Box 21

Trots att jag inte gillade The rule of four på grund av att det var två författare, har jag nu läst Box 21 av Börge Hellström och Anders Roslund. Men den här gången upplevde jag det inte som störande att det var två författare, även om det märktes lite grann (dock tror jag inte att det hade märkts om man inte hade vetat om det).

I en lägenhet i Stockholm utnyttjas och misshandlas Lydia båda fysiskt och psykiskt. Och knarkaren Hilding säljer amfetamin utblandat med tvättmedel till fel personer. De båda hamnar på sjukhus, där deras öden avgörs i olika rum. Ewert Grens och Sven Sundkvist får ansvaret för varsin brottsutredning på sjukhuset. Hilding får betala dyrt och Lydia tar gisslan i ett desperat försök att uppmärksamma alla på det hon utsatts för.

Detta var inte den mest välskrivna kriminalroman jag läst, men den innehöll en hel del tänkvärt om dagens samhälle. Författarna lyckas skapa en känsla av obehag och äckel. De skildrar också människornas sämsta sidor, men inte på ett överdrivet sätt utan på ett sätt så att man förstår att det är sånt som faktiskt händer i verkligheten (vilket också bekräftas av författarnas egna kommentarer i slutet av boken).

Detta var också det jag mest uppskattade med romanen. För karaktärerna är inte mycket att hurra för. Ewert Grens är i allra högsta grad en stereotyp kriminalkommissarie och i stort sett alla andra är precis lika stereotypa. Den enda karaktär som jag verkligen engagerar mig i är Lydia (och i viss mån hennes väninna, eftersom de i stort delar samma öde).

Jag har tidigare läst en annan roman av dessa författare, Odjuret, och hade i stort sett samma uppfattning om den, d v s en otäck, men verklighetsnära, skildring av samhället, men med ointressanta och stereotypa karaktärer. Men de tråkiga karaktärerna till trots så är det ganska troligt att jag kommer att läsa fler romaner av dessa författare, just för samhällsskildringen skull.

The rule of four

The rule of four är skriven av två författare, Ian Caldwell och Dustin Thomason. Jag lockades att köpa den på grund av kommentarerna på omslaget; kommentarer i stil med "If you loved THE DA VINCI CODE" och "One part THE DA VINCI CODE, one part THE NAME OF THE ROSE...". Det lät ju bra, men det visade sig inte stämma särskilt bra.

The rule of four handlar om ett par collegeungdomar, Tom och Paul, som snart ska gå ut från Princeton. Tillsammans försöker de tolka koden i en gammal bok från 1499, Hypnerotomachia Poliphili. Men när de börjar närma sig lösningen börjar det hända saker. En forskare som hjälpt dem blir mördad och Tom och Paul befinner sig nu i fara.

Likheten med ovan nämnda romaner är nog enbart att den här romanen också handlar om en gammal bok och en kod. Den var inte i närheten av att vara lika spännande och välskriven som någon av dem. Visserligen var den bitvis lite spännande, men det kunde inte uppväga alla tråkiga och alldeles för detaljerade beskrivningar av omgivningarna på Princeton och alla människor och deras relationer.

Delvis kan det bero på att Caldwell eller Thomason just gått ut från Princeton när de skrev romanen. Delvis beror det nog också på just det faktum att de var två författare. Det märks ganska tydligt att de är två som skrivit romanen. En av dem är en ganska duktig skribent och jag tror att han skulle kunna skriva en alldeles utmärkt roman på egen hand.

Vargbröder

Vargbröder av Michelle Paver är en ungdomsfantasyroman som handlar om tolvårige Torak, som lever ute i skogen med sin far. När fadern blir dödad av en demon i skepnad av en björn måste Torak fly och försöka ta sig till Världsandens berg för att rädda världen undan denna demon. Som följeslagare har han också vargvalpen Ulv, som är hans vägvisare och så småningom blir han också vän med en jämnårig flicka.

Detta är den första boken i en serie och det är troligt att jag kommer att försöka läsa fler. Jag gillade att boken utspelar sig i någon slags järnålder/vikingatid istället för i en helt annan värld, som är vanligt i fantasy. Boken känns väldigt nordisk, trots att den inte är det. Eftersom jag dessutom är väldigt förtjust i vargar (de är ju ursprunget till hunden) så gillar jag tanken med att Torak har en vargbroder.

Språkligt var den här romanen inte särskilt imponerande, men den var mycket lättläst och det gick fort att läsa den. Den hände också väldigt mycket hela tiden och man ville hela tiden veta hur det skulle gå för Torak och Ulv. Jag får därför en känsla av att den kan bli populär bland ungdomar och jag är inte främmande för tanken att använda den i skolan, fast då kanske främst för lite svagare och/eller läsovilliga elever. Det finns dock en viss risk att den kan upplevas lite för barnslig; inte för att handlingen är det utan för att huvudpersonen är just tolv år (vilken för en gymnasieelev kan kännas som en enormt stor åldersskillnad).

