Kärlek på skotska

Kärlek på skotska av Alexander McCall Smith är den tredje boken om livet på Scotland Street 44. Nu handlar den i och för sig inte bara om livet på Scotland Street, eftersom Pat har flyttat därifrån och delar lägenhet med några andra studenter på en annan gata. Och Domenica har lånat ut sin lägenhet medan hon bedriver antropologiskt fältarbete för att studera pirater i Malackasundet.

Pat blir uppvaktad av en snygg student vid namn Wolf och finner slutligen kärleken. Lille sexårige Bertie fortsätter sin kamp för att hans mamma ska behandla honom som ett vanligt barn, vilket är svårt när hon får för sig att han ska börja spela vid Edinburgh Teenage Orchestra. Kaféägaren Big Lou har problem med sin f d kärlek som dykt upp igen och som utnyttjar henne, men hon får oväntad hjälp av Berties pappa Stuart och de män från Glasgow som hjälpte honom när han tappat bort bilen (som för övrigt försvinner igen i denna bok).

Livet går alltså vidare på Scotland Street och det är lika lättläst och underhållande som vanligt. Visserligen är det lite olika intressant beroende på vem det handlar om, men det är ändå en läsvärd och underhållande bok. Själv tycker jag att det är mest intressant att läsa om Pat, för att hon är den jag mest kan identifiera mig med, och om Bertie, för att jag tycker så synd om den lille pojken.

Askungar

Jag har lyssnat på Askungar av Kristina Ohlsson som ljudbok och tyvärr var uppläsaren Mirja Turestedt inte så bra som jag skulle ha önskat. Hennes röst är inte särskilt behaglig att lyssna på och hon uttalar vissa ord på ett konstigt sätt. Dock läser hon med bra inlevelse.

Den här boken handlar om Fredrika Bergman, Alex Recht och Peder Rydh som utgör en speciell spaningsgrupp inom polisen. En liten flicka försvinner från en x2000-tåg och flickans pappa blir snart misstänkt. Men Fredrika har sina tvivel och det visar sig att hennes aningar var rätt. Förövaren är en helt annan och hans motiv är lika obegripliga som skrämmande för polisen.

Jag är som bekant ingen deckarälskare, men jag tycker oftast att det är helt okej att lyssna på deckare. Denna bok var riktigt bra, trots att den var väldigt förutsägbar och jag räknade snabbt ut gärningsmannens motiv. Trots det ville jag självklart lyssna vidare för att få veta om jag hade rätt (vilket jag hade). Karaktärerna i boken har jag lite svårt för. Alex verkar i och för sig rätt sympatisk, men Fredrika är ganska otillgänglig och jag får egentligen ingen känsla av henne. Och Peder Rydh är en mycket osympatisk mansgris. Dock har alla karaktärer både goda och dåliga sidor och är inte på något sätt stereotypa och det gillar jag.

Miljöbeskrivningarna är också bra och eftersom jag lyssnade på denna strax efter att ha varit i Stockholm så kände jag väl igen mig i miljön. Den här deckaren är bra. Den är inte fantastisk, den är inte överraskande och den är inte psyologiskt djup, men den är bra. Detta är Kristina Ohlssons första roman, men hon har skrivit flera efter denna och jag kommer alldeles säkert att läsa eller lyssna på fler.

Vintervålnader

Vintervålnader av Kate Mosse handlar om Freddie Watson, som förlorade sin storebror George i första världskriget. Tio år senare plågas han fortfarande av sorg så han beger sig på en resa i Frankrike. En plötslig snöstorm får honom att köra av vägen och han hamnar i byn Nulle, där det samma kväll hålls en traditionell fest som han bjuds in till. Där träffar han den vackra Fabrissa, som han genast får bra kontakt med. De ägnar kvällen åt att berätta för varandra om sitt förflutna, men när han nästa dag försöker hitta henne visar det sig att ingen vet vem hon är och ingen har sett någon av dem på festen.

Jag hade inte så väldigt höga förväntningar på den här boken, då jag tyckte att hennes roman Labyrinten var sådär. Denna roman överträffade dock mina förväntningar. Jag tyckte väldigt mycket om den och jag läste ut på bara ett par dagar (den var i och för sig inte så lång). Stilen i Vintervålnader skiljer sig ganska mycket från stilen i Labyrinten (och gissningsvis också i de efterföljande romanerna i trilogin, som jag dock inte läst), men det finns också en del likheter, t ex att den utspelar sig i södra Frankrike och de religiösa förföljelserna av katarerna.

Det känns som att författaren har hittat precis rätt ton för tidsåldern och den är välskriven. Den är visserligen ganska förutsägbar, men det är ändå en mycket trevlig liten spökhistoria som påminner om de spökhistorier jag brukade älska att läsa som barn. Ytterligare ett plus i kanten blir det för teckningarna i boken. De är inte skrämmande, men mörka och dystra och de bidrar stort till att skapa stämningen i romanen. Dessutom gör de så att det känns som att man läser en bok som är skriven för länge sedan istället för en roman skriven på 2000-talet.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och jag hoppas att hon skriver fler sådana här böcker istället för sådana som Labyrinten m fl.

