Nattfåk

Nattfåk av Johan Theorin handlar om familjen Westin som flyttar från Stockholm till gården Åludden på norra Öland. Men på Åludden, som är byggt från virke från en förlist båt, har många underliga dödsfall inträffat och man kan inte flytta in där utan att något hemskt händer. Och det händer naturligtvis också denna familj, som dessutom har ett outrett dödsfall i familjen. Den handlar också om polisen Tilda, som är dotterdotter till Gerlofs bror. Gerlof, som vi fick lära känna i Skumtimmen, spelar även i den här romanen en ganska avgörande roll i att lösa fallet.

Detta är en deckare, thriller och spökhistoria i ett. Personligen tycker jag dock att spökhistorien är helt överflödig och jag blir snarare irriterad än skrämd. Jag tycker också att det kanske är lite för många trådar som ska vävas ihop och avsnitten från Åluddens historia känns helt onödiga. Att någon fött ett dödfött, oäkta barn på vinden har ingen som helst betydelse för berättelsen i nutid.

Språket är helt okej, fast jag gillar inte riktigt uppläsaren den här gången heller (samma uppläsare som i Skumtimmen). Den här romanen är bättre än den föregående, men bra tycker jag inte att den är. Dels är det spökhistorien som gör att jag är tveksam och dels slutet. Det blev ett ganska rörigt slut eftersom det var så många människor ute i fåken (en öländsk vinterstorm), men slutet var i alla fall inte oklart. Dock var det ganska oklart hur Gerlof kom fram till de slutsatser som gjorde att allt reddes ut.

Karaktärerna är ganska stereotypa och jag gillar egentligen inte någon av dem. Speciellt inte huvudpersonen Joakim Westin, som jag tycker har stora brister som förälder. Främst för att han inte berättar för sina barn att deras mamma är död, utan bara säger att hon är borta, men också för att han lämnar sina barn ensamma i huset och går ut långa stunder. Polisen Tilda är väl egentligen den enda som jag kan sympatisera med och Gerlof har jag inget emot, även om jag inte kan påstå att jag gillar honom.

Jag var inte överförtjust den här romanen, men det kändes ändå ganska passande att lyssna på slutet av den under ett par dagars norrländsk snöstorm. Eftersom jag inte gillat vare sig Skumtimmen eller Nattfåk särskilt mycket är jag inte säker på om jag kommer att läsa/lyssna på fler romaner av Johan Theorin, men gissningsvis så kommer jag säkert att göra det (troligtvis lyssna).

Hundar, hus och hjärtats längtan

Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon handlar om Juliet, som har förlorat sin man och isolerar sig i huset som de köpt för att renovera. Hennes mamma lyckas få henne att börja gå ut på hundpromenader och utan att hon riktigt vet hur det gått till har hon fått ansvar för ett antal hundar och katter i området. Med hjälp av Lorcan, inneboende hos de livliga och högljudda grannarna, börjar hon också renovera huset. Juliets syster lever ett perfekt liv, men hon saknar värme och gemenskap i sitt äktenskap.

Detta är en fristående uppföljare till Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, men är kanske lite mera sorglig och allvarlig än den föregående. Detta är dock på alla sätt och vis en feel good-roman- den är förutsägbar, lättläst och slutar lyckligt- och som sådan är den helt okej. Jag gillar förstås att hundar spelar en viktig roll i romanen, men det finns en del saker som jag retar mig på. En sådan sak var följande replik: 'Löper hon?' Juliet fick anstränga sig för att låta artig, trots att hon visste att alltihop var hennes fel. 'Borde hon ens vara ute?' Jag har flera gånger haft denna diskussion på ett engelsk hundforum och attityden att löptikar inte har rätt att gå ut irriterar mig något enormt.