Den yttersta kärlekens gulag

Den yttersta kärlekens gulag av James Meek utspelas 1919 i en liten by i Sibirien. I den lilla byn finns tjeckiska ockupationsstyrkor, som lyder under en galen befälhavare. Där finns också en vacker änka och hennes lille son samt en religiös sekt av kastrater. Hit kommer den förrymda straffången Samarin, som övernattar hos den vackra änkan. Men han för också med sig ondskan till byn. Dessutom kommer de röda revolutionärerna hela tiden allt närmare.

I den här boken skildrar britten James Meek både religiös fanatism, politisk extremism och kannibalism. Ett ämne som religiös fanatism, som hos sekten där alla, män som kvinnor, frivilligt kastrerar sig för att eliminera sexualitet (som ju är lika med synd) och därmed bli så lika änglar som möjligt, är naturligtvis något som intresserar mig. För min del kunde det gärna har fått vara mer av det än av politiken.

Svensk politik är inte något som intresserar mig särskilt mycket och jag är än mindre intresserad av rysk politik. Dock lärde jag mig en del om Sovjets historia på köpet. Och visst är det väl intressant att fundera på likheterna mellan alla olika typer av extremism, vare sig den är religiös eller politisk. Likaså är tankarna om kannibalism väldigt intressanta att ta del av.

Kärleken, som nämns i romanens titel, gäller snarast kärleken till stora idéer, än den traditionella kärleken mellan man och kvinna. Kärlek till Gud, kärlek till kommunismen, kärleken mellan människa och djur samt kärlek mellan mor och son är några av de kärlekar som tas upp i den här romanen.

I den här romanen fanns det mycket intressant att tänka på och diskutera och författaren låter karaktärerna komma med många intressanta och tänkvärda repliker. Språkligt var den mycket välskriven. Jag kan inte undgå att tänka på de ryska författarna, som t ex Dostojevski, medan jag läser. Det känns definitivt som att författaren inspirerats av de ryska författarna, även om den språkligt och i sina ämnen känns lite modernare.

Jag tyckte om det tänkvärda, det psykologiska och filosofiska i Den yttersta kärlekens gulag. Men samtidigt tyckte jag att den var ganska tung och tråkig att läsa. Dels var den ganska lång och dels tyckte jag att författaren tar upp lite för många saker på en gång. Det var väldigt många karaktärer och det var ibland svårt att komma ihåg vem som var vem (dock är detta ganska typiskt för ryska romaner, så på sätt och vis är det ju också så det ska vara). Men skulle James Meek skriva någon fler roman är det mycket troligt att jag kommer att läsa den.

Livets uppkomst

Livets uppkomst av Joyce Carol Oates handlar om Kathleen Hennesy. Som barn blir hon svårt misshandlad av sin far. Hon hamnar först på sjukhus, sedan i fosterhem och som ung kvinna söker hon sig tillbaka till sjukhuset som biträde.

Detta är en kortroman och den gick väldigt fort att läsa. Tempot trappades också upp av att många av meningarna är så långa. Ibland kände jag mig rent av andfådd efter att ha läst en sådan lång mening. Jag tror att det kan vara svårt med dessa om man inte är en van läsare, men jag hade inte några större problem. Jag är också ganska imponerad av författaren (och översättaren) som lyckades skriva dessa meningar utan att tappa tråden. Ett exempel på en lång mening (dock en av de kortaste långa meningarna):

Efter tjugosex dagar på barnsjukhuset skulle Kathleen överföras till barnavårdsmyndigheten i Wayne County eftersom ingen mor hade uppenbarat sig, och inga släktingar och mr Hennessy satt i häktet utan möjlighet att ställa borgen och när hon gjorde sig i ordning för att gå kom hennes sköterskevänner och kramade om henne en efter en och hon försökte besvara kramarna, klumpigt, skyggt, ovan vid den sortens känsloyttringar, med rodnande kinder och tårfyllda ögon; där kom Hazel som luktadejäst och gav henne en blöt kyss på kinden, där kom Betty Lou, kortoch tjock och storbröstad, en äldre kopia av Kathleen Hennessy själv, Betty Lou med de ljusa ögonen i det rödblommiga ansiktet som ofta hade överraskat Kathleen med otaliga små presenter och när de nu tog farväl tryckte hon i Kathleens hand ett mystiskt föremål som flickan först trodde var ett halsband a kristallpärlor, eller kanske äkta ädelstenar: åttkantiga, med omsorgsfullt slipade glittrande fasetter, så vackert det var och så oväntat!

Detta var en väldigt svart roman. Kathleen får utstå mycket elände i sitt liv och det påverkar henne till att utföra saker som andra aldrig ens skulle överväga att göra. Det var detta som gjorde att jag tyckte att romanen blev intressant- att få följa en elvaårig flickas väg till att bli en dödsängel.

