Ökenflickan

Jag fortsätter att avverka de gamla böcker jag har ståendes i bokhyllan och nu har jag läst ut Ökenflickan av Madeleine Brent. Den handlar om Mitji, som växt upp i en stam aboriginier (eller urinvånare som det står i boken) där hon alltid betraktats som ett missfoster eftersom hon har vit hy och rött hår. Hon bestämmer sig för att lämna stammen och hittar folk som liknar henne själv. Men det är inte lätt att anpassa sig till nya seder och bruk. Dessutom visar det sig att någon är ute efter hennes liv.

Det mest intressanta med den här romanen, skriven 1986, är nog författaren. På insidan av omslaget kan man läsa att författaren tillhör den absoluta toppen bland underhållningsförfattare, men vem som döljer sig bakom pseudonymen är en väl bevarad hemlighet. Men några saker har i alla fall förläggaren avslöjat- hon är född i London 1924, är gift och har två vuxna barn. Hon har skrivit för tidningar, radio och TV och har som chifferexpert för engelska krigsmakten rest över i stort sett hela världen, men bor nu i Kent med sin man. Numera vet man dock att det är Peter O'Donnell, författaren till Modesty Blaise, som döljer sig bakom pseudonymen. Därför har också Madeleine Brent samma initialer som Modesty Blaise.

Jag tyckte inte speciellt mycket om den här romanen. Den var på något vis alldeles för ytlig och det var alldeles för mycket osannolika händelser och sammanträffanden. Till exempel tror jag att det är högst osannolikt att en person kan ha så fint luktsinne att hon kan lukta sig till om någon varit ute på gården eller inne i hennes rum. Inte ens en person som växt upp hos aboriginer, även om de möjligtvis kan ha bättre luktsinne än vita (dock tvivlar jag på att det finns någon väsentlig skillnad). Men jag undrar varför en vit person som växt upp hos dem skulle ha ett bättre luktsinne, för det är knappast något som man kan utveckla i någon högre grad. På det stora hela så tycker jag att Mitji/Meg är alldeles för duktig, på många saker. Historien kändes helt enkelt inte trovärdig.

En studie i skräck

Nu har jag återigen börjat läsa de gamla böckerna i bokhyllan och nu har jag läst En studie i skräck av Ellery Queen, som skrevs 1966. Den handlar om författaren Ellery Queen som får ett gammalt handskrivet manuskript som verkar vara en hittills okänd Sherlock Holmes-roman. I denna bok löser Sherlock Holmes och hans medhjälpare doktor Watson mysteriet med Jack the Ripper (eller Jack Uppskäraren som han kallas på svenska, men jag tycker att det låter så fånigt). Handlingen i En studie i skräck växlar mellan Ellery Queen i nutiden och Sherlock Holmes London (till största delen). I slutet lyckas Ellery Queen räkna ut varför manuskriptet förblivit opublicerat under alla dessa år.

Till en början blev jag förvirrad av att författaren heter samma sak som bokens huvudperson, men efter att ha googlat lite grann så fick jag reda på förklaringen. Ellery Queen är en pseudonym för de båda kusinerna Frederic Dannay och Manfred B Lee. I början avslöjade de inte vilka de var, utan när Ellery Queen framträdde offentligt hade han alltid en svart mask som någon av kusinerna dolde sig bakom.

Den här romanen var ganska intressant läsning och jag tycker att författarna har lyckats rätt bra med att återskapa en Sherlock Holmes- roman. I alla fall tror jag det, för jag har nog bara läst Baskervilles hund och någon bok, vars titel jag inte minns, där en liten apa utförde mord på någons kommando. Det är också en klar skillnad i språket mellan Elllery Queens nutid och Sherlock Holmes-manuskriptet.

Något som dock irriterar mig ganska mycket är att författarna här behandlar Holmes och Watson som verkliga historiska personer, vilket de ju inte är. Dessutom säger Sherlock Holmes Men det är ju elementärt, min käre Watson; något som han faktiskt aldrig sa i någon roman (uttrycket kommer från filmatiseringen).

Vanligtvis är jag ju inte särskilt förtjust i deckare, men det finns en typ av deckare som jag brukar gilla och det är pusseldeckare som exempelvis Sherlock Holmes och Agatha Christie. En studie i skräck når förstås inte riktigt upp till deras nivå, men erbjöd ändå en stunds skön avkoppling.

Parfymen

Jag har hört mycket gott om Parfymen av Patrick Süskind och eftersom den nu har kommit på film så ville jag läsa romanen före jag ser filmen. Romanen har undertiteln Berättelsen om en mördare och den handlar om Jean-Baptiste Grenouille som föds under en fiskslaktarbänk i 1700-talets Paris. Det unika med honom är att han saknar kroppslukt, vilket gör att andra människor känner avsmak och olust inför honom, även om de inte är medvetna om varför. Han har också ett otroligt luktsinne som gör att han aldrig glömmer en lukt och han kan spåra upp en person på flera kilometers avstånd. Han blir parfymör och besatt av att framställa en parfym av doften av unga, oskuldsfulla kvinnor.

Språket i den här romanen var mycket fint och jag upplever det som att författaren är mycket skicklig. Till exempel så byter han stil för ett tag mitt i romanen för att få fram vissa saker och det lyckas han väldigt bra med. Jag tycker också att det är kul att någon använder långa och fina ord, även om jag ärligt talat inte förstod alla ord (dock inte så att jag inte förstod vad som menades av sammanhanget).