Jag retar mig också på att översättaren inte har tillräckliga hundkunskaper och översatt old english sheepdog, vilket är ett rasnamn, men gamla engelska fårhund. Att författaren gillar hundar är det dock ingen tvekan om. I sitt tack i slutet av romanen skriver författaren Att ha en hund att gå ut med är som att ha en personlig tränare, fast ingen skriker på en och man slipper avgifter. Man kan inte smita undan sitt dagliga träningspass när den fyrbente tränaren vänder upp blicken och ser på en med sina olyckliga 'gå ut med mig!-ögon', men har man väl kommit utanför dörren är friska luften gratis och de skiftande vyerna och samtalen så mycket bättre än de man skulle ha haft på ett svettigt löpband. Det håller jag med om och jag gillar också att författaren också uppmuntrar folk som inte har egen hund att gå ut med hundar på något hundstall. Detta är ju inte så vanligt i Sverige, men i England är det det och ju fler som engagerar sig desto bättre.

Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Jag har nu läst Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford. Jag köpte den på bokrean (mest för att jag gillade omslaget), men har nästan ångrat det då jag inte alls har känt för att läsa den. Men när jag väl började läsa ångrade jag inte längre att jag köpte den.

Romanen utspelar sig i nutid (80-talet) och dåtid (40-talet) och huvudperson är Henry, som är amerikansk kines i Seattle. Som barn lär han känna och förälskar sig i Keiko, som är japansk amerikan. Efter Pearl Harbor hamnar Keiko i interneringsläger, men Henry finns fortfarande där för henne. De förlorar dock kontakten, men när man hittar tillhörigheter från japanska familjer som internerats på Hotell Panama beger sig Henry dit för att leta efter något från sitt förflutna.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och det gick väldigt fort att läsa den (jag gillar när det är korta kapitel). Detta med interneringen av japaner känner jag naturligtvis till, men det är en mindre känd del av amerikansk historia och jag har inte läst speciellt mycket om det (dock tror jag att Snow Falling On Cedars av David Guterson handlade om det) och det var intressant att läsa om det.

Det mest intressanta i denna roman var dock relationerna. Relationen mellan Henry och Keiko, naturligtvis, men också om relationen mellan Henry och hans föräldrar, Henrys relation till sonen och hans relation till den avlidna hustrun, Henrys relation till den svarte jazzsaxofonisten Sheldon o s v. Att läsa om olika möten mellan kulturer är naturligtvis också intressant. Detta är en roman som jag verkligen kan rekommendera.
 

The Other Side Of Dawn

Den sjunde och sista boken i John Marsdens Tomorrow-serie heter The Other Side Of Dawn och kriget håller på att närma sig en upplösning. Ellie och hennes vänner får en uppgift av "kiwisarna" d v s Nya Zeelands armé- de ska skapa så mycket problem de kan för fienden. Det lyckas de bra med, men Ellie kommer också ifrån de andra.

Jag gillade denna sista bok i ungdomsserien och det känns skönt att allt slutligen fick en upplösning och dessutom en upplösning som känns trovärdig, d v s inte något "and they lived happily ever after". Man inser att de erfarenheter de gjort under kriget har förändrat dem för alltid och att de aldrig kommer att glömma.

Jag tyckte att detta var den absolut bästa boken i serien, delvis beroende på att den har en bra balans mellan spänning och reflektion. Men främst gillar jag den för att jag gillar slutet. Det känns dock som att romanen har två möjliga slut och jag vet faktiskt inte vilket jag hade föredragit. Det hade kunnat bli ett bra slut efter Ellies konfrontation på Tailor's Stitch, dock lite mörkare än det faktiska slutet, som kanske känns lite osannolikt och förutsägbart (men det är ju trots allt en ungdomsroman).

Suzi Dougherty har varit en mycket bra uppläsare med inlevelse och engagemang genom hela serien.

Himmel

När jag gick på universitetet läst jag Underdog av Torbjörn Flygt och tyckte att den var helt okej, men inte jättebra. Men när jag hittade Himmel av samma författare på bokrean bestämde jag mig för att köpa den och nu har jag också kommit mig för att läsa den. Och jag gillade verkligen den här boken.

