Rösterna

Rösterna av Christa von Bernuth är en tysk deckare. Den handlar om kriminalkommisarie Mona Seiler, nybliven chef och ensamstående mamma till sonen Lukas. En dag hittas en man mördad på ett ovanligt sätt och Mona Seilers uppgift är att lösa mordet. Detta leder henne till internatskolan Issing, en elitskola för barn till förmögna föräldrar. En av de populäraste lärarna är Michael Danner och under en utflykt som han gör med en grupp favoritelever hittas Danners hustru mördad. Det visar sig att Danner under många år har misshandlat sin fru, men Danner har alibi; ungdomarna intygar att de var tillsammans när brottet begicks. Ytterligare ett mord, på en f d elev på Issing får Mona Seiler att inse att svaret måste sökas på Issing och i en händelse som inträffade för länge sedan. Och det är bråttom, innan mördaren slår till igen.

Detta låter väldigt spännande och intressant, men det tyckte jag inte att det var. Hela idén med en kvinnlig polis, med medföljande problem med bristande respekt från kollegor och dessutom ensamstående mamma med en kriminell f d man känns bara tråkig och uttjatad. Jag fastnade inte heller för någon av de andra karaktärerna, utan hade många gånger svårt att skilja den ena från den andra.

Historien hade kunnat vara spännande om den inte hade varit så förutsägbar. Jag antar att det var tänkt att man skulle bli överraskad av slutet, men det blev jag inte. Inte för att jag hade listat ut det redan, utan för att jag vid det laget hade tappat det mesta av mitt engagemang och bara ville att den skulle ta slut så att jag kunde ge mig på något bättre att läsa.

Dock tror jag att den här romanen skulle göra sig rätt bra som film, så jag rekommenderar inte att ni läser boken, utan vänta istället tills den kommer som film. Det sparar tid och för en gångs skull tror jag faktiskt att filmen kan bli bättre än boken (om den nu kommer som film, men jag googlade lite och fann att filmrättigheterna i alla fall är köpta).

Den otröstade

Den otröstade är Kazuo Ishiguros fjärde roman och den handlar om Ryder, som är konsertpianist. Han kommer till en stad, vilken nämns inte, någonstans i centrala Europa för att hålla en konsert. Men han har tappat bort sitt tidsschema och detta gör att han hela tiden kommer på avvägar från det han egentligen ska göra. Han träffar bäraren Gustav, dennes dotter Sofie och sonsonen Boris, hotellägaren Hoffman och dennes son och hustru, den f d alkoholiserade dirigenten Brodsky och hans f d fru miss Collins m fl.

Egentligen kan man inte skriva mycket mer om handlingen än så här, för i själva verket handlar den här romanen inte om någonting annat än Mr Ryder och hans färder runt i staden. Det är mer som att läsa en dröm än att läsa en roman. Det händer hela tiden konstiga saker som bara kan inträffa i drömmar, som t ex det faktum att han när han träffar Sofie inte ens vet hur hon ser ut, men i nästa ögonblick framgår att de känner varandra och ska köpa hus tillsammans. Eller att han hittar ett bilvrak, som visar sig vara den bil hans föräldrar hade när han var liten, och att han åker iväg till en plats som senare visar sig vara hotellet han bor på.

Jag tyckte att den här romanen var mycket jobbig att läsa. Jag blev vansinnigt stressad över hans sätt att bara ge sig iväg någon annanstans än dit han borde bara för att någon försöker övertala honom till det. Jag blir också stressad över alla människor som han glömmer på det viset, t ex glömmer han pojken Boris på ett café.

I de tidigare romaner av Ishiguro som jag har läst har jag verkligen gillat hans språk och sätt att skriva. Den här romanen är skriven på samma sätt, men här tycker jag att det på något vis känns fel och malplacerat. Alla människor pratar så vårdat och artigt, trots att de i själva verket är riktigt ohövliga. Det gör att man får en känsla av romanen utspelar sig någon gång för ganska länge sedan, men vissa detaljer, som personsökare och TV-spel avslöjar att handlingen utspelar sig i nutid (d v s i början av 90-talet, då romanen skrevs).

Jag tycker därför att den här romanen hittills är Ishiguros sämsta. Den var inte dålig, men jag hade svårt att hålla intresset uppe eftersom jag inte kände något särskilt för någon av karaktärerna. Och att jag hela tiden kände mig otroligt stressad gjorde inte saken bättre. Men det kommer inte att hindra mig från att läsa fler romaner av samma författare, för han har ju tidigare skrivit romaner som jag tyckt mycket om. Dessutom vittnar även den här romanen om att han är en väldigt duktig författare, även om jag inte gillad handlingen i denna.

Ett sista andetag

Ett sista andetag är Stephen Booths femte roman. Precis som i de övriga så är huvudpersonerna i Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken har Mansell Quinn, som för fjorton år sedan dömdes för mordet på sin älskarinne, släppts ut ur fängelset och försvunnit. När Quinns f d fru hittas mördad verkar det som att Quinn är ute efter hämnd och det gäller att försöka ligga steget före och komma på vilka som kan finnas på Quinns lista. När Ben Cooper får veta att det var hans far som satte Quinn bakom galler inser han att han själv kan vara en av dem som Quinn vill hämnas på.

Som vanligt så är det mest karaktärerna som jag gillar med boken. Jag tycker om Ben och Diane och relationen mellan dem. I den här boke tycker jag dock inte att det händer särskilt mycket nytt på den punkten. Jag tyckte också att den här boken var mer förutsägbar än hans tidigare. Jag listade ganska snabbt ut det som nog skulle vara lite av en överrraskning mot slutet. Men egentligen gjorde det inte så mycket, för den var ändå ganska spännande på slutet. Kanske för att jag själv lider av cellskräck...

Det finns egentligen inte så mycket att säga om den här boken som jag inte redan har sagt när jag läst de tidigare. Jag tycker att de är alldeles lagom underhållning när man vill slappa lite grann och jag kommer också att läsa hans två senaste böcker när tillfälle ges.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag trodde att Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson skulle vara en svensk roman, men där hade jag fel. Linda Olsson är svensk, men bor på Nya Zeeland och den här romanen, hennes debutroman, är skriven på engelska. Själv tycker jag dock att det är lite bakvänt att hon inte själv översatt den, med tanke på att hon ju kan båda språken. I slutet skriver författaren dock att hon inte ville göra det eftersom det då skulle ha blivit en helt annan roman och det kanske stämmer. Men hade det varit jag så hade jag nog hellre översatt den själv ändå.

Romanen handlar om Veronika, som kommer till en stuga i Dalarna för att skriva färdigt sin roman. I huset mitt emot bor enstöringen Astrid, som bakom skyddande väggar bevarar mörka familjehemligheter. De båda kvinnorna närmar sig varandra och de blir till slut vänner och deras vänskap kommer att förändra bådas liv.

Språket i den här romanen är poetiskt och man kan gissa sig till att författaren gillar poesi, eftersom varje kapitel inleds med en strof ur olika dikter. Jag tyckte också om sättet som den var upplagd på. Till exempel så får man ett intryck av att romanen som Veronika till slut kommer att skriva i själva verket är den roman som man just nu läser. Jag gillade också att man får veta mer och mer om huvudpersonerna i precis lagom stora doser så att man vill fortsätta och läsa mer om varför saker och ting blivit som de blivit.

En bok att tycka om! lyder omdömet från Dagens Nyheter som finns på omslaget. Och för en gångs skull kan jag faktiskt instämma i ett sådant omslagscitat. Jag tyckte om den här romanen, som var väldigt stillsam, finstämd och sorglig.

Busters öron

Jag har läst Busters öron av Maria Ernestam. Den handlar om Eva, en 56-årig kvinna vars hobby är att odla rosor. Hon får en dagbok av sitt barnbarn och börjar i den skriva ner sin historia, som hon dittills gjort allt för att glömma. Hon växte upp i en familj som på ytan verkade perfekt, men som inte var det. Hennes självcentrerade mamma gjorde hennes liv till ett helvete och Eva bestämmer sig tidigt för vad hon måste göra.

Jag fastnade för den här boken redan från första meningen (i den "riktiga" boken; inte inledningen i kursiv stil, som jag inte riktigt såg någon mening med): Jag var sju år när jag bestämde mig för att döda min mamma. Enligt min mening är det ett perfekt sätt att börja en bok, eftersom det väcker så många frågor som man sedan vill läsa vidare för att få svar på; varför vill hon döda sin mamma och dödar hon henne verkligen?

Jag gillade den här romanen just för att den är ganska otäck. Det är en hel del våldssamma händelser och det väcker min fascination, samtidig som jag tycker att det är hemskt (speciellt Busters öron, som den djurälskare jag är). Den väcker också en hel del känslor. Sättet som mamman behandlar Eva är verkligen hemskt och man lider med barnet Eva, samtidigt som man ser konsekvenserna av det hos den vuxna Eva.

Dagboksanteckningarna tar nämligen inte bara upp det som har hänt i det förflutna, utan behandlar också det som händer Eva i nutiden. På det viset får man en helhetsbild av henne som person. Men även om det verkar som en ganska mörk roman, så är den inte det. På sina ställen är den, trots allt otäckt, lite smårolig och den slutar ganska hoppfullt.

Jag tycker att Maria Ernestam skriver bra. Språket är varierat och samtidigt enkelt. Dagboksformen gör att den blir lättläst och man får hela tiden veta lagom mycket för att man ska vilja läsa vidare för att få veta mer om vad som händer Eva, både i nutiden och det förflutna. Jag kommer sannolikt att läsa fler romaner av henne någon gång i framtiden.

Bekantas bekanta

Nu har jag då läst Mats Strandbergs andra bok, Bekantas bekanta. Den handlar om Daniel, en överviktig drag queen. Han hamnar ofrivilligt mellan sin bästa kompis Camilla, som är en f d fotomodell som har som mål att få tillbaka mannen hon älskar och förverkliga sin dröm om att bli popartist, och sin lillasyster Lilly, som till varje pris vill bli känd.

När jag hade läst ut Mats Strandbergs debutroman Jaktsäsong förra veckan hoppades jag att denna skulle vara bättre och det var den också. Den var dock inte särskilt bra, bara bättre än den förra. Den stora skillnaden tror jag beror på att denna utspelar sig på 90-talet. Det är lättare att skriva om förfluten tid, för då vet man vad som finns kvar i folks minnen och inte. Jag menar då de populärkulturella saker som författaren tar upp, t ex musik, film, klädmode o s v. Jaktsäsong, som utspelar sig i nutid, riskerar att bli högst omodern inom kort eftersom författaren då inte vet om läsarna om bara ett par år kommer att minnas de låtar och TV-program som nämns.

Men jag tycker ärligt talat att det är lite fantasilöst att inte skapa nya karaktärer i den här romanen. Nästan alla karaktärer i den här romanen förekommer också i Jaktsäsong, dock inte som huvudpersoner. Det kan kanske ibland vara trevligt att stöta på gamla bekanta från en roman i en annan, men eftersom jag inte gillade den första romanen särskilt mycket så känns det inte som några glada och trevliga återseenden.

Karaktärerna är också väldigt stereotypa och det är egentligen bara Daniel som jag känner att jag kan engagera mig i och känna med. Men jag uppskattar att den här romanen inte är lika full av stereotypa fjolliga bögar som den förra, för det var väldigt tröttsamt. Daniel må vara bög och drag queen, men särskilt fjollig är han inte.

