Jag har återigen läst en gammal bok som stått oläst i bokhyllan ett bra tag, Underströmmar av Ridley Pearson. Den handlar om polisen Lou Boldt som jagar en mördare, som pressen kallar Korsmördaren. Korsmördaren har hittills dödat nio kvinnor och de enda spåret är en liten bit röd silkesfiber. Förutom att Boldt är upptagen med att försöka få fast en mördare så har han också problem i äktenskapet och han attraheras av den vackra psykologen Daphne, som har gjort en gärningsmannaprofil på mördaren.
På omslaget till den här romanen står att det är en thriller, men särskilt spännande tyckte jag inte att den var. I själva verket var den ganska förutsägbar, inte minst för att författaren underskattar sina läsare rejält och skriver ut rena självklarheter så att man inte ens får chansen att räkna ut någonting själv.
Dessutom är det en hel del som presenteras som självklarheter utan att författaren motiverar det på något vis och det irriterade mig ganska mycket. T ex så uttalar sig psykologen väldigt tvärsäkert om vissa saker om mördaren som jag tvivlar på att en psykolog skulle kunna dra några slutsatser om. För att ta ett exempel så säger psykologen att mördaren har joggingskor (hur drar man den slutsatsen?) och när ett spår efter en joggingsko hittas på en brottsplats vet man gensat att mördaren varit där (för det kan ju inte vara någon annan som också har joggingskor?) och när man på en annan brottsplats hittar skoavtryck från en känga så vet man att det inte är Korsmördaren (för det är ju alldeles omöjligt att en mördare kan ha flera par skor?).
Förutom detta så var boken också dåligt skriven. I stort sett alla meningar började med ett substantiv eller ett pronomen och meningarna var också väldigt korta eftersom författaren använder punkt istället för att varierar språket med olika bindeord och skiljetecken. Det gjorde att boken kändes extremt tråkig och på slutet hade jag faktiskt svårt att hålla mig vaken.
tisdag, juni 26, 2007
måndag, juni 25, 2007
Tidsresenärens hustru
För något år sedan blev jag rekommenderad att läsa Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger och boken har legat i min bokhylla och väntat sedan minst ett halvår tillbaka. Men nu har jag kommit mig för att läsa den och det är jag glad för, även om jag i början inte hade så höga förväntningar på grund av den handlar om en person som reser i tiden.
Huvudpersoner i romanen är Henry, som lider av en genetisk åkomma som gör att han ofrivilligt reser i tiden, och Clare, hans hustru. De träffas första gången när hon är 6 och Henry 36 och gifter sig när Clare är 22 och Henry 30. På sina tidsresor kan Henry inte ta med någonting och därför hamnar han naken, pank och hungrig i ibland komiska och ibland farliga situationer medan Clare sitter hemma och väntar på att han ska komma tillbaka. Henrys hemlighet både svetsar samman dem och skapar en del problem. Kampen mot sjukdomen blir en kamp för att hålla fast tiden och livet.
På framsidan av romanen finns ett citat från Laholms tidning: 'Tidsresenärens hustru' går rakt in i hjärtat, en magisk historia du bara inte får missa. Och jag håller med. De första sidorna var i och för sig lite förvirrande; det tar ett tag innan man får kläm på det där med tidsresorna, men när man väl har gjort det är det inte särskilt svårt att hänga med. Det krävs i och för sig att man är uppmärksam när man läser, men jag upplevde i alla fall inte att den var krånglig eller svår. Romanen har två berättarjag, Henry och Clare, men det är inte svårt att veta vem som är jaget i just det avsnittet eftersom det tydlig anges i början av stycket. Även datum, år och huvudpersonernas ålder anges tydligt, vilket är bra.
Språkligt var romanen välskriven och det gick väldigt lätt att läsa den eftersom man hela tiden ville veta vad som skulle hända. Historien i sig är förstås inte särskilt trovärdig och det är som alltid när det gäller böcker och filmer om tidsresor omöjligt att undvika paradoxer. Dock tycker jag att det var färre paradoxer här än vad det brukar vara och författaren förklarar tidsresorna på ett sätt som ändå verkar ganska trovärdigt. Det är också intressant att själv fundera över detta med tid.
Men i grund och botten är ju detta egentligen en vanlig kärlekshistoria, om än under ovanliga förutsättningar, men det känns ändå på något vis nytt och fräscht. Precis som det står i citatet från Norra Västerbotten på baksidan så är detta En bok som är gripande, provocerande, lättillgänglig och humoristisk.
söndag, juni 24, 2007
Macbeth
Nu har jag läst Den skotska pjäsen/The Scottish play. Det är naturligtvis Macbeth jag talar om; det anses ju ge otur att nämna pjäsens verkliga namn. Speciellt om man gör det på en teater eller är involverad i produktionen på något vis. Lyckligtvis är jag ju inte det så därför vågar jag i alla fall skriva pjäsens namn :-) Macbeth är en av William Shakespeares mest kända pjäser.
Pjäsen handlar om Macbeth, som av tre häxor får en spådom att han ska bli kung. Men för att skynda på det hela smider han planer på att döda Duncan, som nu är kung. Hans fru, lady Macbeth, hjälper till eftersom han tycker att mordet är obehagligt. Detta första mord leder till fler mord. Macbeth blir en tyrannisk kung och hans fru blir sinnessjuk och det hela slutar med att skogen tågar mot Dunsinane, Macbeths slott, och han dödas av en man som inte är född av en kvinna. Precis som de tre häxorna sagt.
Jag har läst den både på svenska och engelska. När höstterminen börjar är Macbeth det första vi ska läsa och jag tänkte förbereda mig lite. Eftersom jag inte fick tag i någon engelsk upplaga med kommentarer läste jag den på svenska också för att se att jag förstått den rätt. Min personliga åsikt är att den är mycket bättre på engelska, även om jag inte riktigt förstår allt (den skrevs ju trots allt någon gång mellan 1603 och 1606).
Det är faktiskt inte första gången jag läser Macbeth på engelska; vi spelade delar av den när jag gick på gymnasiet. Trots att det är väldigt länge sedan kommer jag faktiskt ihåg flera repliker, t ex min replik som Lady Macbeths hovdam: Since his majesty went into the field, I have seen her rise from her bed, throw her night-gown upon her, unlock her closet, take forth paper, fold it, write upon't, read it, afterwards seal it, and again return to bed; yet all this whild in a most fast sleep.
Men den roll (eller egentligen roller) som jag gillar bäst är häxornas. Jag gillar rytmen och rimmen, som i pjäsens inledning: Where shall we three meet again, in thunder, lightning or in rain?, och det magiska: Thrice to thine, and thrice to mine, and thrice again to make up nine, i deras repliker. Men det jag gillar mest är det lite morbida i det häxorna säger och gör, som i följande citat:
ALL: Double double toil and trouble
Fire burn and cauldron bubble
WITCH #3: Scale of dragon, tooth of wolf,
Witch's mummy, maw and gulf
Of the ravined salt-sea shark,
Root of hemlock digged i'th' dark
Liver of blaspheming Jew,
Gall of goat and slips of yew
Slivered in the moon's eclipse,
Nose of Turk and Tartar's lips,
Finger of birth-strangled babe
Ditch-delivered by a drab,
Make the gruel thick and slab;
Add therto a tiger's chaudron,
For th'ingredience of our cauldron
Jag gillade den här pjäsen, fast kanske skulle jag ha gillat den ännu mer om det inte hade varit så mycket mord och krig. Jag har tidigare läst En midsommarnattsdröm och Hamlet av Shakespeare (på svenska) och efter att ha läst om också den här pjäsen har jag blivit lite sugen på att läsa fler verk av Shakespeare, helst på engelska. Så det kommer nog att bli lite mera Shakespearepjäser i sommar.
Pjäser är förresten ganska underskattad litteratur. Det är faktiskt ganska lätt att läsa en pjäs; det är ju mest bara repliker, och därför går det också ganska fort att läsa. Det är också oftast mera "action" i en pjäs än i många romaner, eftersom teaterpubliken vill ha handling när de går på teater. Jag har läst en del antika grekiska pjäser och Shakespeare , men kommer jag nog också att försöka läsa några modernare pjäser under sommaren, för att bilda mig lite på det området.
tisdag, juni 19, 2007
Allt
Jag har nu läst Allt av Martina Lowden. Jag brukar ju börja med att berätta lite vad böckerna jag läser handlar om, men i det här fallet går det inte. Den här boken har nämligen ingen handling. Det är en sorts dagbok, som börjar måndag vecka 15 2003 och slutar söndag vecka 14 2006. Men "dagboksanteckningarna" är fragmentariska och består ibland bara av ett eller ett par ord, listor av olika slag, citat, annonser om bortsprungna katter m m.
För att ge några exempel:
Skulle sett fjäril.
Samtidsförfattare till samtidsförfattare:
-Irma har sagt sin första Tranströmermening. När vi ska släcka lampan på kvällarna säger hon att vi ska 'tända mörkret'.
Ord min mobila telfon lärt sig under de två veckor jag ägt den:
Rönnells
fontän
samtidsskildring
Fallada
Själin
mailar
göromål
dagdrivarliv
Cinemateket
sss
koncisa
pregnanta
klatschiga
Det urartar sig, sa avantgardisten
MIN KATT elivs
ÄR BORTSPRUNGEN
Han är RÖD
LÅNGHÅRIG
ID-märkt i örat
Snälla ring
Om du VET NÅGOT
eller SETT HONOM
Hittelön!
