Hur kunde hon?

Hur kunde hon? av Dana Fowley är en sann berättelse om Skottlands största pedofilrättegång. Dana och hennes syster blev sexuellt utnyttjade av sin styvfar med både tillåtelse och hjälp av deras mamma. De blir slagna och våldtagna upprepade gånger av både styvfadern, mamman, andra släktingar och vänner till styvfadern.

Titeln på den här boken är helt perfekt, för man man ställer sig upprepade gånger frågan "hur kunde hon?". Det är hemskt att läsa vad Dana och hennes syster utsatts för och man blir arg, fruktansvärt arg. Jag fattar verkligen inte hur folk kan göra så mot små barn och framför allt inte att en förälder kan göra det.

Dock tycker jag att boken var ganska dåligt skriven. Det gör i och för sig inte så mycket, eftersom det är innehållet och inte det språkliga som är det viktiga. Men tyvärr gör det ändå att jag inte riktigt fastnar. Jag kan inte heller komma ifrån känslan av att detta är ett sätt för författaren att tjäna pengar på sitt elände (ungefär som jag tyckte om böckerna om Pojken som kallades Det). Det känns som att den här boken bara var en uppräkning av allt som Dana utsatts för och vad som hände sedan, fast utan känslor i berättelsen. Det gör att den inte heller väcker lika mycket känslor i mig som den borde ha gjort.

Den var dock lättläst och bortsett från att jag tröttnade lite på slutet, när det mest handlade om hur mycket hon älskade sin mamma (det blev nog för obegripligt för mig) så ville man hela tiden läsa vidare. Jag tycker ändå att den här boken var läsvärd och viktig. Jag tror att om man inte läser lika mycket som jag och/eller är lika intresserad av språket som jag är så kommer man nog att tycka att den här boken är gripande.

För evigt dömd

Jag har lyssnat på För evigt dömd av Harlan Coben. Den handlar om journalisten Wendy Thynes, som jobbar med ett TV-program där de avslöjar pedofiler och de avslöjar Dan Mercer, som jobbar med ungdomar, som pedofil. Dan frikänns i brist på bevis och Wendy får sparken. Hon börjar dock tvivla på att Dan Mercer verkligen är pedofil och börjar undersöka saken. Det märkliga är att även hans rumskamrater från college också har avslöjats med skandaler de senaste månaderna. Samtidigt försvinner tonårsflickan Haley McWaid och det verkar som att det är Dan Mercer som fört bort och dödat henne.

Detta är en spännande thriller som dock är lite mer förutsägbar än den föregående, Släpp inte taget. Jag gillar att Harlan Coben lyckas skapa spänning utan att vara allt för förutsägbar samtidigt som hans böcker också är tankeväckande och samhällskritiska. Det är t ex viktigt att tänka på att en anklagelse om sexuellt ofredande mot barn alltid är att bli dömd för evigt, även om man frikänns i rätten.

Han tar också upp, i den här romanen såväl som i den förra, upp ämnet ungdomar och alkohol. Han lyckas också genom de olika karktärerna att diskutera för- och nackdelar med att föräldrar köper ut och låter barnen dricka hemma för att ha kontroll över deras drickande. Jag gillar verkligen Harlan Cobens romaner (de fristående; inte serien om Myron Bolitar, som är rent skräp) just för att han så bra lyckas kombinera spänning och samhällskritik. Reine Brynolfsson är utmärkt som uppläsare.

Korparna

Korparna är Tomas Bannerheds debutroman, men det är svårt att förstå för han är verkligen en skicklig författare. Romanens berättare är Klas, äldste sonen i en småländsk familj som driver ett litet lantbruk. På gården Undantaget finns också hans mamma, brodern Göran samt pappan, som är psykiskt sjuk. Pappan vill och förväntar sig att Klas ska ta över lantbruket, men Klas vill inte. Han har läshuvud och är mest intresserad av fågelskådning. Och så är han förstås intresserad av Veronika, som kommer dit från UpplandsVäsby

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Först och främst berodde det på att jag kände igen mig i väldigt mycket. Romanen utspelar sig på 70-talet och på den tiden drev även min mormor och morfar ett litet lantbruk, så många saker känns som mina egna barndomsminnen: kaffepaus i höbärgningen, Ferguson, hoppa i höet, hur mamman i boken (mormor och farmor i verkligheten) säger att hon ska gå in och göra någon enkel mat medan alla andra stannar kvar och tar upp potatis, hur man kryper i potatislandet och plockar potatis och sorterar dem i stora och små o s v.

Men det jag mest gillade med den här romanen var språket. Jag uppskattar verkligen en författare som verkligen litar på sina läsare och inte känner att han måste skriva ut varenda sak i klartext. Det sägs aldrig att pappan är psykiskt sjuk, men man förstår ändå att det är så. Det sägs aldrig rakt ut att Göran har något funktionshinder, men man förstår ändå att det är så. Naturbeskrivningarna är också mycket bra, även om jag måste erkänna att jag tyckte att alla beskrivningar av olika fåglar och deras läte tråkade ut mig. Fast det påminde mig samtidigt om morfar, som hade kasettband med fågelläten och kunde en massa om fåglar.