Den här boken var lätt att läsa och språkligt var den nog lite bättre än den förra. Men det är osannolikt att jag kommer att läsa fler böcker av den här författaren, för även om Bekantas bekanta var snäppet bättre än Jaktsäsong så var den långt ifrån bra.

Konstnär i den flytande världen

Konstnär i den flytande världen är Kazuo Ishiguros andra roman. Den handlar om Masuji Ono, en gammal, pensionerad konstnär som ser tillbaka på sitt liv och sin karriär. Hans karriär sammanföll med den japanska militarismens uppgång och hans målningar som en gång var högt uppskattade ses nu som propaganda. Hans förflutnas triumf har fövandlats till skam och vanära.

Språket i den här romanen, såväl som i den andra två romanerna av honom som jag har läst, kan beskrivas som sparsmakat och elegant. Jag tycker väldigt mycket om hans sätt att skriva, men innehållsmässigt gillade jag inte den här romanen särskilt mycket. Jag hade svårt att komma in i den och jag kunde inte engagera mig i huvudpersonen. Jag är inte särskilt intresserad av vare sig politik eller konst så det kan vara därför.

Precis som med Berg i fjärran var det dock väldigt intressant att få läsa och lära sig med om den japanska kulturen. Exempelvis är ju äktenskapsförhandlingar mellan familjer något som är helt främmande för mig. Även om jag naturligtvis hört talas om arrangerade äktenskap så visste jag inte exakt hur det går till, så det var en nyhet för mig att båda familjer brukar använda sig av en privatdetektiv för att undersöka den andra familjen för att få ett bättre läge i äktenskapsförhandlingarna.

Jag upprörs också av hur sonsonen Ichiro uppfostras. Han verkar få bete sig hur som helst och han uppfostras till att se ner på kvinnor. Exempelvis så anser han att hans 26-åriga moster Noriko varit olydig för att hon vägrat honom något. I min värld så ska 7-åringar lyda äldre, vare sig de äldre är män eller kvinnor. Det är därför både upprörande och intressant att läsa den här romanen.

Dock anser jag att den inte når upp till samma standard som Berg i fjärran och The remains of the day. Men det är inte någon dålig roman och att jag tyckte att den här romanen var lite tråkig kommer inte att hindra mig från att läsa fler romaner av samma författare.

Recept för ett lyckat äktenskap

Kate Kerrigan heter författaren till Recept för ett lyckat äktenskap. Romanen handlar om matskribenten Tressa Nolan, som är väldigt framgångsrik i sitt arbete. Med män har det dock inte gått lika bra. När hon börjar närma sig fyrtio börjar hon bli rädd för att aldrig bli gift. Men en dag knackar vaktmästaren på och han visar sig vara otroligt snygg. Tressa inleder ett förhållande med honom och snart är de gifta. Men när uppståndelsen efter bröllopet lagt sig börjar Tressa tvivla. Gifte hon sig med honom för att hon älskade honom eller för att hon var desperat?

Parallellt med historien om Tressa och Dan löper historien om hennes mormor Bernadine och hennes äktenskap på 30-talet. Detta gör att det känns som att jag läser två Harlekinromaner på samma gång, en vanlig och en Harlekin historisk. Men de två berättelserna är ganska bra sammanflätade med varandra, t ex genom recepten. Varje avsnitt börjar med ett recept och detta recept har någon betydelse för de båda kvinnorna i kapitlet, dock inte på samma sätt.

Romanen är uppdelad i avsnitt, som i sin tur är indelad i kapitel. Detta gör att den blir väldigt lättläst och det är också lätt att hålla isär vem det är man läser om. Det känns dock ärligt talat lite fantasilöst med recepten som inleder varje avsnitt. Visst blir det en gemensam nämnare för de båda kvinnorna, men det är inte precis originellt. Faktiskt börjar det där med att mat och kärlek hör ihop, att "vägen till mannens hjärta går via magen", kännas ganska uttjatat.

Men på det stora hela så var detta en lättläst och lättsmält kärleksroman. Det var ingen fantastisk litteratur, men som en stunds underhållning fungerade den alldeles utmärkt.

Berg i fjärran

Berg i fjärran är Kazou Ishiguros första roman och den skrev han 1982. Den handlar om Etsuko, en medelålders änka i London. Men i sina minnen återvänder hon till tiden när hon bodde i Nagasaki. Det är några år efter kriget och bomben och hon, som alla andra, kämpar för att bygga upp sitt liv igen. Hon är gravid med sitt första barn. Hon blir vän med Sachiko, som är så upptagen av sina drömmar om att flytta till Amerika att hon inte har tid att ta hand om sitt barn, 10-åriga Mariko. Mariko blir ofta lämnad ensam när Sachiko träffar sin amerikanske vän och Etsuko oroar sig för flickan. Och minnenan av Mariko vävs samman med minnena av hennes egen dotter och Sachikos svek som förälder blir också hennes svek.

Jag älskade ju The remains of the day av Ishiguro och jag tyckte väldigt mycket om den här också. Det händer inte så mycket, men det finns ändå väldigt mycket innehåll i den, både psykologiskt och politiskt. Man får egentligen heller inte veta så mycket om vad som har hänt i Etsukos liv sedan den sommaren i Nagasaki på 50-talet, men genom att läsa mellan raderna kan man gissa sig till mycket. Detta är en stil som påminner mycket om den i The remains of the day och som jag gillar väldigt mycket.

Den handlar också indirekt om politik. Man förstår att samhället i Japan förändrades väldigt mycket under den här tiden, vilket man förstår t ex när männen undrar över vart landet är på väg när kvinna kan rösta på ett annat parti än sin man och där lärarna i skolan uppmuntrar eleverna till att tänka istället för att helt enkelt lära dem det rätta.

Man får också en god känsla av hur annorlunda deras kultur är jämfört med vår, vilket är också väldigt intressant att få ta del av och lära sig. Till exempel så verkar de vara mycket artiga mot varandra, till och med när de är ovänner. Det får ibland en lite komisk effekt, men ibland är det lite irriterande, på så vis att man önskar att de skulle säga sin mening rakt ut istället för att gå som katten kring het gröt.

Jag tyckte som sagt väldigt mycket om den här romanen, även om det kanske inte nådde upp till samma nivå som The remains of the day. Det kan bero på att jag läste denna på svenska eller så beror det helt enkelt på att detta är författarens första roman. Men jag gillar den så mycket att jag i alla fall har bestämt mig för att läsa allt Kazuo Ishiguro har skrivit.

Igår, idag, imorgon

Igår, idag, imorgon av Barbara och Stephanie Keating utspelar sig mellan åren 1957 till 1966 och handlar om väninnorna Sarah, Camilla och Hannah, som växer upp i ett Kenya som kämpar för sin självständighet. De har helt olika bakgrund, men träffas på internatskolan och blir bästa vänner. Men när skolan är slut sätts vänskapen på prov genom konflikter, svartsjuka och missförstånd. Vännerna går skilda vägar. Camilla blir fotomodell och reser runt i världen. Sarah åker hem till Irland studerar vid universitetet i Dublin. Hannah stannar kvar i Kenya och driver familjens farm Langani tillsammans med sin bror Piet. Men den politiska oron i landet hotar deras och farmens framtid. Men de unga kvinnorna har alla en dröm om att återses på Langani en dag.

Detta var en ganska tjock roman, över 600 sidor lång. Jag hade också lite svårt att engagera mig i berättelsen. Inte för att den inte var intressant, för det var den, men jag tror att det beror på att författarna berättar istället för att gestalta. Med det menar jag att författarna inte låter handlingar och repliker tala om vad karaktärerna tänker och känner, utan att de skriver ut det direkt. Det tycker jag gör att det blir tråkigt och ointressant. T ex så får man aldrig veta varför flickorna tycker så mycket om Langani; enda anledningen att man vet att det är deras favoritplats på jorden är att det står att de tycker det.

Dessutom tyckte jag inte att författarna tog tag i det politiska resonemanget tillräckligt. Det politiska klimatet i Kenya spelar en mycket stor roll i romanen, men författarna behandlar det alldeles för ytligt. Dessutom talar de om den engelska imperiet i lite väl poistiva ordalag, som att de fortfarande tror att England gjorde en välgärning som "tog hand om" Kenya (och andra länder). Det är något som jag absolut inte håller med om.

Karaktärerna i romanen var också ganska tråkiga och det var inte någon av dem som jag kände särskilt mycket för. Camilla är den enda som känns i alla fall lite dynamisk och levande, annars är alla karaktärer väldigt intetsägande. Miljön är rätt bra beskriven, så jag antar att författarna själva har varit, kanske till och med växt upp i, Kenya. Men samtidigt tycker jag att de förmedlar en något för romantiserad bild av landet.

Jag brukar tycka att det blir ett sämre resultat när två personer skriver tillsammans, men i den här romanen tycker jag inte alls att det märks att det är två författare. De verkar skriva på samma sätt båda två. Men jag kan inte påstå att jag tyckte att den här romanen var särskilt bra. Grundidén är bra, men författarna lyckas inte förvalta den på grund av att de inte är tillräcklig bra på att skriva.

Jaktsäsong

Jag hade tänkt mig lite lättsmält sommarläsning när jag började läsa Mats Strandbergs Jaktsäsong. På omslaget duggar lovorden tätt; den beskrivs bl a som Årets chick-lit en underbar bok och chick-lit när den är som bäst. Jag vet i och för sig vid det här laget att sådana lovord inte är att lita på, så förväntningarna var inte alltför höga. Jag ville bara ha lite lättsmält läsning.

Romanen handlar om Melinda som vill träffa mannen i sitt liv. Men det är svårt när hon bara umgås med bögar och går på gayklubbar. Magnus är Melindas bästa vän och dessutom hennes chef på Internetsajten där de skriver om TV-program. Han drömmer också om den rätte, men tycker sig ha hittat honom i vännen Sebastian. Sebastian däremot vill hellre ha sin hemlige älskare. När Melinda sedan blir förälskad i Andreas, deras nya medarbetare som dessutom också är bög, inser hon att det kan bli ett problem.

Detta var bland det tråkigaste jag någonsin har läst. Det är visserligen rätt så originellt att bögar får vara huvudpersoner i en sådan här roman, men det räcker liksom inte med det för att det ska bli något speciellt med boken. Den var väldigt tråkig och slätstruken i språket och jag kände inget engagemang för någon av huvudpersonerna (utom möjligen norrlänningen Andreas). Miljön var också helt ointressant för mig. Att rabbla vilka nattklubbar som personerna går på och vilka de träffar (av vilka några är verkliga "kändisar" i Stockholms gayvärld, gissar jag) säger mig ingenting och är mig dessutom helt likgiltigt. Den här boken är helt enkelt så ytlig som någonting kan vara.

Att författaren dessutom refererar till TV-serier som t ex Svenska Top Model 2005, Buffy Vampyrdödaren och Sex and the City gör att boken kommer att bli inaktuell på nolltid (vilket i och för sig inte gör något). Men jag tycker att det är synd att författaren späder på de fördomar som finns om homosexuella. Visst kan det vara så att det finns så här fjolliga bögar (det är till och med troligt att det gör det; efter att ha läst på författarens blog så är han misstänkt lik sina karaktärer), men jag tycker ändå inte att det är de som behöver uppmärksammas. Det hade t ex varit mycket intressantare att få läsa om Andreas erfarenheter om att vara homosexuell i Norrland.

