Bara ett barn

Bara ett barn av Malin Persson Giolito handlar om 7-årige Alex Andersson och några av de vuxna han har omkring sig. Hans lärare Karin upptäcker att han blir misshandlad hemma och han tvångsomhändertas. Advokaten Sophia Weber får hand om hans fall och hon vill verkligen göra vad hon kan för att hjälpa Alex, men det är inte lätt eftersom Alex inte vill berätta. Dessutom finns det andra, som också har pojkens bästa för ögonen, som strävar åt ett annat håll än Sophia. Slutligen inträffar också en allvarlig händelse.

Detta är en sorglig och tragisk berättelse, framför allt eftersom den känns mycket trovärdig. Att myndigheter blundar för saker och ting känner jag till och därför tycker jag att det är viktigt med sådana här romaner som tar upp problemet. Det enda jag inte riktigt gillade var slutet, eftersom jag upplevde att det var allt för lyckligt- jag vet att det sällan bli så rosenrött och lyckligt bara barnet hamnar i fosterhem, även om det är ett bra fosterhem. Men det är en bra bok som tar upp ett viktigt ämne!

När vi försvann

När vi försvann av Cylin Busby och John Busby är en sann berättelse, berättad av far och dotter, om hur hela deras familj tvingades till ett liv i beskydd. John blev skjuten i ansiktet i sitt jobb som polis och trots att han är säker på vem gärningsmannen är går denne fri. Det står snart klart att hela familjen är hotad till livet. John, som fått hela käken bortskjuten, spenderar det mesta av sin tid på sjukhuset och måste anpassa sig till ett helt nytt liv, medan familjen står under polisbevakning. Under ett helt år måste de leva så, tills de väljer att försvinna.

Titeln kan tyckas vara missvisande eftersom boken mestadels handlar om deras liv året efter John blev skjuten, men när man har läst boken förstår man titeln bättre (speciellt om man ser till den engelska titeln, The Year We Disappeared) eftersom den familj de var innan faktiskt försvinner och de försvinner på sätt och vis också ur andra människors liv eftersom de inte kan ha fungerande social relationer.

Vartannat kapitel är skrivet av Cylin och vartannat av John. Det funkar bra och det är intressant att få både en vuxens och ett barns tankar kring det som hände (även om Cylin naturligtvis var vuxen när boken skrevs). Ibland överlappar dock deras berättelser varandra så att det känns som upprepningar, men det är inte så ofta att det stör läsningen.

Jag gillade boken och den gick väldigt fort och lätt att läsa eftersom man hela tiden ville läsa vidare för att få veta vad som skulle hända. Dock tyckte jag att det intressantaste med boken var de samhällskritiska bitarna och jag skulle gärna ha läst mer om det. Jag skulle också gärna ha läst mer om hur deras liv gestaltade sig åren efter flykten. Men det var absolut en läsvärd bok, som jag är glad att jag valde att köpa på bokrean trots att jag först var lite tveksam.

Vickis vintagebutik

Jag har nu läst Vickis vintagebutik av Isabel Wolff. Det är en chic lit-roman som handlar om Vicki som just har öppnat en egen butik där hon säljer vintagekläder. Hon har en del känslomässigt bagage efter att hennes bästa väninna dött och hon just brutit upp från ett seriöst förhållande. Men butiken går bra och hon får kontakt med Mrs Bell, som berättar en historia om sitt förflutna, vilket skapar ett särskilt band mellan dem.

Detta var naturligtvis en enkel, lättläst och förutsägbar roman, precis som chic lit ska vara. Dock tillhör detta inte en av de bättre i genren. Karaktärerna var stereotypa och det var svårt att verkligen engagera sig i dem.

Jag tyckte också att det var tråkigt och ointressant med all information om de gamla kläderna och deras designers. Det förde absolut inte handlingen framåt och mode, inte ens gammalt sådant, intresserar mig helt enkelt inte. Jag tyckte också att det var lite för lite romantik, eller snarare för mycket romantik med den person som så uppenbart är fel och för lite med den person som så uppenbart är rätt.

Denna roman påminde också väldigt mycket om En liten hattaffär på hörnet av Marita Conlon McKenna, utan att riktigt nå upp till samma nivå. På det stora hela var detta en medelmåttig roman som gav en stunds underhållning, men som snabbt kommer att falla i glömska.