Det goda inom dig

Det goda inom dig av Linda Olsson handlar om den svenska kvinnan Marion (född Marianne), som lever ensam vid en strand på Nya Zeeland. Hon jobbar deltid som läkare i byn, men spenderar mycket tid i sin stuga och på stranden. En dag träffar hon maoripojken Ika på stranden. Ika behandlas illa av sin mormor som han bor hos och Marion, och senare också hennes granne George, försöker hjälpa honom. Det får henne att fundera på sitt eget liv och på den lille halvbrodern som hon blir som en extramamma åt tills de på ett skoningslöst sätt skiljs åt.

Jag har tidigare läst Nu vill jag sjunga dig milda sånger av samma författare och den älskade jag. Jag har också läst hennes roman Sonat för Miriam, men den tyckte jag inte alls lika bra om. Jag visste därför inte vad jag skulle förvänta mig av Det goda inom dig, men det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den.

Den är välskriven och man läser den med känsla och inlevelse. Man vill läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Marion och Ika, för Marion och George och framför allt för att få veta vad som hände i hennes barndom och vad som hände efter att hon och hennes bror skildes åt. Det var länge sedan jag läste en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig, men med denna var det så. Jag kan verkligen rekommendera den!

Flykten från Läger 14

Flykten från Läger 14 av Blain Harden har undertiteln Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger och det är precis vad den här boken handlar om. Shin In Geun föddes 1982 i ett nordkoreansk fångläger och hans första minne är av en avrättning. Han kände inte till något annat liv än ett liv av svält, tortyr och angiveri innanför de höga elstängslen. Men så lyckades han rymma därifrån och ta sig först till Sydkorea och sedan vidare till USA, där han berättade sin historia för journalisten Blaine Harden, som skrev denna bok.

Detta är inte något litterärt mästerverk och inte heller verkar Shin vara någon vidare sympatisk person (fast man kan förstå varför han blivit sådan), men detta känns ändå som en viktig bok. Den intressantaste delen av boken tycker jag är den som handlar om livet i fånglägret. Jag skulle nog hellre ha läst lite mer om det än om hur hans liv blev när han kom till USA.

Författaren har "blandat ut" Shins berättelse med diverse fakta och statistik om Nordkorea, som på vissa ställen passar in bra, men som på andra ställen mest bara känns störande. Det känns som att Shin egentligen inte har berättat speciellt mycket om livet i lägret eller flykten och att det behövdes fyllas ut för att kunna bli en bok av det. Det är lite synd, för jag tror att det hade blivit intressantare att läsa om Shins personliga upplevelser, tankar och känslor än om fakta om Nordkorea. Ibland känns det som att boken skrevs bara för att tjäna pengar eller för att man "måste" skriva en bok om den enda som rymt från ett nordkoreanskt högriskläger.

Men eftersom man inte vet så mycket om de nordkoreanska lägren är detta ändå en viktig bok, Det är skrämmande att tänka sig att sådant här förekommer idag. Läger 14, som Shin flydde från, grundades redan 1959 och det, samt ett stort antal andra läger, är fortfarande i bruk. Nordkorea är ett skrämmande samhälle och världen måste få upp ögonen för vad som pågår där.

Lill-Tarzan å jag

Lill-Tarzan å jag av Johan Hedenborg har undertiteln En berättelse från världens bästa land och man förstår att den är tänkt att vara en sorts samhällskritik. Boken handlar om skådespelaren Johan Hedenborgs (känd från bl a 80-talsserien Varuhuset) uppväxt i förorten Grimsta. Han är 50 år gammal, men många av hans barndomsvänner är redan döda och de flesta dog i unga år.

Det jag gillar med boken är att den hoppar mellan olika tider i Johans liv. Han berättar om barndomen i Grimsta, om sitt jobb på en kriminalvårdsanstalt, sin utbildning på scenskolan, sitt vuxna liv om vartannat. Mest handlar den dock om barndomen i Grimsta på 60-talet. Eftersom jag inte var född på 60-talet känner jag inte igen mig allt han skriver, men vissa saker känner jag ändå igen.

Dock tycker jag att titeln Lill-Tarzan å jag är ganska missvisande. Den här boken handlar om Johan och ingen annan. Lill-Tarzan är bara en av många av hans barndomsvänner och har inte någon större del än t ex Ubbe eller Marre i boken. Det är absolut inget fel med att skriva en bok om sig själv, så bokens innehåll är det inget fel på; det är bara titeln jag stör mig lite på. Men visst vill man också läsa för att få veta vad som har hänt med Lill-Tarzan.

Skuggsida

Förra året läste jag en deckare som hette Mörk jord av Belinda Bauer (eftersom jag var usel på att blogga om de böcker jag läst förra året har jag inte skrivit om den) och jag tyckte att den var riktigt bra, trots att jag inte är någon älskare av deckare. Därför köpte jag ytterligare två böcker av henne på bokrean, varav Skuggsida var en.