Den här romanen vann Augustpriset 2011 och jag brukar oftast gilla Augustprisvinnarna och denna är inget undantag. Den var lättläst och även om man förutsåg slutet så var det ändå spännande att läsa romanen för att komma dit. Jag kommer helt klart att läsa fler romaner av Tomas Bannerhed, om han skriver några fler (vilket jag verkligen hoppas att han gör).

Dubbelbokat

Dubbelbokat är en roman av Madeleine Wickham, som också skriver under pseudonymen Sophie Kinsella. Jag har tidigare läst några romaner av Sophie Kinsella och de har varit av lite varierande kvalitet. Jag visste därför inte riktigt vad jag skulle vänta mig av den här.

Den handlar om Chloe, som är trött på att sy brudklänningar och behöver en semester med sin man, som riskerar att bli friställd från sitt jobb, och deras söner. Hennes rike vän Gerard lånar därför ut sitt sommarhus i Spanien till dem. Hugh och hans familj behöver också semester. Hugh jobbar hårt för att ha råd med hustrun Amandas shopping och har ingen tid att umgås med sina två döttrar. Men som tur är kan hans vän Gerard låna dem sitt sommarhus i Spanien. De båda familjerna kommer till sommarhuset och bestämmer sig för att de kan dela, men det är svårt att komma överens och två av dem har också ett förflutet tillsammans.

Jag har tidigare läst den första romanen i Sophie Kinsellas Shopaholic-serie och det var rent skräp. Hennes fristående chic lit-romaner som Karriär och köksbesvär och Mitt nya jag har varit helt okej. Denna var dock inte lik någon av Sophie Kinsellas tidigare romaner (fast denna är nog också att betrakta som hennes tidigare, eftersom den skrevs 2001). Den är mer av en relationsroman, fast inte en särskilt bra sådan.

Det är svårt att hitta något sympatiskt hos huvudkaraktärerna och det hände egentligen aldrig något. Det fanns helt enkelt inget som engagerade och det enda som fick mig att kämpa mig igenom hela romanen var det faktum att den var väldigt lättläst.

Bröllopsfixaren

Jag fick Bröllopsfixaren av Marita Conlon-McKenna i julklapp och nu har jag läst den. Det är en typisk feel good-roman, som handlar om Maggie som är orolig för sina döttrars framtid. Grace, den äldsta dottern, har just brutit upp från ett förhållande. Anna, mellandottern, är ensamstående akademiker och den yngsta dottern Sarah bor i Maggies källarlägenhet med sin utomäktenskapliga dotter Evie. Maggie har alltid gillat att para ihop saker och hon gör det till sin uppgift att finna lämpliga äktenskapskandidater till sina döttrar.

Romanen är uppenbarligen inspirerad av Jane Austens Pride and prejudice (Stolthet och fördom) och är enkel, lättläst och förutsägbar. Fast det är ju precis som det ska vara med den här typen av litteratur och den var precis vad jag behövde ha att läsa när jag jobbade natt. Dock kunde den gärna ha fått vara lite mindre förutsägbar. T ex kunde det ha varit kul om paren hade bildats lite annorlunda än på det vis som Maggie hade planerat. 

Men det här är ändå en helt okej roman i den här genren. Den är lättsam och fungerar som en stunds underhållning. Det är dock inte en roman som gör något större intryck och om en månad kommer jag knappt att minnas vad den handlade om.  Jag har tidigare läst En liten hattaffär på hörnet av samma författare och jag tycker ungefär samma sak om denna som jag tyckte om den föregående, d v s att den ger tillräckligt mycket underhållning för att vara värd att läsa.

Fifty Shades Freed

Den tredje delen i Fifty Shades-trilogin av E L James heter Fifty Shades Freed. Anastasia och Christian har gift sig och boken börjar med deras smekmånad. Men när de kommer hem börjar problemen, eftersom det är någon som hotar inte bara Ana och Christian, utan hela Christians familj.

Med risk för att mina recensioner blir lika tråkiga och enformiga som E L James romaner, så måste jag än en gång skriva att språket är uselt och enformigt, att jag är trött på Anas inre gudinna och att sexscenerna känns orealistiska och blir lite tröttsamma i längden.

Anastasia och Christian har visserligen utvecklats en aning under trilogins gång, men utvecklingen har varit så förutsägbar redan från början att det ändå känns som att de är rätt så stereotypa ändå. Jag får också erkänna att jag gillade Christian bättre när han var "fifty shades of fucked up" än när han blivit en romantisk man som överöser sin fru med presenter och kärlek (och sex, förstås). Då var han i alla fall lite mystisk och oförutsägbar.

Slutet på den här romanen känns också väldigt underligt. Romanen slutar helt okej, men så kommer en epilog som känns rätt överflödig. Men okej, jag kan köpa att man väljer att lägga till en epilog. Men efter epilogen (eller är det en del av epilogen?) kommer ett par kapitel, Fifty's first Christmas och Meet Fifty Shades, som verkligen inte fyller något syfte överhuvudtaget. Det sistnämnda är ett kapitel om Anas och Christians första möte, när hon kom för att intervjua honom, fast från Christians perspektiv den här gången. Författarens slutord "That's all... for now" känns också väldigt oroande. Jag hoppas verkligen att hon inte tänker försöka få ut ännu mer av detta...