Den handlar om ett flertal olika personer vars vägar korsas, men de lever i olika världar. Den handlar om Louise och Fredrik, med lyckade karriärer och gott om pengar, men ändå är de inte lyckliga och en av dem är ständigt otrogen. Den handlar om Parvaneh, som blir misshandlad av sin man och som bestämmer sig för att förändra sitt liv och hon möter Amir när hon läser svenska för invandrare. Lena är gift med Janson som en gång spelat bort allt de ägde, men hon tror att han har slutat. Det har han inte.

Detta är en roman om elände och på ett sätt känns det som att han beskriver ett elände som existerar bara för att han skriver om det och man känner igen sig i mycket. Detta är en ganska förutsägbar roman, men även om man vet vad som kommer att hända så lyckas författaren hålla intresset vid liv. Kanske gillade jag den här romanen bättre än Underdog för att den utspelar sig i nutid istället för på 70-talet. För den känns verkligen aktuell och nutida, samtidigt som karaktärerna på ett sätt känns tidlösa.

Jag gillar Flygts språk och jag tycker speciellt att han lyckas bra med "invandrarspråket". Ibland får jag tänka till för att förstå vad han menar, men så är det ju också när man lyssnar på någon med brytning. Jag tyckte att det här var en mycket bra roman och trots att den är sorglig, så känns den också som en feel good-roman.

The Night Is For Hunting

The Night Is For Hunting av John Marsden är den sjätte boken i Tomorrow-serien och precis som de andra så har jag lyssnat på den som talbok. I den här boken är Ellie och de andra fortfarande kvar i Stratton, men på grund av en sammandrabbning med fiendesoldater ger de sig iväg tillbaka till Hell, fast denna gång har de också sällskap av några av de barn som de stötte på i Stratton. Efter vissa problem kommer de fram och trots att de känner sig trygga där måste de också ge sig iväg utanför den tryggheten och de råkar naturligtvis ut för en del äventyrliga händelser.


Detta är nog den bästa av böckerna hittills och mycket beror det på att de kommer in nya karaktärer som rör upp saker och ting lite. De karaktärer som man redan lärt känna har visserligen förändrats under seriens gång, men de började kännas lite välbekanta och tråkiga så nya karaktärer känns bra. Den här boken har en precis lagom blandning av action och spänning och känslor och funderingar. Man börjar också känna att det kanske börjar närma sig slutet av kriget.

Suzi Doherty är fortfarande mycket bra som uppläsare. Hon läser med inlevelse och  engagemang.

Flickan med snö i håret

Flickan med snö i håret är Ninni Schulmans debutroman. Det är en svensk deckare och för att vara en sådan tyckte jag faktiskt att den var riktigt bra. Jag gillade huvudpersonerna och den kändes ganska autentisk. Den utspelar sig i Hagfors, Värmland dit Magdalena flyttar tillbaka med sin lilla son efter en svår skilsmässa. Romanen handlar också om poliserna Petra och Christer, som får fullt upp när en ung flicka försvinner under nyårsnatten och en annan flicka hittas mördad.

Jag gillade som sagt den här romanen och mycket beror det nog på att den utspelar sig i en liten stad i Värmland. Det känns som en omväxling till alla brott i storstäderna och livet i lilla Hagfors skildras på ett sätt som känns äkta. Dock kunde de kursiva avsnitten där ett traffickingoffer får komma till tals helt överflödiga (något som kan skyllas på Mons Kallentoft?).

Egentligen är det inte brotten och deras upplösning som är det intressanta i den här romanen, utan relationerna mellan människorna. Jag är ju inte speciellt förtjust i deckare, men jag kommer säkert att läsa fler böcker av Ninni Schulman.