Miljöbeskrivningarna var också mycket bra. Redan i början av romanen fick jag en klar och tydlig bild av 1700-talets stinkande Paris av denna beskrivning: På den tiden som vi talar om rådde i städerna en stank som vi moderna människor knappast kan göra oss en föreställning om. Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade ruttet trä och råttlort, köken skämd kål och fårtalg; de ovädrade boningsrummen luktade unket damm, och i sovrummen stod en dunst av flottiga lakan, fuktiga bolster och den fränt söta odören från nattkärlen. Från skorstenarna kom lukten av svavel, från garverierna lukten av frätande lut, från slakthusen lukten av levrat blod. Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnen kom lukten av ruttna tänder, ur deras magar lukten av löksaft och från deras kroppar, om de inte längre var helt unga, lukten av gammal ost och sur mjölk och svulster. Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen. Bonden stank såväl som prästen, hantverksgesällen såväl som mästers fru, hela adeln stank, sjäve kungen stank, som ett rovdjur stank han, och drottningen stank som en gammal get, sommar som vinter.

Själva handlingen i romanen var dock inte lika bra. Den kändes alltför osannolik och påminde mest om en skröna eller rövarhistoria. Men på sätt och vis hade det sin charm och jag tror att det är det enda sättet att berätta en historia som denna på. Men trots att hela historien känns som en fantasifull lögn så har den också ett djupare budskap om kärlek och acceptans. Grenouille får aldrig känna på kärlek som barn och därför strävar han omedvetet efter att bli omtyckt och älskad hela livet. Med olika parfymer lyckas han också få människor att känna på olika sätt inför honom, men istället borde han kanske ha försökt att acceptera sig själv. För om man inte älskar sig själv kan man heller inte förvänta sig att andra ska göra det.

Jag tyckte rätt bra om den här romanen, fast bitvis tyckte jag att den var lite långdragen och tråkig. Jag har också lite svårt för det där som känns alldeles för otroligt, som t ex att det skulle gå att utvinna parfym ur människokroppen. Men att den var språkligt välskriven och djupet i den uppvägde ändå detta.

Det som förvånade mig lite grann var att romanen faktiskt är skriven 1985. Då hörde jag aldrig talas om den, men jag antar att de efter att ha bestämt sig för att göra film av den också såg till att romanen fick ett uppsving så att filmen ska gå bättre. Filmen ska jag se inom en snar framtid, så jag får väl uppdatera det här inlägget med ett omdöme om filmen lite senare.

The curious incident of the dog in the night-time

Jag har länge funderat på att läsa The curious incident of the dog in the night-time av Mark Haddon efter att en föreläsare på universitetet rekommenderat den och nu har jag gjort det. Den handlar om Christopher, som är femton år och lider av Aspergers syndrom, en lätt form av autism. Han vet väldigt mycket om matte, men väldigt lite om människor. En kväll blir grannens hund Wellington dödad och Christopher bestämmer sig för att ta reda på vem som har dödat honom. Detta detektivarbete leder honom till att utvidga sin tidigare mycket trånga värld.

Detta var en väldigt lättläst roman, som dessutom lättas upp av teckningar, listor och diagram. För Christophers värld är lite annorlunda än andras och att sätta upp listor och leva efter strikta regler och tidsscheman gör det lättare för honom att handskas med världen. Men i och med hans detektivarbete tvingas han att bryta gamla invanda mönster och att ta kontakt med andra människor.

Det känns som att detta är en mycket trovärdig beskrivning av en autistisk persons tankar och inre liv, även om själva handlingen inte känns direkt trovärdig. Men den är ändå mycket läsvärd, just för att den ger en inblick i en annorlunda värld. Men även om Christopher är väldigt annorlunda kan man också känna igen sig i väldigt mycket. I alla fall jag känner igen vissa tankar och beteenden och då och då undrade jag om jag kanske inte också har vissa autistiska drag.

The curious incident of the dog in the night-time kan kanske ses som en ungdomsroman, men jag tror att man kan ha stor behållning av den även om man är vuxen (vilket bekräftas av att den på biblioteket finns både på ungdoms- och vuxenavdelningen). Om man inte vill läsa den på engelska som jag gjorde (och den är lättläst även på engelska) kan man läsa den på svenska. Då heter den Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Och jag rekommenderar den verkligen; den är på en och samma gång originell, rolig, tankeväckande och sorglig .

Tillsammans är man mindre ensam

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda handlar om Camille, som jobbar natt som städerska och bor i ett litet iskallt vindsrum. Till slut blir hon sjuk av kylan och räddas av sin granne, den stammande ädelsmannen Philibert Marquet de La Durbellière. Hon får flytta in hos honom och hans lägenhetskompis Franck, mästerkocken som jobbar nästan jämt. Franck beter sig väldigt otrevligt, vilket beror på att han har skuldlkänslor för att ha satt sin mormor på ålderdomshem. Till slut börjar förälskelsen spira mellan Camille och Franck.

Det var ett tag sedan jag läste en roman som var så intressant att jag hade svårt att lägga den ifrån mig, men denna roman var en sådan. Visserligen är huvudpersonerna ganska underliga och ibland till och med osympatiska, men man fastnar ändå väldigt snabbt i handlingen och man vill veta hur det ska gå för Camille, Franck och Paulette. Philibert är väl den person som man inte riktigt får lära känna och som mest blir någon sorts utfyllnad. De är alla trasiga individer som har problem med sina relationer till föräldrarna och andra människor, men tillsammans lär de sig att bygga relationer till varandra.

Språket är lätt och även om jag inte kan franska känns det som att översättningen lyckas fånga originalets text på ett bra sätt. Jag upplever det också som att romanen speglar det franska samhället på ett bra sätt, även om det är väldigt mörkt och dystert. Karaktärerna känns också väldigt franska, även om de förstås också har egenskaper som är universiellt mänskliga så att man kan känna igen sig i dem. I och för sig har jag lite svårt att identigiera mig med Camille, vars självsvält har gjort henne mager och plattbröstad eller med Philibert, som lever mest i det förflutna genom sitt intresse för historia, men det gör inget. Detta är ändå en varm och mysig historia om kärlek, vänskap och relationer.

Den är romanen påminde lite grann om filmen Amelie från Montmartre och även en del om Joanne Harris romaner, som jag tycker mycket om. Jag tyckte därför också att den här romanen var väldigt bra och jag kommer helt säkert att läsa mer av den här författarinnan.