Jag blev inte precis sugen på att läsa mer av Mats Strandberg, men jag kommer nog ändå att göra det eftersom jag faktiskt lånade ytterligare en bok av honom på biblioteket. Jag hoppas på att den är bättre än denna. Detta är ju faktiskt hans debutroman, även om han inte precis är ny på att skriva (frilansjournalist och krönikör på bl a Aftonbladet och QX) och så mycket sämre lär den ju inte kunna bli.

Små citroner gula

Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson handlar om Agnes som kommer från en småstad, men som nu jobbar som hovmästare i Stockholm och har en pojkvän som är musiker. Men helt plötsligt förändras allting. Hon slutar på sitt jobb för att chefen tafsar på henne och pojkvännen gör slut. Hon får jobb på en alldeles ny restaurang, men det går lite trögt att få gäster så framtiden ser osäker ut. Dessutom flyttar det in en ny granne som spelar musik på hög volym när hon ska sova och som tar hennes tvättid. Men kanske är det så att det finns en mening med allt som händer, som Agnes väninna påstår?

Det bästa adjektiv jag kan komma på att beskriva den här romanen med är mysig. Den handlar om att hitta sig själv, om vänskap och om kärlek, precis som de flesta andra feel good-romaner. Det är omöjligt att inte dra paralleller till t ex Marian Keyes, men samtidigt känns det uppfriskande att läsa en roman i svensk miljö. Det finns även andra romaner i denna genre som utspelar sig i Sverige, t ex Denise Rudbergs, men de når inte upp till Ingemarssons standard. Språkligt är den här romanen i och för sig inget mästerverk, men det är ingen tvekan om att Kajsa Ingemarsson är en mycket bättre författare än Denise Rudberg.

Jag känner att jag kan engagera mig i huvudpersonen Agnes; kanske för att jag också har jobbat inom restaurangbranschen. Vissa sidor hos henne irriterar mig dock oerhört, som att hon inte ens fattar att pojkvännen är ett kräk och att hon dessutom tar tillbaka honom sedan han gjort slut med henne.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Kajsa Ingemarsson, På det fjärde ska det ske och Inte enklare än så. Jag kan inte direkt minnas vad de handlade om, men jag minns att jag tyckte att de var bra när jag läste dem. De fastnar dock inte i minnet någon längre tid. Men jag tyckte som sagt att den Små citroner gula var en mysig roman och om man vill ha lite lättsam och lättläst läsning så passar den här alldeles utmärkt.

Fördömd

Fördömd av Johanne Hildebrandt handlar om Helena Torvald, en ung arkeolog som gör ett intressant fynd vid utgrävningarna vid Stalofjället. Fyndet är en kvinna som på 900-talet offrats brutalt. Men när fyndet förs till Stockholm börjar en massa otäcka saker hända. Helena får veta mer om sitt förflutna och sin familj och hon förstår snart att det är hon som måste lösa problemet med den mörke...

Det är en skräckberättelse, men särskilt skrämmande tycker jag inte att den egentligen är. Ändå blev jag fast i berättelsen nästan med en gång och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta mer om Helenas förflutna och på vilket sätt det var kopplat till Ailis och Klements historia från 912, som berättas parallellt med Helenas historia i nutid.

Historien i sig kändes förstås inte särskilt trovärdig, men å andra sidan så är det väldigt sällan som skräckberättelser gör det. Speciellt inte i en sådan här miljö; visst, i Bangor, Maine kan sådana saker kanske hända, men inte i Stockholm eller Lycksele. Det blir helt enkelt lite för nära. Jag har avstått från att läsa den här romanen fram till nu just för att det har känts för otroligt med en norrländsk skräckroman, men nu när jag har läst den tycker jag faktiskt att författaren lyckats över förväntan.

Dock tycker jag att hon kunde ha lagt ner lite mer tid på miljöbeskrivningarna. Det räcker inte riktigt med mygg för att man ska känna att man är i Norrland. Karaktärerna känns också ganska känslolösa och stereotypa. Speciellt känns Johan som direkt plockad från Jägarna: över 30 år, ensamstående, flanellskjorta, snusar, gillar att fiska, tystlåten och blyg. Om jag inte hade vetat att författaren ursprungligen kommer från Lycksele skulle jag ha gissat att hon aldrig varit i Norrland överhuvudtaget. Även de andra karaktärerna var rätt enformiga och känslolösa.

Med tanke på det jag skrivit ovan borde jag inte ha gillat den här romanen, men det gjorde jag konstigt nog ändå. Jag gillade också hennes trilogi om Valhalla: Freja, Saga och Idun, trots att de uppvisade samma brister i litterär kvalitet. Så det måste ju ändå finnas något med hennes böcker som tilltalar mig, även om jag inte riktigt kan säga vad.

Sugar-kvinnan som steg ut ur mörkret

Sugar-kvinnan som steg ut ur mörkret av Michael Faber handlar naturligtvis om just Sugar, en nittonårig prostituerad som gradvis lyckas komma upp sig livet. Den handlar också om William Rackham, motvillig arvtagare till ett framgångsrikt parfymeri, som köper loss Sugar för att få ha henne helt för sig själv. Det handlar också en hel del om William Rackhams familj, t ex den tokiga hustrun, den djupt religiöse brodern och broderns väninna.

Den här romanen är väldigt lång, ca 850 sidor, och man kan inte undgå att märka att författaren lagt ner mycket arbete på att ta reda på fakta om 1870-talets London. Miljöerna som beskrivs, allt från de fattigaste områdena till det mer välbärgade Notting Hill, känns väldigt trovärdiga. Och trots att författaren har gjort så mycket forskning så låter han bli att ta med allt han lärt sig, vilket jag tycker är bra. Jag avskyr när författare tycker sig ha gjort research i onödan om de inte skriver ner varenda detalj i boken. Men Faber lyckas mycket bra med sina miljöbeskrivningar tycker jag utan att vara någon expert på tidsperioden. Men det är känslan som räknas eller hur?

Karaktärerna känns också trovärdiga och autentiska, även om Sugar kanske ibland känns lite väl överdriven. Jag har lite svårt att tänka mig att det fanns särskilt många prostituerade kvinnor med författarambitioner och som kunde läsa och skriva vid den tiden. Men annars tycker jag att karaktärerna funkar alldeles utmärkt. De känns levande och lite oberäkneliga.

Jag gillar också att bokens berättare är närvarande som någon sorts allvetande ande eller spöke som guidar mig som läsare och ger mig den information som jag behöver, nästan som the Ghost of Christmas Past från A christmas carol av Charles Dickens. Men jag saknar också denna allvetande guide när denne, i och för sig ganska omärkligt, försvinner en bit in i romanen.

Man kan inte direkt påstå att den här tiden, slutet av 1800-talet, är någon favorit för mig. Tvärtom känner jag mig väldigt avogt inställd till det engelska samhället på den här tiden, så som jag känner till det genom t ex Jane Austen och systrarna Brontë. Jag har väldigt lite tålamod med överklassens levnadssätt där pengar, kläder, frisyrer och bjudningar är det viktigaste, hur världen än såg ut i övrigt med svält och elände. Den här romanen utspelar sig tll största delen i överklassen, men den tar också upp en del om hur de fattiga hade det. Den visar också på fler nyanser hos överklassen än t ex i Austens romaner och detta gjorde att jag faktiskt tyckte att den här romanen var riktigt bra.

Det som jag var mindre nöjd med var slutet. Det kändes inte riktigt som att romanen hade något slut och det i sig är väl okej; med tanke på hur romanen började, d v s rakt in i de här människornas liv, så kan man ju tänka sig att deras liv bara kommer att fortsätta även utan oss som betraktare. Men att plötsligt dra upp tempot i romanen med en dramatisk händelse, bara för att avsluta där kändes faktiskt lite konstigt. Men jag tycker ändå att helhetsintrycket av den här romanen var bra och jag tyckte att den var mycket läsvärd.

A blind eye

A blind eye av G. M. Ford handlar om Corso som är författare och skriver om verkliga kriminalfall. I bokens början är han efterlyst av Texaspolisen för att han ska vittna i en rättegång. Men han flyr tillsammans med sin f d älskarinna och hamnar mitt i en snöstorm. De söker skydd i ett ödehus och där hittar han kvarlevorna efter familjen som bodde där för länge sedan. Corso börjar söka efter mördaren, vilket inte är så lätt när det var så länge sedan. De har dessutom Texaspolisen och en person som inte vill att sanningen ska komma fram efter sig.

Enligt baksidestexten tyckte jag att den här boken verkade ganska spännande, men jag hade fel. Den var mest irriterande dålig. Det kändes som att läsa ett dåligt avsnitt ur någon amerikansk deckarserie. Ordvalet var nämligen direkt hämtad från TV, med svordomar och allt. Dialogen var dessutom väldigt talspråklig, med ord som coulda, offa, lotta, och sammandragning används hela tiden. Det kanske är språkfascistiskt, men jag gillar det inte alls. Jag tror inte att den här boken finns översatt till svenska och jag hoppas att det förblir så.

En annan sak som irriterade mig, även om det faktiskt är så i nästan alla böcker i den här genren, är att nästan bara efternamnen används. Jag kan inte ens minnas huvudpersonen Corsos förnamn, även om jag vet att det står någon gång. Och det känns lite konstigt att Corso kallar sin f d älskarinna, vän och arbetskamrat för Dougherty istället för Meg. Irriterande är det också att vissa personer kallas för det de har på sig, t ex Sweater, Suit och Uniform. Visserligen bara när huvudpersonen inte vet vad de heter, men det verkar ändå nedsättande på något vis, som att det enda som karaktäriserar dem är vad de har på sig.

På insidan av boken finns tre sidor lovord över författaren och tre av hans böcker (denna är tydligen hans tredje), bl a påstås detta vara en page-turner (ja, man bläddrar fort för att snart bli klar med skiten) och a breakneck thriller (jo, man fick nästan lust att hänga sig av uttråkning), men det är bara falsk marknadsföring- den här boken är absolut inte värd att läsas.

Svart krabba

Svart krabba av Jerker Virdborg utspelar sig i ett nordligt land i en obestämd tid. Det är krig och fyra män får ett uppdrag som för dem ut på havsisen. De ska föra en kapsel med okänt innehåll till en sambandscentral och uppdraget är mycket farligt. De känner inte varandra och frågan är om de kan lita på varandra.

När jag läste baksidestexten på den här romanen var jag tveksam till om jag skulle gilla den. Jag har ingenting emot fantasivärldar, men när det beskrivs som ett land "som påminner om Sverige, i en tid som kan vara vår" och att man inte vet vem som krigar och varöfr kändes det lite för diffust och osannolikt. Men när jag väl började läsa upptäckte jag att jag verkligen gillade den här romanen. Att man inte vet var och när den utspelar sig tilltalar verkligen min fantasi. I min egen tolkning så är detta en framtidsskildring, dock inte så värst långt in i framtiden, där Sverige och Norge är ett land, men ett land där det råder inbördeskrig.

Men det har faktiskt inte särskilt stor betydelse. Romanen är spännande i alla fall; trots att man inte vet vem fienden är så förstår man huvudpersonernas rädsla, för fienden och för varandra. Krigsskildringen känns precis lika realistisk som i någon annan bok, trots att man inte vet något om vilka som krigar och varför de gör det.