Om jag ska sammanfatta trilogin så tyckte jag att den var okej som lättsam underhållning i ungefär 1, 5 halv bok, men sedan verkade handlingen ta slut och det blev svårare och svårare att bortse från de litterära bristerna. Jag började också mer och mer reta mig på att det förutsätts att alla kvinnors dröm är att fånga en snygg, sexig och rik man som avgudar en och överöser en med pengar, presenter och sex. Det är i alla fall inte min dröm.

Jag ogillar också att romanerna är så utseendefixerade. Alla, och jag menar verkligen alla!, karaktärer ser bra ut. Nåja, undantaget som bekräftar regeln är Anastasias otäcka chef. Det känns väldigt ytligt att alla måste vara så vackra och perfekta. Christian kräver ju också att Anastasia ska hålla sig i form och ha personlig tränare m m, samtidigt som han envisas med att stoppa i henne mat hela tiden.

Något som dock är positivt är att Christian och Ana är mycket noga med preventivmedel, fast det är lite synd att författaren samtidigt sprider missuppfattningen om att man inte kan bli gravid när man har mens. Eller för den delen att man kan slänga tamponger i toaletten. Jag tycker också att det är lite synd att hon fegar lite med "kinky fuckery". Det hon beskriver är bara "vanilla sex" med lite extra krydda.

En annan sak som stört mig ända sedan den första romanen är kopplingen mellan BDSM och psykisk ohälsa. Anledningen till att Christian gillar att använda binda och piska sina kvinnor är att han mår psykiskt dåligt och i takt med att han börjar må bättre psykiskt (tack vare kärleken snarare än sin psykolog) så minskar också hans behov av att dominera kvinnor. Dels så tror jag absolut inte att det finns något samband och dels så gillar jag inte idén med att man kan förändra en annan människa. Den idén gör att många kvinnor slösar bort sina liv på hopplösa män i hopp om att kunna förändra dem (det är förstås inte bara den här boken som sprider den tanken, dock).

Sammanfattningsvis så är detta ingen bra litteratur. Jag kan dock inte påstå att jag ångrar att jag läste dem. Hade jag inte gjort det hade jag nog ångrat att jag inte stillade min nyfikenhet om varför de blivit så populära. Jag kan inte riktigt säga att jag förstår varför, men nu har jag i alla fall läst dem. Medan jag läste funderade jag på om detta kunde bli film, men kom fram till att det inte skulle funka. När jag googlade lite upptäckte jag dock att det verkar finnas planer på att filmatisera böckerna. Jag är fortfarande lite skeptisk till om det kommer att funka, men antagligen kommer jag att se den av ren nyfikenhet på hur de ska göra en film med så lite handling och så mycket sex, utan att det blir porr av det.

Fifty Shades Darker

Eftersom jag blev sjukskriven på grund av att jag stukade axeln när jag cyklade omkull så gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte de två sista delarna i E L James Fifty Shades-trilogi. Något måste man ju göra om man ska vara hemma hela dagarna.

Den andra romanen i trilogin heter Fifty Shades Darker. Anastasia har fått nog av Christians dominerande lekar och har lämnat honom, men det dröjer inte länge förrän de dras till varandra igen. De bestämmer sig för att försöka ha ett "normalt" förhållande, men problem tillkommer i form av Anastasias chef samt en av Christians f d undergivna kvinnor, som är psykotisk och eventuellt farlig.

Språket är lika dåligt som i den första romanen; samma slitna fraser upprepas igen och författaren lämnar inget åt läsarens att själv räkna ut och förstå. Anastasias inre gudinna är lika tröttsam och irriterande som i den förra romanen. Det är lika mycket sex som i den förra romanen, men här känns den övriga handlingen som väldigt tunn och nästan krystad, som att författaren insett att hon måste ha någon annan handling än bara sex och försökt göra den spännande. Hon lyckas dock inte speciellt bra.

Just för att handlingen inte är så bra känns också sexscenerna ganska tråkiga och enformiga. Sexskildringarna känns inte heller särskilt trovärdiga, med ständigt kåta människor och multipla orgasmer varje gång,

I den första romanen gillade jag mailkonversationerna mellan Ana och Christian och det gör jag även i den här romanen, fast nu mer för att det är avsnitt som går fort att läsa. Hela romanen känns som en transportsträcka fram till den tredje boken och den hade kunnat kortas ner en hel del. Många scener och konversationer för helt enkelt inte handlingen framåt. Så var det i och för sig i den första också, men där var det också tillräckligt mycket som faktiskt förde handlingen framåt.

Det enda som är intressant med den här romanen är Christians mystiska förflutna och det är det som driver min läsning framåt. Eftersom jag redan har köpt den tredje romanen så kommer jag förstås att läsa även den. I och för sig skulle jag nog ha gjort det ändå, eftersom jag inte gillar att lämna saker oavslutade. Men jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot den tredje delen med någon större längtan.

Fifty Shades of Grey

Jag hörde talas om Fifty Shades of Grey första gången när jag såg författaren E L James på Skavlan och då tänkte jag genast att jag ville läsa boken. Efter det har jag sett några mindre positiva recensioner, men jag bestämde mig i alla fall för att köpa den och ge den ett försök.

Den handlar om collegstudenten Anastasia som rycker in som ställföreträdare för sin sjuka rumskompis och intervjuar den framgångsrika, unga och sexiga affärsmannen Christian Grey. Hon är oskuld och romantiker, medan han är sexuellt erfaren och gillar hårda sexuella lekar. De attraheras av varandra och han erbjuder henne ett kontraktsbundet förhållande där hon ska bli hans undergivna och han hennes dominant. Det ger Anastasia en hel del att fundera på.