Catherines dröm

Så har jag läst ännu en roman av Sidney Sheldon. Denna heter Catherines dröm och handlar om Catherine Alexander som efter ett mordförsök lider av minnesförlust. Hon befinner sig i ett kloster i Grekland och nästan varje natt drömmer hon att någon försöker dränka henne. Hon vet inte varför, men hon förstår att dem måste ha något med hennes förflutna att göra. Constantin Demiris, en rik grekisk skeppsredare utger sig för att vilja hjälpa henne, men i själva verket är han ute efter hämnd.

Precis som Tracys hämnd är denna roman fylld med action och händelser. Men det känns inte alls som att historien håller ihop. Först och främst är hela handlingen allt för osannolik. Dessutom retar det mig att Catherine, som ju ska föreställa huvudperson i romanen, är en av de personer som förekommer minst i romanen (bortsett från alla bipersoner då förstås). Hela historien känns mycket konstruerad och inte särskilt trovärdig. Jag har svårt att finna något engagemang för någon i romanen, eftersom de som förekommer mest är kriminella män, som inbördes hämnas på varandra på olika sätt.


Författaren lyckas inte särskilt bra med att skildra tidsandan. Romanen utspelar sig 1948-1949, men det kan man inte tro när man läser den (förutom att det står förstås). Det känns inte särskilt tidstypiskt med herionsmuggling, kvinnor i framstående positioner på företag, skilsmässor och lösa sexuella förbindelser. Även om jag tror att sådant förekom i viss utsträckning så känns den här romanen alldeles för modern. Om årtalen inte hade funnits där hade man aldrig reagerat på att den inte utspelar sig i nutid (om man antar att nutid är 1990, då romanen skrevs). Därför känns det helt onödigt att ens låta handlingen utspela sig i en annan tid.

Jag tyckte heller inte att den här romanen innehöll särskilt mycket spänning, även om det i och för sig hände saker hela tiden, och i slutet är det alldeles för förutsägbart vem det är som är utsänd för att mörda Catherine. Det kändes mest som att läsa en film; en känsla som bekräftades i romanens sista meningar: I nästa ögonblick flög de ut över stupet, bilen snurrade runt i luften i en behagfull dödens piruett, innan den störtade rakt ner i havet. Det hördes en våldsam explosion, följd av en djup evig tystnad. Det var över. Jag skulle tro att det är mycket sällan som bilar exploderar av att köra ner i havet i verkliga livet, men i filmer är det ju rätt vanligt.

Språket i den här romanen var likadant som i Tracys hämnd och även den här romanen var bedrövligt översatt. Men i Tracys hämnd kändes det i alla fall som att språket flöt och att det verkligen berättades en historia. I den här romanen hackas texten upp av avsnitt som känns nästan direkt tagna ur turist- och informationsbroschyrer, som t ex följande avsnitt: Grekland har sju stora hamnar- Thessaloniki, Patras, Volos, Igoumentsa, Kavala, Irakleion och Pireus. Pireus ligger en knapp mil sydävst om centrala Aten och är inte bara Greklands största hamn utan även en av de största i Europa. Hamnkomplexet består av fyra hamnar, tre av dem för nöjesbåtar och och oceangående fartyg. Den fjärde hamnen- Herakles- är reserverad för lastfartyg med lastluckor som fälls ner direkt på kajen.

Jag började läsa den här romanen med utgångspunkt att jag skulle gilla den, eftersom jag tyckte att Tracys hämnd var rätt bra. Men det gjorde jag inte. Jag tyckte faktiskt att den här romanen var rätt dålig. Språkligt skilde de sig inte åt särskilt mycket, så jag drar slutsatsen att skillnaden måste ligga i handlingen. Den här romanen hade helt enkelt inte en handling som var tillräckligt engagerande.

Tracys hämnd

Jag fortsätter att läsa de olästa gamla böckerna som står i min hylla och nu har jag läst ut Tracys hämnd av Sidney Sheldon. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag inte läst den här romanen tidigare, för jag minns att många av mina klasskompisar läste den i gymnasiet (boken kom ut 1985) och älskade den. Jag har dessutom sett den som film eller miniserie på TV och tyckte att den var väldigt bra (vilket borde ha lett till att jag ville läsa boken också).

Men nu har jag i alla fall läst den. Den handlar, som man förstår av titeln, om Tracy. Hon blir oskyldigt anklagad för ett brott och hamnar i fängelse. Där bestämmer hon sig för att hämnas på dem som är ansvariga för att hon hamnat i fängelse och när hon lyckas komma ut i förtid sätter hon sina planer i verket.

Rent språkligt är detta inget mästerverk och översättningen är dessutom usel. Men handlingen är spännande och man blir intresserad redan från början. Det händer en massa saker hela tiden och man vill veta hur det ska gå för Tracy. Det känns nästan som att läsa en film (vilket kanske beror på att jag faktiskt har sett den filmatiserad, även om jag inte direkt minns något av den).

Det som dock irriterar mig lite grann är att Tracys hämnd bara utgör en väldigt liten del av romanen. Det mesta handlar om hennes tid som juveltjuv, vilket i och för sig inte gör så mycket. Titeln Tracys hämnd är förstås den svenska titeln; den engelska titeln If tomorrow comes antyder inget om hämnd. Men det retar mig i alla fall att den svenska titeln är vilseledande. Men allra mest retar jag mig på att hon inte hämnas på en av de hon bestämt sig för att hämnas på, sin före detta fästman. I och för sig hade han inte gjort så mycket, men någon liten hämnd kunde väl författaren kunnat snickra ihop.

På det stora hela tyckte jag om den här romanen. Den var lättläst och spännande, om än ganska ytlig med stereotypa karaktärer. Den var också rätt kul att läsa en roman som är så pass gammal och få en liten bild av hur världen såg ut i mitten av 80-talet. T ex gör författaren en ganska stor sak av att Tracy, innan hon hamnar i fängelse, jobbar med data på en bank. Då var det säkert rätt ovanligt, men idag är det ju inte särskilt märkvärdigt.