Språkligt tyckte jag att den här romanen var rätt bra, speciellt i dialogerna som kändes väldigt autentiska. Jag gillar också hans sätt att med språket förmedla den stress som huvudpersonen känner genom att använda sig av skiljetecken, upprepningar o s v: Kraftig skottlossning alltjämt, han fortatte med frånsparkarna, såg något vid sidan om sig, lika svart där som framför, blev tvungen att blunda, ett kort stycke gled han med stängda ögon, ont! kan inte se! kände bara skridskornas stål glida över isen och fartvinden trycka hårt mot ansiktet innan han åter tittade, fortsatt häftig eldgivning bakom ön, ännu en granatexplosion, han försökte öka tempot ännu mer, pendlade med benen i jämn och mycket kraftfull takt, höll hårt om tubkapselns remmar, kisade, fortsätt! fortare! blinkade gång på gågn, tittade inte förrän det var absolut nödvändigt.

Dock tyckte jag att den ibland kändes lite långdragen. De kunde ha kommit iväg på sitt uppdrag snabbare och de kunde också har kommit fram till sitt mål snabbare. Dock har jag inget emot slutet, som är ganska oklart. Jag har tillräckligt med fantasi för att inte behöva få allting förklarat för mig, men jag gissar att det är många som irriterar sig på slutet.

Iskallt spår

Iskallt spår av Stephen Booth är den tredje fristående boken om poliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken har de personalbrist samtidigt som det händer en hel del. En kvinna hittas ihjälfrusen uppe på Irontongue, en död man hittas vid sidan av vägen och ett spädbarnslik hittas i vid ett gammalt bombplan. Samtidigt dyker kanadensiskan Alison Morrissey upp och vill ta reda på vad som hänt hennes morfar som antas ha deserterat efter en flygkrasch i området under andra världskriget.

Vanligtvis brukar jag inte gilla deckare, men jag gillar faktiskt Stephen Booths böcker. De två jag läst tidigare har jag tyckt bra om och den här gillade jag också. Det är därför mycket troligt att jag kommer att läsa ännu fler böcker av honom. För att försöka analysera varför jag gillar dem så tror jag att det det beror på karaktärerna. Ingen av huvudkaraktärerna är deprimerad och nersupen, utan de är båda relativt unga och även om de har vissa privata problem så känns det som om jag kan engagera mig i dem. Spänningen mellan Cooper och Fry är också alltid närvarande, vilket gör den ännu intressantare.

Språket i hans böcker kanske inte särskilt märkvärdigt, men det är definitivt bättre än i de flesta andra deckare. Det är också ett stort plus. I den här boken tyckte jag dock att det blev lite för många lik; jag hade ett tag svårt att hänga med i vilka som hade dött. Det var ju heller ingen överraskning för läsaren att det fanns ett samband mellan morden och tjejen som ville veta sanningen om sin morfar, men man var i alla fall tvungen att läsa vidare för att kunna räkna ut vilket sambandet var. Att boken inte är alltför förutsägbar är också någonting jag gillar.

Stephen Booths böcker är alldeles lagom som slapp sommarläsning och jag kommer att försöka få tag på bok nr fem på biblioteket för att läsa under sommaren (bok nr fyra är jag ganska övertygad om att jag redan har läst en gång för länge sedan och de är inte tillräckligt bra för att man ska läsa dem mer än en gång).

Harry Potter and the Deathly Hallows

Så har jag då äntligen läst ut den sjunde och sista Harr Poitter- boken, Harry Potter and the Deathly Hallows. Äntligen säger jag för att jag väntat och längtat efter den här boken sedan jag läste den förra första gången, men samtidigt känns det oerhört sorgligt att det nu är slut. Men jag tycker ändå att J K Rowlings gör rätt i att avsluta nu, så som hon har sagt redan från början. Det skulle inte bli bra att fortsätta bara för att tjäna ännu mer pengar.

I den här boken är Harry på väg att bli myndig, vilket innebär att det skydd som han fått från sin mamma kommer att upphöra. Det innebär att Harry nu är i ännu större fara än tidigare. Harry, Ron och Hermione har beslutat sig för att inte återvända till Hogwarts det här året; istället ska de bekämpa Voldemort på det sätt som Dumbledore berättat för Harry. Men Harry tycker inte att han har fått tillräckligt med information och detta leder också till slitningar mellan de tre vännerna. Kampen mot Voldemort leder dem på spännande äventyr och slutligen också tillbaka till Hogwarts.

Den här boken var fylld med spänning och action. Man ville hela tiden fortsätta att läsa för att få veta hur det skulle gå. Jag mer eller mindre sträckläste den under två dagar. Men den var också sorglig, inte bara för att det var den sista, utan för att många karaktärer som man lärt sig att tycka om dog.

Jag tycker att Rowlings på det stora hela har fått historien att gå ihop genom hela serien. Nu när jag har läst om alla böcker på en ganska kort tid har jag haft dem i färskt minne och har då insett att vissa saker som verkade obetydliga i första boken blev viktiga i den sjätte o s v och det tycker jag om. Dock finns det också vissa saker som inte riktigt stämmer och även vissa saker som i alla fall för mig verkar helt ologiska. Men böckerna är i stort tillräckligt bra för att jag ska kunna bortse ifrån detta.

Främst tycker jag att Rowlings har lyckats med karaktärerna. Dels låter hon dem utvecklas genom serien och dels så låter hon dem ha både goda och dåliga sidor. Och det gäller inte bara huvudpersonerna, utan de flesta karaktärer. Jag har absolut haft favoriter bland dem: Sirius Black, Remus Lupin (kanske för att jag är hundmänniska?), Severus Snape, Charlie Weasley, Oliver Wood, Luna Lovegood m fl, och i den här sista var det roligt att återse några och sorgliga att några dör.

Fast nu återstår ju faktiskt två filmer i serien, så det finns ju faktiskt mer att se fram emot. Jag förutspår dock att jag kommer att fälla några tårar när jag ser den sista filmen.

Harry Potter and the Half-Blood Prince

Den sjätte boken i Harry Potter- serien heter Harry Potter and the Half-Blood Prince och när jag började läsa den upptäckte jag att jag faktiskt inte kom ihåg särskilt mycket av den, förutom vad som hände på slutet. Det beror antagligen på att jag bara läst den en enda gång. De andra böckerna har jag läst ett par gånger, några av dem också på svenska, men inte den här.

Harry Potter kommer tillbaka till Hogwarts för sitt sjätte år. Snape har fått det jobb han så länge har velat ha, lärare i Defense Against the Dark Arts, men gör verkligen Dumbledore rätt som litar på honom? Draco Malfoy syns knappt till, vilket gör Harry misstänksam, speciellt eftersom han är säker på att Draco blivit en Death Eater, d v s anhängare till Voldemort. I Potions får Harry tag på en gammal bok som någon klottrat egna instruktioner och trollformler i, en bok som har tillhört någon som kallar sig the Half-Blood Prince. Förutom de vanliga lektionerna får Harry också privatlektioner av Dumbledore, vilket leder till spännande äventyr. Och än mer spännande blir det när de återvänder och finner att skolan invaderats av Death Eaters...

Jag tror att detta är den bästa av Harry Potter-böckerna hittills. Jag gillar att man får veta lite mer om Voldemorts förflutna och vill hela tiden läsa mer om det. Man undrar också vem the Half-Blood Prince är och självklart undrar man ju också vad för jäkelskap som Draco Malfoy sysslar med. Dessutom undrar man om Dumbledore, och jag själv, har gjort rätt i att lita på Snape, för nog verkar det som om han har återvänt till den mörka sidan. Detta gör att boken blir spännande trots att det inte egentligen är så mycket action. Lite romantik gör också att boken blir ytterligare lite mer intressant.

Jag minns att jag när jag hade läst ut den här boken förra gången knappt kunde tåla mig tills nästa bok skulle komma, vilket då var ca ett och ett halvt år bort. Den här gången hade jag dock sjunde boken liggandes vid sidan av, så att jag bara kunde fortsätta att läsa och få svar på de frågor som förblev obesvarade i denna.

Jag ser också verkligen fram emot filmen som bygger på den här boken, men med tanke på att den inte kommer att börja spelas in förrän i september så lär jag väl få vänta ett tag på den.

Harry Potter and the Order of the Phoenix

Den femte boken i Harry Potter-serien heter Harry Potter and the Order of the Phoenix. I den förnekar Ministry of Magic att Voldemort har kommit tillbka och ministern är rädd för att Dumbledore är ute efter hans jobb. Dumbledore och en massa andra bildar därför en motståndsrörelse för att förhindra att Voldemort kan komma tillbaka med full styrka, Fenixordern. På Hogwarts har eleverna som vanligt fått en ny lärare i Defense Against the Dark Arts, Dolores Umbridge från ministeriet. Hon vägrar låta eleverna utföra praktisk magi på hennes lektioner, så de som tror på Harry och Dumbledore när de säger att Voldemort är tillbaka bildar en klubb där de tränar på Defense Against the Dark Arts, med Harry som lärare. Det visar sig också att samhörigheten mellan Harry och lord Voldemort har växt sig än starkare, vilket både kommer till nytta och hotar hans liv.

Detta är den längsta av Harry Potter-böckerna, mer än 800 sidor, och även den tillhör en av mina favoriter. Dolores Umbridge är lätt att avsky och jag gillar tanken med Dumbledores Army. Jag gillar Fred och Georges idéer för den skämtaffär som de planerar att starta. Det är ganska mycket humor och mer romantik än i de tidigare böckerna och det gillar jag.

Men jag tycker också att den inte är riktigt tillräckligt spännande. Visst, det är lite spänning, men efter Voildemorts återkomst i den förra boken hade jag väntat mig lite mer av den här boken. Jag uppskattar fortfarande att Rowlings vågar låta viktiga personer dö (och i denna är det en ännu viktigare person som dör), men var hon tvungen att ta livet av en av mina favoritkaraktärer?

Jag såg filmen som bygger på den här boken samma dag som jag läste ut den och det kanske var ett misstag. Jag hade förstås väntat mig att mycket skulle vara borttaget i filmen, eftersom boken är så lång, men jag tyckte ändå att de hade tagit bort för mycket och i vissa fall också fel saker. Och trots att de tagit bort mycket kändes filmen stressig för att de ville visa så mycket som möjligt av vad som kan komma att få betydelse i fortsättningen. Enligt min mening så var den här filmen den sämsta hittills, men trots det så var den faktiskt inte dålig. Har man inte läst boken skulle man kanske till och med tycka att den var riktigt bra.

Harry Potter and the Goblet of Fire

Så har jag återgått till Harry Potter-böckerna och turen har nu kommit till den fjärde boken, Harry Potter and the Goblet of Fire. I den åker Harry och hans vänner Ron och Hermione till Quidditch-världscupen under sommarlovet och där händer det en del saker som tyder på att Voldemort fortfarande har anhängare. Väl tillbaka på Hogwarts får de reda på att en tävling ska hållas på skolan och trots att Harry är alldeles för ung så väljer den flammande bägaren ut honom som en av kämparna. Det verkar som att någon är ute efter Harrys liv.

Detta är en av mina favoriter bland Harry Potter-böckerna. Kanske för att det inte är några Quiddich-matcher; så totalt ointresserad av sport är jag att inte ens ett fiktivt spel med kvastar och tre sorters bollar intresserar mig. Det börjar också bli lite mer romantik i den här boken, vilket jag tycker lyfter den lite grann.

Den är också rätt spännande med de uppdrag som kämparna i Tri-Wizard Tournament får. Och den blir ju inte mindre spännande av att lord Voldemort får tillbaka sin kroppsliga form i slutet av boken och att Harry får möta honom ansikte mot ansikte för första (men naturligtvis inte sista) gången.