Jag har tidigare läst novellen Where are you going, where have you been? av Joyce Carol Oates och tyckte väldigt mycket om den, vilket var ett av skälen till att jag valde att läsa just den här romanen. Det var ganska olika stilar på de två verken, fast de har det gemensamt att de nästan mellan raderna lyckas skapa en känsla av rädsla och förfäran. Detta tycker jag tyder på stor skicklighet hos författaren och jag kommer helt säkert att läsa fler böcker av denna författare.

In country

In country av Bobbie Ann Mason handlar om sjuttonåriga Sam, som bor i en liten stad i Kentucky. Hennes pappa dödades i Vietnam innan hon föddes och hennes morbror Emmett lider också av sviter efter kriget. Sam funderar mycket på vad som egentligen hände i Vietnam, men det är svårt att få Emmett och hans veteranvänner att prata om det. Hon får veta en del genom att läsa sin pappas brev och dagbok som han skrev "in country".

Man kan säga att detta är en utvecklingsroman. Sam är till en början förvirrad och splittrad, men efter en inre och en yttre resa lär hon sig att acceptera det förflutna. Jag hade dock lite svårt att komma in i romanen, vilket jag tror beror på att jag inte riktigt kan identifiera mig med Sam. Visserligen var jag bara ett par år yngre än Sam 1985, när boken utstpelar sig, och kommer från ett lite samhälle, men min värld och hennes skiljer sig ändå väldigt mycket åt.

Det som fick mig att läsa vidare (bortsett från att jag var tvungen för att detta är en skoluppgift) var att boken börjar med att Sam, Emmett och Sams farmor är ute på en bilresa på väg till Washington. Jag ville veta vart de var på väg och varför. Största delen av boken handlar om vad som ledde fram till att de gav sig ut på den här resan.

I ärlighetens namn ska jag säga att jag tyckte att den här boken var ganska tråkig, men den tog sig lite grann efter ungefär halva boken. Det jag mest uppskattade var referenserna till film, TV och musik, eftersom det fick mig att minnas mitt 80-tal. Speciellt kul tyckte jag att referenserna till M*A*S*H var, eftersom författaren berätta så detaljerat om vissa episoder. Eftersom jag relativt nyligt sett om en stor del av avsnitten kommer jag tydligt ihåg dem och kan förstå vad de har för relevans i Sam och Emmetts liv.

Det jag inte gillade så mycket var de grammatiska felen. Visserligen säkert medvetna från författarens sida, men jag stör mig ändå på det. På det stora hela tyckte jag att den här boken var ganska tung att läsa och jag kände inte att den riktigt hade någon relevans för mig och det samhälle jag lever i, men jag kan förstå varför det är en uppskattad bok i USA.

I ondskans spår

I ondskans spår är en kriminalroman av Peter Robinson. Omslaget är fullt med positiva kommentarer om både denna bok och hans förra, prisbelönta roman. Detta faktum avskräckte mig från att läsa den, trots att jag haft den liggande hemma ett bra tag. Men eftersom jag var ute efter att läsa något som skulle gå relativt lätt och och snabbt att läsa började jag på den till slut i alla fall.

Handlingen börjar när Yorkshirepolisen kallas till ett lägenhetsbråk. Där möts man av en förfärlig syn. Den unga Lucy Payne har blivit svårt misshandlad, men det värsta är det som upptäcks i husets mörka och fuktiga källare. Alan Banks och hans kollegor har länge sökt efter seriemördaren Kameleonten som misstänks ligga bakom flera unga kvinnors försvinnande. Nu tyder allt på att polisen har hittat rätt man, men avslöjandet visar sig bara vara början.

Jag blev faktiskt intresserad av att fortsätta läsa den här boken redan efter att jag läst prologen. Som väntat gick den också relativt lätt och snabbt att läsa, eftersom det händer saker hela tiden. Dock kan jag tycka att det är lite för många handlingar på en gång. Exempelvis tycker jag att man kunde ha valt bort historien om polisens övervåld mot gärningsmannen- det tog bara bort fokus från själva historien och var inte särskilt intressant.

Jag tycker också att det var alldeles för många personer i boken och eftersom personporträtten inte var särskilt övertygande var det svårt att hålla isär vem som var vem (möjligen kan det ha varit lättare om man läst andra romaner av samma författare, för det var en del hänvisningar till sånt som hänt tidigare). På många ställen tyckte jag också att författaren var alldeles för detaljerad i oväsentligheter, t ex när har hela tiden skriver vilken musik personerna lyssnade på. Det kunde ha varit väsentligt om musiken de lyssnade på karaktäriserade dem, men så var det inte.

Översättningen var också ganska dålig och det fanns en del irriterande missar av den som korrekturläst (om nu någon gjort det), som att det stod fillade istället för gillade. Lätt misstag att göra och inte så viktigt egentligen, men det stör ändå läsningen. Språkligt var den här romanen dock inte lika dålig som kriminalromaner brukar vara, även om det känns lite tungt att handlingen ska komma fram genom dialogen (vilket gör att dialogen inte känns naturlig).