Den andra tiden

Den andra tiden av Jonas Brun är en väldigt kort roman, bara ca 125 sidor i ungefär A5-format. Den handlar om en sommar i pojken Fredriks liv. Han och hans mamma tillbringar sommaren hos mormor i ett hus med veranda och naturen inpå knuten. De får också besök av moster Nina och åker till en badort i Danmark. Det händer med andra ord inte så mycket i den här korta romanen, men som det står p baksidan så handlar den om "vad som händer när något redan har hänt."

Även om det inte hände så mycket i den här romanen så tyckte jag om stämningen i den. Den skapade en känsla som påminde mig om somrarna hos min mormor, och också om min barndoms somrar rent allmänt. Det var helt enkelt en sommarkänsla över den här romanen. En annan fördel med den är att den känns väldigt tidlös. Det faktum att de åker bil till mormor placerar den väl i och för sig i en viss tid, men det skulle lika gärna kunna vara 60-tal som 2000-tal.

Romanen var väldigt välskriven och det märks att författaren också är poet. Jag tyckte om att han lyckas väldigt bra med att förmedla vad som har hänt tidigare utan att egentligen skriva vad som har hänt. Man får helt enkelt lägga ihop små detaljer till en helhet.

Jonas Brun debuterade med den här romanen för två år sedan och har sedan dess också gett ut en diktsamling, som jag faktiskt är lite sugen på att läsa trots att jag egentligen inte brukar läsa särskilt mycket poesi. Och jag hoppas att han kommer att skriva fler romaner, för jag skulle gärna läsa mer av honom.

Flickan i källaren

När jag var på biblioteket igår hittade jag den här boken och kunde inte låta bli att låna den trots att jag egentligen hade tänkt läsa alla gamla böcker jag har här hemma först. Flickan i källaren av Allan Hall och Michael Leidig är berättelsen om Natascha Kampusch, som blev bortförd när hon var tio år och som lyckades fly från sin kidnappare åtta år senare. Medan polisen letade efter henne satt hon inspärrad i källaren i ett bostadsområde i Wien. Hennes försvinnande var ett mysterium och hennes oväntade återuppdykande har inte gjort det till mycket mindre av ett mysterium.

Boken är skriven av två journalister som har följt historien ända sedan kidnappningen. Boken bygger dels på Natascha Kampusch eget vittnesmål, intervjuer med föräldrar, släktingar, skolkamrater och vänner till familjen och dels på samtal med kollegor, vänner och grannar till kidnapparen Wolfgang Priklopil. Författarna har också använt sig av polisens utredningsmaterial, specialistutlåtanden och kontakt med sjukvårdsteam som nu har hand om Natascha.

Natascha Kampusch själv har inte uttalat sig så mycket om fallet, så det som är hennes eget vittnesmål är det brev som hon skrev till allmänheten + en TV-intervju. Det skulle kunna ses som en brist att boken inte egentligen är Natascha Kampusch berättelse, men jag ser det inte så. Visst skulle det vara intressant att höra hennes egen, personliga historia, men jag tycker också att det är intressant att läsa om historien ur en annan synvinkel.

Jag var inte särskilt insatt i historien sedan tidigare, eftersom jag av någon anledning inte läste särskilt mycket om henne i tidningarna när hon lyckades fly 2006. Det mesta var därför nytt för mig. Därför tyckte jag att boken var mycket intressant. Jag hade ibland svårt att lägga den ifrån mig för att jag ville läsa vidare. Det som mest intresserade mig var det psykologiska. Jag tycker att det är väldigt intressant att Natascha blev så fäst vid sin kidnappare och jag tycker till och med att det är förståeligt. Jag tycker också att det är mycket intressant att det verkar finnas kopplingar mellan kidnapparen och Nataschas föräldrar och att hon verkar ha utsatts för någon form av övergrepp redan innan hon fördes bort.

Jag tycker också att det är intressant att få en liten inblick i hur Wolfgang Priklopil fungerade. Jag är efter att ha läst den här boken inte helt säker på att han är en pedofil- jag tror att hans syfte med att kidnappa Natascha var att kunna forma en ung flicka till en perfekt kvinna, så som han ville ha henne. Delvis lyckades han också med detta eftersom Natascha Kampusch idag hävdar att det förhållande de hade var helt frivilligt (vilket jag i och för sig starkt motsätter mig med tanke på maktsituationen och ålderskillnaden).

En av de intressantaste delarna i boken var de fotografier som tagits av huset där hon hölls fången, bilder och ritningar av hennes cell och av hennes kidnappare. Men i stort sett tyckte jag att hela boken var väldigt bra. Det är möjligt att de journalister som skrivit boken gett en rättvisande bild av vad som hände, men jag kände i alla fall att den var ganska objektiv. Fast jag kan också förstå den upprördhet som den väckt hos Nataschas anhöriga, även om författarna inte på något vis anklagar dem för något.

Boken var välskriven och man kan tydligt avgöra när det är författarna som skriver och när de citerar någon. Möjligtvis blev det ibland krångligt att hålla isär alla personer som de intervjuat för det är väldigt många namn. Men det finns ett namnregister längst bak i boken som man kan använda om man blir förvirrad (vilket jag i och för sig inte upptäckte förrän jag hade läst ut boken). Den är också uppdelad i tydliga avsnitt. Det enda som jag irriterade mig lite på var att många saker upprepades flera gånger, fast i olika kapitel. Det kändes lite som att författarna försökte dryga ut boken lite grann genom att upprepa sig. Men på det stora hela tycker jag att boken var både intressant och läsvärd (bara man inte tar detta för hela och den enda sanningen).