Frukost på Tiffany's

Jag har lyssnat på Truman Capotes Frukost på Tiffany's under min första arbetsvecka efter semestern. Det är egentligen mer som en lång novell än en roman och innehöll förutom Frukost på Tiffany's även tre andra kortare noveller. Berättare är Mattias Henriksson och han gör ett bra jobb och har en skön röst att lyssna på.

Frukost på Tiffany's handlar om en ung författare som flyttar in i en lägenhet i New York. Där lär han känna en ung kvinna vid namn Holly Golightly, ett vackert yrväder som ägnar det mesta åt sin tid till att gå på fester och roa sig, gärna med många olika män. De blir vänner och när Holly får problem när hon oavsiktligt syltat in sig med maffian hjälper han henne.

Jag gillar Truman Capotes sätt att skriva (även om jag lyssnade på den), men jag har väldigt svårt för karaktären Holly och förstår inte varför mer eller mindre varenda manlig karaktär är förälskad i henne på olika sätt. Det i hennes beteende som verkar uppfattas som charmigt tycker jag mer tyder på en psykiskt instabil person.

Av de tre noveller som också fanns med gillade jag Ett julminne bäst. Eftersom Frukost på Tiffany's räknas som en klassiker så är det väl en bok man bör ha läst, men jag tycker inte att den var mer än helt okej.

Eld

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är andra delen i en trilogi om det lilla samhället Engelsfors, där apokalypsen kommer att inträffa om inte De utvalda lyckas stoppa den. Linnea, Minoo, Vanessa, Anna-Karin och Ida ska börja andra året på gymnasiet och det blir allt mer uppenbart att något är mycket, mycket fel i Engelsfors. De utvalda kommer allt närmare varandra när de måste samarbeta under förhören av Rådet.

Jag gillade första delen i trologin, Cirkeln, och jag gillade även denna. Eftersom det är en ungdomsroman så är den lättläst och det händer saker hela tiden. Jag mer eller mindre sträckläste den mer än 600 sidor långa romanen.

Jag gillar karaktärerna och jag gillar att de har helt vanliga ungdomsproblem, trots att de är häxor. Jag tyckte dock att denna andra del var snäppet bättre än den första delen. Jag väntar dock med spänning på den tredje delen!

39årskrisen

39årskrisen av Jane Green är en chic lit roman som handlar om några personer som var vänner när de var unga men av olika anledningar har glidit ifrån varandra. Endast en av dem, Tom, har hållit kontakten med dem alla. När han dör träffas de andra och upptäcker att vänskapsbanden är lika starka nu som förr och Toms död får dem alla att börja tänka och omvärdera sina liv.

Jag har tidigare läst ett par romaner av Jane Green och de har varit helt okej. Inte bra, men inte heller dåliga. Denna roman var också ganska medelmåttig, fast är nog en av de bästa jag läst av henne. Detta eftersom det viktiga i den är vänskapsrelationen och inte kärleksrelationen, vilket gör den lite intressantare.

Karaktärerna är lagom stereotypiska, handlingen lagom förutsägbar och språket är enkelt och lättläst. Dock tycker jag att slutet kunde ha varit bättre. Den slutar förstås lyckligt för alla, men slutet känns väldigt hastigt och inte som ett riktigt avslut. Det känns nästan som om författaren tröttnade och i all hast knåpade ihop ett sista kapitel där hon kortfattat förklarar vad som hände alla.

Den här romanen var helt okej som sommarläsning och jag tror att den också skulle göra sig bra som film.

Den femte årstiden

Den femte årstiden av Mons Kallentoft är den femte och förhoppningsvis sista delen i serien om polisen Malin Fors. Jag har läst de fyra tidigare böckerna Midvinterblod, Sommardöden, Höstoffer och Vårlik och har i stort sett gillat dem sämre och sämre för varje bok. Det blir rätt tröttsamt att köra på samma koncept hela tiden.

Denna femte bok är dock snäppet bättre än de andra, av flera olika orsaker. En anledning är att Malin känns mer trovärdig som karaktär som nykter alkoholist än som alkoholist. En annan anledning är att det är mindre "tjat" från offret i den här boken.