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Min första känsla av den var att den var pretetiös och skriven bara för att författaren vill göra sig märkvärdig med sina djupa tankar och kunnande om litteratur m m. Och jag tycker fortfarande att den är pretentiös och andas kultursnobberi och författaren (som verkar vara synonym med bokens jag, om man nu kan tala om ett sådant) verkar vara en person som vill vara i centrum hela tiden.
Det är också ganska tråkigt att läsa listor på vad någon har på sitt skrivbord och annonser om försvunna katter. Jag uppskattar författarens sätt att leka med ord, men jag irriterar mig också lite på författarens sätt att klämma in en massa svåra ord, som i stort sett ingen människa använder eller vet vad de betyder.
Men då och då finns det faktiskt ljusglimtar som andas humor eller som får mig att tänka till lite extra. Jag gillade t ex att författaren lägger in meningar från bl a kända visor och litterära verk. Jag gillade också att hon hade skrivit om texten till en del kända sånger som t ex den här:
Det tärnas en stjärna bland brädade träd
I väster på Gärdet hon står
Hon läst över spädbarn och fäder och säd
I nära sjutusende år
Men kvällen är här och när den har värkt ut
Då tärnar man stjärnan och kärnan tas ut
Och då ve-et man
Att allt har ett slut
En annan stor fördel med boken var att den gick fort att läsa trots att den var över 600 sidor lång. Detta för att en det går ganska fort att läsa listor, enstaka meningar och lösryckta citat. Jag skulle dock inte rekommendera den här boken till vem som helst. Jag tror inte att man har så stor behållning av den om man inte har vissa kunskaper i bl a litteratur, filosofi, mytologi och psykologi. Jag har själv inte tillräcklig med kunskaper för att förstå alla hänsyftningar till författare och filosofer och de böcker som hon refererar till har jag sällan läst (och fick ingen lust att läsa heller) och det är kanske därför som jag är lite ambivalent till den.
lördag, juni 16, 2007
Slutstationen
Slutstationen av Kennet Ahl (pseudonym för Christer Dahl och Lasse Strömstedt) är något så originellt som en svensk science fiction. Handlingen utspelar sig i Sverige hundra år in i framtiden (från 1980, då romanen skrevs). I denna framtid är Sverige ett nedgånget land med förslummade höghusområden och allmänt förfall. Religion och politik är ersatta med Läran, som bygger på doktriner av Åhman, Hedeby och Jonsson. Allt underklassen, treorna, har att leva för är Lyftet, som administreras av Tipstjänst och som går ut på att gissa i vilken sekund av matchen en boxare slår ihjäl den andre.
Huvudperson i romanen är trean Kalle Andersson, som är skötare i ett boxningsstall och han blir vän med boxaren Kennet Ahl (ättling till nutidens Kennet Ahl) som är motståndare till Läran och hur saker och ting är. Och någonstans i den radiaksmittade skogen finns också en motståndsrörelse.
Det är som sagt ganska originellt med en svensk science fiction, men i övrigt är den här romanen inte särskilt originell. Den påminner om i stort sett varenda science fiction-roman och - film jag läst och sett. Det är omöjligt att inte tänka på George Orwells 1984 när man läser den här romanen, men den för också tankarna till Stephen Kings roman/film Den flyende mannen och filmer som Mad Max och A Clockwork Orange (som jag i och för sig bara sett delar av). Den får mig också att tänka på den kanske lite mindre kända romanerna Hymn av Ayn Rand och Jennifer Government (finns inte utgiven på svenska, därav den engelska titeln) av Max Barry.
Jag tycker dock inte att det gör så mycket att den inte är unik och originell. Den handlar egentligen mest om dagens samhälle, eller rättare sagt samhället så som det såg ut 1980. Jag var visserligen bara 10 år när romanen skrevs, men jag känner igen åttiotalets rädsla för exempelvis kärnkraftsolyckor. Det nämns också vissa namn som jag känner igen från 80-talets nyhetssändningar.
Det var nog mest igenkännandet som gjorde att jag tyckte att den här romanen var rätt bra. Om man inte minns 80-talet har man nog inte samma behållning av den, för framtidsskildringen känns inte helt trovärdigt, speciellt som samhället inte har utvecklats på det sätt som det sägs i romanen. Men jag tyckte som sagt att den var ganska bra, om än inte på långa vägar den bästa science fiction jag läst.
Huvudperson i romanen är trean Kalle Andersson, som är skötare i ett boxningsstall och han blir vän med boxaren Kennet Ahl (ättling till nutidens Kennet Ahl) som är motståndare till Läran och hur saker och ting är. Och någonstans i den radiaksmittade skogen finns också en motståndsrörelse.
Det är som sagt ganska originellt med en svensk science fiction, men i övrigt är den här romanen inte särskilt originell. Den påminner om i stort sett varenda science fiction-roman och - film jag läst och sett. Det är omöjligt att inte tänka på George Orwells 1984 när man läser den här romanen, men den för också tankarna till Stephen Kings roman/film Den flyende mannen och filmer som Mad Max och A Clockwork Orange (som jag i och för sig bara sett delar av). Den får mig också att tänka på den kanske lite mindre kända romanerna Hymn av Ayn Rand och Jennifer Government (finns inte utgiven på svenska, därav den engelska titeln) av Max Barry.
Jag tycker dock inte att det gör så mycket att den inte är unik och originell. Den handlar egentligen mest om dagens samhälle, eller rättare sagt samhället så som det såg ut 1980. Jag var visserligen bara 10 år när romanen skrevs, men jag känner igen åttiotalets rädsla för exempelvis kärnkraftsolyckor. Det nämns också vissa namn som jag känner igen från 80-talets nyhetssändningar.
Det var nog mest igenkännandet som gjorde att jag tyckte att den här romanen var rätt bra. Om man inte minns 80-talet har man nog inte samma behållning av den, för framtidsskildringen känns inte helt trovärdigt, speciellt som samhället inte har utvecklats på det sätt som det sägs i romanen. Men jag tyckte som sagt att den var ganska bra, om än inte på långa vägar den bästa science fiction jag läst.
torsdag, juni 14, 2007
Jungfrudansen
Nu har jag läst Stephen Booths andra roman, Jungfrudansen. Den handlar, precis som Svarta hunden, om Diane Fry och Ben Cooper, som här får ytterligare ett knepigt fall på halsen. Vid stensättningen De nio jungfrurna ute på Ringhamheden hittas Jenny Weston mördad. Hennes kropp har arrangerats så att det ser ut som att hon dansar. Några veckor tidigare blev en annan kvinna överfallen och knivskuren, men överlevde med både fysiska och psykiska ärr. Hon minns inget av händelsen, men nu blir det viktigt att få henne att minnas så att inte fler kvinnor ska falla offer för gärningsmannen.
Fortfarande tycker jag att Booths miljö- och karaktärsskildringar är bättre än själva kriminalhistorien. Jag gillar hans sätt att berätta och deras ganska komplicerade relation till varandra genom att egentligen inte säga så mycket om den. Det tyder på skicklighet hos författaren, men tyvärr är en det något som märks i själva kriminalberättelsen, som bitvis känns lite segdragen.
Det kändes som att författaren i den här romanen försöker lite för mycket att inte vara för förutsägbar. Det är visserligen bra att inte vara allt för förutsägbar, vilket jag tycker att de flesta romaner i den här genren är, men det går lite till överdrift. Det är lite för många trådar som ska knytas ihop i slutet. Vissa trådar tappar man nästan i härvan av helt eller halvt ihopknutna trådar. Visserligen lyckas författaren få ihop det, men i alla fall för mig blev det lite rörigt innan jag fattade vem som verkligen hade mördat Jenny Weston, eftersom det var så många lösningar av andra, löst sammankopplade, saker.
Trots det kommer jag nog att läsa fler romaner av den här författaren, främst på grund av att jag gillar hans huvudpersoner och samspelet mellan dem.
onsdag, juni 13, 2007
Svarta hunden
Svarta hunden av Stephen Booth är en engelsk deckarthriller, som utspelar sig i norra England. Detta är författarens debutroman och är den första boken om huvudpersonerna Diane Fry och Ben Cooper. En femtonårig flicka har försvunnit och polisen letar efter henne. När en gammal mans svarta labradortik hittar flickans ena sko hittas så småningom liket och jakten på mördaren kan börja. Men det verkar som att den gamle mannen med hunden vet mer än han berättar för polisen...
Det här tycker jag var alldeles lagom lättsmält sommarläsning. Det var inte någon otroligt spännande roman, men jag blev i alla fall engagerad i berättelsen redan från början. Miljöbeskrivningarna är mycket bra; det känns precis som den engelska landsbygden. Inte för att jag har varit där (än), men det är i alla fall så som jag föreställer mig det. För ovanlighetens skull när det gäller den här typen av roman så gillar jag också huvudpersonerna. Visserligen är de en aning sterotypa, men ändå så utvecklas och förändras de genom romanen. De är också lite mer komplexa än vad karaktärer i den här genren brukar vara.
Hundmänniska som jag är gillar jag också att en hund får spela en ganska stor roll. Jag får intrycket av att författaren faktiskt gillar hundar och vet en del om hundar. Jag blir inte förvånad om det förekommer hundar även i de följande romanerna om dessa två kriminalinspektörer.
