgenre, men jag läste Lars Keplers första roman Hypnotisören och tyckte att den var okej för att vara deckare. Den här romanen var till och med snäppet bättre än Hypnotisören och det var faktiskt ibland lite svårt att lägga den ifrån sig.

Romanen är enkelt skriven och att den är skriven av två personer (Lars Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) märks inte alls. De korta kapitlen gör att romanen går väldigt fort att läsa.

Jag gillar dock inte riktigt att romanen fortsatte med att handla om Joona Linnas privata problem efter att fallet var löst. Det är antagligen en cliffhanger inför nästa roman och det verkar absolut kunna bli en spännande roman, men jag tycker nog att det är lite fegt att göra "reklam" för den redan i den här romanen. Men jag kommer säkert att läsa även den romanen.

Cirkeln

Jag såg Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren i bokhandeln när den just hade kommit ut och eftersom jag gillade omslaget kunde jag inte låta bli att köpa den.

Detta är en ungdomsroman som utspelar sig i en liten svenska håla som heter Engelsfors. Boken börjar med att en ung kille begår självmord på skolan och sex unga tjejer, som inte har något gemensamt med varandra, börjar uppleva underliga saker som för dem samman.

Cirkeln är första delen i en trilogi och jag ser verkligen fram emot att läsa de kommande två böckerna i trilogin. Sara Bergman Elfgren är manusförfattare och det märks nästan, eftersom det nästan känns som att läsa en TV-serie för ungdomar.

Att romanen handlar om häxkonster och magi samtidigt som den utspelar sig i det moderna samhället trodde jag skulle störa mig, men det gjorde det inte. Jag har hört boken jämföras med Twilight-serien och hade jag hört det innan jag köpte den hade jag nog inte köpt den. Men nu när jag läser den tycker jag inte alls att den liknar Twilight-serien (som jag dock inte läst, men sett en av filmerna); den är mycket, mycket bättre. Jag läser gärna ungdomsromaner för att hålla mig lite uppdaterad med vad mina elever kan tänkas läsa och denna är en som jag säkert kommer att rekommendera ungdomar att läsa.

Remarkable Creatures

Jag har läst alla Tracy Chevaliers tidigare romaner, så när jag hittade hennes senaste roman Remarkable Creatures på Waterstones när jag var i London senast köpte jag den utan att ens läsa vad den handlade om. Tracy Chevalier har tidigare skrivit ett antal böcker baserade på olika konstverk, men denna handlar om en annan typ av konstverk, nämligen fossiler.

Romanen handlar om Elizabeth Philpot, som med sina systrar flyttar från London till Lyme Regis där hon blir intresserad av att samla fossiler. Hon lär känna en fattig flicka vid namn Mary, som har en speciell känsla för att hitta fossiler som sedan säljs i hennes pappas affär. En dag hittar hon en "krokodil", som får stor uppmärksamhet.

Mary Anning är en verklig historisk person som hittade ett flertal ichtyosaurus, vilket är det vetenskapliga namn "krokodilen" fick, och hon upptäckte även arten plesiosaurus. Genom att rengöra och sedan sälja fossilerna lyckades hon försörja sin mor och bror när fadern dog. Ändå fick hon inte äran för sina fynd eftersom hon var kvinna: Lord Henley snorted. 'Mary Anning is a worker. She found the crocodile on my land- Church Cliffs are part of my property, you know- Do you think these men'- he nodded at the men shifting mud- 'do they own what is on this land simply because they dig it up? Of course not! It belongs to me. Besides which, Mary Anning is a female. She is a spare part.'

Eftersom ämnet evolution är mycket intressant tycker jag att detta är den helt klart bästa roman som Tracy Chevalier har skrivit hittills. Intressant är också de funderingar som fynden väcker hos folk i början på 1800-talet: If it was not a crococile, what was it? I did not share my concern about the animal with Mary, however, as I had begun to on the beach, before thinking the better of it. She was too young for such uneasy questions. I had discovered from conversations I'd had about fossils with the people of Lyme that few wanted to delve into unknown territory, preferring to hold on to their superstitions and leave unanswerable questions to God's will rather than find a reasonable explanationthat might challenge previous thinking. Hence they would rather call this animal a crocodila than consider the alternative: that it was the body of a creature that no longer existed in the world.