Den här romanen var ändå rätt spännande och som sagt så blev jag intresserad av att läsa vidare redan från prologen. Det var mycket hemskheter, som övergrepp mot barn och mord, och det var nog egentligen det som fångade mitt intresse, även om det låter hemskt. Dock kändes handlingen väldigt amerikansk och ibland blev jag tvungen att påminna mig själv om att boken faktiskt utspelade sig i England. Den kändes inte det minsta brittisk, faktiskt (vilket på sätt och vis är ett bra betyg, för brittiska kriminalromaner brukar vara mycket torra och tråkiga).

Lost in a good book

Nu har jag läst den andra boken om Thursday Next, Lost in a good book, av Jasper Fforde. I den här boken har Thursdays man Landen blivit raderad från allas minnen utom hennes. Detta i ett försöka att pressa henne till att befria Jack Schitt från Edgar Allen Poes dikt The Raven, i vilken Thursday Next fångade honom i första boken.

Jag hade lite svårt att komma in i och engagera mig i den här boken. Det kan möjligtvis bero på att jag varit sjuk och inte har orkat läsa så mycket, vilket innebar att jag läste lite då och då (jag höll på med boken från den 22 december fram tills nu, vilket är ovanligt lång tid för att vara mig). Men jag tror också att det kan bero på att den kändes lite ansträngd i författarens försök att vara rolig.

Därmed inte sagt att den inte var rolig på vissa ställen. Jag gillade ordförklaringarna som förekom i början av vissa kapitel, t ex PageRunner: Name given to any character who is out of his or her book and moves through the back-story (or more rarely the plot) of another book. They may be lost, vacationing, part of the Character Exchange Programme or criminals, intent on mischief.

Jag gillar också ordlekar, som att en karaktär heter Schitt-Hawse, och hänvisningar till mytologin, som syskonen Acheron, Styx och Aornis Hades (jag misstänker också att det kommer att dyka upp fler personer ur släkten Hades i kommande böcker). Dock hade jag lite svårt att uppskatta den här boken. Jag valde att läsa den på originalspråket för att verkligen kunna uppskatta ordlekarna och det var ett bra val (inte för att det egentligen fanns något val, för den finns inte översatt till svenska). Jag kommer troligtvis också att läsa fler böcker i Thursday Next-serien, även om just denna kändes lite tung att ta sig igenom.

Årets bästa böcker 2006

Under 2006 har jag gjort 99 inlägg i min bokblog (100 med detta), vilket innebär att jag läst 98 böcker under året. Fast jag har faktiskt läst lite fler än så, för jag har inte skrivit om riktigt alla. Det var några ungdomsböcker som jag inte orkade skriva om för att de inte var särskilt bra. Dessutom har jag läst någon enstaka Harlekinroman också, men dem är det knappast värt att skriva om i bloggen.

Vid nyår är det ju väldigt populärt att göra listor och utse Årets bästa... av allt möjligt. Så jag tänkte att jag skulle försöka göra en årets bästa-lista på de böcker jag har läst. Det var dock inte lätt, men så här ser min lista på de tio bästa böckerna ut.

1. Kärlekens dårar av Joanne Harris
2. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
3. Gentlemän och spelare av Joanne Harris
4. Solrosskogen av Torey Hayden
5. En doft av apelsin av Joanne Harris
6. Angels and demons av Dan Brown
7. En smak av vin av Joanne Harris
8. Lysistrate av Aristofanes
9. Penelopiaden av Margaret Atwood
10. Rebecca av Daphne de Maurier

Julmysteriet

Julmysteriet av Jostein Gaarder är en barnbok som är en sorts julkalenderberättelse. Den handlar om en pojke som får en gammal julkalender i en liten bokhandel. När han öppnar första luckan faller en liten lapp ut. På lappen finns en berättelse om Elisabet som får följa med en ängel på en resa i tid och rum till Betlehem för att se Jesusbarnet födas. För varje lucka som öppnas ramlar en ny lapp ut och Joakim får läsa mer om Elisabets äventyr. Kapitlen är indelade dag för dag, från 1 december till 24 december.

Jag har läst en hel del av Jostein Gaarders böcker och gillat dem. Den här boken var typisk för hans stil, även om den vänder sig till betydligt mindre barn än de övriga. Därför var den förstås också väldigt lättläst. Både historien om Joakim och om Elisabet var välkomponerade berättelser, men jag personligen hade lite svårt att engagera mig i Elisabets resa, troligtvis för att jag är ateist och inte finner berättelser om änglar och sånt särskilt intressant.

Man fick dock veta en del intressanta historiska saker också, vilket jag gillade. Jag tror att det kan väcka intresse för historia hos barn. Båda berättelserna var lite mystiska och man undrade vem Johannes, som gett Joakim julkalendern var, och skulle de få reda på vem Elisabet var? Det gjorde att man drevs framåt i läsningen. Det tog mig inte särskilt lång tid att läsa ut den här boken, eftersom det är en barnbok. Jag ångrar dock lite grann att jag inte började läsa den den 1:a december och sedan läste ett kapitel om dagen, så som det är tänkt att den ska läsas.