Upplösningen på fallet känns dock lite trist och fantasilöst, men trots det så gillade jag historien och huvudpersonerna så jag kommer med all säkerhet att läsa fler romaner av denna författare (om inte annat så för att jag lånade hans andra roman på biblioteket samtidigt som jag lånade den här).
Det här tycker jag var alldeles lagom lättsmält sommarläsning. Det var inte någon otroligt spännande roman, men jag blev i alla fall engagerad i berättelsen redan från början. Miljöbeskrivningarna är mycket bra; det känns precis som den engelska landsbygden. Inte för att jag har varit där (än), men det är i alla fall så som jag föreställer mig det. För ovanlighetens skull när det gäller den här typen av roman så gillar jag också huvudpersonerna. Visserligen är de en aning sterotypa, men ändå så utvecklas och förändras de genom romanen. De är också lite mer komplexa än vad karaktärer i den här genren brukar vara.
Hundmänniska som jag är gillar jag också att en hund får spela en ganska stor roll. Jag får intrycket av att författaren faktiskt gillar hundar och vet en del om hundar. Jag blir inte förvånad om det förekommer hundar även i de följande romanerna om dessa två kriminalinspektörer.
Upplösningen på fallet känns dock lite trist och fantasilöst, men trots det så gillade jag historien och huvudpersonerna så jag kommer med all säkerhet att läsa fler romaner av denna författare (om inte annat så för att jag lånade hans andra roman på biblioteket samtidigt som jag lånade den här).
måndag, juni 11, 2007
The Jane Austen Book Club
Efter att ha läst Urkällan, som var ganska tung och tankekrävande, ville jag läsa något lättsamt, lättläst och lättsmält. Jag valde därför The Jane Austen Book Club. Den handlar om fem kvinnor, Jocelyn, Sylvia, Allegra, Prudie och Bernadette samt en man, Grigg, som bildar en bokklubb där de diskuterar Jane Austens romaner. De är vanliga människor, varken lyckliga eller olyckliga, men med komplicerade liv och förhållanden. Under det halvår som de träffas en gång i månaden för att diskutera Jane Austens romaner händer olika saker i deras liv. Någons äktenskap sätts på prov, någon förlorar någon och någon blir kär.
Lättläst var den här romanen verkligen. Jag läste den på engelska och tyckte ändå att den var otroligt lättläst. Jag tror att jag stötte på ca fem ord som jag inte kunde. Det måste betyda att den var otoligt lättläst, eftersom jag läser rätt mycket på engelska och jag har t o m läst ungdomsromaner med ett mer komplicerat språk än denna. Och det är inte enbart någonting positivt...
Jag tyckte att språket i romanen var oerhört utslätat och karaktärerna var otroligt stereotypa. Det var ingen av dem som jag gillade, utom möjligen den vackra, lesbiska Allegra, och det var svårt att engagera sig och intressera sig för deras liv. Speciellt som romanen var så dåligt skriven. Först och främst undrar jag vem berättaren är. Romanen inleds med en beskrivning av de som är med i bokklubben och kapitlet avslutas med Our first meeting was at Jocelyn's house. Det antyder att berättaren är någon av de som är med i bokklubben, men så är det inte. Det är helt klart att berättaren är allvetande, vilket en av deltagarna inte kan vara. Romanen är dessutom skriven i tredje person, förutom på vissa ställen där berättaren refererar till "oss".
En annan sak som irriterade mig var att romanen var så upphackad och fragmentarisk. Varje deltagare i klubben får ett eget kapitel där deras favoritroman diskuteras. Detta tyckte jag var ett väldigt bra upplägg, men därefter faller det. Kapitlet handlar mest om vad som hänt personen i fråga tidigare i livet, varvat med några få kommentarer om Austenromanen i fråga. Men ingenting av det som händer, varken i det förflutna eller i nuet, kopplas till något som har med Jane Austens romaner att göra. Inte heller så mycket av det som hänt dem tidigare i livet har mycket att göra med det som händer dem i nuet.
Romanen är också full av lösryckta citat som inte alls kopplas till handlingen på något vis. Citaten är inte ens alltid från Jane Austen-romaner, vilket i alla fall hade känts lite logiskt, även om de inte kopplas till den övriga texten. Varje kapitel avslutas också med ett stycke om något som inte alls har med någonting att göra, som t ex en beskrivning av hur hundutställningar går till, en dröm som någon har haft, ett refuseringsbrev som Jane Austen fått, ett långt utdrag ur en science fiction-roman samt en baksida från en fiktiv roman som en bikaraktär i romanen håller på att skriva. Ett helt kapitel består av korta mail mellan Grigg's tre systrar, och fyller inte alls någon funktion i romanen förutom att göra det extremt tydligt för läsaren att Grigg är kär. Jag tycker inte om att underskattas som läsare på det viset...
Jag har endast läst två romaner av Jane Austen, Förnuft och känsla och Emma. Jag gillade ingen av dem och har aldrig haft lust att läsa fler. Man kanske behöver vara ett Jane Austen-fan och ha läst alla romaner för att kunna urskilja kopplingarna mellan denna roman och Jane Austens romaner, men jag lyckas i alla fall inte. Jag kan se likheter mellan Jocelyn och Austenkaraktären Emma och mellan Allegra och en av systrarna i Förnuft och känsla, men annars känner jag att den här romanens stora brist är kopplingen till Jane Austen.
Den här romanens största förtjänst är titeln, som verkligen känns lockande (till och med för en som jag, som inte ens gillar Jane Austen), men det känns inte alls som att romanen uppfyllde det löfte som anas i titeln. Jag är inte ens säker på att författaren gillar eller ens har läst Jane Austens alla romaner, utan att hon mest kom på en bra titel och försökte skriva någonting utifrån det. Tyvärr lyckas hon inte särskilt bra, trots att titeln och idén var bra.
Lättläst var den här romanen verkligen. Jag läste den på engelska och tyckte ändå att den var otroligt lättläst. Jag tror att jag stötte på ca fem ord som jag inte kunde. Det måste betyda att den var otoligt lättläst, eftersom jag läser rätt mycket på engelska och jag har t o m läst ungdomsromaner med ett mer komplicerat språk än denna. Och det är inte enbart någonting positivt...
Jag tyckte att språket i romanen var oerhört utslätat och karaktärerna var otroligt stereotypa. Det var ingen av dem som jag gillade, utom möjligen den vackra, lesbiska Allegra, och det var svårt att engagera sig och intressera sig för deras liv. Speciellt som romanen var så dåligt skriven. Först och främst undrar jag vem berättaren är. Romanen inleds med en beskrivning av de som är med i bokklubben och kapitlet avslutas med Our first meeting was at Jocelyn's house. Det antyder att berättaren är någon av de som är med i bokklubben, men så är det inte. Det är helt klart att berättaren är allvetande, vilket en av deltagarna inte kan vara. Romanen är dessutom skriven i tredje person, förutom på vissa ställen där berättaren refererar till "oss".
En annan sak som irriterade mig var att romanen var så upphackad och fragmentarisk. Varje deltagare i klubben får ett eget kapitel där deras favoritroman diskuteras. Detta tyckte jag var ett väldigt bra upplägg, men därefter faller det. Kapitlet handlar mest om vad som hänt personen i fråga tidigare i livet, varvat med några få kommentarer om Austenromanen i fråga. Men ingenting av det som händer, varken i det förflutna eller i nuet, kopplas till något som har med Jane Austens romaner att göra. Inte heller så mycket av det som hänt dem tidigare i livet har mycket att göra med det som händer dem i nuet.
Romanen är också full av lösryckta citat som inte alls kopplas till handlingen på något vis. Citaten är inte ens alltid från Jane Austen-romaner, vilket i alla fall hade känts lite logiskt, även om de inte kopplas till den övriga texten. Varje kapitel avslutas också med ett stycke om något som inte alls har med någonting att göra, som t ex en beskrivning av hur hundutställningar går till, en dröm som någon har haft, ett refuseringsbrev som Jane Austen fått, ett långt utdrag ur en science fiction-roman samt en baksida från en fiktiv roman som en bikaraktär i romanen håller på att skriva. Ett helt kapitel består av korta mail mellan Grigg's tre systrar, och fyller inte alls någon funktion i romanen förutom att göra det extremt tydligt för läsaren att Grigg är kär. Jag tycker inte om att underskattas som läsare på det viset...
Jag har endast läst två romaner av Jane Austen, Förnuft och känsla och Emma. Jag gillade ingen av dem och har aldrig haft lust att läsa fler. Man kanske behöver vara ett Jane Austen-fan och ha läst alla romaner för att kunna urskilja kopplingarna mellan denna roman och Jane Austens romaner, men jag lyckas i alla fall inte. Jag kan se likheter mellan Jocelyn och Austenkaraktären Emma och mellan Allegra och en av systrarna i Förnuft och känsla, men annars känner jag att den här romanens stora brist är kopplingen till Jane Austen.
Den här romanens största förtjänst är titeln, som verkligen känns lockande (till och med för en som jag, som inte ens gillar Jane Austen), men det känns inte alls som att romanen uppfyllde det löfte som anas i titeln. Jag är inte ens säker på att författaren gillar eller ens har läst Jane Austens alla romaner, utan att hon mest kom på en bra titel och försökte skriva någonting utifrån det. Tyvärr lyckas hon inte särskilt bra, trots att titeln och idén var bra.
måndag, juni 04, 2007
Urkällan
En gång för länge, länge sedan när jag gick sista året på gymnasiet läste jag en roman som heter Hymn av författaren Ayn Rand. Jag tyckte väldigt mycket om den och trots att jag inte lyckats få tag på den för att läsa om den så minns jag den fortfarande ganska bra, trots att det var ca 15 år sedan jag läste den. I amerikanska filmer och TV-serier nämns den här författaren ibland, men verkar mest vara känd för en annan roman, The Fountainhead, så när jag såg den och en annan roman av samma författare i en ny utgåva på bokhandeln slog jag till. Och nu har jag då läst Urkällan, som den heter på svenska.