I alla de tidigare romanerna har Malin Fors varit besatt av fallet med Maria Murvall och i denna bok får hon ett nytt fall där en kvinna hittas död i skogen, skändad och torterad. Det visar sig finnas ett samband med Maria Murvalls fall och det finns även andra kvinnor vars öde liknar deras. När Malin och hennes kollegor börjar nysta i fallet verkar det som att det finns högt uppsatta män i samhället som är inblandade. Privat ser livet dock ganska ljust ut för Malin, med ny man i sitt liv och planer på att skaffa ett till barn.

Våldet mot kvinnorna i denna roman är riktigt hemskt och känns inte alltid helt trovärdigt, men det gör inte så mycket. Vad jag dock inte gillar är tankarna om att våld är okej om man står på de godas sida: Och Börje tänker att våld kan vara rättfärdigat, men bara som en nödvändighet för att komma åt ett långt mycket värre våld. Han tänker att i det mänskliga beteendets utmarker suddas alla gränser ut, och de uppdelningar, de förnumstiga föreställningar vi alla bär med oss om ont och gott, suddas ut och ersätts av något annat. Av det goda våldet. Ibland mot oskyldiga. Men det nödvändiga våldet.

Jag gillade dock referensen som Kallentoft gör till sig själv: Hon slår igen boken hon läst, en idiotisk deckare av en överambitiös, hårdsnaggad författare från Linköping. 


Denna femte roman i serien är som sagt bättre än de övriga, men jag hoppas ändå att den blir den sista. De tidigare romanerna har varit fantasilösa i sin liknande stil och språket, som i den första romanen kändes nytt och fräscht, har börjat kännas pretentiöst och tråkigt. Men tyvärr får jag en känsla att författaren inte tänker sluta här, utan planerar för att fortsätta att skriva om Malin Fors. Men om så är fallet så slutar nog jag ändå här.

Bläckhjärta

Jag har lyssnat på Bläckhjärta av Cornelia Funke. Det är en ungdomsroman som handlar om 12-åriga Meggie som bor med sin pappa Mo. Mo har lärt Meggie att älska böcker och hon önskar ibland att hon fick uppleva äventyr som i hennes böcker. En natt dyker Sotfinger upp och varnar dem för att Capricorn vill ha tag på Mo, som Sotfinger kallar för Trolltunga. De åker till faster Elinor, men lyckas inte gömma sig för den onde Capricorn.

Detta var en helt okej ungdomsroman, fast den lyckades aldrig få mig riktigt fast. Tempot var ibland lite lågt och den var dessutom väldigt förutsägbar (fast kanske inte om man inte läst lika många böcker som jag, vilket man sällan har gjort i den ålder som boken riktar sig till).

Det jag gillar mest med den är hyllningen till böcker. Varje kapitel inleds med ett citat ur andra ungdomsromaner, som Bröderna Lejonhjärta, Den oändliga historien och böckerna om Narnia. Böcker spelar också en stor roll i handlingen och det gillar jag eftersom det förhoppningsvis kan leda till att de som läser denna roman ska bli nyfikna på att även läsa Tom Sawyer, Huckleberry Finn, Peter Pan och Tusen och en natt och de andra romanerna som nämns.

Kära syster

 Kära syster av Tawni O'Dell handlar om Shae-Lynn, som är 40 år och är taxichaufför i Jolly Mount, ett litet gruvsamhälle där ingen egentligen har råd att åka taxi. Hon växte upp där med sin alkoholiserade och våldsamma pappa och sin yngre syster Shannon. Systern försvann för 18 år sedan och Shae-Lynn har alltid trott att hon varit död, tills plötsligt en dag då en advokat från New York dyker upp och letar efter Shannon. Strax därefter dyker även Shannon upp och efter henne dyker även andra karaktärer, som letar efter henne, upp. Shae-Lynn blir nyfiken och börjar nysta i systerns historia och det hon får reda på är inte så trevligt. Handlingen kretsar också kring en gruvolycka, där fem män blev instängda och överlevde.

Detta är verkligen en tragisk roman som skildrar missbruk, misshandel och misär, utan att för den delen frossa i elände. Karaktärerna känns komplexa och trovärdiga och man känner verkligen för dem, även om de ofta beter sig särskilt trevligt. Beskrivningen av gruvstaden Jolly Mount känns också äkta och trovärdig.