Burning For Revenge

Den femte boken i John Marsdens Tomorrow-serie heter Burning For Revenge och i den utför Ellie och hennes vänner en lyckad attack på flygplatsen i Wirrawee och måste fly från området. De beger sig till Ellies mormors hus i den i stort sett sönderbombade staden Stratton, men det visar sig snart att de inte är alldeles ensamma där.

I början tyckte jag att den här boken var lite långtråkig. Det var lite för mycket action och den kändes inte alltid helt realistisk. Det hände inte heller så mycket i mitten av boken, men händelserna i Stratton gör ändå att man blir nyfiken på de överlevande som finns där. Slutet är dock riktigt bra.

Det som gör boken intressant är egentligen, precis som med de förra, karaktärernas utveckling. I den här boken håller de sig ganska mycket för sig själva och man får se en mörk sida av Lee som inte märkts så mycket tidigare. Kevin bryter ihop och blir en börda i deras attack mot flygplatsen, men de övriga tar hand om honom. Ellie och Homer blir nästan apatiska, medan Fi i stort sett förblir densamma.

Det är samma uppläsare, Susan Doherty, på den här som på de övriga och även här gör hon ett bra jobb.

Dödergök

Jag har nu läst Dödergök av Katarina Wennstam. Jag har tidigare läst Smuts av samma författare och den gillade jag, så när jag hittade den här boken blev jag sugen på att läsa den. Den handlar om Maria Allende som med sin man och lilla dotter köper ett hus i en Stockholmsförort. Men det perfekta huset visar sig gömma på en hemlighet- i huset har en kvinna levt med ständig misshandel från sin man och hon dog även i huset. Maria, som är arbetslös journalist, blir intresserad och börjar gräva i fallet. Parallellt med detta jobbar åklagaren Madeleine Edwards med ett hedersmordsfall.

Detta var en lättläst bok som gick väldigt snabbt att läsa. Den var kanske inte speciellt välskriven, men jag ville i alla fall hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå (även om jag tidigt räknade ut vad som hade hänt). Författaren verkar insatt i ämnet och historien drivs framåt på ett bra sätt. Dock känns det ibland som ett frosseri i elände, men ger också en del att tänka på gällande svenskt rättsväsende och även om fördomar inom rättsväsendet.

Jag gillade den här romanen, just för att den var lättläst och hade bra driv. Tydligen är detta den andra delen i en trilogi om Madeleine Edwards och då jag redan läst Smuts och nu denna så kommer jag med all sannolikhet att också läsa den tredje delen. Det är dock alldeles möjligt att läsa romanerna separat; det tog ett tag innan jag kom på att den hörde till samma serie.

Darkness Be My Friend

Darkness Be My Friend är den fjärde boken i John Marsdens Tomorrow-serie. I denna bok åker ungdomarna tillbaka till Hell, fast den här gången tillsammans med ett antal nyazeeländska soldater. Deras uppgift är att vara guider till soldaterna, men när de och Lee försvinner på ett uppdrag i Wirrawee ger sig de andra iväg för att leta efter dem. De börjar också planera för att genomföra en attack på flygplatsen utanför Wirrawee, men det går inte riktigt enligt planerna.

Jag tycker inte att den här boken är lika bra som den förra, men den är på ett sätt väldigt intressant ur en psykologisk synvinkel. Homer, som brukar vara den som får goda idéer får här idéer som inte är så kloka, men som han envist håller fast vid. Lee har blivit väldigt hämndlysten och både Kevin och Fi mår psykiskt dåligt av kriget, men hanterar det på lite olika sätt.

Just denna utveckling av karaktärerna är nog ganska ovanlig för äventyrs- och ungdomsromaner, men det är nog också det som gör att den här serien har blivit så populär. Jag gillar den i alla fall därför. Och för att den är väldigt spännande, förstås. I den här boken lyckas ungdomarna inte lika bra med sina attacker mot fienden och det gillar jag, för jag har tyckt att de har varit nästan lite för duktiga och framgångsrika i de tidigare romanerna. Men spänningen finns där förstås ändå.