En förklaring till varför ichtyosaurusen inte riktigt liknar en krokodil fick mig att skratta högt:
'It's eyes are rather large for a crocodile, don't you think, Lord Henley?' I ventured. Lord Henley scuffed his boots on the floor. 'It's simple, Miss Philpot. This is one of God's early models, and He decided to give the subsequent ones smaller eyes.

En annan förklaring är nog mer i kyrkans smak:
'I'm sure that God has better things to do than watch over every living creature on this earth', he said once when we were walking back to Lyme along the cliff path, the tide having cut us off. 'He has done such amazing work to create what he has; surely now he needn't follow the progress of every worm and shark. His concern is with us, and He showed that by making us in His image and sending us his son.'

Jag gillade den här romanen, fast kanske mest för att jag gillar fossiler och funderingar på evolution och religion. Men det var också intressant att läsa om Mary Annings liv. Romanen är inte på något sätt extremt bra skriven, men den är lättläst och att vartannat kapitel är ut Elizabeth Philpots synvinkel och vartannat ur Mary Annings gör en ganska slätstruken roman mer levande.

The Single Girl's To-Do List

Jag köpte The Single Girl's To-Do List av Lindsey Kelk när jag var i London sist, mest för att man fick köpa 3 böcker till priset av 2 på Waterstones. Men jag kände också att det skulle vara skönt med lite lättsam chic-lit någon gång.

Och lättsam läsning var det och faktiskt var den inte heller fullt lika förutsägbar som böcker i den här genren brukar vara. Romanen handlar om Rachel, som har pojkvän, lägenhet och ett bra jobb. Vad hon dock inte planerat för är att bli dumpad. Hennes bästa vänner Emelie och Matthew gör då en lista på saker som man måste göra när man är singel. På listan finns bl a  att tatuera sig, att börja jogga, göra något extremt, resa utomlands samt att göra en make-over.

Detta var som sagt lättsam underhållning, men faktum är att jag faktiskt också fick lite inspriration av den. Jag kommer inte att göra någon tatuering eller något annat extremt, men jag har börjat jogga lite och tänker faktiskt göra något radikalt åt mitt hår (vilket i och för sig är välbehövligt och inte enbart inspirerat från att ha läst den här boken). Dock tror jag inte att det kommer att leda till att jag finner den stora kärleken, men det bryr jag mig inte så mycket om.

Jag har inte läst något av Lindsey Kelk tidigare, men tyckte att denna roman var helt okej. Jag vet inte om hennes böcker finns översatta till svenska, men det är mycket möjligt att jag köper någon fler bok av henne nästa gång jag åker till London. Som enkel och lättläst underhållning var den här romanen alldeles utmärkt.

Niceville

Niceville av Kathryn Stockett handlar om tre kvinnor och två världar som blir till en mycket intressant historia. Aibileen och Minny är hembiträden och Skeeter är en ung kvinna som just avslutat sina collegestudier. Deras vägar korsas när Skeeter bestämmer sig för att skriva en bok om hur de svarta hembiträdena behandlas i Jackson, Mississippi, som i boken får namnet Niceville.

Romanen utspelar sig på 60-talet och det är också mycket i romanen som ger en känsla av 60-tal samtidigt som det också känns som att den lika gärna skulle ha kunnat utspela sig mycket, mycket tidigare. Det är skrämmande mycket som inte har förändrats nämnvärt. Sloganen Åtskilda men jämlika som en guvernör i romanen använder skulle nästan kunna gälla lika bra idag.

Det är skrämmande att tänka sig att man så sent som in på 60-talet gjorde stor åtskillnad på svarta och vita, att de t ex inte fick handla i samma affärer: Vi åker förbi Ben Franklins lågprisaffär och Seale-Lilys drive in-glassbar. Dom har en lucka på baksidan så färgade får köpa glass också. Svarta och vita fick inte heller gå i samma skola: 'Du skulle väl inte vilja gå i en skola med bara vita, eller hur, Aibileen?' 'Nej, maam', viskar jag. Jag reser mig och tar bort gummisnodden runt Lillans hästsvans. Dom där gröna plastkulorna trasslar bara in sig i håret när det blir vått. Men vad jag egentligen vill göra är att hålla för öronen på henne så hon slipper höra det här. Och än värra, höra mig jamsa med. Men sen tänker jag: Varför det? Varför måste jag stå här och hålla med henne. Och om Mae Mobley nu måste höra det så kan hon få höra nåt vettigt. Mitt hjärta slår hårt. Och jag säger så hövligt jag bara kan: 'Inte en skola med bara vita, men gärna en där svarta och vita går tillsammans.' 'Men Aibileen' - miss Hilly ler ett riktigt kallt leende- 'svarta och vita är ju så... olika.' Hon rynkar på näsan.