Den publicerades 1943 och handlar om arkitekten Howard Roark. Han relegeras från den främsta utbildningen för arkitekter för att han vill rita modernistiska hus. Han får hanka sig fram på diverse jobb och då och då får han möjlighet att rita någon modernistisk byggnad. Hans klasskamrat Peter Keating får ett toppenjobb hos en av de främsta arkitektfirmorna och snart tjänar han massor med pengar. Romanen handlar om Howard Roarks kamp att få skapa på sina egna villkor och om hans kärlek till den vackra Dominique och hans strid mot fiender som vill förgöra honom.
Romanen var väldigt lång, ca 800 sidor och arkitektur är inte något som direkt intresserar mig. Den var därför bitvis ganska långtråkig. När jag hade läst ca en fjärdedel av romanen hade jag bestämt mig för att jag inte gillade den särskilt mycket. Men det visade sig att när jag la den ifrån mig så återkom tankarna hela tiden till Howard Roark och hans liv. Jag drömde t o m om den på natten! Och när den var slut hade jag också svårt att släppa den ifrån mig. Jag misstänker att detta är en roman som jag kommer att minnas en väldigt lång tid, precis som Hymn.
Karaktärerna i romanen är ganska osympatiska och jag fastnade inte särskilt för någon av dem. Även huvudpersonen är rätt osympatisk och ofta tyckte jag att han är ganska dum i sin stolthet. Men hur det än är så fastnade jag ändå i den här romanen, även om jag inte vare sig gillade karaktärerna eller tyckte att handlingen var särskilt intressant och spännande.
Det som gjorde att jag gillade den var hennes beskrivning av mänskligheten. Det känns som att Ayn Rand faktiskt har fångat människans natur i den här romanen. Romanen handlar om kampen mellan individualism och kollektivism, mellan egoism och altruism. Den ideala människan är egoisten, som lever för sin egen skull, till skillnad från altruisten som lever via andra människor. Den goda människan är alltså egoisten, som här representeras av Howard Roark och inte Peter Keating, även om det vid en första anblick verkar som att det är han som är egoisten.
De som skapade var inte osjälviska. Det är hela hemligheten med deras makt- att den var självtillräcklig, självmotiverad och självalstrad. En yttersta grund, en energikälla, en 'orörd rörare'. Den som skapade tjänade ingen och inget. Han levde för sin egen skull.
En människa tänker och arbetar ensam. En människa kan inte råna, exploatera och härska- ensam. Rån, exploatering och härskande förutsätter offer. De förutsätter beroende. De tillhör andrahandsmänniskans område. /.../ Men människor har fått lära sig att se andrahansmänniskor- tyranner, kejsare och diktatorer- som representanter för egoismen. Genom detta bedrägeri fick man dem att förstöra jaget, sitt eget och andras.
Mycket av det Ayn Rand skriver är väldigt klokt och det märks tydligt att hon verkligen har funderat på människans sanna natur och att hon har formulerat teorier på området. Jag håller inte med henne om allt hon skriver, men det gör ju samtidigt att romanen blir ännu mer intressant och givande att läsa.
Den publicerades 1943 och handlar om arkitekten Howard Roark. Han relegeras från den främsta utbildningen för arkitekter för att han vill rita modernistiska hus. Han får hanka sig fram på diverse jobb och då och då får han möjlighet att rita någon modernistisk byggnad. Hans klasskamrat Peter Keating får ett toppenjobb hos en av de främsta arkitektfirmorna och snart tjänar han massor med pengar. Romanen handlar om Howard Roarks kamp att få skapa på sina egna villkor och om hans kärlek till den vackra Dominique och hans strid mot fiender som vill förgöra honom.
Romanen var väldigt lång, ca 800 sidor och arkitektur är inte något som direkt intresserar mig. Den var därför bitvis ganska långtråkig. När jag hade läst ca en fjärdedel av romanen hade jag bestämt mig för att jag inte gillade den särskilt mycket. Men det visade sig att när jag la den ifrån mig så återkom tankarna hela tiden till Howard Roark och hans liv. Jag drömde t o m om den på natten! Och när den var slut hade jag också svårt att släppa den ifrån mig. Jag misstänker att detta är en roman som jag kommer att minnas en väldigt lång tid, precis som Hymn.
Karaktärerna i romanen är ganska osympatiska och jag fastnade inte särskilt för någon av dem. Även huvudpersonen är rätt osympatisk och ofta tyckte jag att han är ganska dum i sin stolthet. Men hur det än är så fastnade jag ändå i den här romanen, även om jag inte vare sig gillade karaktärerna eller tyckte att handlingen var särskilt intressant och spännande.
Det som gjorde att jag gillade den var hennes beskrivning av mänskligheten. Det känns som att Ayn Rand faktiskt har fångat människans natur i den här romanen. Romanen handlar om kampen mellan individualism och kollektivism, mellan egoism och altruism. Den ideala människan är egoisten, som lever för sin egen skull, till skillnad från altruisten som lever via andra människor. Den goda människan är alltså egoisten, som här representeras av Howard Roark och inte Peter Keating, även om det vid en första anblick verkar som att det är han som är egoisten.
De som skapade var inte osjälviska. Det är hela hemligheten med deras makt- att den var självtillräcklig, självmotiverad och självalstrad. En yttersta grund, en energikälla, en 'orörd rörare'. Den som skapade tjänade ingen och inget. Han levde för sin egen skull.
En människa tänker och arbetar ensam. En människa kan inte råna, exploatera och härska- ensam. Rån, exploatering och härskande förutsätter offer. De förutsätter beroende. De tillhör andrahandsmänniskans område. /.../ Men människor har fått lära sig att se andrahansmänniskor- tyranner, kejsare och diktatorer- som representanter för egoismen. Genom detta bedrägeri fick man dem att förstöra jaget, sitt eget och andras.
Mycket av det Ayn Rand skriver är väldigt klokt och det märks tydligt att hon verkligen har funderat på människans sanna natur och att hon har formulerat teorier på området. Jag håller inte med henne om allt hon skriver, men det gör ju samtidigt att romanen blir ännu mer intressant och givande att läsa.
onsdag, maj 30, 2007
Fettpärlan
Guy de Maupassants Fettpärlan är en kort roman, eller lång novell, som handlar om ett ett sällskap som befinner sig på flykt från Rouen på grund av det fransk-tyska kriget 1870-1871. I sällskapet finns tre välbärgade äkta par, två nunnor, en ölälskande revolutionär och så Fettpärlan, en av Rouens populäraste prostituerade. På resan stöter de på förhinder i form av en tysk officer som vill ligga med Fettpärlan, som inte vill ligga med en fiende. Han låter dem dock inte resa vidare förrän hon gjort som han vill. Av de andra blir till slut Fettpärlan övertalad att göra honom till viljes och när hon gör det blir hon mycket illa behandlad av de övriga i sällskapet.
Några utdrag ur romanen:
Egentligen är det vedervärdigt att hålla på och slå ihjäl folk, antingen de sen är preussare, engelsmän, polacker eller fransmän, inte sant? - Om man tar hämnd på någon som har handlat orätt mot en, så är det fel, eftersom det är straffbart, men när våra pojkar blir jagade och utrotade som villebråd, då skulle det alltså vara rätt, eftersom det ger medalj åt den som förstör mest?
Just som man skulle slå sig ner vid matbordet, uppenbarade sig herr Follenvie på nytt och sade med sin skrovliga röst:
- Den preussiske officern låter fråga, om fröken Elisabeth Rousset inte har ändrat sig ännu.
Fettpärlan stod där alldeles blek; plötsligt blev hon blossande röd och var så nära att kvävas av vrede, att hon inte kunde få fram ett enda ord. Till sist utbrast hon dock:
- Hälsa det där kräket, det där svinet, det där aset till preussare, att jag aldrig kommer att göra det. Aldrig, aldrig, aldrig, hör ni det!
Den tjocke värdshusvärden gick ut. De andra samlades kring Fettpärlan och bönföll henne att avslöja hemligheten med denna begäran. Först var hon ovillig, men snart rycktes hon med av raseriet.
- Vad han vill? Vad han vill? Han vill ligga med mig! skrek hon.
Vi ska väl inte behöva dö av ålderdomssvaghet här! utbrast fru Loiseau. Eftersom det där fnasket har till yrke att göra ”det där” med alla karlar, så tycker jag inte att hon har rättighet att neka den ene mer än den andre. Jag ska tala om för er att hon låg med vem som helst i Rouen, till och med med kuskar, ja, grevinnan, med landshövdingens kusk. Det vet jag säkert, för han köper vin hos oss. Och nu, när det gäller att hjälpa oss, börjar hon sjåpa sig, den slynan! Jag tycker för min del att officern har uppfört sig riktigt hyggligt. Han har kanske varit utan kvinnor en lång tid, och vi är ju tre stycken här som han utan tvivel skulle ha föredragit. Men han nöjer sig med den som tillhör alla. Han respekterar gifta kvinnor. Tänk på att det är han som är kommendant här. Han skulle bara behöva säga: "Jag vill!", och så kunde han våldta oss med hjälp av soldater.