Författaren klämmer också in en del iakttagelser om samhället, som är värda att fundera på: Om Shannon som en vuxen kvinna vid sina sinnens fulla bruk frivilligt hade erbjudit sig att ha sex med en man för femtio dollar, skulle ho ha kunnat bli arresterad och hon skulle ha ansetts som totalt omoralisk. Men hon kan få lov att bli med barn och lämna bort sitt barn i utbyte mot en resväska full med pengar och ingen får lov att ha något att invända mot det. samt Det är moraliskt fel, för om man ska kunna sälja något eller byta bort något måste man äga det, och en person kan aldrig äga en annan person.

Detta med att adoptera bort barn mot pengar samt föräldraskap är ett centralt tema i romanen och ger en hel del att fundera på. Romanen är välskriven och trots att det första kapitlet kändes lite segt kom jag snabbt in i handlingen och ville läsa vidare för att få veta hur det går för Shae-Lynn, Shannon, Clay, Fanci, E.J och de andra. Jag har aldrig läst något av Tawni O'Dell förut, men det är mycket möjligt att jag kommer att göra det i framtiden.

Livet på Scotland Street 44

Jag har nu läst Livet på Scotland Street 44 av Alexander McCall Smith. Det är den första delen i ytterligare en ny bokserie av McCall Smith och handlar om invånarna på Scotland Street 44 i Edinburgh. Det är en salig blandning av människor med olika intressen och inställning till livet. Där finns Pat, som är inne på sitt andra sabbatsår från universitetet. Hennes rumskompis Bruce är fåfäng och självupptagen. Där bor också Irene som driver sin begåvade femårige son Bertie hårt samt Domenica, en intellektuell dam som vet allt som försiggår i huset.

Den här romanen är egentligen en följetongsroman, ungefär som Dickens verk, som först publicerats som dagliga episoder i tidningen The Scotsman. Det är en form som tilltalar mig mycket, eftersom det alltid händer något och kapitlen är korta. Dessutom har författaren lyckats skapa intressanta karaktärer, även om man inte gillar alla.

Som vanligt med romaner av Alexander McCall Smith så har även denna en filosofisk underton och jag tycker att det funkar bättre i den här än i Filosofiska söndagsklubben. Jag gillade den här romanen och jag kommer absolut att läsa uppföljaren, som författaren utlovar i slutet av denna roman.

Tistelblomman

Jag har läst Tistelblomman av Amanda Hellberg. Den handlar om Maja Grå, som flyttar från Sverige till sin pojkvän Jack, som hyr ett gammalt hus i Skottland. Det verkar vara något mystiskt med huset. Otäcka saker har hänt där och den clairvoyanta Maja upplever en del saker i huset.

Eftersom jag själv inte tror på att man kan ha kontakt med andar och dylikt så har jag lite svårt för den här typen av böcker (filmer med sådan handling funkar mycket bättre). Den här boken kändes dock bitvis lite som en film och jag tyckte inte att den var dålig. Författaren är mycket skicklig på att skapa stämning och boken är bitvis väldigt spännande. Dock tycker jag inte att hon är lika bra på att skapa trovärdiga och engagerande karaktärer.

Jag har inte läst de föregående böckerna om Maja Grå och jag tvivlar på att jag kommer att läsa vare sig dem eller de eventuellt kommande böckerna om henne, även om denna bok faktiskt var helt okej.

På flykt

Av någon anledning hade jag fått för mig att På flykt, den tredje delen i Tad Williams serie om Skuggmark också var den sista delen, men så var det naturligvis inte. Eftersom den första boken blev uppdelad i två när den översattes till svenska så gjorde naturligtvis den andra också det och serien består alltså av fyra delar.

Det upptäckte jag dock inte förrän boken började närma sig slutet, utan att handlingen gjorde det. I den här boken fortsätter kriget mellan människorna och skuggfolket. Boken känns än mörkare än de förra, men är kanske också den bästa hittills eftersom det händer mer och det känns som att de parallella handlingarna börjar hänga ihop lite mer.

Det är fortfarande många karaktärer, men eftersom det i stort sett inte kommer in några nya karaktärer är det inte speciellt svårt att hålla isär dem. Skulle man ändå ha svårt med det finns även i den här boken en alfabetisk lista över karaktär, platser m m. Jag kommer absolut att läsa även den fjärde delen i den här serien, fast det kanske dröjer ett tag eftersom jag inte har den boken hemma och dessutom har många andra böcker som väntar på att bli lästa.