Jag insåg när jag läste den att jag nog varit lite naiv och trott att fördomar mot svarta försvunnit mer och mer tiden och det jag gillar mest med romanen är nog just det att den öppnade mina ögon lite. Jag tycker t ex att det är skrämmande att man ända in på 60-talet ansåg att svarta och vita inte kunde dela toalett: 99 % av alla sjukdomar sprids med urinen. Vita människor riskerar att bli kroniskt invalidiserade av nästan samtliga av dessa sjukdomar eftersom vi saknar den immunitet som färgade har genom sin mörkare pigmentering. Vissa bakterier som finns hos vita kan också vara skadliga för färgade. Skydda er. Skydda era barn. Skydda er hemhjälp. Vi på Holbrooks hälsar er välkomna!

I romanen finns också en lista på lagar om vad färgade får och inte får göra i ett flertal av sydstaterna:
Vita sjuksköterskor må aldrig tvingas arbeta på avdelningar eller rum där manliga negrer än inlagda. 
Vita personer må endast ingå äktenskap med andra vita. I annat fall är äktenskapet ogiltigt. 
Färgade frisörer må ej betjäna vita kvinnor eller flickor.
Inga färgade må begravas på mark som upplåtits för begravning av vita.
Utbyte av böcker mellan skolor för vita och skolor för färgade må icke förekomma. Böckerna ska även fortsättningsvis nyttjas av den ras som först använt dem. 


Jag skummade igenom fyra av de tjugofem sidorna, alldeles hypnotiserad av hur många lagar det finns för att skilja oss åt. Negrer och vita får inte använda samma dricksvattenfontäner, gå på samma biografer eller cirkusföreställningar, använda samma offentliga toaletter, telefonkiosker eller bollplaner. Negrer får inte gå på samma apotek eller köpa frimärken i samma lucka som jag. Jag tänker på den där gången då min familj tog med Constantine till Memphis och motorvägen nästan spolades bort i ovädret men vi var tvungna att fortsätta eftersom vi visste att hon aldrig skulle bli insläppt på något hotell. Jag tänker på att ingen av oss som satt i bilen ville säga det högt. Alla vi som bor här känner till de där lagarna, men vi talar inte om dem.

Jag ångrar dock lite grann att jag inte läste den här romanen på engelska. I de kapitel där Aibileen och Minny är berättarjaget är språket annorlunda, som för att markera att de svarta hembiträdena pratar på ett annat sätt. Det blir dock inte särskilt bra i översättning. Trots detta tyckte jag väldigt mycket om den här romanen och ville knappt lägga ifrån mig den.

Hungerelden

När jag läste Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist hade jag ingen aning om att den var den första delen i en serie på tre böcker. Men jag gillade den och när jag hittade den andra delen i serien, Hungerelden, på bokrean var det ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

I den här boken fortsätter poliskommissarie Jeanette Kihlberg att i hemlighet tillsammans med kollegan Jens Hurtig försöka lösa fallet med de mördade invandrarpojkarna. Samtidigt inträffar flera mord som utförts på ett sätt som antyder hämnd.

Att den här romanen är skriven av två personer stör mig inte alls. Vanligtvis brukar det vara störande att man kan ana de olika författarna, men här förhöjer det snarast. Jag gillade den här boken lika mycket som jag gillade den första delen. Jag brukar vanligtvis inte gilla deckare, men den här skiljer sig från standarddeckaren i stil och språk och det uppskattar jag.

Dock hade jag nästan helt glömt bort vad som hände i den första och det känns som att jag kommer att glömma även den här ganska snabbt. Men även om boken inte kommer att ge något bestående intryck så fungerar den mycket bra för en stunds underhållning.