Klassträffen

Jag har fortsatt att läsa de gamla böcker som jag har stående i bokhyllen och nu har jag läst Klassträffen av Rona Jaffe. Den är skriven 1979 och jag vill minnas att den var väldigt populär i början av 80-talet.

Klassträffen handlar om fyra flickor som bodde bredvid varandra på college på femtiotalet. Romanen handlar om deras liv- på college och efter college. Annabel är livlig och får dåligt rykte, Chris är den intelligenta men lite oattraktiva och Daphne är skönhetsdrottningen och Emily är den ängsliga judinnan. Romanen handlar också om deras Harvard-män snygge Max, den gåtfulle Alexander, svärmorsdrömmen Ken och den gifte Richard. Tjugo år senare möts Annabel, Chris, Daphne och Emily igen på en klassträff.

Språket i romanen var inte mycket att hurra för, men jag uppskattar uppdleningen i prolog och epilog, i vilka kvinnorna befinner sig på klassträffen, och 50-tal och 60-tal. Kapitlen var heller inte så långa och det varierar vilken person som är i fokus i kapitlen.

Den här romanen var väldigt lätt att ta sig igenom. Det händer saker i stort sett hela tiden och det som driver läsningen framåt är att man vill veta hur det ska gå för dessa flickor/kvinnor och deras män. Men det märks att den är rätt gammal, för vissa saker kan man inte riktigt identifiera sig med, som t ex att en kvinna avråds från att bli läkare och att det var ovanligt med skilsmässor. Visst vet jag att det var så på femtio- och sextiotalen (och även till viss del på sjuttiotalet), men det känns ändå lite främmande. Men romanen gjorde kanske en viss nytta i kvinnofrigörelsen, eftersom kvinnorna i den faktiskt själv bestämmer över sina liv.

Fast den känns ändå lite förlegad och det känns ibland som att en kvinnas enda roll är att vara vacker och att hitta en snygg och rik man att skaffa barn med (detta eftersom faktiskt alla kvinnorna i romanen gifter sig med snygga, rika män), även om det faktiskt visar sig att den perfekta ytan inte alltid är så perfekt.

Romanen kanske inte är något litterärt mästerverk, men den var i alla fall skön och avkopplande att läsa. Den innehöll också vissa tänkvärda bitar, som säkert fyllde en funktion i början av åttiotalet, och som tål att funderas på även idag. Så på det stora hela gillade jag faktiskt den här romanen.

Den engelske patienten

Just nu håller jag på att läsa en del gamla böcker som mer eller mindre länge stått olästa i min bokhylla och nu har jag avverkat Den engelske patienten av Michael Ondaatje. Den handlar om den kanadensiska sjuksköterskan Hana, som stannar kvar i det sönderbombade klostret San Girolamo, som fungerade som fältsjukhus, för att ta hand om en svårt bränd patient som inte kan flyttas- den engelske patienten. En dag kommer också Caravaggio, en man som varit vän med Hanas pappa, dit. Senare dyker också Kip, en ung sikh som kommit dit för att rensa området från minor, upp. Hana och de tre männen berättar sina livshistorier för varandra. I fokus står dock den engelske patienten som berättar om forskningsexpeditioner i öknen och om en kärlekshistoria med en kollegas fru. Men frågan är vem den engelske patienten egentligen är.

Jag vill minnas att den här romanen blev rätt populär när den kom och den har också filmatiserats, men jag har faktiskt inte sett filmen heller. Jag kan inte heller säga att jag blev särskilt imponerad av den här romanen. Språket i den var väldigt poetiskt, troligtvis på grund av att Michael Ondaatje också är poet, och det är bitvis mycket vackert. Men jag tycker att det ibland går till överdrift och det är svårt att följa historien genom luddiga och drömlika, om än ofta vackra, formuleringar. Jag uppskattade dock att romanen var luftigt uppdelad, dels i tio olika kapitel och dels i kortare avsnitt inom kapitlen. Det underlättar läsningen väldigt mycket.

Historien i sig skulle kunna vara väldigt intressant, men jag tycker inte riktigt att det blir någon verklig röd tråd genom berättelsen. Visst, den engelske patientens historia är en sorts röd tråd, men den tappas då och då. Jag är också av den oromantiska typen som inte uppskattar att läsa om sådan där högtravande, storslagen kärlek som den mellan den engelske patienten och kollegans fru. Det känns mest bara löjligt, om jag ska vara ärlig. Kärlekshistorien mellan Hana och Kip är då betydligt intressantare enligt min mening.

Genom att läsa den här boken fick jag dock lära mig ett nytt ord, sappör, som jag aldrig hade hört förut. Det är inte ofta jag tvingas slå upp ett ord, men det här fick jag faktsikt slå upp. En sappör är en ingenjörssoldat för befästnings- och skansbyggnadsarbeten (och minröjning, som i den här boken). Den här romanens stora förtjänst är just språket, men det är också den stora nackdelen med den. Jag blir inte vidare sugen på att läsa fler romaner av Michael Ondaatje, men jag gillar honom som poet. The cinnamon peelers wife är en dikt som jag gillar väldigt mycket. Inte för att jag läst mycket poesi av honom, men jag kan gott tänka mig att läsa fler av hans dikter, för det är där jag tror att hans språk kommer mest till sin rätt.

Sommarlägret

Jayne Anne Phillips heter författaren till Sommarlägret, som handlar om ett flicklscoutläger den varma sommaren 1963. Fyra olika berättarperspektiv kompletterar och ibland överlappar varandra. Det är femtonåriga Lenny, hennes tolvåriga syster Alma, en främmande man vid namn Parson och Buddy, kokerskans åttaårige son. I början händer det inte så mycket, utan det handlar mest om de dagliga rutinerna i lägret. Men man får samtidigt veta mycket om huvudpersonerna, t ex att Lennys och Almas mamma haft ett förhållande med Almas bästa kompis pappa, som dock nyligen tagit livet av sig. Kokerskans pojke lever lite i en fantasivärld och är ständigt rädd för sin "pappa" som utnyttjar honom sexuellt. Pappan, som egentligen inte är pojkens biologiska pappa, har hemska upplevelser i Koreakriget bakom sig och har dessutom suttit i fängelse. Parson, den mystiske främlingen, är djupt religiös eftersom han växt upp på väckelsemöten, eftersom hans styvfar var predikant. Han anser sig ha fått i uppdrag av gud att döda Carmody, Buddys "pappa", eftersom han är djävulen personifierad.