Min första tanke när jag börjar läsa är att detta är en glorifierad Harlekinroman. Den följer precis samma mönster som dessa. Karaktärerna känns stereotypa och inte särskilt trovärdiga. Speciellt inte Anastasia. Jag kan köpa att en 21-åring fortfarande är oskuld, men att hon är så totalt oerfaren av onani köper jag inte. Och så okunnig om sex att man t ex inte känner till oralsex kan väl ingen människa vara i dagens samhälle, ens i USA?

Dialogen är dålig och språket är enformigt. Jag blir snabbt trött på formuleringar som "Good point well made" och på beskrivningar av Christian som "mercurial". Jag ogillar också Anastasias kursiva tankar för det gör att författaren blir övertydlig. Allt måste inte förklaras för läsarna. Inte heller tycker jag att Anastasias "inre gudinna" tillför något till romanen.

Till en början trodde jag att eftersom romanen är så dåligt skriven så måste det vara de sexuella skildringarna som gjort den så populär. Det kanske det också är, fast personligen tycker jag att det blir lite enformigt efter ett tag och jag tycker också att författaren fegar lite grann. Så mycket "kinky fuckery" (för övrigt en av de få formuleringar i boken som verkligen tilltalade mig) är det inte frågan om, snarare vanligt sex med lite krydda i form av att bli bunden med en slips.

Så därför tror jag inte att det är allt sex som gjort boken så populär. Jag vet inte riktigt vad det är som folk- även jag- gillar med romanen. Det kan vara sagotemat, att flickan hittar sin prins, som gör att den tilltalar så många. Nästan lite mot min vilja gillade jag den här romanen och jag kommer också att läsa de övriga två delarna, även om jag egentligen inte har så stora förhoppningar. Jag begriper inte riktigt vad hon ska fylla ut de två tjocka böckerna fram till trilogins förutsägbara slut med (förutom sex då, förstås).

I de lugnaste vatten

Jag har lyssnat på I de lugnaste vatten av Viveka Sten. Det är en svensk deckare som utspelar sig på Sandhamn i Stockholms skärgård. En död man hittas och till att börja med verkar det vara en olycka. Men när den dödes enda släkting också hittas död på Sandhamn några månader senare väcks misstankarna och det blir en mordutredning. Polisen Thomas, som är f d sjöpolis och har band till skärgården och Sandhamn, får ansvar för utredningen Han har också god hjälp av sin bästa vän Nora, som tillbringar somrarna på Sandhamn tillsammans med sin man och sina barn.

Jag är som bekant inte speciellt förtjust i deckare, men de funkar bättre som ljudböcker. Katarina Ewerlöf är dessutom mycket bra som uppläsare. Jag har sett reklam för filmatiseringar av Viveka Stens Sandhamnsmord och kanske delvis för att jag varit på Sandhamn blev jag intresserad av att läsa dem (eller lyssna på dem).

Detta var en ganska okej deckare. Jag gillade att det inte var en massa groteska detaljer, som det så ofta är i svenska deckare. Det var dock ganska lågt tempo och bitvis tappade jag nästan intresset, särskilt i slutet. Tyvärr var den också, som de allra flesta deckare, ganska förutsägbar. Men trots att jag räknade ut vem mördaren var tidigt, så visste jag inte exakt varför och därför ville jag ju också fortsätta att läsa för att få reda på om jag hade rätt och varför morden skedde.

Vinteräpplen

Svenska böcker om fattigdom, alkoholism, kvinnomisshandel och annat elände är ju rätt vanliga, men Vinteräpplen av Josefine Sundström är som omväxling till det en bok om fattigdom, alkoholism, kvinnomisshandel och annat elände i Finland.

Den handlar om Tova och om hennes mamma Mari (och delvis också mormor Susanna), som växer upp på Kaskö i Österbotten där fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen. Mari var inget önskat barn och fick arbeta hårt i hushållet. När hon födde Tova utanför äktenskapet blev hon för alltid kvar i det kärlekslösa och fattiga föräldrahemmet. Tova har däremot modet att bryta upp från sin alkoholiserade och misshandlande man.

Följande citat tyckte jag var lite roligt: Ungen kommer när som helst. Det blir nog ett januaribarn. Januraribarn är bra, de blir lugna och fina, sa Mamma Susanna och sneglade på Maris sprickfärdiga mage varpå hon drog fram en låda ur ett av alla skrymslen i sin kammare. Det stämmer kanske lite grann på lillebror Adam, men inte så värst bra på brorsonen Liam :-)

Miljön kändes realistisk och mycket passande för romanen. Den var välskriven och lättläst och man ville läsa vidare för att veta mer om hur det ska gå för de två kvinnorna (speciellt Tova, eftersom man redan från början vet på ungefär hur livet blivit för Mari). En del karaktärer känns dock lite stereotypiska och förutsägbara, men huvudpersonerna lyckas hon skildra på ett bra sätt. Trots att det var mycket elände så gillade jag den här romanen mycket.

The Evil Seed

Den här boken har jag tittat på flera gånger när jag varit i London och sist jag var där bestämde jag mig till slut för att köpa den. Jag har läst alla Joanne Harris böcker, utom The Evil Seed, som är hennes debutroman, och Sleep Pale Sister, som är hennes andra roman. Båda två har utkommit på nytt de senaste åren.