Själens osaliga längtan

Själens osaliga längtan är Audrey Niffeneggers uppföljare till bästsäljaren Tidsresenärens hustru. Jag tyckte väldigt mycket om Tidsresenärens hustru (och filmen var faktiskt också riktigt bra), så jag har sett fram emot att läsa den här romanen.

Den handlar om tvillingarna Julia och Valentina, som får ärva en lägenhet i London av sin moster Elspeth, som de aldrig har träffat. Men det finns ett villkor- deras mor, Elspeths tvillingsyster Edie, får aldrig komma och hälsa på i lägenheten. Det finns en familjehemlighet som hon inte vill ska komma till tvillingarnas kännedom. Julia blir vän med Martin, som bor ovanför dem och lider av svår OCD. Valentina blir vän med och förälskad i Robert, Elspeths yngre älskare. Och så småningom får tvillingarna också lära känna Elspeth själv, vars själ inte lyckats lämna lägenheten.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen, även om den inte var riktigt lika bra som Tidsresenärens hustru. Audrey Niffenegger skriver bra och hon lyckas göra karaktärerna intressanta, även om de inte alltid är sympatiska. Den mest intressanta karaktären var nog Martin, mannen ovanpå som skrubbar golvet tills händerna blöder och som precis har tid att ta en dusch när han har tre timmar på sig.

Highgatekyrkogården, som ligger alldeles intill huset där tvillingarna bor, är en intressant miljö och jag fick definitivt lust att besöka den nästa gång jag ska till London. Miljöbeskrivningen av London är väldigt bra, även om jag inte riktigt känner igen mig i att det skulle vara så mycket folk i tunnelbanan att man riskerar att bli nertrampad.

Detta är en roman som egentligen handlar om väldigt mycket. Kärlek är ett framstående tema, liksom vänskap, syskonskap (framför allt att vara tvilling). Döden är förstsås också ett centralt tema. Jag gillade följande citat om döden:
'Jag undrar om de döda har sex.' 
'Det beror kanske på om man har hamnat i himlen eller helvetet.'
Valentina skrattade. 'Det är ändå inget svar på frågan.'
'Allt trist äktenskapligt sex i helvetet och allt roligt syndig sex i himlen', föreslog han.
'Det verkar bakvänt på något vis.'
'Det är din amerikanska puritanism som sticker upp huvudet. Varför skulle inte himlen ha de allra största nöjena? Äta, dricka, älska- om allt det är så fel, varför måste vi då göra det för att mänskligheten ska överleva? Nej, jag tror att himlen är är full av ständiga backanaler. Nere i helvetet får de oroa sig för könssjukdomar och för tidig utlösning.

Jag gillade som sagt den här romanen väldigt mycket, men jag hade önskat att den hade varit lite bättre korrekturläst, för det var lite för många språkliga misstag som inte var författarens. Men det var inte så att det förstörde min läsupplevelse, för jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den här romanen.

Water for Elephants

Jag började läsa Water for Elephants av Sara Gruen strax efter att jag börjat mitt 11 timmar långa nattpass på jobbet och blev så uppslukad av den att jag mer eller mindre sträckläste den under natten (man måste ju lägga ifrån sig boken för att göra de få nödvändiga arbetsupgifterna).

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag fastnade för den här boken. Kanske var det att jag ända sedan jag var liten har älskat cirkus och ofta hjälpte till på en cirkus som kom varje sommar. Men den här boken utspelar sig 1931 och på en helt annan typ av cirkus än dagens cirkusar. Detta är en cirkus med missfoster, dvärgar, feta kvinnor, strippor och prostituerade som reste runt med tåg. Romanen påminner en del om TV-serien Carnevale.
 

I början av romanen sitter den 93-årige Jacob Jankowski på ålderdomshemmet börjar tänka tillbaka på sin ungdom när han av en slump hamnade på tåget som visade sig vara Bröderna Benzinis spektakulära cirkus. Han får jobb på cirkusen och blir vän med bl a elefanten Rosie, chimpansen Bobo och lejonet Rex. Han blir också vän med många människor på cirkusen och förälskar sig i den gifta kvinnan Marlena. Romanen börjar med en dramatisk händelse som kommer att få stor betydelse för Jacobs liv och han har burit på en hemlighet sedan den dagen.