The Third Day, The Frost

Third Day, The Frost är den tredje boken i John Marsdens Tomorrow-serie. I den här boken befinner sig ungdomarna återigen i Hell, men trots att de har olika känslomässiga problem av vad de gjort börjar de känna sig rastlösa. De bestämmer sig för att bege sig till Cobbler's Bay för att se om de kan göra någon skada för fienden. Det blir ett farofyllt uppdrag och Ellie visar återigen prov på sin viljestyrka, men denna gång lyckas de inte riktigt lika bra med att komma undan efter sitt terroristdåd.

Detta är kanske den mest spännande romanen hittills och det känns som att den är mer strukturerad än de tidigare. Det är spännande att läsa (eller i mitt fall, höra, eftersom jag lyssnade på den) om deras planer och genomförandet, fast kanske mest spännande om flykten efteråt. Det är också kul att återse en gammal bekant. Det är väldigt intressant att se hur de olika karaktärerna förändras med tiden, samtidigt som de också har kvar grunden i sin personlighet.

Det är samma uppläsare i den här boken som de övriga och jag tycker fortfarande att hon är väldigt bra. Jag gillar hennes australiensiska dialekt och hon läser med inlevelse (som i och för sig känns lite barnslig ibland, men det är ju en ungdomsroman).

Baristas- tredje boken

Baristas- tredje boken är den sista delen i Denise Rudbergs undgdomsserie och handlar om Ludvig, Nicolas och Ruben som jobbar på kaffebaren Pronto. I den här boken har det tagit slut mellan Ludvig och Viki, vilket gör att han börjar festa allt mer. Ruben har hoppat av gymnasiet och ska söka in på Scenskolan. Nicolas har träffat en ny tjej. Men så inträffar en olycka som påverkar dem allihop.

Jag har läst de två första böckerna i serien och de har varit helt okej (fast inte lika bra som hennes tidigare serie Tillsammans, från vilken Baristas är en spin off), men den här tredje boken är den sämsta hittills. Det är liksom ingen dynamik i deras relationer och handlingen är inte speciellt spännande.

Jag tycker att boken känns lite ytlig, trots att det händer saker som gör att författaren hade kunnat gå lite djupare i karaktärerna. Språket är enkelt och lättläst, men jag tycker ibland att författaren är för övertydlig och hon hade kunnat gestalta lite mer istället. Detta sätt att skriva passar dock betydligt bättre för ungdomsromaner än för vuxenromaner, så jag tycker fortfarande att Denise Rudberg är en bättre ungdomsförfattare än vuxenförfattare.

Trots allt är denna roman läsvärd om man har läst de två tidigare delarna, men den lämnar inget bestående intryck. Dessutom får jag en känsla av att den inte är helt avslutad, trots att det står på baksidan att det är den tredje och avslutande delen.

Den stygga flickans rackartyg

Jag köpte Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa på bokrean och har först nu kommit mig för att läsa den. Och att läsa den tog sin lilla tid eftersom jag inte alls gillade den.

Den handlar om Ricardo, som växer upp i en fin stadsdel i Lima. Där träffar han Lily, som han blir förälskad i, men hon vill inte ha honom. Han flyttar till Paris och blir översättare och tio år senare kommer den stygga flickan, som han kallar henne, in i hans liv igen. Sedan försvinner hon och återkommer, gång på gång.

Romanen är full av sammanträffanden som är långsökta och osannolika, men trots detta är romanen fullständigt förutsägbar eftersom varje kapitel (som för övrigt är mycket långa) i stort sett är likadant: Ricardo gör en bekantskap, den stygga flickan kommer in i hans liv igen och försvinner, precis som den bekantskap han gjort. Detta med att nya karaktärer kommer in och beskrivs ingående bara för att sedan försvinna gör att romanen känns väldigt fragmentarisk. De fyller inget syfte för handlingen, utan deras enda syfte är att författaren ska få vädra sina åsikter om det mesta.