Tempot i den här romanen var alldeles för långsamt och dessutom var den ganska förutsägbar. Jag gillade inte heller de mystiska inslagen; de hade ingen plats eller funktion i den här berättelsen och gjorde bara att den blev konstig och nästan obegriplig på vissa ställen.

Jayna Anne Phillips använder sig väldigt mycket av metaforer och liknelser i sitt sätt att skriva och det är något som jag vanligen brukar uppskatta. Men i den här romanen tycker jag att det blev alldeles för mycket av det. Det kändes som att författaren ansträngt sig i överkant för att hitta på så många metaforer och liknelser som möjligt. Och det funkar förstås bara om läsaren kan förstå vad som menas med dem, men jag tyckte att några av metaforerna var alldeles för långsökta och ibland obegripliga, t ex Han känner hur han själv spolas med och flyter iväg. och sedan kommer något som låter som en trumvirvel och luft så frisk att han öppnar munnen för att insupa den, och de röster han slutligen hör sänker sig genom vatten och skiljer de vita lakanen åt.

Jag tycker dessutom att det blir nästintill löjligt när till och med tolvåriga flickor talar i metaforer, som i följande exempel: "Nå" upprepade Cap. "Alma och Delia är två bruna möss, och plötsligt har Delia den här stora, stora historien, som någon stor ost full med hål som de båda kryper omkring i."

Vad författaren däremot lyckas med är att skapa en stämning; en hotfull och förebådande stämning. Redan från första sidan känner man den ödesmättade stämningen och den skapar naturligtvis också en förväntan på att något ska hända. Och visserligen händer något, men jag upplever det inte som vare sig överraskande eller särskilt spännande.

Den här romanen är rätt gammal och jag köpte den på en utförsäljning på biblioteket. Jag har aldrig hört talas om författaren tidigare, men på insidan av omslaget står att hon anses som en av de intressantaste och mest lovande amerikanska författarna. Hon har dock inte skrivit särskilt många romaner, men de hon har skrivit är rosas av kritikerna. Och det är möjligt att de andra böckerna hon har skrivit är bra, men denna är dock inte särskilt bra.

En märklig affär

En märklig affär är skriven av Peter Robinson. Den handlar om polisen Alan Banks, som är sjukskriven efter en eldsvåda. Helt oväntat ringer hans bror, som han inte har så mycket kontakt med, och behöver hans hjälp. Men innan han hinner ta reda på vad saken gäller försvinner brodern. Samtidigt hittar hans kollego en ung kvinna, skjuten i huvudet, i en bil. I bakfickan har hon en adress- Alan Banks adress. Det visar sig snart att det finns ett samband mellan mordet och broderns försvinnande.

Jag har tidigare läst en roman av Peter Robinson, I ondskans spår. Den tyckte jag rätt bra om, så därför valde jag att läsa den här romanen också. Dock tyckte jag att I ondskans spår var betydligt bättre än den här. Till viss del kan det dock bero på att jag inte läst alla böcker; det är två böcker som egentligen kommer före denna. I och för sig var jag medveten om detta när jag lånade den på biblioteket, men det brukar inte spela så stor roll med denna typ av litteratur. Jag är heller inte säker på att det spelar så stor roll i den här heller, fast det var rätt många referenser till boken innan.

Språket i romanen är varken bra eller dåligt, snarare intetsägande, och jag hade lite svårt att engagera mig i handlingen. Alan Banks är heller ingen huvudperson som jag känner för. Han är en man i övre medelåldern, skild med vuxna barn, ensam och med lätta alkoholproblem. Känns stereotypen igen? Personligen har jag aldrig fascinerats av såna karaktärer (som ju är rätt vanliga i denna genre). Övriga karaktärer är också väldigt stereotypa, vilket gör att jag inte egentligen känner för någon av karaktärerna. Utom möjligen Carmen, vars livsöde jag gärna hade velat veta mer om. Eftersom handel med människor var ett tema i romanen tycker jag att författaren hade kunnat fokusera lite mer på det, som t ex Börge Hellström & Anders Roslund gör i Box 21.

Då och då undrar jag varför jag envisas med att läsa deckare, eftersom det är mycket sällan jag råkar på någon som jag verkligen gillar. Men jag antar att det beror på att jag hoppas att råka på en bra deckare varje gång jag läser en, för en bra och välskriven deckare är en mycket bra bok. Synd bara att de ska vara så sällsynta.

Reaper man

Reaper man är en bok i Disc world-serien av Terry Pratchett. Man skulle kunna kategorisera dessa böcker som science fiction-humor. Just den här boken handlar om Döden, som helt plötsligt försvinner. Detta leder förstås till kaos. Under tiden, omedveten om detta kaos, får en lång, mager främling jobb på en gård och han visar sig vara mycket duktig på att använda en lie.

Jag har tidigare läst Mort från samma serie och var väl måttligt förtjust i den. Jag hade inte direkt några höga förväntningar på den här boken heller, men jag tyckte faktiskt att den var bättre än Mort. Ändå tyckte jag inte precis att den var bra. Den är väldigt rolig på många ställen, men för det mesta tycker jag att handlingen är lite väl barnslig och innehållslös. Jag har verkligen svårt att bli fångad i den och känner därför inte heller något driv i läsningen.

Jag ogillar också starkt att boken inte är indelad i kapitel. Kapitelindelning hade underlättat läsningen mycket, eftersom man då får naturliga ställen att ta pauser från läsningen. Som det är nu känns det svårt att komma in i den igen när man slutar, även om det finns blankrader som markerar olika avsnitt från varandra.