Må döden sova

Må döden sova av Anna Jansson handlar om kriminalinspektör Maria Wern. På det exklusiva privatsjukhuset Cheironkliniken, som specialiserat sig på provrörsbefruktning, sker ett självmord. Och en ung kvinna av estniskt ursprung råkar ut för en olycka. Men varför slutar inte såret på hennes knä att blöda och varför vägrar hon att åka till sjukhus? Snart upptäcks att det finns ett samband mellan de båda kvinnorna.

Den här romanen var mycket lättläst även om den inte direkt var välskriven. En sak som bidrog till att den var så lättläst var att kapitlen är väldigt korta. Det händer också hela tiden väldigt mycket i den här romanen, vilket också gör att man drivs framåt i läsningen.

Ett litet irritationsmoment var det dock att hon skriver om saker som hon uppenbarligen inte har någon aning om, som t ex när hon skriver om hunden som Maria Werns familj skaffar. Så som hon beskriver den hunden låter inte som någon afghanhund jag någonsin har träffat. Uppenbarligen är Anna Jansson ingen hundkunnig människa.

Jag har tidigare läst en annan roman av Anna Jansson, Brudkronan, (som dock utkom senare än denna) och den blev jag inte särskilt imponerad av. Imponerad är jag fortfarande inte, men den här romanen var i alla fall bättre än Brudkronan. Historien var mer engagerande och intresseväckande, även om den var grymt förutsägbar. Det jag ville ha med att läsa den var en stunds enkel avkoppling och det fick jag.

Nästan sant

Det finns tillfällen då jag ångrar att jag har för vana att läsa ut alla böcker, oavsett hur dåliga de är. Nästan sant av Margaret Yorke är annars en bok som jag skulle ha lagt ifrån mig redan efter ca 20 sidor. Den handlar om... Ja, egentligen vet jag inte riktigt vad den handlar om, fast lite förenklat kan man nog säga att den handlar om konsekvenserna efter ett inbrott och våldtäkt. Två män bryter sig in hos Derek och hans dotter Hanna blir våldtagen av den ene av dem, medan Derek sitter fastbunden i badrummet. Hanna blir väldigt bitter på på sin far eftersom han inte hjälpte henne och äktenskapet med hustrun Janet spricker. Sedan släpps våldtäktsmannen fri och Derek bestämmer sig för att hämnas.

Hela historien verkade väldigt spännande på baksidestexten, men författaren verkade ha svårt att välja vilken historia hon ville berätta. Jag har också väldigt svårt att engagera mig i huvudpersonerna eftersom jag tycker att deras reaktioner är fullständigt ologiska. Jag förstår mig inte på hatet som Hanna känner för sin far, för jag kan inte på något vis anse att han har någon skuld i det som inträffar. Inte heller har jag någon förståelse för Dereks lust att hämnas. Jag tycker därför att historien känns väldigt ansträngd och tillrättalagd.

Språket är också mycket dåligt. Jag har läst uppsatser av gymnasieelever som har varit bättre skrivna. I stort sett alla meningar börjar med ett substantiv eller ett personligt pronomen, vilket gör det mycket enformigt. Jag tycker rent av att det är pinsamt att läsa. Det är också en dålig översättning av en usel bok, vilket inte kan leda till något bra.

En enda positiv sak fanns dock med den här boken och det var att den faktiskt innehöll en oväntad twist på slutet. I alla fall hade jag inte förutsett det, men det kan förstås också bero på att jag inte engagerade mig särskilt mycket i läsningen.

Jag kommer inte att läsa fler böcker av den här författaren. Jag vet dock att hon har skrivit en massa böcker (kanske kvantitet får gå före kvalitet?) och det verkar som att hon är populär, men jag gillade inte alls den här boken.

En smak av vin

Så har jag läst ännu en roman av Joanne Harris, En smak av vin. Den handlar om författaren Jay, som för många år sedan skrev en bästsäljande bok. Sedan dess har han inte lyckats skriva någon fler bästsäljare, utan försörjer sig på att skriva dålig sciene-fiction och hålla skrivarkurser.

En dag får han i en annons syn på ett hus i Frankrike som påminner honom om något i hans barndom. På impuls köper han huset, lämnar flickvännen och flyttar till en liten by på franska landsbygden. Han renoverar huset och fixar till trädgården och får helt plötsligt lust att skriva igen. Med tiden lär han också känna sin mystiska granne Marise och hennes dotter.

Som vanligt när det gäller Joanne Harris böcker tyckte jag att denna var mycket bra. Jag uppskattar språket i hennes romaner och jag tycker mycket om miljöerna hon beskriver. Men kanske främst är det hennes personbeskrivningar jag tycker om. Varje karaktär i hennes romaner har en egen personlighet. I just denna roman var det också en del trevliga återseenden av karaktärerna, eftersom den utspelar sig i samma by som Choklad.