Jag gillar också att J K Rowlings vågar låta någon med en relativt viktig roll dö. Det är klart att det är hemskt (jag erkänner, jag grät), men jag tror också att det är bra att inte försköna allting för att skydda barnen som läser/ser filmen. I verkligheten dör viktiga personer, så varför inte också i fiktionen?

Filmen som bygger på boken är också väldigt bra. Den är inte lika trogen boken som de övriga filmerna har varit, men det beror antagligen på att den här är lite längre än de andra. Men
jag tycker att de lyckas riktigt bra. En del ser inte riktigt ut som jag hade föreställt mig när jag läste boken, t ex Madame Maxime och Fleur Delacour, som ju enligt boken skulle vara otroligt vacker; jag tyckte inte att skådespelaren var tillräckligt vacker. Men jag inser ju också hur svårt det är att hitta den perfekta skådespelaren till en sådan roll. Men Mad-Eye Moody i filmen ser ut nästan precis som jag föreställde mig honom.

Matilde

Jag gjode ett litet avbrott i Harry Potter-läsandet för att läsa chic lit- romanen Matilde av Denise Rudberg. Det brukar vara lagom läsning och ge en stunds underhållning när man känner sig lite lat och slö. Det gjorde dock inte den här.

Den handlar, inte helt oväntat, om Matilde. Hon är i fyrtioårsåldern, frånskild tvåbarnsmamma och bor på Södermalm. Hon har författarambitioner och har därför sagt upp sig från sitt jobb för att skriva en roman. Men det är inte så lätt som hon tror och det var ett misstag att inleda ett förhållande med läraren på skrivkursen. Som tur är har hon bästa vännen Tomas som kan stödja henne.

Många karaktärer känner man igen från Jenny S av samma författare. T ex så är Matilde exfru till den manliga huvudrollen i den romanen och även hans bror och homosexuella partner finns med i denna. Jenny S tyckte jag var lagom underhållning för en lat dag (för längre än en dag tar det inte att läsa hennes romaner), men den här var rent ut sagt usel.

Jag redogjorde för handlingen ovan, men sanningen att säga så handlar den egentligen inte om något alls. Det är bara en massa beskrivningar av hur rika människor har det. Men det känns inte särskilt trovärdigt, utan snarare skildrar hon deras liv så som "fattiga" människor tror att de rika lever. Romanen är full med beskrivningar av vilka märkeskläder var och en har, vilket för mig är totalt ointressant. Och lika ointressant är det för mig vilka inneklubbar huvudpersonerna går på och vilka kändisar de möter där.

Sedan så är slutet också fel, och med det menar jag att man inte kan skriva en roman i den här genren och sedan bryta mot mönstret. Missförstå mig inte, jag anser naturligtvis att man visst kan bryta mot mönster i en specifik genre, men inte på det vis som hon gör (följer mönstret till punkt och pricka, utom på en väsentlig punkt). Författaren tror säkert själv att hon är nyskapande, men för mig skapar hon mest irritation. Hon uppfyller inte mina förväntningar, som dessutom var mycket lågt ställda redan från början.

Sammanfattningsvis kan man säga att storyn var usel, språket platt och tråkigt och hela romanen var allmänt ointressant. Jag får inte precis lust att läsa fler romaner av Denise Rudberg efter att ha läst den här.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Den tredje boken i Harry Potter-serien av J K Rowlings heter Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. I den återvänder Harry för sitt tredje år på Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry tillsammans med sina vänner Ron och Hermione. Men när de kommer dit är stämningen spänd- en fånge har rymt från trollkarlsfängelset Azkaban och dementorer, otäcka vakter från fängelset bevakar skolan eftersom det finns en misstanke om att han är ute efter Harry Potter.

Precis som alla de andra böckerna om Harry Potter är denna fylld av spänning och action. Jag tycker att den är bättre än båda de tidigare böckerna och det är en del trevliga nya karaktärer, t ex den nya läraren i Defense Against the Dark Arts och Sir Cadogan, riddaren i porträttet. Det är också kul att Harry och hans vänner får några nya ämnen som t ex Divination (extra kul är det att det till och med i magikervärlden anses som bluff). Jag är också barnsligt förtjust i idéen med en Marauder's Map.

Det jag tycker är lite synd med den är att den var en liten aning förutsägbar, mycket på grund av namn som Sirius Black och professor Lupin. Redan första gången namnet Lupin nämns anar jag vad han är och det är ju inte särskilt svårt att koppla ihop Sirius Black med en svart hund. Men samtidigt uppskattar jag denna lek med mytologi och latinska språk, i denna bok såväl som i alla de andra, så det irriterar inte allt för mycket (det är också möjligt att det inte är fullt lika förutsägbart för barn, som ju är den tänkta målgruppen).

Filmen med samma namn är dock inte fullt lika bra som boken eller de tidigare två filmerna. Enligt min mening så är den lite för mörk och dyster och skiljer sig lite för mycket från boken för att vara riktigt bra. Men om boken säger jag som tidningen The Mirror, som citeras på bokens baksida: Spellbinding, enchanting, bewitching stuff.

Harry Potter and the Chamber of Secrets

Nu har turen kommit till den andra boken av Harry Potter-böckerna av J K Rowlings, nämligen Harry Potter and the Chamber of Secrets. Harry Potter är nu ett år äldre och tillbaka på Hogwarts efter sommarlovet. Men någon försöker hindra honom från att åka dit och det verkar som om det finns skäl för det eftersom oväntade faror lurar på skolan. Det ryktas om att Hemligheternas kammare, där ett otäckt monster finns, har öppnats igen. Förra gången det hände dog en flicka på skolan.

Enligt min mening så är detta den sämsta av Harry Potter-böckerna. Det betyder inte att den är dålig, men den håller inte riktigt samma klass om de andra. Den är visserligen spännande, men jag blir inte riktigt lika engagerad i den som jag blir i de andra. Detsamma gäller för filmen med samma namn; det är helt klart den sämsta av de hitintills fyra filmerna

Men den är naturligtvis läsvärd och eftersom det är en serie av böcker kan man förstås inte hoppa över den. Precis som de andra Harry Potter-böckerna gör den sig bäst på engelska. Jag läste den först på svenska och då var den bra mycket sämre än vad den är på engelska.

Harry Potter and the Philosopher's Stone

Det är förstås inte första gången jag läser Harry Potter and the Philosopher's Stone av J K Rowlings, utan snarare tredje. Men eftersom det snart kommer ut en ny Harry Potter, den sjunde och sista, så tänkte jag att jag skulle läsa om alla Harry Potter-böckerna innan dess.

Jag antar att de flesta redan känner till handlingen i den här boken, men om det inte gör det så kan jag berätta att den handlar om Harry Potter, som är föräldralös och bor hos sin mosters elaka familj. När han fyller elva år får han veta att han egentligen är trollkarl och har kommit in på en av de finaste skolorna för häxkonst och trolleri. Han börjar på skolan och får lära sig en massa nu saker om en för honom helt ny värld. Men han får också lära sig om sitt eget förflutna, t ex sanningen om hur hans föräldrar dog och om det blixtformade ärret han har i pannan. Han inser också att han, och alla andra svävar i fara.

Det var ganska länge sedan jag läste den här boken första gången, då på svenska. Jag tyckte inta att det egentligen var något speciellt med den förutom att den var en relativt trevlig liten barnbok. Men efter att några år senare läsa den på engelska förändrade helt min syn på den. Detta är helt klart en bok som man tjänar på att läsa på originalspråk. Den är bra, men enkelt skriven, så de flesta borde klara av att läsa den på engelska. Eftersom jag är väldigt intresserad av mytologi och klassiska språk så tycker jag att det är väldigt kul med namnen och ordlekarna i boken.

Naturligtvis har jag också sett filmen som bygger på boken (flera gånger) och jag tycker att också den är mycket bra. Nu när jag har läst om boken inser jag hur väl filmen stämmer överens med boken, vilket är väldigt ovanligt. För det mesta brukar ju filmen vara sämre, men i det här fallet skulle jag vilja påstå att de är lika bra, i alla fall nästan. Det är förstås vissa saker i boken som inte finns med i filmen, men det allra mesta är med.

Jag har läst alla de sex böcker som har kommit hittills och om jag jämför denna med dem som den dock inte alls lika bra som de senare, men är ändå en väldigt bra bok. Och allra bäst är den, och alla de andra, på engelska.

Miss Marples mysterier

Författaren till Miss Marples mysterier är naturligtvis Agatha Christie. I hennes tionde roman, Mordet i prästgården, är det för första gången inte Hercule Poirot som löser mysteriet utan en skarpsinnig äldre dam vid namn Jane Marple. Efter denna roman dröjde det 12 år innan hon återigen var huvudperson i en av Christies romaner, men sedan var hon huvudperson i 12 böcker. Men läsarna får redan ett par år efter prästgårdsmysteriet återigen stifta bekantskap med Miss Marple i en novellsamling, som bestod av 12 historier som Agatha Christie skrivit för en tidskrift + en trettonde nyskriven inför utgivningen. Detta är den novellsamlingen.

Några personer, bl a Miss Marple, bestämmer sig för att träffas och berätta om olika mysterier för varandra. Endast den som berättar känner till lösningen och de andra ska gissa sig till lösningen. Det behöver väl knappast nämnas att Miss Marple är överlägsen på detta.

Jag har inte läst särskilt många böcker av Agatha Christie (och det var länge sedan), men jag gillar dem faktiskt. Den typen av deckare, där man får ledtrådar och själv får en chans att lösa brottet uppskattar jag eftersom de får mig att känna mig intelligent. Därför gillade jag den här novellsamlingen, för de fick mig att tänka till.

Den här boken är lätt att läsa och eftersom den är uppdelad i tretton delar efter varje avslutat mysterium så är den också lätt att lägga ifrån sig. Jag tyckte dock inte att det var någon jättebra novellsamling och jag känner ibland en viss irritation över sådant som säkert var helt rätt i tiden då (den publicerades första gången 1933), som t ex att alla kvinnorna, inklusive Miss Marple, nedvärderar sig själva och säger saker i stil med att "jag är så dåliga på att berätta en historia" eller att "jag vet minsann ingenting om någonting förutom blommor". Men som avslappnande sommarläsning fungerar den här boken alldeles utmärkt.

Bröllopsnätter

Bröllopsnätter av Jonas Bonnier handlar om David Milos, som hör en kollega prata om en bok som hon anser vara erotisk och upphetsande. Eftersom boken Solfläckar av Knut Lengstrand varit Månadens Bok i bokklubben finns den hemma i Davids bokhylla och han slår på måfå upp ett stycke i boken och börjar läsa. Till sin stora chock och förvåning inser han att det är hans egen bröllopsnatt han läser om. Ord för ord. På några dagar förändras hans liv för alltid. Han får vara med om saker som han inte trodde var möjliga och han tvingas se på sig själv på ett helt nytt sätt och inser att hans egen verklighet är mycket tveksam.

Jag har tidigare läst romanen Saffranshjärtan av Jonas Bonnier och jag gillade hans sätt att skriva i den. Och det gör jag fortfarande. Den här romanen är väldigt välskriven och jag gillar språket, som är enkelt men ändå varierat. Jag gillar också idén med att David Milos får läsa saker ur sitt eget liv i en roman och i ett filmmanus. Jag gillar också att man får läsa lite mellan raderna och fundera lite på vad det är som pågår i David Milos liv.