Miljöbeskrivningarna är dock rätt bra och översättningen okej, fast med några irriterande missar , t ex att det genomgående står marihuana istället för marijuana, Helsinki istället för Helsingfors och tapdance istället för steppdans.

Men det värsta är att huvudkaraktärerna är så osympatiska. Ricardo är i och för sig inte otrevlig, bara helt menlös, men den stygga flickan är egoistisk, lögnaktig och kall. Det finns inget försonande drag hos henne. De erotiska scenerna är heller inte speciellt bra och de förstärker bara intrycket av hur kall den stygga flickan är.

Jag orkade knappt läsa ut den här romanen, så uttråkad var jag. Jag tror att tanken med romanen var att den skulle vara romantisk, men jag ser helt enkelt inget romantiskt i den. För det första kan jag inte förstå att man kan vara kär i någon som man egentligen inte känner och för den andra kan jag inte förstå hur man kan fortsätta att vara kär i någon som hela tiden utnyttjar och sviker. Jag har aldrig tidigare läst något av nobelpristagaren Mario Vargas Llosa förut och det är mycket troligt att jag aldrig kommer att göra det igen heller, för denna roman imponerade inte alls.

The Dead of Night

The Dead of Night är den andra boken i John Marsdens Tomorrow- serie och jag har lyssnat på den som talbok. Förra året lyssnade jag på första boken, I morgon när kriget kom, och jag gillade den så när jag fick tag på resterande böcker som talböcker på engelska så blev jag glad.

Jag gillar att det är en kvinna som uppläsare, vilket det inte var i den första, och jag gillar också att hon talar australiensiska, eftersom boken utspelar sig i Australien.

I den här boken är Ellie, Lee, Homer, Fi, Robin och Chris tillbaka i sitt gömställe, som de kallar Hell, medan Kevin och Corrie åkt iväg för att få hjälp för Corries skottskada. Sysslolösheten blir för tråkig, så resten av gänget bestämmer sig för att ta reda på hur det gått för Corrie och Kevin. De beger sig också iväg för att försöka hitta andra människor som fortfarande är fria och träffar då på Major Harvey och hans anhang, som kallas Harvey's Heroes. Det visar sig dock att de inte är några hjältar och ungdomarna återvänder till Hell. Fast de är inte nöjda med att bara hålla sig gömda, så de ger sig iväg för att visa att det fortfarande finns ett motstånd.

Detta är en mycket spännande ungdomsroman, men förutom att den är spännande finns det också en hel del att tänka på och diskutera och därför kan jag mycket väl tänka mig att det finns ett användningsområde för boken inom skolan. Jag tror också att det är det som gör att jag gillar den.

Skumtimmen

Jag har lyssnat på Skumtimmen, som är Johan Theorins debutroman. Den handlar om Julia, vars 6-årige son försvinner på Öland på 70-talet. Hon kommer aldrig över detta, men när hennes far får en ledtråd till vad som kan ha hänt hennes son reser hon tillbaka till Öland. Tillsammans med sin gamle, reumatiske far Gerlof försöker hon ta reda på vad som hände och spåren tyder på att det har samband med något som hände för länge sedan.

Jag har aldrig varit på Öland, men miljöbeskrivningarna känns bra och trovärdiga; man får en känsla av hur det är och ser ut på Öland. En del av personbeskrivningarna är också bra. Julia utvecklas mycket under sin tid på Öland och Gerlof känns som en trovärdig karaktär med sin reumatism och sina upplevelser av hur det är att bo på äldreboendet. Dock finns det alldeles för många bikaraktärer, vilket i och för sig är ganska typiskt för deckare.