Den här novellen skrevs 1880 och är Guy de Maupassants mest kända novell (han skrev ca 300) och den är mycket välskriven. Den är heller inte svår att läsa fast den skrevs för så länge sedan. Temat i den kan man också lätt känna igen sig i, även om tiderna är annorlunda idag. Jag tyckte väldigt mycket om den här berättelsen just för att den ger så mycket att tänka på. i alla fall hos mig väckte den en hel del upprörda känslor.
Några utdrag ur romanen:
Egentligen är det vedervärdigt att hålla på och slå ihjäl folk, antingen de sen är preussare, engelsmän, polacker eller fransmän, inte sant? - Om man tar hämnd på någon som har handlat orätt mot en, så är det fel, eftersom det är straffbart, men när våra pojkar blir jagade och utrotade som villebråd, då skulle det alltså vara rätt, eftersom det ger medalj åt den som förstör mest?
Just som man skulle slå sig ner vid matbordet, uppenbarade sig herr Follenvie på nytt och sade med sin skrovliga röst:
- Den preussiske officern låter fråga, om fröken Elisabeth Rousset inte har ändrat sig ännu.
Fettpärlan stod där alldeles blek; plötsligt blev hon blossande röd och var så nära att kvävas av vrede, att hon inte kunde få fram ett enda ord. Till sist utbrast hon dock:
- Hälsa det där kräket, det där svinet, det där aset till preussare, att jag aldrig kommer att göra det. Aldrig, aldrig, aldrig, hör ni det!
Den tjocke värdshusvärden gick ut. De andra samlades kring Fettpärlan och bönföll henne att avslöja hemligheten med denna begäran. Först var hon ovillig, men snart rycktes hon med av raseriet.
- Vad han vill? Vad han vill? Han vill ligga med mig! skrek hon.
Vi ska väl inte behöva dö av ålderdomssvaghet här! utbrast fru Loiseau. Eftersom det där fnasket har till yrke att göra ”det där” med alla karlar, så tycker jag inte att hon har rättighet att neka den ene mer än den andre. Jag ska tala om för er att hon låg med vem som helst i Rouen, till och med med kuskar, ja, grevinnan, med landshövdingens kusk. Det vet jag säkert, för han köper vin hos oss. Och nu, när det gäller att hjälpa oss, börjar hon sjåpa sig, den slynan! Jag tycker för min del att officern har uppfört sig riktigt hyggligt. Han har kanske varit utan kvinnor en lång tid, och vi är ju tre stycken här som han utan tvivel skulle ha föredragit. Men han nöjer sig med den som tillhör alla. Han respekterar gifta kvinnor. Tänk på att det är han som är kommendant här. Han skulle bara behöva säga: "Jag vill!", och så kunde han våldta oss med hjälp av soldater.
Den här novellen skrevs 1880 och är Guy de Maupassants mest kända novell (han skrev ca 300) och den är mycket välskriven. Den är heller inte svår att läsa fast den skrevs för så länge sedan. Temat i den kan man också lätt känna igen sig i, även om tiderna är annorlunda idag. Jag tyckte väldigt mycket om den här berättelsen just för att den ger så mycket att tänka på. i alla fall hos mig väckte den en hel del upprörda känslor.
tisdag, maj 29, 2007
Eskort
Jag har läst ungdomsromanen Eskort av Christina Wahlden och den handlar om Ebba som pluggar på gymnasiet inne i stan. Hennes kompisar kommer alla från välbärgade familjer och Ebba har aldrig råd att köpa lika fina kläder och saker som de. En dag läser hon en artikel i en kvällstidning som handlar om hur ungdomar prostituerar sig på Internet. Hon bestämmer sig för att prova; det handlar ju inte om att ligga med någon utan bara att visa upp sig på nätet. Lättförtjänta pengar kan man ju inte tacka nej till och hon kan ju sluta när hon vill. Men det ena leder till det andra och snart har Ebba tappat kontrollen.
Jag har tidigare läst ett antal ungdomsromaner av Christina Wahlden, t ex Kort kjol, Cell grön, Heder och Ingen behöver veta. Alla hennes romaner tar upp något aktuellt ämne som rör ungdomar, t ex våldtäkt (av både pojkar och flickor), veganism och kulturskillnader. Denna handlar alltså om ungdomsprostitution, vilket också är ett aktuellt fenomen.
Jag tycker att det är bra att hon tar upp sådana viktiga, men känsliga saker. Jag kommer absolut att använda mig av hennes romaner i mitt framtida arbete som svensklärare, just för att de erbjuder massor med diskussionsmöjligheter om ämnen som är viktiga.
Jag har tidigare läst ett antal ungdomsromaner av Christina Wahlden, t ex Kort kjol, Cell grön, Heder och Ingen behöver veta. Alla hennes romaner tar upp något aktuellt ämne som rör ungdomar, t ex våldtäkt (av både pojkar och flickor), veganism och kulturskillnader. Denna handlar alltså om ungdomsprostitution, vilket också är ett aktuellt fenomen.
Jag tycker att det är bra att hon tar upp sådana viktiga, men känsliga saker. Jag kommer absolut att använda mig av hennes romaner i mitt framtida arbete som svensklärare, just för att de erbjuder massor med diskussionsmöjligheter om ämnen som är viktiga.
måndag, maj 28, 2007
Försvinnanden
Jag har nu läst Försvinnanden av Jodi Picault. Den handlar om Delia Hopkins som är moderlös, men har haft en idyllisk uppväxt tillsammans med sin pappa. Med sin blodhund Greta jobbar hon med att söka efter försvunna personer och hon har en fästman och en liten dotter. Men plötsligt en dag knackar polisen på dörren och en hemlighet som får Delias hela tillvaro att falla samman avslöjas. Delia måste nu försöka pussla ihop sanningen om sig själv och om människorna omkring sig, och detta väcker också en del minnen.
Den här romanen engagerade mig redan från första sidan, kanske mycket för att det handlade om spårarbete med hund, men också för att historien verkade spännande. Man vill helt enkelt läsa vidare för att först få veta vad som har hänt och sedan för att få veta varför det har hänt.
Romanen är uppdelad i tio delar och varje del omfattar kapitel berättade ur någon av huvudpersonernas synvinkel. Det tyckte jag till en början var förvirrande, eftersom de berättas i jag-form och det var därför svårt att komma ihåg vem som var jaget i just detta kapitel. Men det blev lite mindre förvirrande när man kommit in i romanen lite mer. Det var trots allt intressant att få berättelsen ur olika synvinklar.
Jag gillade att man fick veta hur Andrew hade det i fängelset, men jag gillade dock inte att han skaffade sig vänner genom att hjälpa dem att tillverka crystal meth. Hans skäl för att göra det, att skaffa pengar för att rädda en kompis son från ett liv på gatan, är inte giltigt när han bidrar till att tusentals andra ungar hamnar på gatan. Jag gillade inte heller att författaren skrev ut så exakt hur man gör för att tillverka drogen. I och för sig tror jag inte att beskrivningarna räcker för att man ska kunna tillverka det själv, men jag tycker ändå att det var onödigt, eftersom det inte förde handlingen framåt; snarare var det ett sätt för författaren att visa att hon hade gjort research.
Jag har tidigare läst Allt för min syster av samma författare och den gillade jag också. Den har var dock mer spännande, medan Allt för min syster erbjöd mer till tankar. Det gjorde i och för sig den här också, men inte i lika hög grad som hennes första roman. Jag gillade båda romanerna, men kanske på lite olika sätt. Hur som helst så ser jag fram emot fler romaner av Jodi Picault.
Den här romanen engagerade mig redan från första sidan, kanske mycket för att det handlade om spårarbete med hund, men också för att historien verkade spännande. Man vill helt enkelt läsa vidare för att först få veta vad som har hänt och sedan för att få veta varför det har hänt.
Romanen är uppdelad i tio delar och varje del omfattar kapitel berättade ur någon av huvudpersonernas synvinkel. Det tyckte jag till en början var förvirrande, eftersom de berättas i jag-form och det var därför svårt att komma ihåg vem som var jaget i just detta kapitel. Men det blev lite mindre förvirrande när man kommit in i romanen lite mer. Det var trots allt intressant att få berättelsen ur olika synvinklar.
Jag gillade att man fick veta hur Andrew hade det i fängelset, men jag gillade dock inte att han skaffade sig vänner genom att hjälpa dem att tillverka crystal meth. Hans skäl för att göra det, att skaffa pengar för att rädda en kompis son från ett liv på gatan, är inte giltigt när han bidrar till att tusentals andra ungar hamnar på gatan. Jag gillade inte heller att författaren skrev ut så exakt hur man gör för att tillverka drogen. I och för sig tror jag inte att beskrivningarna räcker för att man ska kunna tillverka det själv, men jag tycker ändå att det var onödigt, eftersom det inte förde handlingen framåt; snarare var det ett sätt för författaren att visa att hon hade gjort research.
Jag har tidigare läst Allt för min syster av samma författare och den gillade jag också. Den har var dock mer spännande, medan Allt för min syster erbjöd mer till tankar. Det gjorde i och för sig den här också, men inte i lika hög grad som hennes första roman. Jag gillade båda romanerna, men kanske på lite olika sätt. Hur som helst så ser jag fram emot fler romaner av Jodi Picault.
tisdag, maj 22, 2007
The remains of the day
The remains of the day av Kazuo Ishiguro läste jag också som en skoluppgift, men det kändes absolut inte så när jag läste den. Jag fastnade för den nästan med en gång och det var en njutning att läsa den.