Dock var den också lite förvirrande och jag är inte helt säker på att jag har greppat allt som hände. Men även om jag inte förstod riktigt allt så gillade jag ändå den här boken. Och jag är ganska säker på att jag kommer att läsa mer av Jonas Bonnier eftersom jag gillar hans sätt att skriva.

Underströmmar

Jag har återigen läst en gammal bok som stått oläst i bokhyllan ett bra tag, Underströmmar av Ridley Pearson. Den handlar om polisen Lou Boldt som jagar en mördare, som pressen kallar Korsmördaren. Korsmördaren har hittills dödat nio kvinnor och de enda spåret är en liten bit röd silkesfiber. Förutom att Boldt är upptagen med att försöka få fast en mördare så har han också problem i äktenskapet och han attraheras av den vackra psykologen Daphne, som har gjort en gärningsmannaprofil på mördaren.

På omslaget till den här romanen står att det är en thriller, men särskilt spännande tyckte jag inte att den var. I själva verket var den ganska förutsägbar, inte minst för att författaren underskattar sina läsare rejält och skriver ut rena självklarheter så att man inte ens får chansen att räkna ut någonting själv.

Dessutom är det en hel del som presenteras som självklarheter utan att författaren motiverar det på något vis och det irriterade mig ganska mycket. T ex så uttalar sig psykologen väldigt tvärsäkert om vissa saker om mördaren som jag tvivlar på att en psykolog skulle kunna dra några slutsatser om. För att ta ett exempel så säger psykologen att mördaren har joggingskor (hur drar man den slutsatsen?) och när ett spår efter en joggingsko hittas på en brottsplats vet man gensat att mördaren varit där (för det kan ju inte vara någon annan som också har joggingskor?) och när man på en annan brottsplats hittar skoavtryck från en känga så vet man att det inte är Korsmördaren (för det är ju alldeles omöjligt att en mördare kan ha flera par skor?).

Förutom detta så var boken också dåligt skriven. I stort sett alla meningar började med ett substantiv eller ett pronomen och meningarna var också väldigt korta eftersom författaren använder punkt istället för att varierar språket med olika bindeord och skiljetecken. Det gjorde att boken kändes extremt tråkig och på slutet hade jag faktiskt svårt att hålla mig vaken.

Tidsresenärens hustru

För något år sedan blev jag rekommenderad att läsa Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger och boken har legat i min bokhylla och väntat sedan minst ett halvår tillbaka. Men nu har jag kommit mig för att läsa den och det är jag glad för, även om jag i början inte hade så höga förväntningar på grund av den handlar om en person som reser i tiden.

Huvudpersoner i romanen är Henry, som lider av en genetisk åkomma som gör att han ofrivilligt reser i tiden, och Clare, hans hustru. De träffas första gången när hon är 6 och Henry 36 och gifter sig när Clare är 22 och Henry 30. På sina tidsresor kan Henry inte ta med någonting och därför hamnar han naken, pank och hungrig i ibland komiska och ibland farliga situationer medan Clare sitter hemma och väntar på att han ska komma tillbaka. Henrys hemlighet både svetsar samman dem och skapar en del problem. Kampen mot sjukdomen blir en kamp för att hålla fast tiden och livet.

På framsidan av romanen finns ett citat från Laholms tidning: 'Tidsresenärens hustru' går rakt in i hjärtat, en magisk historia du bara inte får missa. Och jag håller med. De första sidorna var i och för sig lite förvirrande; det tar ett tag innan man får kläm på det där med tidsresorna, men när man väl har gjort det är det inte särskilt svårt att hänga med. Det krävs i och för sig att man är uppmärksam när man läser, men jag upplevde i alla fall inte att den var krånglig eller svår. Romanen har två berättarjag, Henry och Clare, men det är inte svårt att veta vem som är jaget i just det avsnittet eftersom det tydlig anges i början av stycket. Även datum, år och huvudpersonernas ålder anges tydligt, vilket är bra.

Språkligt var romanen välskriven och det gick väldigt lätt att läsa den eftersom man hela tiden ville veta vad som skulle hända. Historien i sig är förstås inte särskilt trovärdig och det är som alltid när det gäller böcker och filmer om tidsresor omöjligt att undvika paradoxer. Dock tycker jag att det var färre paradoxer här än vad det brukar vara och författaren förklarar tidsresorna på ett sätt som ändå verkar ganska trovärdigt. Det är också intressant att själv fundera över detta med tid.

Men i grund och botten är ju detta egentligen en vanlig kärlekshistoria, om än under ovanliga förutsättningar, men det känns ändå på något vis nytt och fräscht. Precis som det står i citatet från Norra Västerbotten på baksidan så är detta En bok som är gripande, provocerande, lättillgänglig och humoristisk.

Macbeth

Nu har jag läst Den skotska pjäsen/The Scottish play. Det är naturligtvis Macbeth jag talar om; det anses ju ge otur att nämna pjäsens verkliga namn. Speciellt om man gör det på en teater eller är involverad i produktionen på något vis. Lyckligtvis är jag ju inte det så därför vågar jag i alla fall skriva pjäsens namn :-) Macbeth är en av William Shakespeares mest kända pjäser.

Pjäsen handlar om Macbeth, som av tre häxor får en spådom att han ska bli kung. Men för att skynda på det hela smider han planer på att döda Duncan, som nu är kung. Hans fru, lady Macbeth, hjälper till eftersom han tycker att mordet är obehagligt. Detta första mord leder till fler mord. Macbeth blir en tyrannisk kung och hans fru blir sinnessjuk och det hela slutar med att skogen tågar mot Dunsinane, Macbeths slott, och han dödas av en man som inte är född av en kvinna. Precis som de tre häxorna sagt.

Jag har läst den både på svenska och engelska. När höstterminen börjar är Macbeth det första vi ska läsa och jag tänkte förbereda mig lite. Eftersom jag inte fick tag i någon engelsk upplaga med kommentarer läste jag den på svenska också för att se att jag förstått den rätt. Min personliga åsikt är att den är mycket bättre på engelska, även om jag inte riktigt förstår allt (den skrevs ju trots allt någon gång mellan 1603 och 1606).

Det är faktiskt inte första gången jag läser Macbeth på engelska; vi spelade delar av den när jag gick på gymnasiet. Trots att det är väldigt länge sedan kommer jag faktiskt ihåg flera repliker, t ex min replik som Lady Macbeths hovdam: Since his majesty went into the field, I have seen her rise from her bed, throw her night-gown upon her, unlock her closet, take forth paper, fold it, write upon't, read it, afterwards seal it, and again return to bed; yet all this whild in a most fast sleep.

Men den roll (eller egentligen roller) som jag gillar bäst är häxornas. Jag gillar rytmen och rimmen, som i pjäsens inledning: Where shall we three meet again, in thunder, lightning or in rain?, och det magiska: Thrice to thine, and thrice to mine, and thrice again to make up nine, i deras repliker. Men det jag gillar mest är det lite morbida i det häxorna säger och gör, som i följande citat:
ALL: Double double toil and trouble
Fire burn and cauldron bubble

WITCH #3: Scale of dragon, tooth of wolf,
Witch's mummy, maw and gulf
Of the ravined salt-sea shark,
Root of hemlock digged i'th' dark
Liver of blaspheming Jew,
Gall of goat and slips of yew
Slivered in the moon's eclipse,
Nose of Turk and Tartar's lips,
Finger of birth-strangled babe
Ditch-delivered by a drab,
Make the gruel thick and slab;
Add therto a tiger's chaudron,
For th'ingredience of our cauldron

Jag gillade den här pjäsen, fast kanske skulle jag ha gillat den ännu mer om det inte hade varit så mycket mord och krig. Jag har tidigare läst En midsommarnattsdröm och Hamlet av Shakespeare (på svenska) och efter att ha läst om också den här pjäsen har jag blivit lite sugen på att läsa fler verk av Shakespeare, helst på engelska. Så det kommer nog att bli lite mera Shakespearepjäser i sommar.

Pjäser är förresten ganska underskattad litteratur. Det är faktiskt ganska lätt att läsa en pjäs; det är ju mest bara repliker, och därför går det också ganska fort att läsa. Det är också oftast mera "action" i en pjäs än i många romaner, eftersom teaterpubliken vill ha handling när de går på teater. Jag har läst en del antika grekiska pjäser och Shakespeare , men kommer jag nog också att försöka läsa några modernare pjäser under sommaren, för att bilda mig lite på det området.

Allt

Jag har nu läst Allt av Martina Lowden. Jag brukar ju börja med att berätta lite vad böckerna jag läser handlar om, men i det här fallet går det inte. Den här boken har nämligen ingen handling. Det är en sorts dagbok, som börjar måndag vecka 15 2003 och slutar söndag vecka 14 2006. Men "dagboksanteckningarna" är fragmentariska och består ibland bara av ett eller ett par ord, listor av olika slag, citat, annonser om bortsprungna katter m m.

För att ge några exempel:

Skulle sett fjäril.

Samtidsförfattare till samtidsförfattare:
-Irma har sagt sin första Tranströmermening. När vi ska släcka lampan på kvällarna säger hon att vi ska 'tända mörkret'.

Ord min mobila telfon lärt sig under de två veckor jag ägt den:
Rönnells
fontän
samtidsskildring
Fallada
Själin
mailar
göromål
dagdrivarliv
Cinemateket
sss
koncisa
pregnanta
klatschiga

Det urartar sig, sa avantgardisten

MIN KATT elivs
ÄR BORTSPRUNGEN
Han är RÖD
LÅNGHÅRIG
ID-märkt i örat
Snälla ring
Om du VET NÅGOT
eller SETT HONOM
Hittelön!

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Min första känsla av den var att den var pretetiös och skriven bara för att författaren vill göra sig märkvärdig med sina djupa tankar och kunnande om litteratur m m. Och jag tycker fortfarande att den är pretentiös och andas kultursnobberi och författaren (som verkar vara synonym med bokens jag, om man nu kan tala om ett sådant) verkar vara en person som vill vara i centrum hela tiden.

Det är också ganska tråkigt att läsa listor på vad någon har på sitt skrivbord och annonser om försvunna katter. Jag uppskattar författarens sätt att leka med ord, men jag irriterar mig också lite på författarens sätt att klämma in en massa svåra ord, som i stort sett ingen människa använder eller vet vad de betyder.

Men då och då finns det faktiskt ljusglimtar som andas humor eller som får mig att tänka till lite extra. Jag gillade t ex att författaren lägger in meningar från bl a kända visor och litterära verk. Jag gillade också att hon hade skrivit om texten till en del kända sånger som t ex den här:

Det tärnas en stjärna bland brädade träd
I väster på Gärdet hon står
Hon läst över spädbarn och fäder och säd
I nära sjutusende år
Men kvällen är här och när den har värkt ut
Då tärnar man stjärnan och kärnan tas ut
Och då ve-et man
Att allt har ett slut

En annan stor fördel med boken var att den gick fort att läsa trots att den var över 600 sidor lång. Detta för att en det går ganska fort att läsa listor, enstaka meningar och lösryckta citat. Jag skulle dock inte rekommendera den här boken till vem som helst. Jag tror inte att man har så stor behållning av den om man inte har vissa kunskaper i bl a litteratur, filosofi, mytologi och psykologi. Jag har själv inte tillräcklig med kunskaper för att förstå alla hänsyftningar till författare och filosofer och de böcker som hon refererar till har jag sällan läst (och fick ingen lust att läsa heller) och det är kanske därför som jag är lite ambivalent till den.