Men som sagt så tyckte jag bättre om den här och på vissa ställen skrattade jag högt. Faktiskt redan på första sidan där det står ... urban humans whose only connection with the cycles of nature is that their Volvo ran over a sheep. Jag tycker också att det var vansinnigt kul med broder Ixolite som delar ut lappar på vilka det står OoooEeeeOoooEeeeOoooEeee. Detta på grund av att ...brother Ixolite is probably the only banshee in the world with a speech impediment, so instead of sitting on roofs and screaming when people are about to die he just writes them a note and slips it under the door-.

Powerbook

Jag köpte Powerbook av Jeanette Winterson på bokrean och titeln till trots är den inte på engelska. Enligt baksidestexten handlar den om Ali, som är författare och skriver berättelser på beställning via mail. Villkoret är att man är beredd att själv kliva in i berättelsen. Man kan bli hjälte i sitt eget liv. Den här boken utspelar sig olika tider och på olika platser och på olika platser, som t ex Paris, Capri och cyberrymden. Material hämtas från sagor, myter och populärkultur. Detta är en tidlös historia om kärleken.

Men jag får inte riktigt baksidestexten att hänga ihop med handlingen. Visst handlar den om Ali som är författare, men jag får uppfattningen att berättelserna skrivs för en enda person, Alis älskarinna. Vilket kön Ali själv har är lite tvetydigt, men jag tycker ändå att det tydligt framgår att hon är kvinna.

Den röda tråden i romanen är det trassliga kärleksförhållandet mellan Ali och hennes älskarinna. Men tyvärr måste jag säga att den röda tråden är lite svår att följa ibland; man tappar den lätt i berättelserna om fosterbarnet i Sophuset, tulpansmuggling och bestigningen av Mount Everest. Handlingen är dock inte heller särskilt originell.

Jag uppskattade dock kapitelindelningen som Öppna hårddisken, Nytt dokument, Sök, Visa som ikon, Töm papperskorgen o s v. Kapitlen var också korta och texten var väldigt luftig. Därför var den här romanen också mycket lättläst. Den språkliga stilen var precis i min smak. Några smakprov:

Kvällen sträckte på sig. Dagens muskler hade börjat slappna av.

Fakta berättar aldrig sanningen. Till och med de enklaste fakta är missvisande.

Det finns ingen Natscape Navigator som kan hjälpa mig att hitta vägen genom livet.

Jag har aldrig hört talas om den här författarinnan tidigare, men efter att ha googlat lite så vet jag att hon har skrivit flera andra romaner. Även om den här romanen kanske inte är en av de bästa jag läst så gillade jag stilen i den och jag hoppas att hon utvecklar den i andra romaner. Därför kommer jag att försöka få tag på någon eller några andra romaner av Jeanette Winterson (dock inte än på ett tag eftersom jag har massor med böcker liggandes här hemma som väntar på att bli lästa).

Once were warriors

Once were warriors av Alan Duff handlar om Beth Heke, en maorikvinna vars familj håller på att falla samman. Hennes man super och misshandlar henne och hon har själv också alkoholproblem. Hennes äldsta son är medlem i ett gäng, den näst äldste sonen blir omhändertagen av myndigheterna och hennes äldsta dotter begår självmord efter att ha blivit våldtagen av pappan.

Det är med andra ord ingen munter läsning. Romanen är mycket realistiskt skriven och den tar upp väldigt tunga ämnen. Den är också väldigt tungläst rent språkligt. Författaren använder sig av hopskrivningar av ord som "whatsit", "atim" och liknande. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men det är lite mer tidskrävande. Det finns inte heller någon vanlig dialog i boken, utan allt som sägs skrivs direkt i texten, utan talstreck eller annat som markerar att det är dialog. Det kan därför ibland vara knepigt att hålla reda på vem som säger vad.

Men även om jag tycker att boken var tung att läsa på grund av språket beundrar jag författaren för att han lyckats med något annorlunda. Jag tycker också att den tar upp mycket viktiga ämnen och eftersom författaren lyckats skildra problemen så realistiskt får man verkligen en känsla för hur svårt livet kan vara för vissa människor.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte mycket om innehållet i romanen, men tyckte mindre om språket i den. Jag tror också att författaren hade tjänat på att skriva en roman med ett så viktigt budskap på ett mer lättåtkomligt sätt. Fast nu har ju romanen också filmatiserats (filmen heter Krigarens själ på svenska) så jag antar att budskapet ändå nått ut till en bredare publik.

Veronika bestämmer sig för att dö

Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho handlar, som titeln säger om Veronika. Hon är ung och vacker med både vänner, beundrare och familj. Men hon känner ändå att det är något som fattas i hennes liv och hon bestämmer sig för att ta livet av sig. Hon tar en överdos sömntabletter, men vaknar upp på ett mentalsjukhus. Där får hon veta att även om hon överlevt, så har hennes hjärta tagit skada och hon kommer att dö om bara några dagar. Man får följa Veronika under dessa sista dagar, medan hon funderar på vad livet är och hon inser att varje ögonblick vi lever är ett medvetet val mellan liv och död.

Detta var en mycket lättläst roman; jag läste ut den på bara några dagar. Jag tyckte också att den var väldigt intressant. Jag gillade de filosofiska tankarna på livet, döden och galenskapen. Speciellt kul tyckte jag att det var att läsa överläkarens funderingar på vad galenskap är, t ex att det orsakas av ett gift som han kallar vitriol.

Romanen är också rätt humoristisk. I alla fall tycker jag att det är rätt kul att Veronika inte skriver något självmordsbrev, utan istället skriver ett brev till en tidsskrift för att de inte vet var Slovenien ligger. Trots det allvarliga temat är tonen lättsam och boken känns aldrig tung att läsa.