The Evil Seed handlar om Alice, som får sin ex-pojkväns nya flickvän som inneboende. Alice upptäcker snart att det är något udda med Ginny. Alice börjar också få black-outer, under vilka hon är mycket produktiv som konstnär, och hon dras ofrivilligt till kyrkogården Grantchester. I Ginnys rum hittar hon en gammal dagbok, skriven av en Daniel Holmes, som berättar om sig själv, sin vän Robert och den mystisks kvinnan Rosemary, som förtrollade dem båda.

De båda handlingarna berättas parallellt, men jag tycker att den ena tar överhanden. Jag tycker inte heller att någon av delarna känns speciellt tidstypisk. Eller, på sätt och vis känns historien med Daniel, Robert och Rosemary riktigt tidstypisk eftersom den känns som 1800-tal, vilket är precis det rätta århundradet för en sådan här skräckroman, men egentligen utspelar sig den på 1940-talet. Handligen med Alice, Joe och Ginny känns faktiskt inte heller helt nutida, även om den inte känns riktigt lika tidsmässigt fel. Oxford är dock helt rätt plats; miljön är helt perfekt för en skräckroman.

Men känslan i romanen är hur som helst densamma som i en gotisk skräckroman och därför gillar jag den trots allt. Den känns dock inte helt originell, utan har vissa element av Dracula och den känns väldigt inspirerad av 80-talsfilmen The Lost Boys (en av mina absoluta favoritfilmer). Joanne Harris har absolut utvecklats som författare sedan hon skrev den här romanen och den är rätt olik Underströmmar, Kärlekens dårar, Chocolat, En smak av vin m fl, men det betyder inte att denna är dålig. Jag gillade den mycket, även om jag inte tyckte lika bra om den som jag tyckt om hennes andra romaner.

Årets bästa böcker 2012

Förra året skrev jag här i bokbloggen att ett mål för 2012 var att läsa fler böcker och det målet har jag uppnått. Jag har faktiskt läst dubbelt så många böcker i år jämfört med förra året. Det är dock inte speciellt mycket jämfört med hur mycket jag brukade läsa förut, så mitt mål för 2013 är att läsa ännu mer :-)

Jag har ju en tradition här i bloggen att göra en lista på de bästa böcker jag läst under året och det har jag gjort även i år. Den här gången har jag dock fuskat lite och valt att sätta en trilogi som en bok istället för tre.

Här är min lista på de bästa böckerna jag läst under 2012.

1. Water for Elephants av Sara Gruen
2. Left Neglected av Lisa Genova
3. Niceville av Kathryn Stockett
4. Radhusdisco av Morgan Larsson
5. The Distant Hours av Kate Morton
6. Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford
7. The Hunger Games-trilogin av Suzanne Collins
8. Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger
9. A Week In December av Sebastian Faulks
10. Himmel av Torbjörn Flygt

Rätt inställning till regn

Rätt inställning till regn av Alexander McCall Smith är den tredje boken om Filosofiska söndagsklubben och filosofen Isabel Dalhousie. I den här boken kommer några amerikanska släktingar och hälsar på, hon blir bekant med ett amerikanskt par och hon bestämmer sig för att köpa en lägenhet till sin hushållerska Grace.

Det händer inte speciellt mycket i den här romanen, men den är ändå väldigt lättläst och intressant. Många av Isabels filosofiska funderingar är intressanta att själv fundera över. En fundering om val av politiker håller jag med om Vi väljer allt yngre politiker för att de är slipade och gör sig bra på teve. Men egentligen borde vi söka efter visdom och välja människor som förvärvat den; sådana människor gör sig i allmänhet inte på teve; de är ofta grå, rynkiga och eftertänksamma. Det får mig också att tänka på en viss populär hundtränare som gör sig bra på TV, men som helt saknar visdom och kunskap. Alla som gör sig bra på TV har inte något vettigt att komma med.

Ett tema i den här romanen var skotsk historia och det gillade jag. Jag kan inte speciellt mycket om skotsk historia, så nu har jag lärt mig lite mer än jag visste innan. Dock ställer jag mig lite frågande till följande påstående: 'Det är en föröisk sång om en skotsk soldat i Sverige. Skottarna for dit för länge sen- på inbjudan till skillnad från de flesta brittiska soldater...' 'Jag känner till allt det där' sade Isabel. 'Det är därför man träffar på skotska namn i Sverige. Macpherson och liknande. Som numera är svenska.' Jag känner inte till några svensk-skotska namn och någon Macpherson (eller liknande)har jag inte hört talas om i Sverige.

Den här boken hade ett lite överraskande slut som jag inte förutsåg skulle komma, men det gjorde mig intresserad av att läsa vidare om Isabel Dalhousie och hennes familj och vänner. Förhoppningsvis hittar jag fler böcker i serien på bokrean, där jag fyndade dessa tre första.

Pythians anvisningar

Den tredje boken i serien om Victoria Bergmans svaghet av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist heter Pythians anvisnigar och i denna sista bok får vi upplösningen på alls de mord med kopplingar till varandra som skett i de övriga böckerna. I den här boken försöker Sofia lösa sina problem med själv-terapi. Jeanette Kihlberg och hennes kollega Jens Hurtig letar efter Victorias dotter Madeleine.