Dock känns tyvärr inte handlingen speciellt spännande, annat än på ett par ställen och det mesta känns ganska förutsägbart. I och för sig tar handlingen en vändning i slutet som jag inte förutsett, vilket nog beror på att jag lyssnade istället för läste (jag är mindre uppmärksam på detaljer när jag lyssnar, eftersom jag är mer visuell än auditiv). Uppläsaren störde mig också lite grann, främst hans sätt att uttala "ö". Jag är medveten om att det finns dialekter som inte har två ö-ljud, men det störde mig i alla fall.

Jag fastnade egentligen aldrig för den här romanen och jag kände aldrig att jag ville lyssna vidare för att få veta vad som hade hänt och vad som skulle hände. Den var dock inte precis dålig, för jag kände heller aldrig att jag ville sluta lyssna. Den var helt enkelt ganska medelmåttig.

Baddaren

Baddaren av Emma Hamberg handlar om Maja, som är gift med Pelle som är mycket äldre än henne. De är båda konstnärer, han framgångsrik och hon kämpande, och bor på ett slott ute på sin alldeles egna ö. Maja är inte nöjd med livet och kommer på att hon ska driva en simskola för vuxna i slottspoolen. Dit kommer Alex, Jens och Karin och de har alla olika problem som gör att de inte mår bra. Efter kursen har dock deras problem löst sig.

Denna roman borde jag egentligen ha läst under sommaren, för den är väldigt "somrig". Språket var enkelt, vilket gjorde den mycket lättläst. Handlingen är rätt förutsägbar, men lättsmält. Karaktärerna är stereotypa, men charmiga (i alla fall de flesta). Miljön var trevlig och perfekt för bokens handling. Det var dock ett par saker som störde mig, bl a att poolen helt plötsligt från att vara helt förfallen är klar för att Maja ska kunna hålla simskola i den. Hennes metoder för att lära ut simning är i också i vissa fall något tveksamma, men det märks dock att hon har läst på om hur man lär vuxna att simma. Hon har också läst på om stenhuggning, fast jag finner det lite osannolikt att vem som helst kan göra konstverk i sten.

Men det gör inte så mycket för detta är trots allt en feel good-roman som ger en stunds underhållning och det var precis det jag ville ha när jag valde att läsa den.

Aska

Jag är som bekant inte speciellt förtjust i deckare, men jag har läst Yrsa Sigurdardóttirs två tidigare romaner, Den som gräver en grav och Det tredje tecknet, och tyckt att det varit helt okej. När jag så hittade hennes tredje roman Aska på bokrean köpte jag den.

Den handlar, som de två tidigare romanerna, om advokaten Thora (stavas egentligen med en isländsk bokstav som jag inte kan skriva, men jag tror den uttalas som "th") som företräder en man som motsätter sig utgrävningarna av några hus som begravts under aska vid ett vulkanutbrott. Det visar sig att källaren i hans hus döljer tre lik och ett avhugget huvud. Thoras uppgift blir att ta reda på vad som hände vid tiden för vulkanutbrottet.

Denna roman var helt klart bättre än de två tidigare. Det känns som att den här romanen hänger ihop bättre än de två tidigare. Mycket beror det nog på att denna utspelar sig mot bakgrund av ett vulkanutbrott och därför känns den inte lika spretig som de två tidigare (som jag i ärlighetens namn knappt minns).

Denna roman var dock inte speciellt spännande och på många sätt var handlingen ganska förutsägbar, men ändå ville jag läsa vidare för att få reda på vad som hade hänt (eller snarare få bekräftelse på att jag hade rätt). Karaktärerna är rätt så stereotypa, men Thora är sympatisk och jag gillar att hon inte är halvt alkoholiserad och kämpar för att få ihop livet som arbetande kvinna och ensamstående mamma och farmor. Lite familjeproblem har hon förstås, men det stör inte eftersom det inte på något sätt tar överhanden. Jag tyckte att den här deckaren var bra och helt klart läsvärd.