Slutstationen

Slutstationen av Kennet Ahl (pseudonym för Christer Dahl och Lasse Strömstedt) är något så originellt som en svensk science fiction. Handlingen utspelar sig i Sverige hundra år in i framtiden (från 1980, då romanen skrevs). I denna framtid är Sverige ett nedgånget land med förslummade höghusområden och allmänt förfall. Religion och politik är ersatta med Läran, som bygger på doktriner av Åhman, Hedeby och Jonsson. Allt underklassen, treorna, har att leva för är Lyftet, som administreras av Tipstjänst och som går ut på att gissa i vilken sekund av matchen en boxare slår ihjäl den andre.

Huvudperson i romanen är trean Kalle Andersson, som är skötare i ett boxningsstall och han blir vän med boxaren Kennet Ahl (ättling till nutidens Kennet Ahl) som är motståndare till Läran och hur saker och ting är. Och någonstans i den radiaksmittade skogen finns också en motståndsrörelse.

Det är som sagt ganska originellt med en svensk science fiction, men i övrigt är den här romanen inte särskilt originell. Den påminner om i stort sett varenda science fiction-roman och - film jag läst och sett. Det är omöjligt att inte tänka på George Orwells 1984 när man läser den här romanen, men den för också tankarna till Stephen Kings roman/film Den flyende mannen och filmer som Mad Max och A Clockwork Orange (som jag i och för sig bara sett delar av). Den får mig också att tänka på den kanske lite mindre kända romanerna Hymn av Ayn Rand och Jennifer Government (finns inte utgiven på svenska, därav den engelska titeln) av Max Barry.

Jag tycker dock inte att det gör så mycket att den inte är unik och originell. Den handlar egentligen mest om dagens samhälle, eller rättare sagt samhället så som det såg ut 1980. Jag var visserligen bara 10 år när romanen skrevs, men jag känner igen åttiotalets rädsla för exempelvis kärnkraftsolyckor. Det nämns också vissa namn som jag känner igen från 80-talets nyhetssändningar.

Det var nog mest igenkännandet som gjorde att jag tyckte att den här romanen var rätt bra. Om man inte minns 80-talet har man nog inte samma behållning av den, för framtidsskildringen känns inte helt trovärdigt, speciellt som samhället inte har utvecklats på det sätt som det sägs i romanen. Men jag tyckte som sagt att den var ganska bra, om än inte på långa vägar den bästa science fiction jag läst.

Jungfrudansen

Nu har jag läst Stephen Booths andra roman, Jungfrudansen. Den handlar, precis som Svarta hunden, om Diane Fry och Ben Cooper, som här får ytterligare ett knepigt fall på halsen. Vid stensättningen De nio jungfrurna ute på Ringhamheden hittas Jenny Weston mördad. Hennes kropp har arrangerats så att det ser ut som att hon dansar. Några veckor tidigare blev en annan kvinna överfallen och knivskuren, men överlevde med både fysiska och psykiska ärr. Hon minns inget av händelsen, men nu blir det viktigt att få henne att minnas så att inte fler kvinnor ska falla offer för gärningsmannen.

Fortfarande tycker jag att Booths miljö- och karaktärsskildringar är bättre än själva kriminalhistorien. Jag gillar hans sätt att berätta och deras ganska komplicerade relation till varandra genom att egentligen inte säga så mycket om den. Det tyder på skicklighet hos författaren, men tyvärr är en det något som märks i själva kriminalberättelsen, som bitvis känns lite segdragen.

Det kändes som att författaren i den här romanen försöker lite för mycket att inte vara för förutsägbar. Det är visserligen bra att inte vara allt för förutsägbar, vilket jag tycker att de flesta romaner i den här genren är, men det går lite till överdrift. Det är lite för många trådar som ska knytas ihop i slutet. Vissa trådar tappar man nästan i härvan av helt eller halvt ihopknutna trådar. Visserligen lyckas författaren få ihop det, men i alla fall för mig blev det lite rörigt innan jag fattade vem som verkligen hade mördat Jenny Weston, eftersom det var så många lösningar av andra, löst sammankopplade, saker.

Trots det kommer jag nog att läsa fler romaner av den här författaren, främst på grund av att jag gillar hans huvudpersoner och samspelet mellan dem.

Svarta hunden

Svarta hunden av Stephen Booth är en engelsk deckarthriller, som utspelar sig i norra England. Detta är författarens debutroman och är den första boken om huvudpersonerna Diane Fry och Ben Cooper. En femtonårig flicka har försvunnit och polisen letar efter henne. När en gammal mans svarta labradortik hittar flickans ena sko hittas så småningom liket och jakten på mördaren kan börja. Men det verkar som att den gamle mannen med hunden vet mer än han berättar för polisen...

Det här tycker jag var alldeles lagom lättsmält sommarläsning. Det var inte någon otroligt spännande roman, men jag blev i alla fall engagerad i berättelsen redan från början. Miljöbeskrivningarna är mycket bra; det känns precis som den engelska landsbygden. Inte för att jag har varit där (än), men det är i alla fall så som jag föreställer mig det. För ovanlighetens skull när det gäller den här typen av roman så gillar jag också huvudpersonerna. Visserligen är de en aning sterotypa, men ändå så utvecklas och förändras de genom romanen. De är också lite mer komplexa än vad karaktärer i den här genren brukar vara.

Hundmänniska som jag är gillar jag också att en hund får spela en ganska stor roll. Jag får intrycket av att författaren faktiskt gillar hundar och vet en del om hundar. Jag blir inte förvånad om det förekommer hundar även i de följande romanerna om dessa två kriminalinspektörer.

Upplösningen på fallet känns dock lite trist och fantasilöst, men trots det så gillade jag historien och huvudpersonerna så jag kommer med all säkerhet att läsa fler romaner av denna författare (om inte annat så för att jag lånade hans andra roman på biblioteket samtidigt som jag lånade den här).

The Jane Austen Book Club

Efter att ha läst Urkällan, som var ganska tung och tankekrävande, ville jag läsa något lättsamt, lättläst och lättsmält. Jag valde därför The Jane Austen Book Club. Den handlar om fem kvinnor, Jocelyn, Sylvia, Allegra, Prudie och Bernadette samt en man, Grigg, som bildar en bokklubb där de diskuterar Jane Austens romaner. De är vanliga människor, varken lyckliga eller olyckliga, men med komplicerade liv och förhållanden. Under det halvår som de träffas en gång i månaden för att diskutera Jane Austens romaner händer olika saker i deras liv. Någons äktenskap sätts på prov, någon förlorar någon och någon blir kär.

Lättläst var den här romanen verkligen. Jag läste den på engelska och tyckte ändå att den var otroligt lättläst. Jag tror att jag stötte på ca fem ord som jag inte kunde. Det måste betyda att den var otoligt lättläst, eftersom jag läser rätt mycket på engelska och jag har t o m läst ungdomsromaner med ett mer komplicerat språk än denna. Och det är inte enbart någonting positivt...

Jag tyckte att språket i romanen var oerhört utslätat och karaktärerna var otroligt stereotypa. Det var ingen av dem som jag gillade, utom möjligen den vackra, lesbiska Allegra, och det var svårt att engagera sig och intressera sig för deras liv. Speciellt som romanen var så dåligt skriven. Först och främst undrar jag vem berättaren är. Romanen inleds med en beskrivning av de som är med i bokklubben och kapitlet avslutas med Our first meeting was at Jocelyn's house. Det antyder att berättaren är någon av de som är med i bokklubben, men så är det inte. Det är helt klart att berättaren är allvetande, vilket en av deltagarna inte kan vara. Romanen är dessutom skriven i tredje person, förutom på vissa ställen där berättaren refererar till "oss".

En annan sak som irriterade mig var att romanen var så upphackad och fragmentarisk. Varje deltagare i klubben får ett eget kapitel där deras favoritroman diskuteras. Detta tyckte jag var ett väldigt bra upplägg, men därefter faller det. Kapitlet handlar mest om vad som hänt personen i fråga tidigare i livet, varvat med några få kommentarer om Austenromanen i fråga. Men ingenting av det som händer, varken i det förflutna eller i nuet, kopplas till något som har med Jane Austens romaner att göra. Inte heller så mycket av det som hänt dem tidigare i livet har mycket att göra med det som händer dem i nuet.

Romanen är också full av lösryckta citat som inte alls kopplas till handlingen på något vis. Citaten är inte ens alltid från Jane Austen-romaner, vilket i alla fall hade känts lite logiskt, även om de inte kopplas till den övriga texten. Varje kapitel avslutas också med ett stycke om något som inte alls har med någonting att göra, som t ex en beskrivning av hur hundutställningar går till, en dröm som någon har haft, ett refuseringsbrev som Jane Austen fått, ett långt utdrag ur en science fiction-roman samt en baksida från en fiktiv roman som en bikaraktär i romanen håller på att skriva. Ett helt kapitel består av korta mail mellan Grigg's tre systrar, och fyller inte alls någon funktion i romanen förutom att göra det extremt tydligt för läsaren att Grigg är kär. Jag tycker inte om att underskattas som läsare på det viset...

Jag har endast läst två romaner av Jane Austen, Förnuft och känsla och Emma. Jag gillade ingen av dem och har aldrig haft lust att läsa fler. Man kanske behöver vara ett Jane Austen-fan och ha läst alla romaner för att kunna urskilja kopplingarna mellan denna roman och Jane Austens romaner, men jag lyckas i alla fall inte. Jag kan se likheter mellan Jocelyn och Austenkaraktären Emma och mellan Allegra och en av systrarna i Förnuft och känsla, men annars känner jag att den här romanens stora brist är kopplingen till Jane Austen.

Den här romanens största förtjänst är titeln, som verkligen känns lockande (till och med för en som jag, som inte ens gillar Jane Austen), men det känns inte alls som att romanen uppfyllde det löfte som anas i titeln. Jag är inte ens säker på att författaren gillar eller ens har läst Jane Austens alla romaner, utan att hon mest kom på en bra titel och försökte skriva någonting utifrån det. Tyvärr lyckas hon inte särskilt bra, trots att titeln och idén var bra.

Urkällan

En gång för länge, länge sedan när jag gick sista året på gymnasiet läste jag en roman som heter Hymn av författaren Ayn Rand. Jag tyckte väldigt mycket om den och trots att jag inte lyckats få tag på den för att läsa om den så minns jag den fortfarande ganska bra, trots att det var ca 15 år sedan jag läste den. I amerikanska filmer och TV-serier nämns den här författaren ibland, men verkar mest vara känd för en annan roman, The Fountainhead, så när jag såg den och en annan roman av samma författare i en ny utgåva på bokhandeln slog jag till. Och nu har jag då läst Urkällan, som den heter på svenska.

Den publicerades 1943 och handlar om arkitekten Howard Roark. Han relegeras från den främsta utbildningen för arkitekter för att han vill rita modernistiska hus. Han får hanka sig fram på diverse jobb och då och då får han möjlighet att rita någon modernistisk byggnad. Hans klasskamrat Peter Keating får ett toppenjobb hos en av de främsta arkitektfirmorna och snart tjänar han massor med pengar. Romanen handlar om Howard Roarks kamp att få skapa på sina egna villkor och om hans kärlek till den vackra Dominique och hans strid mot fiender som vill förgöra honom.

Romanen var väldigt lång, ca 800 sidor och arkitektur är inte något som direkt intresserar mig. Den var därför bitvis ganska långtråkig. När jag hade läst ca en fjärdedel av romanen hade jag bestämt mig för att jag inte gillade den särskilt mycket. Men det visade sig att när jag la den ifrån mig så återkom tankarna hela tiden till Howard Roark och hans liv. Jag drömde t o m om den på natten! Och när den var slut hade jag också svårt att släppa den ifrån mig. Jag misstänker att detta är en roman som jag kommer att minnas en väldigt lång tid, precis som Hymn.