Skuggsida är hennes andra roman och även den utspelar sig i det lilla samhället Shipcott och man får möta några av karaktärerna från hennes första roman igen. Denna gång hittas en äldre kvinna mördad i sin säng och mördaren har inte lämnat några spår efter sig. Utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör och byns polis Jonas Holly känner sig åsidosatt. Dessutom verkar det som att någon i byn följer varje steg han tar och anklagar honom för att inte sköta sitt jobb. Ytterligare ett mord inträffar och anklagelserna börjar mer likna hot. Jonas Holly, som oroar sig för sin sjuka fru, startar en egen jakt på mördaren, men varken hoten eller morden upphör.

Denna roman var till en början mer som en vanligt deckare än hennes första roman, men mot slutet kom en twist som jag inte hade förutsett och det uppskattade jag väldigt mycket. Det som är tråkigt med deckare är just att de oftast är så förutsätgbara och det var inte denna. Dock gillade jag ändå inte riktigt slutet, men jag gissar att det kanske kommer en slags uppföljning i hennes nästa roman, som jag också köpte på bokrean.

En annan sak som gör att jag uppskattar Belinda Bauers böcker är att hon skriver mycket bättre än de flesta deckarförfattare. Språket är mycket bra och hon är också mycket bra på att beskriva karaktärer så att de inte blir för stereotypa, så som de ofta blir i deckare. Jag är väldigt förtjust i Belinda Bauers sätt att skriva och hennes intriger, så jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

Jokern

Jag har länge varit sugen på att köpa Jokern av Markus Zusak eftersom jag älskade hans bok Boktjuven och när den fanns på bokrean passade jag på att köpa den. Den är dock skriven före Boktjuven, fast utgiven på svenska efter succcén med Boktjuven.

Den handlar om Ed Kennedy som kör taxi olagligt, är dålig i kortspel, har en illaluktande hund vid namn Portvakten och är olyckligt kär i sin bästa vän Audrey. Han lever ett långtråkigt liv utan spänning ända tills han en dag av misstag råkar förhindra ett bankrån. Strax därefter dyker det upp ett ruter ess på , på vilket det finns tre adresser och tre klockslag, på posten. Ed funderar länge men bestämmer sig till slut för att hjälpa människorna som bor på de olika adresserna. Detta förändrar hans liv. Men vem är det som skickar spelkorten?

Den här boken var inte lika bra som Boktjuven, men den var helt okej. Det hände saker som drev historien framåt hela tiden och man ville veta hur Ed skulle kunna hjälpa de olika personerna och också hur han skulle kunna hjälpa sig själv. Och självklart ville man också läsa vidare för att få veta vem som skickat spelkorten och varför. Det var en precis lagom blandning av humor och allvar och språket är mycket bra. Den var dock lite ojämn. Den var bra i början, sedan tappar den lite tempo på mitten, men blir bra igen i slutet.

Egentligen är detta en ungdomsroman, men eftersom huvudpersonerna är i tjugoårsåldern och ämnena den tar upp gäller i alla åldrar så passar den här romanen lika bra för vuxna som för ungdomar.

Jacobs värld

Jag har läst ett antal böcker av Jodi Picoult och gillat det mesta hon skrivit, så jag tvekade inte länge när jag hittade Jacobs värld på förra årets bokrea. Den handlar, som man kanske kan gissa sig till, om Jacob. Men den handlar också om Jacobs mamma Emma, hans bror Theo, polisen Rich och advokaten Oliver som alla har olika avsnitt skrivna i ett jagperspektiv.

Huvudpersonen är dock Jacob, som har Aspergers syndrom. Han är begåvad och humoristisk och är mycket intresserad av kriminalteknink. Han har också svårt att förstå sig på andra människor och på grund av detta har hans mamma anställt studenten Jess som ska lära honom hur man interagerar med andra människor. En dag försvinner Jess och hittas senare död. Jacob blir misstänkt för mordet och det blir rättegång.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag vet visserligen redan en hel del om Aspergers syndrom, men det var ändå intressant att läsa om hans svårigheter i vardagen. Dock listade jag ut vad som hänt redan tidigt. Jag vet inte om författaren hade tänkt att slutet skulle vara en överraskning eller inte, men jag tycker inte att det spelar någon roll att man fort listade ut sanningen. Det är liksom inte huruvida Jacob är skyldig eller inte som är poängen; poängen är att visa hur en person med Aspergers ser världen. Det var väldigt frustrerande att läsa om hur Jacob behandlas av rättsystemet och det som drev läsningen framåt var att man ville veta hur det skulle gå för honom under rättegången, inte om han skulle dömas för mord eller inte.

Det är också intressant att läsa om hur Jacobs mamma och bror upplever och hanterar sonens/broderns funktionsnedsättning, men lite mindre intressant att läsa polisens och advokatens tankar och känslor, speciellt när det börjar röra sig mer om romantiska känslor gentemot Jacobs mamma än om Jacob och hans problem. Romantiken tillför inte romanen ett enda dugg.