Den skinande mannen

Den skinande mannen är andra delen i Tad Williams serie om Skuggmark. På engelska var dock denna och den föregående, Slottet i Sydmark, samma bok, men som delades upp i två när den översattes till svenska. I denna bok drar Skuggranden fortfarande söderut för att återerövra det land som människorna en gång tog ifrån dem. Människorna försöker försvara sig, men det är svårt att föra krig mot en motståndare som ingen förstår.

Den här boken är lite mörkare än den första boken och det gör den nog lite bättre än den första. Den första var mer som en presentation av de olika karaktärerna, medan det i den här boken börjar hända lite mer.

Några av de parallella handlingarna börjar knytas ihop lite, men det känns fortfarande lite rörigt. Det är också många karaktärer, så det är kanske bra att man i slutet av boken har lagt till en lista på de olika karaktärerna i alfabetisk ordning (även om jag aldrig använde mig av den så kan det säkert vara någon som behöver den).

Slottet i Sydmark

Det var väldigt länge sedan jag läste någon fantasy, men nu har jag läst Slottet i Sydmark, som är första delen Tad Williams serie Skuggmark. Den handlar om ett rike som ligger vid Skuggranden som markerar gränsen mellan människornas riken och de förlorade länderna i norr där skuggfolket lever. Nu börjar Skuggranden flytta sig söderut och Sydmark, där ätten Eddon härskar, hotas och de 15-åriga tvillingarna Barrick och Briony får det tunga ansvaret att styra riket.

Jag har tidigare läst en del av Tad Williams, bl a hans science fiction/fantasy-serie Otherland och delar av serien Minne, Sorg och Törne. Jag gillade Otherland, men var mindre förtjust i Minne, Sorg och Törne, eftersom jag inte tyckte att den skapade något nytt och för att det var lite för mycket religiösa kopplingar.

Religiösa kopplingar finns det även i den här romanen, men det stör mig inte så mycket. Jag tyckte att den var helt okej. Språket är enkelt och lättläst och karaktärerna känns trovärdiga. Speciellt gillar jag vakten Ferras Vansen, som är en ganska ensam person och hemligt förälskad i prinsessan Briony. Jag gillar också Ekoxbane, som jag på något vis tycker påminner om Rool och Franjean från filmen Willow samt Qinnitan, som blir utvald till att bli en av autarkens, guden på jorden, hustrur.

Detta är en helt vanlig fantasyroman, som följer mönstret för en fantasyroman. Dock känns handlingen ibland lite splittrad eftersom det finns så många parallella handlingar. Jag antar att de kommer att knytas ihop och få en mening så småningom, men i denna första bok blir det ibland lite rörigt. Det är också väldigt många karaktärer att hålla reda på. Jag önskade dock fler än en gång att jag hade valt att läsa den på engelska, men översättningen är i alla fall okej. Bitvis kändes boken lite seg, men jag fastnade ändå i historien och kommer absolut att läsa vidare (inte minst för att jag redan har de två nästkommande böckerna i min ägo).

Patriarken

Patriarken av Trisse Gejl handlar som titeln antyder om en familjs manliga överhuvud. Harald Hügler har styrt sin familj med järnhand och nu när han blivit pensionerad från sitt jobb som redaktör för en tidning lever han ett ensamt liv, eftersom hans fru dött och han har dålig kontakt med sonen och ingen kontakt alls med dottern. Dottern Helle är inte överens med sin far i invandrarfrågor och efter att han sågat hennes roman i sin tidning har hon helt brutit kontakten. Hon håller på att skriva en stor politisk roman, men har svårt att hitta inspiration och får en del psykiska problem. Den enda som egentligen bryr sig om Harald är svärdottern Birgitte.

Romanen är uppdelad i avsnitt som har antingen Harald, Helle eller Birgitte som huvudperson. Denna uppdelning i avsnitt, som i sin tur är uppdelade i kortare kapitel, gör att romanen blir lätt att läsa.

Den absolut intressantaste karaktären i romanen är 8-åriga Minna, Helles dotter. Hon är till hälften grönlänning och hennes samlande på tupilaker och offer för att blidka onda andar passar inte riktigt in i det danska samhället.

Detta är en helt okej roman, som bitvis är ganska bra och bitvis lite långtråkig. Det intressantaste med den är naturligtvis invandrarfrågan, som i den här romanen blir belyst från både Haralds och Helles synvinkel.