Att romanen delvis handlar om Jacobs liv på cirkusen och delvis om hur han sitter på ålderdomshemmet och väntar på sina barn tycker jag om; det ger ett djupare perspektiv i romanen. Den gamle Jacob är en riktigt intressant karaktär. Det är också den unge Jacob, men på ett annat sätt. Författaren lyckas väldigt bra med att skildra de olika karaktärerna och det är kanske en av romanens stora styrkor.

Hela romanen känns väldigt autentisk samtidigt som det känns som att den till stor del består av skrönor och berättelser om diverse mer eller mindre sannolika händelser. Men det kanske är just det som ger romanen en känsla av äkthet. En annan sak som ger äkthet är den grymhet som vissa karaktärer visar mot djuren. Som den djurälskare jag är så blir jag illa berörd, men jag vet också att det inte var ovanligt förekommande.

Ett annat plus med romanen var bilderna. Det var visserligen länge sedan jag växte ifrån böcker med bilder, men i den här romanen finns gamla bilder från cirkusar och de känns inte malplacerade, utan bidrar ytterligare till att göra romanen äkta. Dock är jag inte speciellt förtjust i bilderna på Robert Pattinson och Reese Witherspoon från filmen med samma namn som är infogade i mitten av romanen, men de finns naturligtvis inte i alla upplagor av romanen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag älskade den här romanen och jag rekommenderar den verkligen. Den blev film förra året, men jag ville inte se filmen förrän jag hade läst boken. Nu när jag har läst boken är jag inte helt säker på att jag vill se filmen, för den kommer inte på något vis att kunna mäta sig med romanen (fast känner jag mig själv rätt som kommer jag antagligen att se den i alla fall).

Lost River

Lost River är den tionde boken i Stephen Booths serie om poliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken försöker Ben Cooper rädda en liten flicka som håller på att drunkna, men hon dör och han fattar misstankar om att det inte var en olycka som alla tror. Diane Fry åker till Birmingham för att konfrontera sitt förflutna.

Jag har läst alla de tidigare böckerna och detta är absolut inte en av de bästa. Jag tyckte att den här var lite splittrad. Jag intresserade mig för Ben Coopers fall, men Diane Frys förehavanden i Birmingham var mest bara tråkiga att läsa om. Kanske mycket beroende på att författaren går in alldeles för mycket i detalj på staden Birmingham. Det är rätt så ointressant för läsaren att veta olika busslinjers hela rutt och på vilken gata olika restauranger ligger.

Det känns nästan som att det är dags att avsluta den här serien snart. Förhållandet mellan Cooper och Fry utvecklades en aning i den här boken och det bästa vore nog att låta förhållandet utvecklas ännu mer i nästa och sedan avsluta serien.

Men den här boken var absolut inte dålig och kanske det tar sig i nästa bok och det finns utrymme för fler romaner om Cooper och Fry. Jag kommer i alla fall med all säkerhet att läsa även nästa bok i serien.

Dyngkåt och hur helig som helst

Jag har av flera personer hört att Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer skulle vara en så bra och rolig bok så när jag fick chansen att låna den passade jag på att läsa den.

Det bästa man kan säga om den är att den var kort och mycket lättläst, så det var inte så mycket tid jag slösade bort på att läsa den. För den var verkligen inte speciellt läsvärd. Det enda syfte jag kan komma på med att ge ut sånt här dravel är att tjäna pengar och det har hon ju alldeles säkert lyckats med.

Boken var uppdelad i två delar. Den första delen var en samling krönikor som hon skrivit och så långt var boken ganska okej. Men större delen av boken består av blogginlägg, som i stort sett bara upprepar och upprepar det hon skrivit i sina krönikor och dessutom blir det en massa upprepningar i blogginläggen. Det blir helt enkelt bara fruktansvärt tråkigt.