Det var dock en del annat oväsentligt som faktiskt tillförde något till romanen, i alla fall tyckte jag att det var mycket intressant: Jag stannar till här ett tag för att tala om präriesorkar. De tillhör den mycket begränsade del av djurriket som praktiserar monogami. De parar sig under ett dygn och sedan är de ihop resten av livet. Berssorken däremot- som är en nära släkting och till 99 procent har samma genuppsättning- är bara intresserad av engångsligg, typ hej-å-hå-hej-då. Hur kommer det sig? När präriesorken har samlag frigörs hormonerna oxytocin och vasopressin i hjärnan. Om hormonerna blockeras beter sig präriesorken mer likt de promiskuösa bergssorkarna. Än intressantare är, att om präriesorken injiceras med de här hormonerna och hindras från att ha sex, blir den ändå slaviskt trogen sin tilltänkta partner. Med andra ord: Man får en präriesork att bli kär. Men omvänt går inte. Man kan inte ge bergssorken en hormondos för att göra den kärlekskrank. Den har helt enkelt inte de rätta hjärnreceptorerna. 

Något annat som jag inte tycker var intressant och dessutom helt felaktigt var påståendet att Det finns ett allmänt beteende hos hundar som blir sammanfösta i ett trångt utrymme. Den ena hugger efter den andra, tills betahunden inser att han måste lyda alfahunden. Ytterligare ett påstående om hundar som jag inte alls gillar är När man har fått barn, blir hunden bara en hund. Jag vet i och för sig att det ibland är så, men inte alltid. För mig skulle hunden ha förblivit viktig även om jag hade fått barn, det vet jag.

En annan intressant iakttagelse är Men jag skulle tro att vi alla har något som hindrar oss från att knyta an till människor, även om vi skulle vilja det. Det stämmer i alla fall in på mig. Jag har inte Aspergers, men nog kan det ibland vara komplicerat med sociala relationer. Jag delar också Jacobs uppfattning när han säger: Men bara så du vet, personligen delar jag uppfattningen att 'normal' bara är en inställning på tumlaren. 

Och så levde de lyckliga

Och så levde de lyckliga är den tredje boken av Lucy Dillon jag läser. Även denna utspelar sig i Longhampton och många gamla bekanta från de tidigare böckerna återkommer även i den här boken. Och precis som i de tidigare böckerna spelar hundar en central roll. Denna bok handlar om Michelle, som lämnar sin man och flyttar till Longhampton där hon öppnar en inredningsbutik. Hon blir vän med Anna, som har det jobbigt med sin man och sina tre styvdöttrar.

Detta är förstås en väldigt förutsägbar feel good-roman som är enkel att läsa och som erbjuder en stunds avkoppling. Dock tycker jag inte att den är lika bra som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar och Hundar, hus och hjärtats längtan, men den är helt okej. En del i att jag inte gillade den här lika mycket är nog att jag inte riktigt känner för Michelle som huvudperson. Hon känns inte som någon vidare sympatisk person, som t ex tvingar Annas dalmatiner Pongo att ha skyddsdräkt på när han hälsar på hemma hos henne. Det är helt enkelt för långt ifrån min egen personlighet för att jag ska känna någon samhörighet med henne. Då är Anna en betydligt mer sympatisk person som gillar både hundar, ungar och böcker.

Språket i boken är enkelt och lättläst. Ibland blir det lite klyschigt och enformigt, men det blir ju lätt så i den här typen av böcker så det är okej. Men författaren kommer också med en del kloka påståenden som jag helt håller med om: Det var något så betryggande med en man som trivdes med hundar, tänkte hon. och Ibland var en hunds tysta, kravlösa sällskap precis vad man behövde. Vad jag dock inte håller med om är detta: 'Jag fattar inte hur du kan läsa den där för nöjes skull', sa Becca en sen kväll när hon kom ned i köket för att dricka ett sista glas mjölk före sängdags och såg Anna sitta och läsa Jane Eyre i stället för att sortera tvätt. 'Den är mycket bättre när man slipper analysera den', sa Anna. 'Jag lovar. Läs den igen om fem år får du se.' Jag tycker själv att böcker oftast blir mycket bättre om man analyserar dem, i alla fall lite grann.

Hur kunde hon?

Hur kunde hon? av Dana Fowley är en sann berättelse om Skottlands största pedofilrättegång. Dana och hennes syster blev sexuellt utnyttjade av sin styvfar med både tillåtelse och hjälp av deras mamma. De blir slagna och våldtagna upprepade gånger av både styvfadern, mamman, andra släktingar och vänner till styvfadern.

Titeln på den här boken är helt perfekt, för man man ställer sig upprepade gånger frågan "hur kunde hon?". Det är hemskt att läsa vad Dana och hennes syster utsatts för och man blir arg, fruktansvärt arg. Jag fattar verkligen inte hur folk kan göra så mot små barn och framför allt inte att en förälder kan göra det.