Harald: 'Det är ditt personliga ansvar att få av flickorna de där sjalarna, Jette', säger han. 'Du undervisar dem, du är kanske den enda danska förebild de har, och sedan faller du dem bara i ryggen genom att säga "Vilken fin sjal", när de dag efter dag går omkring med symbolen för arabvärldens kvinnoförtryck. Det kan mycket väl hända att de själva vill, men då är det banne mig din skyldighet att få dem att inte vilja.' 'Aha', säger Jette, 'så jag bör säga åt de att inte vara muslimer? Eller kanske bara tro lite mindre?' ' Ja, visst bör du det. Om de ska vara här! Den islamiska invandringen är den värsta katastrofen för västvärlden sedan andra världskriget. Det är muslimerna som har dragit kriget till Europa igen. Har du någonsin i hela ditt liv varit rädd för en jude? Nej, det har du väl inte. En pingstvän, då? Nej, inte det heller. Har du någonsin haft skäl att frukta för ditt och dina barns och barnbarns liv på grund av några andra än muslimer?

Helle: ' Om Minna vill kan hon alltid låta döpa sig när hon blir vuxen', sa Helle. ' Men det kan hända att hon inte alls vill döpas', sa hon. 'Det kan hända att hon en dag kommer hem med slöja och huvudduk och vägrar äta griskött eftersom hon har förälskat sig i en muslim, och då ska hon naturligtvis ha rätt att bli muslim', sa Helle utmanande till honom. /.../ 'Är det bättre med anorektiska tonåringar med bar mage och tandställning?' skrek Helle. 'Som ska köras i väg och bli magpumpade därför att det är vår kultur att barn super sig redlösa?'

Men allt är inte så enkelt, även om man har sina åsikter klara för sig: När fru Rasmussen blev änka började hon hyra ut källarvåningen. Helle vet inte varifrån hyresgästen kommer, men antagligen Mellanöstern, och kanske har han en fru. Eller en syster. /.../ Hon har just läst om en undersökning som visar att danskarna är det folk i Europa som är mest nöjda med sig själva. Inte undra på att det är närmast omöjligt att bli integrerad i det här landet. Inte ens en liten spricka finns i självbelåtenheten. En pytteliten spricka där något nyfiket råder, någonting som inte kan låta bli att tro att man kan berikas av någonting annat än en själv. Hon vill gärna prata med honom om det. Hon vill gärna låta honom veta att inte alla danskar lider av islamofobi. Problemet är bara att hon inte helt kan skaka av sig tanken på att han sitter där borta och bygger en bomb som ska spränga Norreport i luften.

Den tionde gåvan

Den tionde gåvan av Jane Johnson handlar om Julia, som har ett förhållande med sin bästa väns man. När han gör slut med henne får hon en bok i avskedsgåva. I boken om 1600-talsbroderier hittar hon lika gamla dagboksanteckningar från en kvinna vid namn Catherine Anne Tregenna. Hon blev tillsammans med en hel församling bortförd ur kyrkan i en liten by i Cornwall och fördes till Marocko där hon såldes som slav. Julia blir intresserad av hennes historia och reser till Marocko för att få reda på mer om Cats öde.

Den här romanen var helt okej, men jag hade nog förväntat mig lite mer. Jag gillade romanens utseende och baksidestexten gjorde att den verkade bra. Men den var ganska medelmåttigt skriven och i början hade jag svårt att komma in i den. Kapitlen om Cat var helt klart mycket mer intressanta och spännande än kapitlen om Julia. Jag tror att romanen hade kunnat bli mycket bättre om författaren helt hade koncentrerat sig på Cats berättelse och fördjupat sig i hennes tankar, känslor och upplevelser.

Jag fick också en känsla av att författaren i viss mån glorifierar den marockanska kulturen och islam:
'Mycket som är förbjudet sker ändå', sa han stelt. 'Men det finns samhällsregler här, och man försöker respektera dem. Det är kanske det som är skillnaden mellan min kultur och din.'

Här i landet handlade allting om mänskligt samröre, på samma sätt som allting i England handlade om att undvika sådant. Här var ingen blyg för att att visa känslor. Jag såg män som hälsade på varandra med kyssar och promenerade hand i hand. /.../ Här värdesätter man vänskap, och när folk frågar hur man mår vill de verkligen veta det, inte bara få höra någon standardfras som håller dem på avstånd.