Den handlar om Mr Stevens, som är butler på Darlington Hall. Han åker på en liten semesterresa och under denna resa minns han tillbaka på sin tid som butler på Darlington Hall. Mr Stevens är väldigt proper och korrekt och en mästare på att dölja sina känslor. Han är också mycket stolt över sitt arbete.
Romanen är mycket välskriven och jag älskade språket i den. Det lite högttravande språket passade så perfekt in på Mr Stevens och hjälper till att skapa en bild av hur han är som person. Hela romanen är skriven med ett underbart språk, så det är svårt att peka ut ett speciellt ställe så jag väljer ett slumpmässigt utdrag ur romanen:
I realize that if one looks at the matter objectively, one has to concede my father lacked various attributes one may normally expect in a great butler. But those same absent attributes, I would argue, are every time those of a superficial and decorative order, attributes that are attractive, no doubt, as icing on the cake, but are not pertaining to what is really essential. I refer to things such as good accent and command of language, general knowledge on wide-ranging topics such as falconing and newt-mating- attributes none of which my father could have boasted.
I stort sett hela romanen består av Mr Stevens minnen, d v s hans inre resa, och bara en mycket liten del om den verkliga resa han företar sig. Detta är också det intressanta med romanen. Man får veta att hans förre arbetsgivare, lord Darlington, var involverad i utrikespolitiken under andra världskriget och sympatiserade med nazisterna. Romanen innehåller också en kärlekshistoria, som snarare är antydd än bekräftad. Allt detta får man bitvis veta mer om genom Mr Stevens minnen och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta mer om lord Darlington och hans affärer och om hur kärleken mellan Mr Stevens och Miss Kenton ska utveckla sig, även om man på den senare punkten redan från början vet lite om hur det kommer att gå.
Jag verkligen älskade den här romanen och jag är helt säker på att jag kommer att läsa om den någon gång. Jag kommer också att läsa mer av den här författaren, även om det i och för sig är denna roman som anses vara hans bästa. Det kanske låter tråkigt att läsa om en gammal butlers minnen, men det är det inte alls. Jag rekommenderar verkligen den här romanen!
Den handlar om Mr Stevens, som är butler på Darlington Hall. Han åker på en liten semesterresa och under denna resa minns han tillbaka på sin tid som butler på Darlington Hall. Mr Stevens är väldigt proper och korrekt och en mästare på att dölja sina känslor. Han är också mycket stolt över sitt arbete.
Romanen är mycket välskriven och jag älskade språket i den. Det lite högttravande språket passade så perfekt in på Mr Stevens och hjälper till att skapa en bild av hur han är som person. Hela romanen är skriven med ett underbart språk, så det är svårt att peka ut ett speciellt ställe så jag väljer ett slumpmässigt utdrag ur romanen:
I realize that if one looks at the matter objectively, one has to concede my father lacked various attributes one may normally expect in a great butler. But those same absent attributes, I would argue, are every time those of a superficial and decorative order, attributes that are attractive, no doubt, as icing on the cake, but are not pertaining to what is really essential. I refer to things such as good accent and command of language, general knowledge on wide-ranging topics such as falconing and newt-mating- attributes none of which my father could have boasted.
I stort sett hela romanen består av Mr Stevens minnen, d v s hans inre resa, och bara en mycket liten del om den verkliga resa han företar sig. Detta är också det intressanta med romanen. Man får veta att hans förre arbetsgivare, lord Darlington, var involverad i utrikespolitiken under andra världskriget och sympatiserade med nazisterna. Romanen innehåller också en kärlekshistoria, som snarare är antydd än bekräftad. Allt detta får man bitvis veta mer om genom Mr Stevens minnen och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta mer om lord Darlington och hans affärer och om hur kärleken mellan Mr Stevens och Miss Kenton ska utveckla sig, även om man på den senare punkten redan från början vet lite om hur det kommer att gå.
Jag verkligen älskade den här romanen och jag är helt säker på att jag kommer att läsa om den någon gång. Jag kommer också att läsa mer av den här författaren, även om det i och för sig är denna roman som anses vara hans bästa. Det kanske låter tråkigt att läsa om en gammal butlers minnen, men det är det inte alls. Jag rekommenderar verkligen den här romanen!
söndag, maj 13, 2007
Cat's eye
Jag har läst Cat's eye av Margaret Atwood inför en uppgift i skolan. Den handlar om Elaine, som kommer tillbaka till Toronto, där hon växte upp. Återkomsten till staden innebär att hon börjar tänka tillbaka på sin barndom och främst då på Cordelia, som var både vän och mobbare. Resan tillbaka till Toronto blir också en resa för att göra upp med det förflutna.
Jag har tidigare läst andra romaner av Margaret Atwood, t ex Oryx och Crake och Tjänstekvinnan och dem gillade jag väldigt mycket. Den här tycker jag inte var i klass med de andra jag läst. Den var visserligen intressant och mycket välskriven, men jag tycker att tempot är för lågt. Bitvis händer det inte särskilt mycket, ens i hennes tankar.
Det känns också ibland svårt att engagera sig i Elaines tankar, kanske beroende på att hon verkar vara en ganska osympatisk person. Samtidigt är det svårt att inte bli intresserad av hennes förflutna. Romanen tar också upp flera viktiga teman, inte minst mobbing, vilket gör att den också är tankvärd. Det är dock knappast någon roman som jag kommer att använda mig av i undervisningen, annat än möjligen i korta utdrag, just för att den är lång och ganska händelselös. Men jag gillar fortfarande Atwoods sätt att skriva så det är mycket sannolikt att jag kommer att läsa fler romaner av henne.
Jag har tidigare läst andra romaner av Margaret Atwood, t ex Oryx och Crake och Tjänstekvinnan och dem gillade jag väldigt mycket. Den här tycker jag inte var i klass med de andra jag läst. Den var visserligen intressant och mycket välskriven, men jag tycker att tempot är för lågt. Bitvis händer det inte särskilt mycket, ens i hennes tankar.
Det känns också ibland svårt att engagera sig i Elaines tankar, kanske beroende på att hon verkar vara en ganska osympatisk person. Samtidigt är det svårt att inte bli intresserad av hennes förflutna. Romanen tar också upp flera viktiga teman, inte minst mobbing, vilket gör att den också är tankvärd. Det är dock knappast någon roman som jag kommer att använda mig av i undervisningen, annat än möjligen i korta utdrag, just för att den är lång och ganska händelselös. Men jag gillar fortfarande Atwoods sätt att skriva så det är mycket sannolikt att jag kommer att läsa fler romaner av henne.
lördag, maj 05, 2007
Äcklig
Äcklig av Constance Briscoe är verkligen en äcklig historia. Och vad som är ännu äckligare är att den är sann. Romanen har undertiteln En sann berättelse om en mors grymhet, och det är precis vad den handlar om. Constance, som inte ens vet att hennes namn är Constance; hon kallas Clare av alla (för att hennes mamma kallade henne Clear för att hon kunde se rakt igenom henne och det blev senare till Clare).
Clare blir både fysiskt och psykiskt misshandlad av sin mamma. Hon utsätts regelbundet för slag, mest på brösten, och hon tillåts ibland inte att äta. Men det som orsakar henne mest smärta är ändå avsaknaden av kärlek. Mamman behandlar nämligen inte alla sina barn på samma sätt; det är bara Clare som misshandlas. Enligt mamman är anledningen till detta att Clare är sängvätare, men det förstår ju vem som helst att det bara är en undanflykt, ett svepskäl.
När Clare är tretton år flyttar hennes mamma och hennes nya man samt de yngsta barnen till ett nytt hus, men Clare och två av hennes systrar lämnas ensamma kvar i det gamla huset, utan värme och el. Systrarna är välkomna hem till mamman, men inte Clare. Clare börjar jobba och kämpar för att orka med skolan också. Hon växer upp och lyckas bra i skolan, studerar vid universitetet och med tiden blev hon också Storbitanninens första svarta domare.
På baksidan av boken står Fruktansvärt, brutalt ärlig och ändå upplyftande och det tycker jag sammanfattar den här boken väldigt bra. Jag fastnade omedelbart i den här boken och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Det är omöjligt att inte dra paralleller till Pojken som kallades Det och de två uppföljarna till den, men den här skiljer sig ganska markant från dem. Främst för att den är mycket mer välskriven, men också för att den känns ärligare. Dessutom tycker jag hemskt illa om Dave Peltzers predikande om Gud, i alla fall i de två uppföljarna, och det var den här boken härligt befriad från. Dessutom känns den här betydligt mer distanserad än Pojken som kallades Det m fl, som om Constance Briscoe lyckats lämna allt bakom sig när hon blev Constance Briscoe istället för Clare när hon började på universitetet.
Clare blir både fysiskt och psykiskt misshandlad av sin mamma. Hon utsätts regelbundet för slag, mest på brösten, och hon tillåts ibland inte att äta. Men det som orsakar henne mest smärta är ändå avsaknaden av kärlek. Mamman behandlar nämligen inte alla sina barn på samma sätt; det är bara Clare som misshandlas. Enligt mamman är anledningen till detta att Clare är sängvätare, men det förstår ju vem som helst att det bara är en undanflykt, ett svepskäl.