Jag gillade hela den här serien, men denna sista bok är nog den svagaste i hela serien. Denna är inte lika spännande som de övriga och jag tycker inte heller att upplösningen känns helt trovärdig och det känns som att det finns några lösa trådar. Men den var i alla fall inte förutsägbar, vilket helt klart är ett plus.

Det jag dock hade förutsett och väntat mig, d v s en uppgörelse mellan Jeanette och kvinnan hon har ett förhållande med, inträffade aldrig och det känns lite snopet.

Romanen är dock välskriven och eftersom den är lättläst med korta kapitel så gick det väldigt fort att läsa ut den. Den var spännande och otäck. Som helhet är de tre romanerna mycket bra och läsvärda. Jag måste också nämna att jag verkligen gillade omslagen till alla tre romanerna.

Pojken som slutade gråta

Jag har nu lyssnat klart på Pojken som slutade gråta av Ninni Schulmann. Detta är hennes andra bok och även i denna är journalisten Magdalena Hansson huvudperson. Ett hus brinner ner och dagen efter avlider en kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden. Branden visar sig vara anlagd och snart inträffar ytterligare en brand. Magdalena kan förstås inte låta bli att engagera sig i bränderna.

Jag gillade Ninni Schulmanns debutroman, Flickan med snö i håret, men denna når inte alls upp till samma nivå (vilket i och för sig kan bero på att jag läste den förra och lyssnade på den här). Men detta är ändå en helt okej roman. Som de flesta deckare är den förstås delvis ganska förutsägbar, men det tog ändå ett tag innan jag räknade ut vem mordbrännaren var.

Det bästa med romanen är, precis som med den förra, karakärerna och personbeskrivningarna. Karaktärerna känns trovärdiga, även om vissa av dem rent av är ganska tråkiga (fast det är förstås det som gör dem realistiska). Möjligen tycker jag dock att det kanske är lite väl många karaktärer som får mer plats än nödvändigt. Fast i den förra boken gillade jag Magdalena, men i denna börjar jag reta mig på henne. Det jag gillade med den förra romanen var relationerna mellan människorna, men det saknar jag lite grann i den här.

Även om denna roman inte nådde upp till samma nivå som den föregående så kommer jag alldeles säkert också att läsa Ninni Schulmanns nästa roman och hoppas på att den kommer att vara mer som den första.

Radhusdisco

Radhusdisco av Morgan Larsson är en verklig trip down memory lane för mig, och säkert också för många andra. Den handlar om Morris, som växer upp på 80-talet. Vi får följa honom genom hela skolgången från lågstadiet tills han gått ut högstadiet. Morris växer upp i ett radhusområde i Trollhättan i en helt vanlig familj. Det mesta handlar om skolan, kompisar och tjejer.

Detta är en roman som är härligt fri från alkoholiserade föräldrar, dysfunktionella relationer, narkotikamissbruk, sexuella övergrepp och elände. Det är en charmig roman med mycket humor och värme. Och ett stort plus är den tydliga tidskänslan. Eftersom jag växte upp på 80-talet så är ju igenkänningsfaktorn hög. Dock inte bara när det gäller de tidstypiska fenomenen som moviebox, axelvaddar, Salomonryggsäck och tidningen OKEJ, utan även i Morris tankar och funderingar.

Precis samma bryderi som Morris hade jag när jag var barn: Tydligen var det ett ärr jag hade fått på knäet. I alla fall kallade mamma och pappa det så. Själv kunde jag varken få det till ett ärr eller någon annan bokstav, hur mycket jag än tittade.

Morris beskrivning av att springa i korridorer med röda tegelväggar när han gick på miniorerna kändes precis som att förflyttas till Broselsgårdens krypta och dess korridor med röd tegelvägg, där jag gick på miniorerna. Morris idé om bokstäver påminner också en del om mig själv som barn: Ibland när jag själv skrev kunde jag se att ett visst "e" till exempel såg elakt ut, och ett annat "e" såg väldigt snällt ut. Gjorde jag ett elakt "e"försökte jag alltid sudda ut det, eller skriva över det tills det blev snällt. Jag har visserligen inte haft några fixa idéer om snälla och elaka bokstäver, men jag var alltid mycket noga med att inga ord skulle stå ensamma på en rad.

Mamma hade önskat att även jag skulle heta Mattias, men pappa menade att det var ett sådant namn som föräldrar gav sina barn när de inte kom på något annat får mig att tänka på när jag och min kompis satt och räknade antalet Mattias (och Magnus) i skolfotokatalogen, för att vi tyckte att det var ett så vanligt namn.

Morris skolgång påminner också en hel del om min egen. Vi hade också en väldigt stökig klass på högstadiet och självklart fick vi också se filmer med skrämselpropaganda mot att röka och snusa, vilket jag tror att alla som gick i skolan på 80-talet fick göra. Precis som på Morris funkade det, men på många andra fick det nästan motsatt effekt.

Den här boken är enkelt och rakt skriven och det är omöjligt att inte tycka om Morris. Jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig boken och läste ut den på ett par dagar, så mycket gillade jag den.

Motsatsen till kärlek

Jag funderade mycket fram och tillbaka om jag skulle köpa Motsatsen till kärlek av Julie Buxbaum eller inte. Jag gillade omslaget, men baksidestexten sa inte så mycket om boken, men till slut köpte jag den i alla fall.