'Vilka underliga idéer du har! Enligt Koranen är det viktigt att mannen tillfredsställer sin hustru.' 'Menar du det? Vilken utmärkt religion!'

När jag efter att ha läst ut romanen läste på omslagets flikar om författaren så fick jag veta att hon när hon släktforskade upptäckte att en kvinnlig släkting rövats bort av pirater och hon reste själv till Marocko för att forska vidare och omvälvande händelser i hennes liv ledde till att hon bosatte sig en en avlägsen berber-by i Marocko. Det skulle kunna förklara att hon ser så positivt på den  marockanska kulturen.

Dock kan det kanske vara så att det behövs påminnelser om det även finns positiva saker med islam i dagens samhälle, speciellt kanske i Storbritannien och det är kanske det hon vill uppnå. Jag tycker dock inte att hon lyckas så bra med det. Men hon skriver också ett par saker som är värda att tänka på:
'Ni talar om honom med mycket större respekt än jag hade trott att en sjörövarhövding var värd.' Khaled log. 'Detsamma skulle jag kunna säga om er Robin Hood eller Francis Drake, och förvisso om er Rikard Lejonhjärta. Den ena kulturens hjälte är den andra kulturens skurk- det beror helt på vilken sida man står på. Historien kan tolkas på olika sätt. Och det är oftast segrarna som skriver den.'

Eldvittnet

I Eldvittnet av Lars Kepler sker ett hemskt mord på ett ungdomshem för unga tjejer. Poliskommissare Joona Linna är avstängd i väntan på en internundersökning men skickas till Sundsvall som observatör. En av flickorna är försvunnen och starkt misstänkt för mordet, men Joona Linna är inte övertygad och vill driva fallet vidare.

Deckare är inte min favoritgenre, men jag läste Lars Keplers första roman Hypnotisören och tyckte att den var okej för att vara deckare. Den här romanen var till och med snäppet bättre än Hypnotisören och det var faktiskt ibland lite svårt att lägga den ifrån sig.

Romanen är enkelt skriven och att den är skriven av två personer (Lars Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) märks inte alls. De korta kapitlen gör att romanen går väldigt fort att läsa.

Jag gillar dock inte riktigt att romanen fortsatte med att handla om Joona Linnas privata problem efter att fallet var löst. Det är antagligen en cliffhanger inför nästa roman och det verkar absolut kunna bli en spännande roman, men jag tycker nog att det är lite fegt att göra "reklam" för den redan i den här romanen. Men jag kommer säkert att läsa även den romanen.

Cirkeln

Jag såg Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren i bokhandeln när den just hade kommit ut och eftersom jag gillade omslaget kunde jag inte låta bli att köpa den.

Detta är en ungdomsroman som utspelar sig i en liten svenska håla som heter Engelsfors. Boken börjar med att en ung kille begår självmord på skolan och sex unga tjejer, som inte har något gemensamt med varandra, börjar uppleva underliga saker som för dem samman.

Cirkeln är första delen i en trilogi och jag ser verkligen fram emot att läsa de kommande två böckerna i trilogin. Sara Bergman Elfgren är manusförfattare och det märks nästan, eftersom det nästan känns som att läsa en TV-serie för ungdomar.

Att romanen handlar om häxkonster och magi samtidigt som den utspelar sig i det moderna samhället trodde jag skulle störa mig, men det gjorde det inte. Jag har hört boken jämföras med Twilight-serien och hade jag hört det innan jag köpte den hade jag nog inte köpt den. Men nu när jag läser den tycker jag inte alls att den liknar Twilight-serien (som jag dock inte läst, men sett en av filmerna); den är mycket, mycket bättre. Jag läser gärna ungdomsromaner för att hålla mig lite uppdaterad med vad mina elever kan tänkas läsa och denna är en som jag säkert kommer att rekommendera ungdomar att läsa.

Remarkable Creatures

Jag har läst alla Tracy Chevaliers tidigare romaner, så när jag hittade hennes senaste roman Remarkable Creatures på Waterstones när jag var i London senast köpte jag den utan att ens läsa vad den handlade om. Tracy Chevalier har tidigare skrivit ett antal böcker baserade på olika konstverk, men denna handlar om en annan typ av konstverk, nämligen fossiler.