Romanen är som vanligt välskriven och tydligt uppdelad; i detta fall mellan Jays nutid (London och Lansquenet 1999) och hans barndom (Kirby Monckton 1975-1977). Det som driver en framåt i läsningen är dels att man vill veta hur det ska gå för Jay med hans nya bok och hur det ska gå för honom och Marise och dels att man vill veta vad det var som hände i hans barndom.

Detta var en mycket bra bok, men ändå inte en av hennes bästa. Jag tror att det är det lilla inslaget av övernaturlighet som gör att jag tycker så. Jag hade dock ändå väldigt svårt att lägga den ifrån mig och jag ville verkligen veta hur det skulle gå. Inte helt oväntat, eftersom jag hittills älskat alla romaner jag läst av henne (vilket är nu är alla, tror jag). Jag ser mycket fram emot att få läsa en till!

Nymåne

Romanen Nymåne av Diana Abu-Jabar handlar om trettionioåriga Sirine, som jobbar som kock på en arabisk restaurang i Kalifornien. En dag träffar hon Hanif, som kommit till USA som flykting från Irak. De blir förälskade i varandra, men problem uppstår på grund ett misstag och på grund av Hanifs hemligheter om det förflutna.

Den här romanen är mycket välskriven och författarinnan lyckas verkligen förmedla allting via de fem sinnena. Man kan nästan känna lukten och smaken av all mat som Sirine lagar. Språket i boken är mycket bra och beskrivningarna av omgivningarna gör att man nästan kan se hur det ser ut.

Det var också väldigt intressant att läsa om erfarenheter från flyktingar, invandrare och andragenerationens invandrare i USA. Jag känner igen mycket av deras tankar och känslor från bl a Jonas Hassen Khemiris böcker Ett öga rött och Montecore- en unik tiger.

Berättelsen om Sirine och Hanif är intressant, men jag hade ändå svårt att bli verkligt fast för den här boken. Det tog tid att komma in i den, men inte ens när jag väl hade börjat intressera mig för huvudpersonerna och deras öde lyckades jag hålla intresset vid liv någon längre stund. Så länge jag fortfarande läste kände jag en viss drivkraft att läsa vidare, men när jag lade boken ifrån mig kände jag ingen längtan att återvända till den och jag hade till och med svårt att komma ihåg vad som hade hänt senast jag läste. Detta trots att jag började läsa den på torsdag eftermiddag och läste ut den på eftermiddagen dagen efter.

Trots detta kan jag inte påstå att detta var en dålig bok, men den var heller ingen jättebra bok. Snarare var den väl medelmåttig. Det är möjligt att jag kommer att läsa även andra böcker av den här författaren, men jag kommer inte att aktivt leta efter dem.

My heartbeat

När jag skulle välja ungdomsböcker för mina skoluppgifter lånade jag hem ett antal böcker och My heartbeat av Garret Freymann-Weyr var en av dem. Den handlar om Ellen, som är förälskad i sin bror Links bästa kompis James. En dag påpekar en tjej i skolan att Link och James uppför sig som ett par. Det får Ellen att börja fundera på om det kan vara så och allting blir upp-och nervänt i familjen.

Historien verkade väldigt lovande på baksidestexten, tyckte jag, men det uppfylldes inte. Det fanns egentligen ingenting i den här boken som kändes trovärdigt. Inte ens i USA, där boken utspelar sig, kan en fjortonåring vara så blåögd att hon tror att det inte finns några problem med att vara homosexuell eftersom alla lagar som förbjuder det är upphävda.

Det känns inte heller särskilt trovärdigt att Ellen läser böcker som Jane Eyre, Stolhet och fördom och Oskuldens tid och ser på filmer som Casblanca, även om pappan är en akademisk snobb. Dessutom skriver författaren om handlingen i dessa böcker och filmer (och andra) som om läsaren redan känner till dem, vilket knappast är fallet om man vänder sig till fjorton- femtonåringar.

Språket i boken var dock lätt och den var också väldigt kort. Med tanke på det skulle den ha kunnat gå att använda i en gymnasieklass, men jag tror att det skulle vara svårt att få dem att engagera sig i handlingen. Därför kommer jag inte att använda mig av den i min undervisning och jag kommer knappast att läsa mer av den här författarinnan heller. Det enda kloka hon skriver i den här boken följer hon inte ens själv: A good book is a reflection of some kind of truth.

Drömmarnas väg

Drömmarnas väg är skriven av Nicholas Sparks och är en kärleksroman. Dne handlar om Miles Ryan, vars hustru Missy blev påkörd av en smitare och lämnar Miles ensam med sonen Jonah. Två år senare träffar Miles Jonahs lärarinna Sarah och de blir förälskade i varandra. Men så uppdagas en förödande hemlighet och allting blir annorlunda.