Jag märker att hon försöker vara rolig, men jag roas inte. Det kan säkert bero på att jag inte alls känner igen mig i det hon skriver. Jag har helt enkelt inte speciellt mycket gemensamt med Mia Skäringer och på många sätt tycker jag att hon verkar vara en ganska osympatisk person. En sak var föraktet mot tjocka människor och att hon tycker att det var bättre att hon gick med i Viktväktarna och fick anorexi som tonåring och fått leva med matfixering än att vara tjock. Personligen tycker jag precis tvärtom; jag är glad att jag inte har någon matfixering och att jag inte mår dålig för att jag inte är trådsmal och perfekt.

En annan sak som irriterade mig var den självgodhet som lyste igenom i hela boken. Visst, hon skriver om att hon inte är någon perfekt mamma och sambo- hon skriker på sina barn, packar deras saker i plastkassar istället för i väskor, har svårt att hitta sockar som passar ihop och stressar för att komma iväg i tid på morgonen- men mellan raderna anar man ändå att hon tycker att en perfekt mamma är en som inte är perfekt.

Jag irriterar mig också på att hon vid ett flertal tillfällen framhäver vilken lyckad karriär hon har, samtidigt som hon trycker ner andra som hon inte tycker lyckats i livet: Ha, ha. Men de som var populärast, toppligan, de som blommade tidigt, fick bröst först och alla killar, all uppmärksamhet, som aldrig behövde kämpa för något. De jobbar på Ica Maxi nu. Jag tycker absolut inte att det är något fel med att vara stolt över att ha lyckats med något; det tycker jag att man ska vara. Men att framhäva sig själv på bekostnad av andra tycker jag är fel. Dessutom tror jag att man kan må bra och vara nöjd med vad man uppnått i livet även om man jobbar på Ica Maxi.

Bokens titel tilltalade mig, eftersom jag tolkade den som att kvinnor ska bejaka sin sexualitet. Det är nog också tanken (även om bokens innehåll inte hade så mycket med det att göra), men jag tycker att Mia Skäringer istället för att uppmuntra kvinnor snarare bekräftar gamla fördomar om att kvinnlig sexualitet är annorlunda än mannens: Jag är lika känslig som du, mannen. Men jag måste hitta lusten för att vilja. Min lust är annorlunda än din, mannen (nu blir det en rap!). Den är stresskänslig, sårbar och jag har för länge sedan avskaffat husfridsknullen. Jag 'ställer aldrig upp'. Jag vill vara kåt och det får ta hur lång tid det vill. Sexualitet är självklart individuell och hon fungerar säkert på det viset, men det är inte för att hon är kvinna och alla kvinnor är inte likadana (och inte alla män heller, för den delen).

Den här boken var mest en massa dravel och upprepningar och jag känner inte att jag vill rekommendera någon att läsa den. Men det finns uppenbarligen många andra som tycker att den här boken är fantastiskt bra, så jag kanske har helt fel som tycker att den var rätt tråkig och intetsägande.

The Distant Hours

För ett tag sedan läste jag Den glömda trädgården av Kate Morton och den tyckte jag väldigt mycket om, så jag blev väldigt glad när jag hittade hennes nyutkomna roman The Distant Hours när jag var i London.

Den handlar om Edie Burchill, vars mamma plötsligt får ett brev som varit försvunnet i 50 år. Brevet rör tiden då modern som trettonåring under andra världskriget var evakuerad till Milderhurst Castle. Slumpen kommer att föra Edie till slottet och de excentriska systrarna Blythe och hennes intresse för de hemligheter som döljs på slottet väcks. I slutändan leder det till att hon kommer närmare sin mamma.

Miljön är perfekt, engelsk landsbygd och ett mörkt och dystert slott samt ett mysterium som ska lösas, d v s precis en sådan roman som jag skulle ha älskat som tonåring. Och även som vuxen tyckte jag mycket om den här romanen. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad de tre gamla damerna döljer, vad som egentligen hände med Thomas Cavill och vad som hände mellan Juniper Blythe och Edies mamma.

Jag tycker inte att den var lika bra som Den glömda trädgården, men den är helt klart läsvärd och jag kommer absolut att läsa mer av denna författare.