Dock tycker jag att boken var ganska dåligt skriven. Det gör i och för sig inte så mycket, eftersom det är innehållet och inte det språkliga som är det viktiga. Men tyvärr gör det ändå att jag inte riktigt fastnar. Jag kan inte heller komma ifrån känslan av att detta är ett sätt för författaren att tjäna pengar på sitt elände (ungefär som jag tyckte om böckerna om Pojken som kallades Det). Det känns som att den här boken bara var en uppräkning av allt som Dana utsatts för och vad som hände sedan, fast utan känslor i berättelsen. Det gör att den inte heller väcker lika mycket känslor i mig som den borde ha gjort.

Den var dock lättläst och bortsett från att jag tröttnade lite på slutet, när det mest handlade om hur mycket hon älskade sin mamma (det blev nog för obegripligt för mig) så ville man hela tiden läsa vidare. Jag tycker ändå att den här boken var läsvärd och viktig. Jag tror att om man inte läser lika mycket som jag och/eller är lika intresserad av språket som jag är så kommer man nog att tycka att den här boken är gripande.

För evigt dömd

Jag har lyssnat på För evigt dömd av Harlan Coben. Den handlar om journalisten Wendy Thynes, som jobbar med ett TV-program där de avslöjar pedofiler och de avslöjar Dan Mercer, som jobbar med ungdomar, som pedofil. Dan frikänns i brist på bevis och Wendy får sparken. Hon börjar dock tvivla på att Dan Mercer verkligen är pedofil och börjar undersöka saken. Det märkliga är att även hans rumskamrater från college också har avslöjats med skandaler de senaste månaderna. Samtidigt försvinner tonårsflickan Haley McWaid och det verkar som att det är Dan Mercer som fört bort och dödat henne.

Detta är en spännande thriller som dock är lite mer förutsägbar än den föregående, Släpp inte taget. Jag gillar att Harlan Coben lyckas skapa spänning utan att vara allt för förutsägbar samtidigt som hans böcker också är tankeväckande och samhällskritiska. Det är t ex viktigt att tänka på att en anklagelse om sexuellt ofredande mot barn alltid är att bli dömd för evigt, även om man frikänns i rätten.

Han tar också upp, i den här romanen såväl som i den förra, upp ämnet ungdomar och alkohol. Han lyckas också genom de olika karktärerna att diskutera för- och nackdelar med att föräldrar köper ut och låter barnen dricka hemma för att ha kontroll över deras drickande. Jag gillar verkligen Harlan Cobens romaner (de fristående; inte serien om Myron Bolitar, som är rent skräp) just för att han så bra lyckas kombinera spänning och samhällskritik. Reine Brynolfsson är utmärkt som uppläsare.

Korparna

Korparna är Tomas Bannerheds debutroman, men det är svårt att förstå för han är verkligen en skicklig författare. Romanens berättare är Klas, äldste sonen i en småländsk familj som driver ett litet lantbruk. På gården Undantaget finns också hans mamma, brodern Göran samt pappan, som är psykiskt sjuk. Pappan vill och förväntar sig att Klas ska ta över lantbruket, men Klas vill inte. Han har läshuvud och är mest intresserad av fågelskådning. Och så är han förstås intresserad av Veronika, som kommer dit från UpplandsVäsby

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Först och främst berodde det på att jag kände igen mig i väldigt mycket. Romanen utspelar sig på 70-talet och på den tiden drev även min mormor och morfar ett litet lantbruk, så många saker känns som mina egna barndomsminnen: kaffepaus i höbärgningen, Ferguson, hoppa i höet, hur mamman i boken (mormor och farmor i verkligheten) säger att hon ska gå in och göra någon enkel mat medan alla andra stannar kvar och tar upp potatis, hur man kryper i potatislandet och plockar potatis och sorterar dem i stora och små o s v.

Men det jag mest gillade med den här romanen var språket. Jag uppskattar verkligen en författare som verkligen litar på sina läsare och inte känner att han måste skriva ut varenda sak i klartext. Det sägs aldrig att pappan är psykiskt sjuk, men man förstår ändå att det är så. Det sägs aldrig rakt ut att Göran har något funktionshinder, men man förstår ändå att det är så. Naturbeskrivningarna är också mycket bra, även om jag måste erkänna att jag tyckte att alla beskrivningar av olika fåglar och deras läte tråkade ut mig. Fast det påminde mig samtidigt om morfar, som hade kasettband med fågelläten och kunde en massa om fåglar.

Den här romanen vann Augustpriset 2011 och jag brukar oftast gilla Augustprisvinnarna och denna är inget undantag. Den var lättläst och även om man förutsåg slutet så var det ändå spännande att läsa romanen för att komma dit. Jag kommer helt klart att läsa fler romaner av Tomas Bannerhed, om han skriver några fler (vilket jag verkligen hoppas att han gör).

Dubbelbokat

Dubbelbokat är en roman av Madeleine Wickham, som också skriver under pseudonymen Sophie Kinsella. Jag har tidigare läst några romaner av Sophie Kinsella och de har varit av lite varierande kvalitet. Jag visste därför inte riktigt vad jag skulle vänta mig av den här.