Jag hade lite svårt att komma in i den här romanen. Någonstans i mitten blev jag intresserad av att få veta hur det skulle gå, men den sista tredjedelen eller så tappat jag intresset igen. Historien var inte tillräckligt engagerande och jag kände inte att jag hade något gemensamt med någon av karaktärerna.

Boken kändes också väldigt mycket amerikansk, vilket kan ha bidragit till att jag inte gillade den. Dessutom var den uruselt översatt, t ex var många amerikanska uttryck bara direktöversatta till svenska.

Den delar av boken som intresserade mig var när Miles och Sarah börjar träffas samt de avsnitt med kursiv stil där smitaren berättar sin version om vad som hände då Missy blev påkörd. I och för sig misstänkte jag ganska tidigt vem det kunde vara, men en drivkraft att fortsätta läsningen är ju just det att man vill veta om man hade rätt eller inte.

Men jag imponerades inte att Nicholas Sparks som författare. Det känns nästan som att han anstränger sig lite för hårt för att skapa en intressant historia, dock utan att lyckas. Jag kommer knappast att läsa något mer av honom.

Ett enda ögonblick

Jag har nu läst ännu en thriller av Harlan Coben. Denna heter Ett enda ögonblick och handlar om Grace, som hittar ett gammalt foto instoppat bland familjens semesterbilder. Och det ser ut som om hennes man Jack är en av personerna på bilden, men han förnekar det. Morgonen därpå är dock Jack spårlöst försvunnen. Polisen vill inte hjälpa till så Grace inleder därför ett eget sökande efter sin make. Det visar sig dock att hon inte är den enda som söker efter honom; också en yrkesmördare och en FBI-agent är ute efter honom.

Som vanligt har Harlan Coben lyckats bra med att skapa en spännande historia. Den kanske inte är den mest trovärdiga historia jag har läst, men den erbjuder både spänning och tankearbete. Det känns nästan som att läsa en film och jag hade många gånger svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville veta hur det skulle gå.

Historien fångade mig faktiskt mer än hans andra böcker, men intrycket förstördes till viss den av några småsaker. En grej var att Coben inte kunde hålla isär detaljerna. En av karaktärerna anges vara 1.93 och väga 120 kg, men på ett annat ställe (i samma kapitel!) står det att han är 1.88 och väger 95 kg. En annan grej var att Grace, som bodde i Frankrike, ville åka tillbaka till USA när hon blev gravid för att uppfostra sina barn i de frias och de tappras land. Patetiskt!

Men på det stora hela så gillade jag den här boken. Den var som sagt spännande och den fångade mitt intresse redan på första sidan. Den var inte heller lika förutsägbar som böcker i denna genre ofta är. Med all sannolikhet kommer jag att läsa även Harlan Cobens nästa thriller, för de bjuder på en stunds angenäm avkoppling.

Anybody out there?

Anybody out there? är Marian Keyes senaste roman. Jag vet inte om den har kommit ut på svenska än. Detta är en roman som handlar om en av de fem systrarna Walsh. Eftersom jag har läst nästan allt Marian Keyes har skrivit så har jag också läst de tidigare böckerna om systrarna Walsh; Vattenmelonen, En oväntad semester och Änglar. Denna handlar om den näst yngsta systern Anna. När boken börjar befinner hon sig hemma i Dublin där hon återhämtar sig efter en olycka. Men snart åker hon tillbaka New York där hon jobbar för ett kosmetikaföretag. Anledningen till att hon vill åka tillbaka är att hon vill vara nära sin man Aidan, även om han inte verkar vilja ta kontakt med henne.

Den här romanen skiljer sig något från Keyes andra feel-good romaner, eftersom den faktiskt inte handlar om att må bra- snarare tvärtom. Fast visst finns det delar i den som är lyckliga och fina, men mest tycker jag att den kändes allvarlig. Men den handlar om ett ämne som är viktigt att ta upp, så jag har egentligen inget emot det. Det jag inte gillar är hur boken marknadsförs på omslaget, med kommentarer som "There's a laugh in every line" och "Wildly funny and romantic". Visserligen handlar dessa kommentarer om hennes andra böcker, men det känns ändå mycket malplacerat, eftersom den här boken inte alls är rolig på samma sätt som hennes andra böcker. Inte ens kommentaren "Hilarious, heartbreaking and life-affirming, Marian's unforgettable new novel is as epic as it is entertaining", som faktiskt gäller just den här boken, tycker jag passar in. Den bejakar livet, ja, men inte annat än undantagsvis är den rolig.

I själva verket handlar boken om sorg och dess olika stadier som t ex förnekelse och ilska. På sina ställen försöker Marian Keyes att lätta upp det tunga med försök att vara rolig, men jag tycker inte att hon lyckas särskilt bra. Ett exempel på detta är mailen från systern Helen, där hon berättar om sitt jobb som privatdetektiv och om ett uppdrag åt den irländska maffian. Det hela känns mest bara löjligt och jag tycker att Keyes kunde ha hoppat över den delen. Mest roande är dock kärlekshistorien mellan Annas kompis Jaqui och Joey, en vän till hennes svåger Luke. Den bjuder i alla fall på en del skratt mitt i allt elände.