Bittert arv

Bittert arv av Kiran Desai utspelar sig i slutet av 80-talet, mestadels i en liten by i Himalaya. Där bor domaren med sin älskade hund och sin kock och dit kommer också domarens dotterdotter Sai när hon blir föräldralös. Sai blir god vän med kocken och förälskar sig i sin nepalesiske lärare Gyan. Men deras kärlek får förhinder när han blir indragen i den nationalistiska gerillan. Vi får också möta kockens son Biju, som bor i Amerika. Hans far är stolt över honom, men i själva verket känner han sig inte hemma där och lever i misär medan han som illegal invandrare ständigt byter jobb i väntan på sitt green card.

Romanen är inte skriven i kronologiskt ordning, vilket jag gillar. Det gör att man hela tiden måste vara vaken när man läser för att hänga med, men jag tycker absolut inte att det var svårt att hänga med. Dock känns berättelsen ibland något rörig och det är lite för många bipersoner och bihandlingar och det gjorde att det var lite svårt att komma in i handlingen. Jag är heller inte särskilt förtjust i att författaren blandar in så mycket indiska ord, som aldrig förklaras, i berättelsen. Visst, enstaka ord som man kanske känner till lite eller kan räkna ut vad de betyder kan vara en bra krydda åt en berättelse, men inte hela meningar.

Men jag gillade verkligen Kiran Desais sätt att skriva. Hon skriver vackert med formuleringar som känns fräscha och nyskapande. Jag tycker också att det är intressant att läsa om en helt annan kultur; det gör att man får upp ögonen för sådant som man annars inte tänker så mycket på. Ett exempel på en sak som man som västerlänning inte funderar så mycket på får man i följande citat:
'Han var den verklige hjälten, Tenzing', hade Gyan sagt. 'Hilary skulle inte ha klarat det utan sherpas som bar hans väskor'. Alla omkring honom höll med. Tenzing var absolut först, eller också hade han fått vänta med väskorna så att Hilary kunde ta det första steget och som representant för kolonialmakten sticka ner sin flagga i jord som tillhörde ett annat land. 
    Sai hade undrat: Borde människor övervinna berget eller borde de önska att berget ägde dem? Sherpas gick upp och ner, tio gånger, femton i vissa fall utan någon ärans glans över bedriften, utan att utropa sig som ägare/.../

Romanen handlar om människor som inte passar in, människor som har hamnat mellan två världar och tar upp ämnen som klass, nationalism, kolonisation och globalisering: I Indien var det nästan ingen som hade råd med sådant ris, och man var tvungen att resa genom hela världen för att kunna äta det där det var tillräckligt billigt, för att man skulle kunna proppa i sig utan att vara rik. När man kom till den plats där riset växte, hade man inte längre råd att äta det."

Romanen är också en kärlekshistoria om Sai och Gyan, men denna tycker jag får underordnad betydelse. Jag känner inte något engagemang i deras romans och blir mest uttråkad av att läsa om den. Det känns inte heller som att det är någon viktig del av romanen. Det jag uppskattade mest med romanen var de tankar som den väckte: Nuet förändrar det förflutna.

The Land Of Painted Caves

När jag gick i grundskolan lånade jag en bok som hette Grottbjörnens folk på skolbiblioteket och jag älskade både den och boken som kom efter, Hästarnas dal. Då hade bara de två böckerna kommit ut, men snart kom också den tredje boken Mammutjägarna och den fick jag i julklapp. Jag sträckläste den på juldagen. Några år senare kom den fjärde boken, Stäppvandringen (The Plains Of Passage på engelska; jag läste den både på svenska och engelska).

Jag hade läst någonstans att Jean M Auel planerade att skriva sex böcker i serien om Earth's Children, fast jag började tvivla på att det skulle bli några fler när det dröjde 12 år innan nästa bok, The Shelters Of Stone, kom ut (tror att den hette Nionde grottan på svenska; jag har bara läst den på engelska). Därefter dröjde det 9 år tills den sjätte och sista boken, The Land Of Painted Caves kom ut.

Jag älskade de fyra första böckerna, men jag var ganska ung när jag läste dem och jag tror att min smak vad gäller böcker har förfinats något sedan dess. Jag blev därför inte lika förtjust i The Shelters Of Stone, fast det var ändå kul att få läsa vidare och se hur det gick för Ayla och Jondalar. Den sista boken i serien köpte jag när jag var i London och jag såg faktiskt fram emot att läsa den. Men med facit i hand så borde Auel nog ha slutat serien med The Shelters Of Stone.