Den handlar om Chloe, som är trött på att sy brudklänningar och behöver en semester med sin man, som riskerar att bli friställd från sitt jobb, och deras söner. Hennes rike vän Gerard lånar därför ut sitt sommarhus i Spanien till dem. Hugh och hans familj behöver också semester. Hugh jobbar hårt för att ha råd med hustrun Amandas shopping och har ingen tid att umgås med sina två döttrar. Men som tur är kan hans vän Gerard låna dem sitt sommarhus i Spanien. De båda familjerna kommer till sommarhuset och bestämmer sig för att de kan dela, men det är svårt att komma överens och två av dem har också ett förflutet tillsammans.

Jag har tidigare läst den första romanen i Sophie Kinsellas Shopaholic-serie och det var rent skräp. Hennes fristående chic lit-romaner som Karriär och köksbesvär och Mitt nya jag har varit helt okej. Denna var dock inte lik någon av Sophie Kinsellas tidigare romaner (fast denna är nog också att betrakta som hennes tidigare, eftersom den skrevs 2001). Den är mer av en relationsroman, fast inte en särskilt bra sådan.

Det är svårt att hitta något sympatiskt hos huvudkaraktärerna och det hände egentligen aldrig något. Det fanns helt enkelt inget som engagerade och det enda som fick mig att kämpa mig igenom hela romanen var det faktum att den var väldigt lättläst.

Bröllopsfixaren

Jag fick Bröllopsfixaren av Marita Conlon-McKenna i julklapp och nu har jag läst den. Det är en typisk feel good-roman, som handlar om Maggie som är orolig för sina döttrars framtid. Grace, den äldsta dottern, har just brutit upp från ett förhållande. Anna, mellandottern, är ensamstående akademiker och den yngsta dottern Sarah bor i Maggies källarlägenhet med sin utomäktenskapliga dotter Evie. Maggie har alltid gillat att para ihop saker och hon gör det till sin uppgift att finna lämpliga äktenskapskandidater till sina döttrar.

Romanen är uppenbarligen inspirerad av Jane Austens Pride and prejudice (Stolthet och fördom) och är enkel, lättläst och förutsägbar. Fast det är ju precis som det ska vara med den här typen av litteratur och den var precis vad jag behövde ha att läsa när jag jobbade natt. Dock kunde den gärna ha fått vara lite mindre förutsägbar. T ex kunde det ha varit kul om paren hade bildats lite annorlunda än på det vis som Maggie hade planerat. 

Men det här är ändå en helt okej roman i den här genren. Den är lättsam och fungerar som en stunds underhållning. Det är dock inte en roman som gör något större intryck och om en månad kommer jag knappt att minnas vad den handlade om.  Jag har tidigare läst En liten hattaffär på hörnet av samma författare och jag tycker ungefär samma sak om denna som jag tyckte om den föregående, d v s att den ger tillräckligt mycket underhållning för att vara värd att läsa.

Fifty Shades Freed

Den tredje delen i Fifty Shades-trilogin av E L James heter Fifty Shades Freed. Anastasia och Christian har gift sig och boken börjar med deras smekmånad. Men när de kommer hem börjar problemen, eftersom det är någon som hotar inte bara Ana och Christian, utan hela Christians familj.

Med risk för att mina recensioner blir lika tråkiga och enformiga som E L James romaner, så måste jag än en gång skriva att språket är uselt och enformigt, att jag är trött på Anas inre gudinna och att sexscenerna känns orealistiska och blir lite tröttsamma i längden.

Anastasia och Christian har visserligen utvecklats en aning under trilogins gång, men utvecklingen har varit så förutsägbar redan från början att det ändå känns som att de är rätt så stereotypa ändå. Jag får också erkänna att jag gillade Christian bättre när han var "fifty shades of fucked up" än när han blivit en romantisk man som överöser sin fru med presenter och kärlek (och sex, förstås). Då var han i alla fall lite mystisk och oförutsägbar.

Slutet på den här romanen känns också väldigt underligt. Romanen slutar helt okej, men så kommer en epilog som känns rätt överflödig. Men okej, jag kan köpa att man väljer att lägga till en epilog. Men efter epilogen (eller är det en del av epilogen?) kommer ett par kapitel, Fifty's first Christmas och Meet Fifty Shades, som verkligen inte fyller något syfte överhuvudtaget. Det sistnämnda är ett kapitel om Anas och Christians första möte, när hon kom för att intervjua honom, fast från Christians perspektiv den här gången. Författarens slutord "That's all... for now" känns också väldigt oroande. Jag hoppas verkligen att hon inte tänker försöka få ut ännu mer av detta...

Om jag ska sammanfatta trilogin så tyckte jag att den var okej som lättsam underhållning i ungefär 1, 5 halv bok, men sedan verkade handlingen ta slut och det blev svårare och svårare att bortse från de litterära bristerna. Jag började också mer och mer reta mig på att det förutsätts att alla kvinnors dröm är att fånga en snygg, sexig och rik man som avgudar en och överöser en med pengar, presenter och sex. Det är i alla fall inte min dröm.