Men trots allt var det en stunds avkoppling att läsa den här boken. Faktiskt en ganska lång stunds avkoppling, eftersom den är 600 sidor lång och inbunden. I och för sig tycker jag att den kunde ha kortats ner lite grann och jag skulle nog ha föredragit att läsa den i pocketformat, eftersom den blev ganska tung att hålla i. Jag tyckte i alla fall att det var kul att få läsa om ännu en av systrarna Walsh; jag hade nästan börjat tro att Marian Keyes inte tänkte skriva fler böcker om dem eftersom det kommit som många andra böcker emellan. Men jag ser fram emot att läsa om den sista av systrarna Walsh, Helen, eftersom jag hela tiden tyckt att hon är den intressantaste systern. I själva verket kommer jag att läsa nästa bok, oavsett vem den handlar om.

Junk

Junk av Melvin Burgess är ännu en engelsk ungdomsroman som jag har läst inför en skoluppgift. Den handlar om Tar och Gemma, som fjorton år gamla rymmer hemifrån. De hamnar i storstaden Bristol, där de snart finner vänner bland husockupanterna. Snart blir de också vänner med Lily och Rob, som bara är ett par år äldre än de själva. Lily och Rob använder heroin och Gemma och Tar börjar också använda det. I början är allt bra, men sedan börjar allting gå utför.

Boken spänner sig över en ganska lång tid- från det att Gemma och Tar är fjorton tills de är nitton. Under dessa år sjunker de djupare och djupare in i missbruket. Melvin Burgess skildrar detta på ett mycket realistiskt sätt. Han använder sig också av ett ganska annorlunda sätt att berätta Gemma och Tars historia. Även om de är huvudpersoner i boken så låter han också åtta av de andra karaktärerna komma till tals i sina egna kapitel. Det gör att man får flera sidor på historien, som då blir mer nyanserad.

Detta är en väldigt gripande historia. I början hade jag lite svårt att komma in i den, men när jag väl gjorde det ville jag läsa vidare för att se hur det skulle gå för Tar och Gemma. Jag tycker att slutet var bra; det var hoppfullt, men realistiskt. Jag tycker att det var ett bra grepp att dela upp kapitlen mellan karaktärena, för att göra historien mer nyanserad. Men jag tycker nog att det var lite för många karaktärer som fick komma till tals. Det kunde ibland bli lite svårt att hålla reda på vem som hade ordet i just det kapitlet.

Språket var inte heller särskilt bra. Jag ogillar när författare använder ihopdragna former och det var ibland svårt att hänga med. Det var också ganska mycket slang i boken, vilket kan vara svårt när man läser på engelska. Mest var det slang som gäller drogvärlden och det är nog inte ett vokabulär som alla behärskar. Bokens titel, Junk, är t ex slang för heroin. Men trots detta tror jag att det finns möjlighet att använda boken i undervisning. Inte minst för att diskutera, men också för att göra karaktärsanalyser, vilket blir extra intressant när karaktärerna inte bara beskrivs av sina egna tankar och handlingar utan också av andra syn på deras handlingar.

Gentlemän och spelare

Nu har jag läst ännu en fantastiskt bra bok av Joanne Harris; Gentlemän och spelare. Det är hennes allra senaste bok och den utspelar sig på den anrika pojkskolan St Oswalds. Där finns ett antal gamla lärare, t ex Roy Straitley, som har varit på skolan i evigheter. Det här året kommer också ett antal nya lärare till skolan och en av dessa har ett dolt motiv med att komma dit, nämligen hämnd; hämnd för något som hände på skolan för många år sedan. Men hämnden måste vara smart upplagd för att slå så hårt som möjligt och för att de berörda ska förstå vem som hämnas.

Jag blev nästan genast fast i den här boken. Den var intressant upplagd- som ett schackspel- med vissa kapitel, markerade med vit schackpjäs, som handlade om läraren Straitley och vissa kapitel, markerade med svart schackpjäs, som handlade om den mystiska hämnaren. Vissa kapitel handlade också om denna mystiska persons barndom och om vad som ledde fram till händelsen som denna person är ute efter att hämnas. Romanen är mycket väl disponerad; det avslöjas hela tiden precis lagom mycket för att man ska hålla nyfikenheten vid liv.

Trots detta så gissade jag mig till vem den mystiska personen är redan efter cirka fyrtio sidor. Det gjorde dock inte så mycket; jag ville naturlgitvis läsa vidare och se om jag hade rätt. Som vanligt i Harris böcker är språket väldigt bra. Det är enkelt, fast ändå mycket skickligt formulerat. Den här boken var spännande och intressant och jag blir bara mer och mer imponerad av Joanne Harris som författare.