Jag har aldrig tidigare läst något av Paulo Coelho, men jag gillade verkligen den här romanen. Jag kommer alldeles säkert att läsa mer av honom.

The snapper

The snapper av Roddy Doyle läste inför en skoluppgift. Den handlar om Sharon, som är 20 år och just har blivit gravid. Hon bor fortfarande hemma och vägrar att tala om vem pappan till barnet är, fast det finns misstankar både hos hennes föräldrar och grannarna om vem det är. Främst handlar romanen om förhållandet mellan Sharon och hennes pappa. Hennes pappa förändras från att vara lugn till att bli arg till att bli mycket stödjande.

Jag tyckte att den här romanen var mycket lätt att läsa. Språket var inte särskilt svårt, inte ens dialogen som var skriven på irländsk dialekt med mycket svordomar och dylikt, som t ex "eejit" (idiot). Jag gillade dock inte alls att nästan hela romanen var uppbyggd på dialog. Visst, det går fort att läsa men det är också tråkigt. Man får ju inte veta något om personernas tankar på det viset, eller i alla fall inte särskilt mycket.

Roddy Doyle skriver på ett ganska humoristiskt sätt, men det är inte riktigt min typ av humor. Men visst skrattade jag på ett par ställen. Romanen utspelar sig under 80-talet så det är ju en hel del populärkulturella grejer man känner igen. Dock reagerar jag (och säkert många med mig) på dryckeskulturen i romanen. Till exempel går firar Sharon sin graviditet med att dricka vodka och när hon är i nionde månaden går hon på puben och super så att hon kräks i sin handväska. Detta gör att jag har väldigt svårt att känna sympati med henne.

Djungelbarn

Dokumentären Djungelbarn av Sabine Kuegler handlar om Sabine som redan som femåring flyttar ut i Västpapuas djungel tillsammans med sin familj. Hennes pappa är språkforskare och ska undersöka språket hos den okända fayustammen, som hittills aldrig sett vita människor och som fortfarande lever som på stenåldern. Inte förrän i tonåren återvänder Sabine till västvärlden för att slutföra sin utbildning.

Allt detta tyckte jag lät mycket intressant. Men tyvärr var det inte lika bra som omslaget utlovade. Först av allt så var boken mycket dåligt skriven. Språket var mycket enformigt och författaren upprepade sig ofta. Men det gör egentligen inte så mycket i en sådan här typ av bok, där ju innehållet är det viktiga och det intressanta.

Jag hade förväntat mig att få lära mig mer om fayustammens liv och leverne och om kulturkrockarna som borde ha inträffat. Istället handlade det mest om författaren själv; om hennes vana att samla på djur och hennes upptåg tillsammans med syskonen och/eller fayubarnen. Dessutom kryddar hon berättelsen med lite äckliga historier om att äta levande maskar och stekta fladdermusvingar- allt för att chockera den västerländska läsaren. Den kannibalism som utlovades på omslaget lyste också med sin frånvaro. Fayustammens invånare kom helt i skymundan i hennes nostalgiska berättelser om hur väl anpassad hon blev till djungeln.

Visst förekommer det en del intressanta glimtar ur fayustammens liv, som t ex att fayukvinnorna ammar dingovalpar och att äktenskap ingås genom att en man stjäl en kvinna. Men dessa fungerar mest som en aptitretare för någonting som aldrig kommer. Språkintresserad som jag är hade jag också gärna velat veta mer om fayustammens språk; det var ju ändå därför som de var där. Jag kommer antagligen att försöka leta reda på någonting annat skrivet om fayustammen för att få veta något om dem, för här får jag det då inte.

Jag blir också rätt irriterad på de religiösa undertonerna. redan efter första kapitlet infogas en bön och när de flyttar till fayufolket så utlovar de ett budskap om fred. Så det känns inte som att det viktigaste syftet var att studera fayufolkets språk och seder, utan att lära dem det rätta sättet att leva, d v s som en kristen.

Bokens största behållning är de foton som finns infogade på några ställen i boken. De ger en mycket bättre bild av livet i djungeln än vad texten gör. I själva verket var det nästan så att jag läste vidare bara för att komma till nästa avsnitt med bilder. Synd på en historia som skulle kunna bli så bra om den bara berättades på rätt sätt!

Gregorius

Gregorius av Bengt Ohlsson bygger på romanen Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. I Doktor Glas är den otrevlige prästen Gregorius en av karaktärerna och här får man läsa om det som händer och sker i Doktor Glas från Gregorius synvinkel. En mycket intressant idé att skriva på det viset.

Prästen Gregorius börjar bli till åren och känner att han börjar få lite problem med hjärtat. Han är gift med den unga och vackra Helga. De har länge försökt att få barn, liksom Gregorius och hans förra fru, men det har inte blivit några barn. Men hoppet finns ändå kvar. En dag får Gregorius höra att hans fru är otrogen mot honom. Hans hjärtproblem verkar förvärras och han åker iväg till hälsokällan Porla för att vila upp sig. Där träffar han Anna och genomgår en förändring.

Det var tyvärr lite för länge sedan jag läste Doktor Glas för att jag skulle kunna uppskatta den här romanen fullt ut. Jag hade glömt lite av vad som hände i den. Men den här romanen var i alla fall mycket välskriven och rent språkligt. Språkligt hade den ungefär samma stil som Doktor Glas, även om det gått nästan hundra år mellan de två romanerna (Doktor Glas är skriven 1905 och Gregorius 2004). Denna roman var dock betydligt längre än "originalet", som var ganska kort och skriven i dagboksform.

Det jag mest uppskattade med Doktor Glas var hans moraliska dilemma-skulle han ta livet av Gregorius eller inte- och i den här romanen uppskattar jag mest att man får en helt ny bild av Gregorius som inte helt stämmer överens med den man får i Doktor Glas. Men tyvärr tyckte jag att den var lite för lång och bitvis lite för långtråkig för att jag verkligen skulle tycka om den.