När Clare är tretton år flyttar hennes mamma och hennes nya man samt de yngsta barnen till ett nytt hus, men Clare och två av hennes systrar lämnas ensamma kvar i det gamla huset, utan värme och el. Systrarna är välkomna hem till mamman, men inte Clare. Clare börjar jobba och kämpar för att orka med skolan också. Hon växer upp och lyckas bra i skolan, studerar vid universitetet och med tiden blev hon också Storbitanninens första svarta domare.
På baksidan av boken står Fruktansvärt, brutalt ärlig och ändå upplyftande och det tycker jag sammanfattar den här boken väldigt bra. Jag fastnade omedelbart i den här boken och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Det är omöjligt att inte dra paralleller till Pojken som kallades Det och de två uppföljarna till den, men den här skiljer sig ganska markant från dem. Främst för att den är mycket mer välskriven, men också för att den känns ärligare. Dessutom tycker jag hemskt illa om Dave Peltzers predikande om Gud, i alla fall i de två uppföljarna, och det var den här boken härligt befriad från. Dessutom känns den här betydligt mer distanserad än Pojken som kallades Det m fl, som om Constance Briscoe lyckats lämna allt bakom sig när hon blev Constance Briscoe istället för Clare när hon började på universitetet.
fredag, maj 04, 2007
Tätt intill dagarna
Under praktiken bildade några av lärarna en bokcirkel och den roman som skulle läsas var Tätt intill dagarna av Mustafa Can. Den är i stort sett en biografi om Mustafa Cans mamma Güllü. Mustafa Can är journalist och det hela började när han var sommarpratare i radion. Han berättade då om sin mamma, som fött femton barn och förlorat sju av dem. Familjen utvandrade från Kurdistan och flyttade till Sverige. Romanen handlar dock inte bara om Mustafas mamma, utan också om hans pappa, om hembyn i Kurdistan, om relationen mellan föräldrar och barn, om motsättningen mellan traditionellt och modernt, om skamkänslor, främlingsskap och sorg.
Güllü Can talade aldrig om sig själv och när hon drabbas av levercirros och ligger för döden vårdas hon av sin man och sina barn i hemmet. Mustafa vill inte att hans mor ska dö som en främling så på dödsbädden försöker han lära känna henne. Den här boken är självutlämnande och kan inte ha varit lätt att skriva, men den känns trots det inte riktigt äkta. På något vis känns det som att Mustafa Can vill berätta sitt eget livs historia, men gör det under förespeglingen att berätta sin mammas.
Jag är lite ambivalent till det språkliga i boken. Mustafa Can skriver på ett vackert, poetiskt sätt som jag i vanliga fall gillar. Men i just den här boken känns det lite fel. Speciellt dialogen känns mycket tillgjord, för ingen människa pratar så som han formulerar replikerna.
Något som dock känns mycket autentiskt är beskrivningen av moderns sjukdom och om hur de vårdar henne i hemmet. Mustafa Can använder inga förskönande omskrivningar, utan berättar precis som det var. Det var gripande och påminde mig väldigt mycket om när min mormor låg på sjukhuset, döende i magcancer. Ändå kan jag inte komma över känslan av att boken är ett mycket förskönande porträtt av modern. Jag är säker på att Güllü Can var en god människa, mor, hustru och vän, men så god som hon framställs här kan ingen människa vara.
Tyvärr hann min praktik ta slut innan alla hade läst ut romanen, så jag hann aldrig vara med på någon diskussion om den. Men det hade varit mycket intressant att höra de andras åsikter om den. Min egen åsikt är att även om Mustafa Can uppenbarligen är en duktig skribent så räckte det inte riktigt till för att jag skulle gilla det här. Berättelsen om hans mor skulle säkert ha varit intressant om den verkligen hade handlat om henne, men det gör den inte eftersom det inte verkar som att någon verkligen kände henne, vilket i sig är mycket sorgligt.
Güllü Can talade aldrig om sig själv och när hon drabbas av levercirros och ligger för döden vårdas hon av sin man och sina barn i hemmet. Mustafa vill inte att hans mor ska dö som en främling så på dödsbädden försöker han lära känna henne. Den här boken är självutlämnande och kan inte ha varit lätt att skriva, men den känns trots det inte riktigt äkta. På något vis känns det som att Mustafa Can vill berätta sitt eget livs historia, men gör det under förespeglingen att berätta sin mammas.
Jag är lite ambivalent till det språkliga i boken. Mustafa Can skriver på ett vackert, poetiskt sätt som jag i vanliga fall gillar. Men i just den här boken känns det lite fel. Speciellt dialogen känns mycket tillgjord, för ingen människa pratar så som han formulerar replikerna.
Något som dock känns mycket autentiskt är beskrivningen av moderns sjukdom och om hur de vårdar henne i hemmet. Mustafa Can använder inga förskönande omskrivningar, utan berättar precis som det var. Det var gripande och påminde mig väldigt mycket om när min mormor låg på sjukhuset, döende i magcancer. Ändå kan jag inte komma över känslan av att boken är ett mycket förskönande porträtt av modern. Jag är säker på att Güllü Can var en god människa, mor, hustru och vän, men så god som hon framställs här kan ingen människa vara.
Tyvärr hann min praktik ta slut innan alla hade läst ut romanen, så jag hann aldrig vara med på någon diskussion om den. Men det hade varit mycket intressant att höra de andras åsikter om den. Min egen åsikt är att även om Mustafa Can uppenbarligen är en duktig skribent så räckte det inte riktigt till för att jag skulle gilla det här. Berättelsen om hans mor skulle säkert ha varit intressant om den verkligen hade handlat om henne, men det gör den inte eftersom det inte verkar som att någon verkligen kände henne, vilket i sig är mycket sorgligt.
fredag, april 27, 2007
Saffranshjärtan
Saffranshjärtan av Jonas Bonnier handlar om Anki och Kelly, som föds på samma dag. De lever dock väldigt olika liv. Anki är dotter till en bensinmacksägare och hon är ensam och annorlunda. Kelly är det yngsta barnet i en stor och välbärgad bokförläggarfamilj. Hennes liv blir framgångsrikt med äktenskap, barn och karriär. Läsaren för följa Anki och Kelly, utan att de har med varandra att göra, under deras första fyrtio år i livet.
Den här romanen är mycket välskriven och det jag uppskattar mest med den är att författaren lyckas med att berätta saker utan att skriva vad som händer rakt ut. Man får liksom läsa mellan raderna. Jag gillar också att romanen är uppdelad i 1960-tal till 1990-tal. Varje "årtionde" är också uppdelat i kortare kapitel, vilket bidrar till känslan av att romanen är lättläst. Det är också ett visst mått av nostalgi, eftersom man kan känna igen sig i mycket av det som händer under 70-90-talet (själv levde jag ju inte på 60-talet, så där känner jag inte igen mig).
Det som var lite jobbigt var att det var så många bipersoner som fick plats i romanen i egna kapitel. Det var ibland svårt att hålla reda på vem de är och eftersom vissa bara förekommer i ett enda kapitel känns det också lite onödigt att blanda in dem i handlingen. De korta inblickarna i folks liv gör att romanen ibland känns lite förvirrande; det hade varit enklare med färre personer.
Men på det stora hela så gillade jag den här romanen. Den var som sagt lätt att läsa och jag blev snabbt nyfiken på att läsa vidare om Anki och Kelly. Jag har aldrig läst något av den här författaren förut, men han har tydligen skrivit ett antal romaner och jag är sugen på att läsa något mer av honom, så det kommer jag säkert att göra när jag får tillfälle.
Den här romanen är mycket välskriven och det jag uppskattar mest med den är att författaren lyckas med att berätta saker utan att skriva vad som händer rakt ut. Man får liksom läsa mellan raderna. Jag gillar också att romanen är uppdelad i 1960-tal till 1990-tal. Varje "årtionde" är också uppdelat i kortare kapitel, vilket bidrar till känslan av att romanen är lättläst. Det är också ett visst mått av nostalgi, eftersom man kan känna igen sig i mycket av det som händer under 70-90-talet (själv levde jag ju inte på 60-talet, så där känner jag inte igen mig).
Det som var lite jobbigt var att det var så många bipersoner som fick plats i romanen i egna kapitel. Det var ibland svårt att hålla reda på vem de är och eftersom vissa bara förekommer i ett enda kapitel känns det också lite onödigt att blanda in dem i handlingen. De korta inblickarna i folks liv gör att romanen ibland känns lite förvirrande; det hade varit enklare med färre personer.
Men på det stora hela så gillade jag den här romanen. Den var som sagt lätt att läsa och jag blev snabbt nyfiken på att läsa vidare om Anki och Kelly. Jag har aldrig läst något av den här författaren förut, men han har tydligen skrivit ett antal romaner och jag är sugen på att läsa något mer av honom, så det kommer jag säkert att göra när jag får tillfälle.
onsdag, april 18, 2007
Fjärilsjakten
Fjärilsjakten av Marika Cobbold Hjörne handlar om Grace, som på sin födelsedag får en tavla av sin pojkvän. Det märkvärdiga med detta är att pojkvännen varit död i två år. Grace känner igen huset på tavlan från sin barndom och blir intresserad av konstnären Forbes. Letandet efter Forbes leder henne till den gamla kvinnan Louisa, vars liv påminner om Graces liv.
Romanen är uppdelad i ganska korta kapitel och det framgår tydligt när det är Grace och när det är Louisa som berättar. Även om det är nutid eller dåtid framgår väldigt tydligt. Det är därför inte svårt att hänga med i den här romanen. Språket är också ganska enkelt och rakt.