Den handlar om Emily som har en trevlig pojkvän, en fin lägenhet på Manhattan och ett välbetalt jobb som advokat. Men så gör hon slut med pojkvännen för att hon inte vill att han ska fria till henne. På jobbet känns allt fel och hon har en dålig relation till sin pappa och mamman dog när hon var 14. Hon har en bra relation till sin farfar, fast han är gammal och sjuk. Allt detta leder till att Emily bestämmer sig för att ta kontroll över sitt liv.

Detta var en lättläst roman med ett enkelt språk och korta kapitel. Den var mindre chic lit än vad jag trodde att den skulle vara, men det var inte heller någon djup roman. Egentligen var den ganska lagom. Lagom mycket sorg, lagom mycket kärlek och lagom mycket humor.

Metro 2033: Den sista tillflykten

När jag hittade Metro 2033: Den sista tillflykten på bokrean tilltalades jag främst av att det är en science fiction- roman av en rysk författare. Jag gillade också idén med att romanen utspelar sig i Moskvas tunnelbana efter ett krig som gjort jordens yta obeboelig. Romanens huvudperson Artiom bor på tunnelbanestationen VDNCh, som hotas av underliga varelser som uppstått i kriget. Artiom måste ge sig ut på en farlig vandring i metrons mörka tunnlar för att rädda dem. I människornas kamp för att överleva i metron har det på tunnelbanestationerna bildats små stater med egna ideologier och styrelseskick och på sin vandring får Artiom inblick i flera av dem.

Just detta med att det har bildats en egen liten värld, där det finns både handelsförbund, ett nazistiskt Fjärde rike, kommunister och Jehovas vittnen m m tycker jag är det mest intressanta med romanen. Jag är som vanligt mest intresserad av de religiösa tankegångarna: 'Därför dömde Gud Adam till döden. Så småningom åldrades Adam och dog, men först förde han vidare sin synd till sina barn, och därför åldras även vi och dör. Och så sände Gud sin förstfödde son, Jesus, för att denne skulle lära människorna sanningen om Gud. Genom att bli dödlig och offra sitt eget liv i människornas ställe ville han befria mänskligheten från synd och död.' Artiom tyckte att det lät som en mycket besynnerlig idé. Varför först döma alla till döden, och sedan offra sin egen son för att allt skulle bli som förr? Gud var väl ändå allsmäktig?

När Artiom träffar på några som tillber den Stora masken kommer också några intressanta tankar om religion: "Jag försöker inte analysera min tro ur en psykologisk synvinkel, det vill jag helt enkelt inte. Och för mig är den mindre en fråga om vetskap än om vardagligt beteende. Min tro består inte i att jag är uppriktigt övertygad om en högre makts verkliga existens, utan i att jag följer de föreskrivna buden, ber min kvällsbön och går i kyrkan. Det får mig att må bättre, jag känner mig lugnare." 'Så är det...' Åldringen tystnade. 'Och?' utbrast Artiom efter en kort paus. 'Det finns inget "och". Det är oviktigt om jag tror på Stora masken eller inte. Men de bud som läggs i dess gudomliga mun kommer att leva i århundraden. Mer behövs inte; man skapar en gud och ger honom de rätta orden. Och tro mig, Stora masken är inte sämre än andra gudar och kommer att överleva många av dem.'

Jag gillade också författarens liknelse mellan livet och metron: Tillvaron hade inte mer att bjuda på- endast en tom, mörk tunnel av utmätt tid, genom vilken varje människa måste irra i blindo från stationen 'Födelsen' till stationen 'Döden'. Den som sökte en tro var helt enkelt ute efter ett sidospår längs sträckan. Men det fanns bara två stationer, tunneln hade byggts enkom för att förbinda dessa med varandra och det kunde inte finnas några förgreningar däremellan.

Det är en mörk och hotfull värld och man måste nog gilla postapokalytiska och dystopiska berättelser (vilket jag gör) för att uppskatta den här romanen. Den är spännande och actionfylld, samtidigt som den också kan kännas lite långsam och långtråkig. Fast jag antar att livet i metron skulle bli rätt enformigt efter ett tag. Det känns ibland som att läsa en film, eller kanske ett dataspel (vilket kanske inte är så konstigt, eftersom boken också blivit dataspel).

Språket är bra och jag gillar att den har lite drag av grekisk mytologi. Dock känns romanen ändå väldigt rysk och påminner mycket om de (få) ryska romaner jag läst. Speciellt detta med namnen känns mycket ryskt. Alla personer har ett namn, men de har också ett eller flera smeknamn och det gör att det kan kännas förvirrande. Dock upplevde jag det inte som lika förvirrande i den här romanen som jag gjorde när jag läste Brott och straff.

Dock saknar jag lite realism. Jag är lite tveksam till att det skulle skapas sådana monster som t ex pterodaktyler och trearmade och huvudlösa figurer på bara 20 år efter ett kärnvapenkrig. Det kan jag dock bortse ifrån för handlingens skull. Det jag dock skulle ha velat ha mer förklaringar till är mer praktiska saker. Hur får de vatten (borde inte det också vara kontaminerat?), hur får de ström? var går de på toaletten? vad gör de med avföringen? etc.