Romanen handlar om Elizabeth Philpot, som med sina systrar flyttar från London till Lyme Regis där hon blir intresserad av att samla fossiler. Hon lär känna en fattig flicka vid namn Mary, som har en speciell känsla för att hitta fossiler som sedan säljs i hennes pappas affär. En dag hittar hon en "krokodil", som får stor uppmärksamhet.

Mary Anning är en verklig historisk person som hittade ett flertal ichtyosaurus, vilket är det vetenskapliga namn "krokodilen" fick, och hon upptäckte även arten plesiosaurus. Genom att rengöra och sedan sälja fossilerna lyckades hon försörja sin mor och bror när fadern dog. Ändå fick hon inte äran för sina fynd eftersom hon var kvinna: Lord Henley snorted. 'Mary Anning is a worker. She found the crocodile on my land- Church Cliffs are part of my property, you know- Do you think these men'- he nodded at the men shifting mud- 'do they own what is on this land simply because they dig it up? Of course not! It belongs to me. Besides which, Mary Anning is a female. She is a spare part.'

Eftersom ämnet evolution är mycket intressant tycker jag att detta är den helt klart bästa roman som Tracy Chevalier har skrivit hittills. Intressant är också de funderingar som fynden väcker hos folk i början på 1800-talet: If it was not a crococile, what was it? I did not share my concern about the animal with Mary, however, as I had begun to on the beach, before thinking the better of it. She was too young for such uneasy questions. I had discovered from conversations I'd had about fossils with the people of Lyme that few wanted to delve into unknown territory, preferring to hold on to their superstitions and leave unanswerable questions to God's will rather than find a reasonable explanationthat might challenge previous thinking. Hence they would rather call this animal a crocodila than consider the alternative: that it was the body of a creature that no longer existed in the world.

En förklaring till varför ichtyosaurusen inte riktigt liknar en krokodil fick mig att skratta högt:
'It's eyes are rather large for a crocodile, don't you think, Lord Henley?' I ventured. Lord Henley scuffed his boots on the floor. 'It's simple, Miss Philpot. This is one of God's early models, and He decided to give the subsequent ones smaller eyes.

En annan förklaring är nog mer i kyrkans smak:
'I'm sure that God has better things to do than watch over every living creature on this earth', he said once when we were walking back to Lyme along the cliff path, the tide having cut us off. 'He has done such amazing work to create what he has; surely now he needn't follow the progress of every worm and shark. His concern is with us, and He showed that by making us in His image and sending us his son.'

Jag gillade den här romanen, fast kanske mest för att jag gillar fossiler och funderingar på evolution och religion. Men det var också intressant att läsa om Mary Annings liv. Romanen är inte på något sätt extremt bra skriven, men den är lättläst och att vartannat kapitel är ut Elizabeth Philpots synvinkel och vartannat ur Mary Annings gör en ganska slätstruken roman mer levande.

The Single Girl's To-Do List

Jag köpte The Single Girl's To-Do List av Lindsey Kelk när jag var i London sist, mest för att man fick köpa 3 böcker till priset av 2 på Waterstones. Men jag kände också att det skulle vara skönt med lite lättsam chic-lit någon gång.

Och lättsam läsning var det och faktiskt var den inte heller fullt lika förutsägbar som böcker i den här genren brukar vara. Romanen handlar om Rachel, som har pojkvän, lägenhet och ett bra jobb. Vad hon dock inte planerat för är att bli dumpad. Hennes bästa vänner Emelie och Matthew gör då en lista på saker som man måste göra när man är singel. På listan finns bl a  att tatuera sig, att börja jogga, göra något extremt, resa utomlands samt att göra en make-over.

Detta var som sagt lättsam underhållning, men faktum är att jag faktiskt också fick lite inspriration av den. Jag kommer inte att göra någon tatuering eller något annat extremt, men jag har börjat jogga lite och tänker faktiskt göra något radikalt åt mitt hår (vilket i och för sig är välbehövligt och inte enbart inspirerat från att ha läst den här boken). Dock tror jag inte att det kommer att leda till att jag finner den stora kärleken, men det bryr jag mig inte så mycket om.

Jag har inte läst något av Lindsey Kelk tidigare, men tyckte att denna roman var helt okej. Jag vet inte om hennes böcker finns översatta till svenska, men det är mycket möjligt att jag köper någon fler bok av henne nästa gång jag åker till London. Som enkel och lättläst underhållning var den här romanen alldeles utmärkt.