Jag tyckte dock att Louisas livsöde var betydligt intressantare än huvudpersonen Graces. Kanske beror det på att jag inte tror så mycket på den enda stora kärleken. Jag tycker inte att det verkar trovärdigt att man blir kär i någon som sextonåring och aldrig kommer över den kärleken trots att man inte träffas på 20 år. Och att man då inleder ett förhållande med den personen, trots att denne är gift och har barn, och upprätthåller det förhållandet under 6 år och sedan tar hand om honom när hans fru tröttnar på honom för att han är döende i cancer.
Den här romanen var dock inte direkt dålig, men heller inte direkt bra. Snarast var den medelmåttig. Men det kändes i alla fall som en stunds lagom tidsfördriv att läsa den eftersom den ändå var lättläst och okomplicerad.
Romanen är uppdelad i ganska korta kapitel och det framgår tydligt när det är Grace och när det är Louisa som berättar. Även om det är nutid eller dåtid framgår väldigt tydligt. Det är därför inte svårt att hänga med i den här romanen. Språket är också ganska enkelt och rakt.
Jag tyckte dock att Louisas livsöde var betydligt intressantare än huvudpersonen Graces. Kanske beror det på att jag inte tror så mycket på den enda stora kärleken. Jag tycker inte att det verkar trovärdigt att man blir kär i någon som sextonåring och aldrig kommer över den kärleken trots att man inte träffas på 20 år. Och att man då inleder ett förhållande med den personen, trots att denne är gift och har barn, och upprätthåller det förhållandet under 6 år och sedan tar hand om honom när hans fru tröttnar på honom för att han är döende i cancer.
Den här romanen var dock inte direkt dålig, men heller inte direkt bra. Snarast var den medelmåttig. Men det kändes i alla fall som en stunds lagom tidsfördriv att läsa den eftersom den ändå var lättläst och okomplicerad.
söndag, april 15, 2007
Dockorna
Jag fortsättar att läsa de gamla böcker jag har stående i hyllan och har nu läst Dockorna av Evelyn Anthony. Den handlar om Harry Oakham, en av många arbetslösa spioner. När det kalla krigets dagar är över finns det inget behov för spioner. Harry bestämmer sig för att samla ett gäng andra gamal spioner så att de kan använda sina färdigheter i en mer lönsam bransch. Hotell Dockskåpet- The Doll's House Manor- en anrik tudorherrgård i Suffolk, blir en täckmantel för deras illegala verksamhet. Den handlar också om Rosa Bennett, som jobbar på utrikesdepartementet och som får i uppdrag att åka till Hotell Dockskåpet för att avslöja Harry Oakham och hans affärer.
Jag tyckte faktiskt inte att den här romanen verkade särskilt lockande, eftersom jag inte är särskilt förtjust i agent- och spionromaner, men det stod också att en gammal legend kastar långa och ondskefulla skuggor över Hotell Dockskåpet. Det tyckte jag lät i alla fall lite spännande. Men det visade sig vara vilseledande information. Det nämndes i början att det fanns ett stort dockskåp inbyggt i väggen på herrgården och att det fanns någon historia eller legend förknippat med detta, men det blev som inget mer av det. På något vis kändes det som att författaren glömde bort den delen av historien.
Det hände inte särskilt mycket i den här romanen och det som hände var inte särskilt spännande. I själva verket är jag inte ens säker på att jag förstod vad den handlade om. Jag tror att det var så att Harry Oakham och hans spionvänner köpte hotellet för att i hemlighet hålla konferenser, träningsläger ochliknande för andra spioner och terrorister. Men vid sidan om detta höll de på med ännu hemligare affärer, nämligen att lönnmörda folk på andras begäran. Och samtidigt försöker de också driva ett helt vanligt hotell med vanliga gäster. Inget av detta kändes förnuftigt för mig och därmed har jag också svårt att engagera mig i handligen.
Rosa Bennett var en intressantare karaktär, i alla fall i början, och det fanns lite inslag av spänning när hon spionerar på Harry och gästerna och blir avslöjad av en rysk spion. Men det räcker inte riktigt till. Dessutom hade jag mycket svårt att intressera mig för kärlekshistorien mellan henne och Harry, eftersom jag inte kan begripa hur hon kan vara så blåögd. Det är helt enkelt bara irriterande.
På det stora hela tyckte jag att den här romanen var jättetråkig och det fanns i stort sett inget som var trovärdigt i handlingen.
Jag tyckte faktiskt inte att den här romanen verkade särskilt lockande, eftersom jag inte är särskilt förtjust i agent- och spionromaner, men det stod också att en gammal legend kastar långa och ondskefulla skuggor över Hotell Dockskåpet. Det tyckte jag lät i alla fall lite spännande. Men det visade sig vara vilseledande information. Det nämndes i början att det fanns ett stort dockskåp inbyggt i väggen på herrgården och att det fanns någon historia eller legend förknippat med detta, men det blev som inget mer av det. På något vis kändes det som att författaren glömde bort den delen av historien.
Det hände inte särskilt mycket i den här romanen och det som hände var inte särskilt spännande. I själva verket är jag inte ens säker på att jag förstod vad den handlade om. Jag tror att det var så att Harry Oakham och hans spionvänner köpte hotellet för att i hemlighet hålla konferenser, träningsläger ochliknande för andra spioner och terrorister. Men vid sidan om detta höll de på med ännu hemligare affärer, nämligen att lönnmörda folk på andras begäran. Och samtidigt försöker de också driva ett helt vanligt hotell med vanliga gäster. Inget av detta kändes förnuftigt för mig och därmed har jag också svårt att engagera mig i handligen.
Rosa Bennett var en intressantare karaktär, i alla fall i början, och det fanns lite inslag av spänning när hon spionerar på Harry och gästerna och blir avslöjad av en rysk spion. Men det räcker inte riktigt till. Dessutom hade jag mycket svårt att intressera mig för kärlekshistorien mellan henne och Harry, eftersom jag inte kan begripa hur hon kan vara så blåögd. Det är helt enkelt bara irriterande.
På det stora hela tyckte jag att den här romanen var jättetråkig och det fanns i stort sett inget som var trovärdigt i handlingen.
torsdag, april 12, 2007
Födelsedagen
Födelsedagen av Ulla Isaksson är ännu en av de gamla böcker jag håller på att läsa. Den är skriven 1988 och handlar om Olga i Sjöö och om hennes tre döttrar. Romanen utspelar sig under en enda dag; Jonasdagen, den 29:e mars, som är både namnsdag, födesledag och minnesdag. Olga får inte träffa sina tre vuxna och utflugna barn den här dagen, men de möts i alla fall i minnet.
Jag tror inte att jag någonsin läst något av Ulla Isaksson, även om hon tydligen är en ganska känd författare vars romaner till och med filmatiserats av Ingemar Bergman. Hon skriver mycket bra och språket är lite poetiskt och inte alltid rakt på sak. Jag gillar när man ibland får gissa sig till vad som hänt och hur människor känner.
Känslan i den här romanen är ganska dyster och jag har lite svårt att identifiera mig med någon av huvudpersonerna. Visst känner jag lite medlidande med Olga, men jag tycker samtidigt att hon är en ganska osympatisk person. Döttrarna har jag också svårt att identifiera mig med och tycka om, fast på olika sätt. Men förhållandet mellan mor och döttrar är väldigt realistiskt skildrad och karaktärerna känns komplexa och levande.
Lite kul tycker jag att det är att den 29:e mars är en bemärkelsedag för mig också på så sätt att det är en födelsedag och namnsdag (Myrrhas födelsedag, Jonas namnsdag), men den har inte alls så stor betydelse för mig som för huvudpersonerna i romanen. Men jag hade ändå lite svårt att engagera mig i den här romanen. Visst var den välskriven och realistisk, men den var också ganska dyster och eländig och slutet var dessutom mycket förutsägbart. Den var absolut inte dålig heller, snarare medelmåttig, och jag tror knappast att jag kommer att vilja läsa något mer av Ulla Isaksson.
Jag tror inte att jag någonsin läst något av Ulla Isaksson, även om hon tydligen är en ganska känd författare vars romaner till och med filmatiserats av Ingemar Bergman. Hon skriver mycket bra och språket är lite poetiskt och inte alltid rakt på sak. Jag gillar när man ibland får gissa sig till vad som hänt och hur människor känner.
Känslan i den här romanen är ganska dyster och jag har lite svårt att identifiera mig med någon av huvudpersonerna. Visst känner jag lite medlidande med Olga, men jag tycker samtidigt att hon är en ganska osympatisk person. Döttrarna har jag också svårt att identifiera mig med och tycka om, fast på olika sätt. Men förhållandet mellan mor och döttrar är väldigt realistiskt skildrad och karaktärerna känns komplexa och levande.
Lite kul tycker jag att det är att den 29:e mars är en bemärkelsedag för mig också på så sätt att det är en födelsedag och namnsdag (Myrrhas födelsedag, Jonas namnsdag), men den har inte alls så stor betydelse för mig som för huvudpersonerna i romanen. Men jag hade ändå lite svårt att engagera mig i den här romanen. Visst var den välskriven och realistisk, men den var också ganska dyster och eländig och slutet var dessutom mycket förutsägbart. Den var absolut inte dålig heller, snarare medelmåttig, och jag tror knappast att jag kommer att vilja läsa något mer av Ulla Isaksson.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)