Någonstans inom oss

Någonstans inom oss av Kajsa Ingemarsson handlar om Rebecka, som tar livet av sig genom att hoppa från en klippa. Kvar i livet lämnar hon sin sambo Mikael. Någonstans mellan himmel och jord måste hon ta itu med allt det som hon undvikit och får lära sig vad som är värt att leva för.

Jag tror inte på ett liv efter döden och därför känns handlingen i den här romanen ganska flummigt och osannolikt. Det är dock inget som stör mig jättemycket, eftersom litteratur trots allt är något påhittat och då behöver allt inte vara helt trovärdigt.

Romanen är mycket lättläst och jag ville läsa vidare för att se vad som skulle hända, även om handlingen var väldigt förutsägbar. Språket är enkelt och karaktärerna ganska stereotypa. Huvudpersonen Rebecka hade jag väldigt svårt att tycka om eftersom hon är en hård och kall karriärkvinna som bryr sig mer om materiella ting än om levande. Att man får förklaringar till varför hon blivit som hon blev gjorde inte att hon framstod som mer sympatisk. Jag tycker dessutom att det är en otroligt självisk handling att begå självmord.

Handlingen skiljer sig i och för sig lite från vanlig chic lit, men den här romanen följer ändå mönstret för genren (även om jag tror att författaren gärna vill betrakta romanen som seriösare än chic lit). Den var dock ganska medelmåttig och även om den gav underhållning under läsningen så är det inte en roman som gjort något bestående intryck.

Inlåsta

Berättarrösten i Inlåsta av Emma Donoghue är femårige Jack, vars hela värld består av det rum på ca 10 kvadrat som han delar med sin mamma. För honom är det världen; för henne är det det fängelse som hon spärrades in i efter att ha blivit bortförd av en främmande man. Jack och hans mamma lyckas till slut fly, men det är inte lätt för Jack att anpassa sig till Utanför.

Detta var en mycket lättläst roman som det var svårt att lägga ifrån sig. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Jack och hans mamma. Jag gillade också att författaren valt att skriva ur Jacks perspektiv och med ett barnsligt språk, som att han ibland använder ord som sexte, gådde och han faktiskt beter sig som en femåring ibland.

Genom att det är Jack som berättar så blir boken inte så eländig och hemsk som den skulle ha kunnat vara med tanke på handlingen. Författaren är helt klart inspirerad av händelserna med Josef Fritzl och hela historien känns väldigt verklighetstrogen. Det blir inte heller det frosseri i misär som i t ex Pojken som kallades Det (som dock verkar vara väldigt populärt bland folk). Trots det får jag ändå en känsla av att författaren tar lite för lätt på något som faktiskt varit (och förmodligen är) verklighet för en del människor. Fast jag gillade verkligen den här romanen ändå och tyckte att den var läsvärd.

Mockingjay

Den tredje delen i The Hunger Games-trilogin av Suzanne Collins heter Mockingjay och i denna roman har Katniss blivit rebellernas symbol för upproret mot The Capitol och hon blir också mer inblandad i striderna än vad som egentligen var planen.

Det var naturligtvis ganska förutsägbart hur denna roman skulle sluta, men vägen dit var inte förutsägbar och bitvis var den spännande och bitvis lite långtråkig (jag är inte så förtjust i krigsactionscener). Katniss fortsätter dock att utvecklas som person och blir mer och mer sympatisk, jämfört med den ganska själviska flickan i den första romanen.

Jag uppskattar också att författaren gör händelserna realistiska, t ex att det händer viktiga saker när Katniss inte är närvarande och att en del personer som är viktiga i Katniss liv dör. Självklart uppskattar jag också att romanen, trots att den utspelar sig i en dystopisk framtid, faktiskt också säger en hel del om det samhälle vi lever i idag.

Jag tycker inte att den här romanen är lika bra som de två första delarna, The Hunger Games och Catching fire, men den är trots det mycket bra och definitivt läsvärd (har man läst de två tidigare så är det ju nästan ett måste att läsa även den tredje delen). Och denna serie är mycket väl värd att läsa!