Karaktärerna i romanen är ganska osympatiska och jag fastnade inte särskilt för någon av dem. Även huvudpersonen är rätt osympatisk och ofta tyckte jag att han är ganska dum i sin stolthet. Men hur det än är så fastnade jag ändå i den här romanen, även om jag inte vare sig gillade karaktärerna eller tyckte att handlingen var särskilt intressant och spännande.

Det som gjorde att jag gillade den var hennes beskrivning av mänskligheten. Det känns som att Ayn Rand faktiskt har fångat människans natur i den här romanen. Romanen handlar om kampen mellan individualism och kollektivism, mellan egoism och altruism. Den ideala människan är egoisten, som lever för sin egen skull, till skillnad från altruisten som lever via andra människor. Den goda människan är alltså egoisten, som här representeras av Howard Roark och inte Peter Keating, även om det vid en första anblick verkar som att det är han som är egoisten.

De som skapade var inte osjälviska. Det är hela hemligheten med deras makt- att den var självtillräcklig, självmotiverad och självalstrad. En yttersta grund, en energikälla, en 'orörd rörare'. Den som skapade tjänade ingen och inget. Han levde för sin egen skull.

En människa tänker och arbetar ensam. En människa kan inte råna, exploatera och härska- ensam. Rån, exploatering och härskande förutsätter offer. De förutsätter beroende. De tillhör andrahandsmänniskans område. /.../ Men människor har fått lära sig att se andrahansmänniskor- tyranner, kejsare och diktatorer- som representanter för egoismen. Genom detta bedrägeri fick man dem att förstöra jaget, sitt eget och andras.

Mycket av det Ayn Rand skriver är väldigt klokt och det märks tydligt att hon verkligen har funderat på människans sanna natur och att hon har formulerat teorier på området. Jag håller inte med henne om allt hon skriver, men det gör ju samtidigt att romanen blir ännu mer intressant och givande att läsa.

Fettpärlan

Guy de Maupassants Fettpärlan är en kort roman, eller lång novell, som handlar om ett ett sällskap som befinner sig på flykt från Rouen på grund av det fransk-tyska kriget 1870-1871. I sällskapet finns tre välbärgade äkta par, två nunnor, en ölälskande revolutionär och så Fettpärlan, en av Rouens populäraste prostituerade. På resan stöter de på förhinder i form av en tysk officer som vill ligga med Fettpärlan, som inte vill ligga med en fiende. Han låter dem dock inte resa vidare förrän hon gjort som han vill. Av de andra blir till slut Fettpärlan övertalad att göra honom till viljes och när hon gör det blir hon mycket illa behandlad av de övriga i sällskapet.

Några utdrag ur romanen:
Egentligen är det vedervärdigt att hålla på och slå ihjäl folk, antingen de sen är preussare, engelsmän, polacker eller fransmän, inte sant? - Om man tar hämnd på någon som har handlat orätt mot en, så är det fel, eftersom det är straffbart, men när våra pojkar blir jagade och utrotade som villebråd, då skulle det alltså vara rätt, eftersom det ger medalj åt den som förstör mest?

Just som man skulle slå sig ner vid matbordet, uppenbarade sig herr Follenvie på nytt och sade med sin skrovliga röst:
- Den preussiske officern låter fråga, om fröken Elisabeth Rousset inte har ändrat sig ännu.
Fettpärlan stod där alldeles blek; plötsligt blev hon blossande röd och var så nära att kvävas av vrede, att hon inte kunde få fram ett enda ord. Till sist utbrast hon dock:
- Hälsa det där kräket, det där svinet, det där aset till preussare, att jag aldrig kommer att göra det. Aldrig, aldrig, aldrig, hör ni det!
Den tjocke värdshusvärden gick ut. De andra samlades kring Fettpärlan och bönföll henne att avslöja hemligheten med denna begäran. Först var hon ovillig, men snart rycktes hon med av raseriet.
- Vad han vill? Vad han vill? Han vill ligga med mig! skrek hon.

Vi ska väl inte behöva dö av ålderdomssvaghet här! utbrast fru Loiseau. Eftersom det där fnasket har till yrke att göra ”det där” med alla karlar, så tycker jag inte att hon har rättighet att neka den ene mer än den andre. Jag ska tala om för er att hon låg med vem som helst i Rouen, till och med med kuskar, ja, grevinnan, med landshövdingens kusk. Det vet jag säkert, för han köper vin hos oss. Och nu, när det gäller att hjälpa oss, börjar hon sjåpa sig, den slynan! Jag tycker för min del att officern har uppfört sig riktigt hyggligt. Han har kanske varit utan kvinnor en lång tid, och vi är ju tre stycken här som han utan tvivel skulle ha föredragit. Men han nöjer sig med den som tillhör alla. Han respekterar gifta kvinnor. Tänk på att det är han som är kommendant här. Han skulle bara behöva säga: "Jag vill!", och så kunde han våldta oss med hjälp av soldater.

Den här novellen skrevs 1880 och är Guy de Maupassants mest kända novell (han skrev ca 300) och den är mycket välskriven. Den är heller inte svår att läsa fast den skrevs för så länge sedan. Temat i den kan man också lätt känna igen sig i, även om tiderna är annorlunda idag. Jag tyckte väldigt mycket om den här berättelsen just för att den ger så mycket att tänka på. i alla fall hos mig väckte den en hel del upprörda känslor.

Eskort

Jag har läst ungdomsromanen Eskort av Christina Wahlden och den handlar om Ebba som pluggar på gymnasiet inne i stan. Hennes kompisar kommer alla från välbärgade familjer och Ebba har aldrig råd att köpa lika fina kläder och saker som de. En dag läser hon en artikel i en kvällstidning som handlar om hur ungdomar prostituerar sig på Internet. Hon bestämmer sig för att prova; det handlar ju inte om att ligga med någon utan bara att visa upp sig på nätet. Lättförtjänta pengar kan man ju inte tacka nej till och hon kan ju sluta när hon vill. Men det ena leder till det andra och snart har Ebba tappat kontrollen.

Jag har tidigare läst ett antal ungdomsromaner av Christina Wahlden, t ex Kort kjol, Cell grön, Heder och Ingen behöver veta. Alla hennes romaner tar upp något aktuellt ämne som rör ungdomar, t ex våldtäkt (av både pojkar och flickor), veganism och kulturskillnader. Denna handlar alltså om ungdomsprostitution, vilket också är ett aktuellt fenomen.

Jag tycker att det är bra att hon tar upp sådana viktiga, men känsliga saker. Jag kommer absolut att använda mig av hennes romaner i mitt framtida arbete som svensklärare, just för att de erbjuder massor med diskussionsmöjligheter om ämnen som är viktiga.

Försvinnanden

Jag har nu läst Försvinnanden av Jodi Picault. Den handlar om Delia Hopkins som är moderlös, men har haft en idyllisk uppväxt tillsammans med sin pappa. Med sin blodhund Greta jobbar hon med att söka efter försvunna personer och hon har en fästman och en liten dotter. Men plötsligt en dag knackar polisen på dörren och en hemlighet som får Delias hela tillvaro att falla samman avslöjas. Delia måste nu försöka pussla ihop sanningen om sig själv och om människorna omkring sig, och detta väcker också en del minnen.

Den här romanen engagerade mig redan från första sidan, kanske mycket för att det handlade om spårarbete med hund, men också för att historien verkade spännande. Man vill helt enkelt läsa vidare för att först få veta vad som har hänt och sedan för att få veta varför det har hänt.

Romanen är uppdelad i tio delar och varje del omfattar kapitel berättade ur någon av huvudpersonernas synvinkel. Det tyckte jag till en början var förvirrande, eftersom de berättas i jag-form och det var därför svårt att komma ihåg vem som var jaget i just detta kapitel. Men det blev lite mindre förvirrande när man kommit in i romanen lite mer. Det var trots allt intressant att få berättelsen ur olika synvinklar.

Jag gillade att man fick veta hur Andrew hade det i fängelset, men jag gillade dock inte att han skaffade sig vänner genom att hjälpa dem att tillverka crystal meth. Hans skäl för att göra det, att skaffa pengar för att rädda en kompis son från ett liv på gatan, är inte giltigt när han bidrar till att tusentals andra ungar hamnar på gatan. Jag gillade inte heller att författaren skrev ut så exakt hur man gör för att tillverka drogen. I och för sig tror jag inte att beskrivningarna räcker för att man ska kunna tillverka det själv, men jag tycker ändå att det var onödigt, eftersom det inte förde handlingen framåt; snarare var det ett sätt för författaren att visa att hon hade gjort research.

Jag har tidigare läst Allt för min syster av samma författare och den gillade jag också. Den har var dock mer spännande, medan Allt för min syster erbjöd mer till tankar. Det gjorde i och för sig den här också, men inte i lika hög grad som hennes första roman. Jag gillade båda romanerna, men kanske på lite olika sätt. Hur som helst så ser jag fram emot fler romaner av Jodi Picault.

The remains of the day

The remains of the day av Kazuo Ishiguro läste jag också som en skoluppgift, men det kändes absolut inte så när jag läste den. Jag fastnade för den nästan med en gång och det var en njutning att läsa den.

Den handlar om Mr Stevens, som är butler på Darlington Hall. Han åker på en liten semesterresa och under denna resa minns han tillbaka på sin tid som butler på Darlington Hall. Mr Stevens är väldigt proper och korrekt och en mästare på att dölja sina känslor. Han är också mycket stolt över sitt arbete.

Romanen är mycket välskriven och jag älskade språket i den. Det lite högttravande språket passade så perfekt in på Mr Stevens och hjälper till att skapa en bild av hur han är som person. Hela romanen är skriven med ett underbart språk, så det är svårt att peka ut ett speciellt ställe så jag väljer ett slumpmässigt utdrag ur romanen:

I realize that if one looks at the matter objectively, one has to concede my father lacked various attributes one may normally expect in a great butler. But those same absent attributes, I would argue, are every time those of a superficial and decorative order, attributes that are attractive, no doubt, as icing on the cake, but are not pertaining to what is really essential. I refer to things such as good accent and command of language, general knowledge on wide-ranging topics such as falconing and newt-mating- attributes none of which my father could have boasted.

I stort sett hela romanen består av Mr Stevens minnen, d v s hans inre resa, och bara en mycket liten del om den verkliga resa han företar sig. Detta är också det intressanta med romanen. Man får veta att hans förre arbetsgivare, lord Darlington, var involverad i utrikespolitiken under andra världskriget och sympatiserade med nazisterna. Romanen innehåller också en kärlekshistoria, som snarare är antydd än bekräftad. Allt detta får man bitvis veta mer om genom Mr Stevens minnen och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta mer om lord Darlington och hans affärer och om hur kärleken mellan Mr Stevens och Miss Kenton ska utveckla sig, även om man på den senare punkten redan från början vet lite om hur det kommer att gå.

Jag verkligen älskade den här romanen och jag är helt säker på att jag kommer att läsa om den någon gång. Jag kommer också att läsa mer av den här författaren, även om det i och för sig är denna roman som anses vara hans bästa. Det kanske låter tråkigt att läsa om en gammal butlers minnen, men det är det inte alls. Jag rekommenderar verkligen den här romanen!