I den här boken håller Ayla på att bli One Who Serves The Mother och ger sig iväg på en resa för att titta på några av Zelandonis heliga platser, vilket förstås är de målade grottorna. Hennes uppdrag för att bli en som tjänar modern tar upp mycket av hennes tid och det skapar till slut problem mellan henne och Jondalar.

Den här boken är dock tyvärr ganska tråkig. Det är mest den ena upprepningen efter den andra. Hon upprepar saker som har hänt i de tidigare böckerna, vilket kanske inte är helt fel då det gått hela 31 år sedan den första kom ut, men samma saker upprepas flera gånger, precis som hon tror att läsaren inte kan komma ihåg vad denne läst för 50-100 sidor sedan. Det blir också ganska tråkigt att läsa hennes beskrivningar av det uppenbara, inre monologer och vardagliga sysslor (t ex att koka te- hur intressant är det?). De formella hälsningarna, som t ex Aylas egen,

I am Ayla of the Ninth Cave of the Zelandonii, acolyte of the Zelandoni, First Among Those Who Serve The Great Earth Mother, mated to Jondalar, Master Flint-Knapper and brother of Joharran, leader of the Ninth Cave of the Zelandonii. Formerly I was Daughter of the Mammoth Hearth of the Lion Camp of the Mamutoi, Chosen by the spirit of the Cave Lion, Protected by the Cave Bear, and friend of the horses, Whinney, Racer, and Grey, and the four-legged hunter, Wolf.

och upprepandet av Mother's Song känns mest som att de är med för att fylla ut boken så att den skulle bli drygt 600 sidor lång, d v s ungefär lika lång som de övriga i serien. Beskrivningarna av den ena grottan efter den andra blir också ganska långtråkig i längden.

Något som inte direkt förekommit i de övriga romanerna är tidshopp. Jag blev därför först lite förvirrad när handlingen plötsligt hoppade fyra år framåt. När den sedan hoppade två år framåt var jag dock lite mer förberedd och blev inte så förvirrad.

Boken var som sagt ganska tråkig och för första gången började jag också reta mig på att Ayla är så perfekt och duktig på allting (jag har hört andra säga att de gjort det när de läst böckerna, men jag har aldrig retat mig  på det förut). Något som jag också saknade i den här romanen var sexscener, vilket ju är något som gjort böckerna till den framgång de blivit. Det förekommer sexscener, men bara ett par gånger och jämfört med de övriga (utom möjligen i Grottbjörnens folk) så är det väldigt lite.

I slutet, efter nästan 500 sidor, tar sig boken dock och man börjar känna igen stilen från de tidigare romanerna. Det är jag glad för; glad att jag fick avsluta den här kultserien, som faktiskt har haft ganska stor påverkan på mitt liv och mina värderingar, med lite av den läsglädje som jag började läsa den med.

Årets bästa böcker 2011

Förut brukade jag göra en lista på de bästa böcker jag läst under året, men de senaste åren har det inte blivit av, förmodligen för att jag inte läste så många böcker 2009 och 2010. Jag har inte läst speciellt många böcker i år heller (ett mål för 2012 är att läsa mer!), men jag tänkte ändå återuppta traditionen med att göra en lista på de bästa böckerna.


Så min lista för 2011 ser ut så här:
1.Blue Eyed Boy- Joanne Harris
2. The Other- David Guterson
3.One Day- David Nicholls
4. Hotel New Hampshire- John Irving
5. Flickan från ingenstans- Justin Cronin
6. Den glömda trädgården- Kate Morton
7. The Particular Sadness Of Lemon Cake- Aimee Bender
8. Imorgon när kriget kom- John Marsden
9. Hypnotisören- Lars Kepler
10. Dorés bibel- Torgny Lindgren

Ungefär hälften av de bästa böckerna jag läst under 2011 är på engelska, vilket inte är förvånande eftersom jag läst en hel del på engelska i år. Intressant är också att trots att jag läst fler böcker av kvinnor än män (12 av män, 20 av kvinnor, 2 av en man och kvinna) så är det flest manliga författare på min lista på de bästa böckerna. Det är dock inte något jag tänker speciellt på varken när jag väljer böcker eller läser dem.