Lite irriterade jag mig också på kartan över den framtida metron, med alla de olika förbunden o s v, som finns på insidan av bokens pärm. Den stämmer inte överens med de vägar som huvudpersonen tar och det verkar som att vissa stationer inte finns på kartan och några har andra namn, så det är väldigt svårt att följa huvudpersonens vandring på kartan. Det förstör dock inte själva handlingen.

Jag saknar också kvinnor i romanen. Huvudpersonen är manlig och alla andra personer han kommer i kontakt med är män. Visst, det förekommer någon kvinna vid något marknadstånd och någons fru får en liten roll då och då, men kvinnorna är verkligen obetydliga bifigurer i den här romanen.

Men trots att det fanns en del minus med romanen så gillade jag den och jag kommer absolut att läsa uppföljaren.

Nattfåk

Nattfåk av Johan Theorin handlar om familjen Westin som flyttar från Stockholm till gården Åludden på norra Öland. Men på Åludden, som är byggt från virke från en förlist båt, har många underliga dödsfall inträffat och man kan inte flytta in där utan att något hemskt händer. Och det händer naturligtvis också denna familj, som dessutom har ett outrett dödsfall i familjen. Den handlar också om polisen Tilda, som är dotterdotter till Gerlofs bror. Gerlof, som vi fick lära känna i Skumtimmen, spelar även i den här romanen en ganska avgörande roll i att lösa fallet.

Detta är en deckare, thriller och spökhistoria i ett. Personligen tycker jag dock att spökhistorien är helt överflödig och jag blir snarare irriterad än skrämd. Jag tycker också att det kanske är lite för många trådar som ska vävas ihop och avsnitten från Åluddens historia känns helt onödiga. Att någon fött ett dödfött, oäkta barn på vinden har ingen som helst betydelse för berättelsen i nutid.

Språket är helt okej, fast jag gillar inte riktigt uppläsaren den här gången heller (samma uppläsare som i Skumtimmen). Den här romanen är bättre än den föregående, men bra tycker jag inte att den är. Dels är det spökhistorien som gör att jag är tveksam och dels slutet. Det blev ett ganska rörigt slut eftersom det var så många människor ute i fåken (en öländsk vinterstorm), men slutet var i alla fall inte oklart. Dock var det ganska oklart hur Gerlof kom fram till de slutsatser som gjorde att allt reddes ut.

Karaktärerna är ganska stereotypa och jag gillar egentligen inte någon av dem. Speciellt inte huvudpersonen Joakim Westin, som jag tycker har stora brister som förälder. Främst för att han inte berättar för sina barn att deras mamma är död, utan bara säger att hon är borta, men också för att han lämnar sina barn ensamma i huset och går ut långa stunder. Polisen Tilda är väl egentligen den enda som jag kan sympatisera med och Gerlof har jag inget emot, även om jag inte kan påstå att jag gillar honom.

Jag var inte överförtjust den här romanen, men det kändes ändå ganska passande att lyssna på slutet av den under ett par dagars norrländsk snöstorm. Eftersom jag inte gillat vare sig Skumtimmen eller Nattfåk särskilt mycket är jag inte säker på om jag kommer att läsa/lyssna på fler romaner av Johan Theorin, men gissningsvis så kommer jag säkert att göra det (troligtvis lyssna).

Hundar, hus och hjärtats längtan

Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon handlar om Juliet, som har förlorat sin man och isolerar sig i huset som de köpt för att renovera. Hennes mamma lyckas få henne att börja gå ut på hundpromenader och utan att hon riktigt vet hur det gått till har hon fått ansvar för ett antal hundar och katter i området. Med hjälp av Lorcan, inneboende hos de livliga och högljudda grannarna, börjar hon också renovera huset. Juliets syster lever ett perfekt liv, men hon saknar värme och gemenskap i sitt äktenskap.

Detta är en fristående uppföljare till Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, men är kanske lite mera sorglig och allvarlig än den föregående. Detta är dock på alla sätt och vis en feel good-roman- den är förutsägbar, lättläst och slutar lyckligt- och som sådan är den helt okej. Jag gillar förstås att hundar spelar en viktig roll i romanen, men det finns en del saker som jag retar mig på. En sådan sak var följande replik: 'Löper hon?' Juliet fick anstränga sig för att låta artig, trots att hon visste att alltihop var hennes fel. 'Borde hon ens vara ute?' Jag har flera gånger haft denna diskussion på ett engelsk hundforum och attityden att löptikar inte har rätt att gå ut irriterar mig något enormt.

Jag retar mig också på att översättaren inte har tillräckliga hundkunskaper och översatt old english sheepdog, vilket är ett rasnamn, men gamla engelska fårhund. Att författaren gillar hundar är det dock ingen tvekan om. I sitt tack i slutet av romanen skriver författaren Att ha en hund att gå ut med är som att ha en personlig tränare, fast ingen skriker på en och man slipper avgifter. Man kan inte smita undan sitt dagliga träningspass när den fyrbente tränaren vänder upp blicken och ser på en med sina olyckliga 'gå ut med mig!-ögon', men har man väl kommit utanför dörren är friska luften gratis och de skiftande vyerna och samtalen så mycket bättre än de man skulle ha haft på ett svettigt löpband. Det håller jag med om och jag gillar också att författaren också uppmuntrar folk som inte har egen hund att gå ut med hundar på något hundstall. Detta är ju inte så vanligt i Sverige, men i England är det det och ju fler som engagerar sig desto bättre.