Jag ogillar också att romanerna är så utseendefixerade. Alla, och jag menar verkligen alla!, karaktärer ser bra ut. Nåja, undantaget som bekräftar regeln är Anastasias otäcka chef. Det känns väldigt ytligt att alla måste vara så vackra och perfekta. Christian kräver ju också att Anastasia ska hålla sig i form och ha personlig tränare m m, samtidigt som han envisas med att stoppa i henne mat hela tiden.

Något som dock är positivt är att Christian och Ana är mycket noga med preventivmedel, fast det är lite synd att författaren samtidigt sprider missuppfattningen om att man inte kan bli gravid när man har mens. Eller för den delen att man kan slänga tamponger i toaletten. Jag tycker också att det är lite synd att hon fegar lite med "kinky fuckery". Det hon beskriver är bara "vanilla sex" med lite extra krydda.

En annan sak som stört mig ända sedan den första romanen är kopplingen mellan BDSM och psykisk ohälsa. Anledningen till att Christian gillar att använda binda och piska sina kvinnor är att han mår psykiskt dåligt och i takt med att han börjar må bättre psykiskt (tack vare kärleken snarare än sin psykolog) så minskar också hans behov av att dominera kvinnor. Dels så tror jag absolut inte att det finns något samband och dels så gillar jag inte idén med att man kan förändra en annan människa. Den idén gör att många kvinnor slösar bort sina liv på hopplösa män i hopp om att kunna förändra dem (det är förstås inte bara den här boken som sprider den tanken, dock).

Sammanfattningsvis så är detta ingen bra litteratur. Jag kan dock inte påstå att jag ångrar att jag läste dem. Hade jag inte gjort det hade jag nog ångrat att jag inte stillade min nyfikenhet om varför de blivit så populära. Jag kan inte riktigt säga att jag förstår varför, men nu har jag i alla fall läst dem. Medan jag läste funderade jag på om detta kunde bli film, men kom fram till att det inte skulle funka. När jag googlade lite upptäckte jag dock att det verkar finnas planer på att filmatisera böckerna. Jag är fortfarande lite skeptisk till om det kommer att funka, men antagligen kommer jag att se den av ren nyfikenhet på hur de ska göra en film med så lite handling och så mycket sex, utan att det blir porr av det.

Fifty Shades Darker

Eftersom jag blev sjukskriven på grund av att jag stukade axeln när jag cyklade omkull så gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte de två sista delarna i E L James Fifty Shades-trilogi. Något måste man ju göra om man ska vara hemma hela dagarna.

Den andra romanen i trilogin heter Fifty Shades Darker. Anastasia har fått nog av Christians dominerande lekar och har lämnat honom, men det dröjer inte länge förrän de dras till varandra igen. De bestämmer sig för att försöka ha ett "normalt" förhållande, men problem tillkommer i form av Anastasias chef samt en av Christians f d undergivna kvinnor, som är psykotisk och eventuellt farlig.

Språket är lika dåligt som i den första romanen; samma slitna fraser upprepas igen och författaren lämnar inget åt läsarens att själv räkna ut och förstå. Anastasias inre gudinna är lika tröttsam och irriterande som i den förra romanen. Det är lika mycket sex som i den förra romanen, men här känns den övriga handlingen som väldigt tunn och nästan krystad, som att författaren insett att hon måste ha någon annan handling än bara sex och försökt göra den spännande. Hon lyckas dock inte speciellt bra.

Just för att handlingen inte är så bra känns också sexscenerna ganska tråkiga och enformiga. Sexskildringarna känns inte heller särskilt trovärdiga, med ständigt kåta människor och multipla orgasmer varje gång,

I den första romanen gillade jag mailkonversationerna mellan Ana och Christian och det gör jag även i den här romanen, fast nu mer för att det är avsnitt som går fort att läsa. Hela romanen känns som en transportsträcka fram till den tredje boken och den hade kunnat kortas ner en hel del. Många scener och konversationer för helt enkelt inte handlingen framåt. Så var det i och för sig i den första också, men där var det också tillräckligt mycket som faktiskt förde handlingen framåt.

Det enda som är intressant med den här romanen är Christians mystiska förflutna och det är det som driver min läsning framåt. Eftersom jag redan har köpt den tredje romanen så kommer jag förstås att läsa även den. I och för sig skulle jag nog ha gjort det ändå, eftersom jag inte gillar att lämna saker oavslutade. Men jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot den tredje delen med någon större längtan.

Fifty Shades of Grey

Jag hörde talas om Fifty Shades of Grey första gången när jag såg författaren E L James på Skavlan och då tänkte jag genast att jag ville läsa boken. Efter det har jag sett några mindre positiva recensioner, men jag bestämde mig i alla fall för att köpa den och ge den ett försök.

Den handlar om collegstudenten Anastasia som rycker in som ställföreträdare för sin sjuka rumskompis och intervjuar den framgångsrika, unga och sexiga affärsmannen Christian Grey. Hon är oskuld och romantiker, medan han är sexuellt erfaren och gillar hårda sexuella lekar. De attraheras av varandra och han erbjuder henne ett kontraktsbundet förhållande där hon ska bli hans undergivna och han hennes dominant. Det ger Anastasia en hel del att fundera på.

Min första tanke när jag börjar läsa är att detta är en glorifierad Harlekinroman. Den följer precis samma mönster som dessa. Karaktärerna känns stereotypa och inte särskilt trovärdiga. Speciellt inte Anastasia. Jag kan köpa att en 21-åring fortfarande är oskuld, men att hon är så totalt oerfaren av onani köper jag inte. Och så okunnig om sex att man t ex inte känner till oralsex kan väl ingen människa vara i dagens samhälle, ens i USA?

Dialogen är dålig och språket är enformigt. Jag blir snabbt trött på formuleringar som "Good point well made" och på beskrivningar av Christian som "mercurial". Jag ogillar också Anastasias kursiva tankar för det gör att författaren blir övertydlig. Allt måste inte förklaras för läsarna. Inte heller tycker jag att Anastasias "inre gudinna" tillför något till romanen.

Till en början trodde jag att eftersom romanen är så dåligt skriven så måste det vara de sexuella skildringarna som gjort den så populär. Det kanske det också är, fast personligen tycker jag att det blir lite enformigt efter ett tag och jag tycker också att författaren fegar lite grann. Så mycket "kinky fuckery" (för övrigt en av de få formuleringar i boken som verkligen tilltalade mig) är det inte frågan om, snarare vanligt sex med lite krydda i form av att bli bunden med en slips.

Så därför tror jag inte att det är allt sex som gjort boken så populär. Jag vet inte riktigt vad det är som folk- även jag- gillar med romanen. Det kan vara sagotemat, att flickan hittar sin prins, som gör att den tilltalar så många. Nästan lite mot min vilja gillade jag den här romanen och jag kommer också att läsa de övriga två delarna, även om jag egentligen inte har så stora förhoppningar. Jag begriper inte riktigt vad hon ska fylla ut de två tjocka böckerna fram till trilogins förutsägbara slut med (förutom sex då, förstås).

I de lugnaste vatten

Jag har lyssnat på I de lugnaste vatten av Viveka Sten. Det är en svensk deckare som utspelar sig på Sandhamn i Stockholms skärgård. En död man hittas och till att börja med verkar det vara en olycka. Men när den dödes enda släkting också hittas död på Sandhamn några månader senare väcks misstankarna och det blir en mordutredning. Polisen Thomas, som är f d sjöpolis och har band till skärgården och Sandhamn, får ansvar för utredningen Han har också god hjälp av sin bästa vän Nora, som tillbringar somrarna på Sandhamn tillsammans med sin man och sina barn.

Jag är som bekant inte speciellt förtjust i deckare, men de funkar bättre som ljudböcker. Katarina Ewerlöf är dessutom mycket bra som uppläsare. Jag har sett reklam för filmatiseringar av Viveka Stens Sandhamnsmord och kanske delvis för att jag varit på Sandhamn blev jag intresserad av att läsa dem (eller lyssna på dem).

Detta var en ganska okej deckare. Jag gillade att det inte var en massa groteska detaljer, som det så ofta är i svenska deckare. Det var dock ganska lågt tempo och bitvis tappade jag nästan intresset, särskilt i slutet. Tyvärr var den också, som de allra flesta deckare, ganska förutsägbar. Men trots att jag räknade ut vem mördaren var tidigt, så visste jag inte exakt varför och därför ville jag ju också fortsätta att läsa för att få reda på om jag hade rätt och varför morden skedde.

Vinteräpplen

Svenska böcker om fattigdom, alkoholism, kvinnomisshandel och annat elände är ju rätt vanliga, men Vinteräpplen av Josefine Sundström är som omväxling till det en bok om fattigdom, alkoholism, kvinnomisshandel och annat elände i Finland.

Den handlar om Tova och om hennes mamma Mari (och delvis också mormor Susanna), som växer upp på Kaskö i Österbotten där fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen. Mari var inget önskat barn och fick arbeta hårt i hushållet. När hon födde Tova utanför äktenskapet blev hon för alltid kvar i det kärlekslösa och fattiga föräldrahemmet. Tova har däremot modet att bryta upp från sin alkoholiserade och misshandlande man.

Följande citat tyckte jag var lite roligt: Ungen kommer när som helst. Det blir nog ett januaribarn. Januraribarn är bra, de blir lugna och fina, sa Mamma Susanna och sneglade på Maris sprickfärdiga mage varpå hon drog fram en låda ur ett av alla skrymslen i sin kammare. Det stämmer kanske lite grann på lillebror Adam, men inte så värst bra på brorsonen Liam :-)

Miljön kändes realistisk och mycket passande för romanen. Den var välskriven och lättläst och man ville läsa vidare för att veta mer om hur det ska gå för de två kvinnorna (speciellt Tova, eftersom man redan från början vet på ungefär hur livet blivit för Mari). En del karaktärer känns dock lite stereotypiska och förutsägbara, men huvudpersonerna lyckas hon skildra på ett bra sätt. Trots att det var mycket elände så gillade jag den här romanen mycket.